...och det gör ont i hela mig att inte höra från honom -att inte ha honom nära...
Ja, jag vet att det börjar bli tjatigt och jag vet att jag inte borde tänka så - men hindra mig den som kan. Jag säger som jag gjort så många gånger att känslor är inte logiska. Samtidigt släpper jag taget bit för bit för jag inser att vi kommer inte vidare, vi hittar inte vägen tillbaka så länge bara en har viljan. Och inuti mig vet jag att jag nått vägs ände - men problemet är att jag INTE VILL veta det. Att jag vill ha tillbaka de där stunderna av total lycka... de där stunderna han förmådde att få mig att känna mig som om jag var viktigast i världen (näst hans eget kött och blod).
Gör allt jag kan för att glömma och tänka i andra banor. Kanske som en flykt från tankarna. Planerar min utlandsvård (det är snart), fundera över hur jag ska kunna ge Hedvig ngt av det hon vill ha till sin 17års dag, funderar kring hur jag ska få livet att flyta på och hur jag ska kunna coacha Emy och Hedvig in i vuxenlivet...
Även om jag tycker att jag gör mitt bästa så misslyckas jag så fatalt. Denna ständiga otillräcklighet som jag känner. Att vilja men inte ha möjlighet till...
Att önska att jag tagit andra beslut och val. Ångrat att jag gått på de råd jag fått av andra i vissa frågor och att jag inte lyssnat till råd som kanske gagnat mig bättre.
Det där ständiga OM-et. OM jag gjort på det sättet hade detta kanske inte hänt. OM jag gjort så kanske jag varit både rik och lycklig. Istället är jag som en mussla som försöker kapsla in det irriterande skavande sandkornet i vacker pärlemor. Jag lägger lager på lager kring det som gör ont tills hela jag upphör att vara en mussla och istället bara blir en enda stor vacker skimrande pärla.
Önskar också att jag på något litet enda sätt har lyckats ge mina döttrar samma mod och styrka. Samma vilja att ta sig igenom det som gör ont för att komma ut på andra sidan som mer mogna och helare människor. Min livsväg som också är deras, har tagit oss till platser och möten vi inte hamnat på/i annars. Och min önskan är att få vara här tills jag blir gammal. Få växa in i min roll som församlingspräst. Få vila i att det duger att göra så gott jag kan... att jag har en uppgift att sprida lite värme och glädje runt omkring där jag är. Samtidigt vet jag... om ingen förändring sker så kommer jag inte orka. Då blir det de 2½år till som jag just nu mentalt förbereder mig på. Men jag hoppas, och jag drömmer om att bitarna ska falla på plats och att även jag och mina underbara tjejer ska få välbehövlig vila, känna omsorg och bli ompysslade av folk som vill oss väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar