4-veckor senare...

Sitter vid köksbordet med dagens andra kopp pulverkaffe. Det är väl en av de mest synliga förändringarna... för vad är det för mening att sätta på perculatorn när man är ensam... Ja, givetvis finns det massor av andra synliga förändingar, men det gör för ont att ta upp dem alla. Men maten och sovandet är väl de två största grejjorna. Ingen som suckar för att jag snarkar loss på natten... Å andra sidan ingen som gör god mat som är färdig då jag kommer hem. Inga vackra ögon att drunkna i. Inga tatuerade överarmar med muskler som är sanslöst vackra. Å ytterligare en sida... ingen som högljutt irriterar sig över djuren... men å en sida till, ingen liten bonustjej som kryper upp i sängen.

Var och lämnade post där i fredags och kylan (med en antydan av känsla bakom) var total. Jag började nästan gråta direkt då jag såg honom. Jag är så ARG att jag på ett sätt skulle vilja slå och banka på honom så att han fattar att det gör ONT inom mig. Och samtidigt så vill jag bara ta hem honom. Detta konglomerat av känslor får mig att bara vilja sitta i ett hörn och vagga och tokskrika... Anade inte att det någonsin igen skulle vara så jobbigt att vara människa. Trodde första skilsmässan från barnens pappa var det värsta jag kunde gå igenom. GRATTIS nu har vi en snygg andraplacering i uppbrottet för fyra veckor sedan.

Men livet går vidare på alla håll och kanter. Ser att det ska visas ett program på TV i veckan om GBP operationer och de som inte är nöjda med den. Det är tråkigt att se att några inte är nöjda. För mig har den förvandlat livet till det bättre. Jag kan gå! Jag kan andas! Jag kan leva! Jag kan faktiskt äta och dricka vad jag vill!

...men jag inser att jag ska minska det mjuka brödet som jag inte mår bra av. Sedan har jag min yrsel som kommer ofta - men det är det värt. Har gått ner tillräckligt och ligger omkring 77.5 - 80kg. Det går upp och ner beroende på inkomst och utgift sas. En farlig godbit som jag frossat i det senaste är släta semlebullar... tur att det snart är fasta så att jag kan ha ytterligare ett skäl till att avstå från dem (och pepparkakorna)... Sedan att jag ser ut som en kvinna i allt för stor hudkostym - ja det får jag ta. Det kommer på köpet. Visst har jag ågren för min mage som hänger, låren som hänger, armarna som hänger, tuttimojsingarna som hänger... Ja - allt som går att "hänga" hänger. Men det är det värt, och jag står på remiss för ett samtal med plastiken så kanske kanske kanske att jag kan få hjälp att åtgärda ngt av det.

Hemma går allt sin gilla gång... *not*... vi har hoppat på en berg- och dalbana. Jag fungerar inte och då fungerar inte heller det runt omkring mig. Att stå med allt ansvar för mat, körning, planering mm är inte lätt. Jag trodde ju att jag äntigen hade avlastningen i en annan vuxen här hemma. Men nu är det vi tre tjejer igen och då är det bara att ta tag i det. Men tröttheten är enorm.

Ibland vill jag verkligen hoppa av. Bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka. Givetvis älskar jag mina barn. Men ibland suger det att vara ensamstående. Att inte har råd att ge barnen det som de önskar. Att alltid få vända och vrida på allt, att se saker jag själv vill ha men inse att jag inte kan unna mig det förrän barnen är utflugna. Jag är över 40år och min vardagslyx handlar om att unna mig en flaska vin och en flaska whiskey i månaden. VÄLKOMMEN till min del av världen. Ska strax in och betala räkningarna - och inser att jag inte kommer ha pengar att betala alla. CSN, BILLÅN, SJUKHUSVISTELSEN (utomlands), EL; BENSIN mm mm Shit, ibland vill jag verkligen inte mer.

På arbetsfronten är det väl som vanligt. Tycker jämt att jag ligger efter. Rannsakar mig själv... kanske ställer jag för höga krav på mina egna insatser, kanske hushåller jag inte med min tid och kraft... Församlingsborna är så underbara och det känns så fint att få dela gudstjänstgemenskap, dela brödet och vinet, få döpa en del och få överlämna andra, efter livets slut, in i Guds kärleksfulla famn. Det är en nåd!

...fast när man drömmer om begravningar, småbarn som behöver nappflaska, träskoinnetofflor som sparkas av i altargången och en korvägg fylld av bilder på församlingens gamla präster - ja, då blir iaf jag lite orolig för vad som pågår i min hjärna ;)

Det är konstigt hur snabbt folk reagerar på att man är ute i singelträsket igen. Folk engagerar sig, frågar... tycker (när jag berättar om varför) att jag gjort rätt. Det är nog av uppriktig omsorg - men samtidigt så känns det konstigt...

...spärren inom mig är stor... Känslorna för J finns ju kvar. Det irriterar mig att jag inte kan släppa och bara se att det aldrig kommer att bli något (fast det beror väl på att jag har känslor för honom... och de tar inte slut på beställning). Och lika mycket kvar är såren från vårt förhållande och tidigare relationer. Kommer jag någonsin våga släppa in någon på livet igen? Samtidigt är det så underbart roligt med SMS och telefonsamtal. Att det redan är några som visar att de har ett intresse av mig. Det får mig att känna mig lite vacker... Frågan är hur jag ska hantera det? Go with the flow eller vara en bromsklots? Just nu njuter jag bara av att få uppmuntrande tilltal -näst intill regelrätt uppvaktning. Kanske är det där ribban får ligga... att bara vara ett enda stort ego och suga i mig sådant som jag aldrig någonsin tidigare fått. Önskar bara att de ord jag nu får höra kunde ha funnits i den relation och i den dröm om ett familjeliv som jag hade då jag flyttade hit.

Nu är måndagen igång. Den 28 februari. Jag "fyller" 41½år och lilla mamma har födelsedag. GRATTIS MAMMA PÅ DIN DAG!

...undrar vad livet har i beredskap för mig... (för oss alla)

Tror jag blir tokig...

... ena sidan av mig saknar så enormt mkt...
... andra sidan av mig är så arg så att jag kokar...

Visste inte att jag hade så mkt känslor inom mig.
Ilska, trötthet, glädje, sorg, saknad.

Ibland slår mig den stora saknaden och då vill jag bara rymma här ifrån. För "häret" påminner ju om drömmarna om familjen jag skulle skapa med den jag älskar. Drömmen om att få dela resten av livet tillsammans, åldras ihop - njuta vad gott är. Saknaden efter livet som jag längtade efter.

Ilskan över att jag gått på detta med kärleken, att jag är den som hela tiden säger att har man bara kärlek klarar man allt. Ilska över att jag lyckats tveka på mig själv och att jag tillåtit tankar inom mig att det är mitt fel. Det är jag som har för stora krav på närhet och omsorg. Att det är jag som är lat bara för att jag är trött. Att det är jag som har behov av kontroll, vilket jag blivit tillsagd är ett onaturligt behov. Att det är fel på mina ouppfostrade djur mm.

Tröttheten som fått sin förklaring till viss del genom diagnos sömnapné. Inlärandet att lära mig sova.

Sorgen över att jag drog upp Hedvig och Emy för att jag trodde på att det här var det som skulle bli mitt liv fram till pensionen. Sorgen över att inget av det jag drömt har slagit in. Sorgen över att han inte längre finns hos mig. Sorgen att jag reagerade med magkänslan och inte förlät ännu en gång.

Samtidigt finns där glädje i goda möten. Glädje i att bekräftas som den jag är och att det inte är jag som är knäpp utan att jag handlat rätt. Glädjen att höra att jag är vacker och attraktiv. Glädjen över att andra ser att jag har kvalitéer som duger.

Ja, jag tror jag blir tokig. För tankarna bara snurrar inom mig. Det går bara runt runt runt och i allt ska jag hinna jobba, hinna skriva predikan, hinna ringa kantorer, hinna titta på psalmer, hinna göra kasualtal, hinna tänka ut en temamässa, hinna göra konfaundervisningspass, hinna fixa hemma, hinna ringa, hinna skriva, hinna boka, hinna orka hinna orka hinna orka hinna orka...

Ja, jag blir tokig. Hjärnan säger stopp och stäng av - men jag har inte rätt att stänga av. Har inte råd att stänga av. Men om några veckor drar jag på sjukvårdsresa. Tre veckor. Tre veckor med böcker och bad. Gympa och vila.

Stanna jorden!
Jag vill hoppa av!

Livet är inte svart eller vitt!

Nej, så är det!

Även om det ibland känns så och även om det ibland hade varit betydligt lättare att hantera livet om det hade varit antingen eller - så är livet en ständig vandring mellan svart och vitt. Inte i en murrig gråton... nej... det är inte så jag menar.

Utan ibland är livet gott att leva i klaraste rött och guld. Andra dagar tycks himlen vara full av orosmoln, men även där syns en och annan skimrande silverkant. Ibland är det en lila strävsam uppförsbacke och andra dagar en blomstrande grön äng. Ibland är det också glädjevitt och vissa dagar svartaste svart.

Det viktigaste är att alla känslor är tillåtna, och genom att tala om dem - skriva om dem- så avdramatiseras allt och livet blir lite lättare att hantera.

Själv funderar jag mycket på meningen med allt. Inte meningen med livet, utan meningen med att vara här just nu. Jag vill så gärna tolka allt till det bästa och att allt sker av en orsak. Inte så att det är någon ödestro - för isåfall är Gud en grym Gud... snarare så att lära mig att se hur jag kan vända just detta till en lärdom för mig (och kanske för andra). Det är på något sätt mitt enda alternativ för att stå ut som det är just nu. Visst glimmar det till av silverkanter på mina grå moln. Snälla ord, visad uppskattning, peppning från oväntade håll.

Livet är en resa!
Och en resa ska erbjuda spänning och överraskningar, utmaningar men även vila.
På denna livsresa har vi ett stort ansvar. Att försöka leva och njuta var stund vi andas. Att vara snälla mot oss själva och behandla vår omgivning med respekt.

Men ibland måste man få ur sig allt... och ibland är det gott att bara få dväljas i det som är... även när det är som nattsvartast. För då kommer solen en dag åter kunna bryta igenom - för utan mörkret skulle jag aldrig veta vad som är ljust ;)

Mer tankar från livets köksbord...

Dag läggs till dag och jag får bittert ångra att jag tog det beslut jag gjorde för drygt två veckor sedan. Kanske är det så att jag bara måste acceptera det - fast jag inte vill. Jag förödmukar mig och ber, men acces ges inte.

Depression med ångest av måttligt slag - så lyder min "diagnos".

Förvånad?
Nej, inte jag i alla fall. Men irriterad över att ha hamnat där jag nu är. Att jag försatt mig själv och barnen i denna situation. Långt från vänner och bekanta. Varför lyssnade jag inte bättre på er andra? Varför lyssnade jag inte bättre på mig själv?

Så nu är jag tillbaka på ruta 1 igen...

Orkeslösheten är total och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att känna den där innersta glöden av kärlek/tillhörighet och samhörighet igen. Eller kommer jag bli en av mängden kalla cyniska människor som bara färdas längs livsvägen och suger ut sig det gottigaste ur sina medmänniskor. Är det dit jag är på väg? Har inte mitt måtto alltid varit att se till andras behov för att jag i min naivitet trodde att de skulle sätta mina behov i första rummet? Allt under en from devis: Se hur de överträffar varandra i kärlek... Allt vad ni gjort en av mina minsta... Det du vill andra ska göra dig ska du göra dem...

Är det så vi människor ska välja att leva för att passa in i dagens samhälle? Bara (ut)nyttja medmänniskan för sina egna syften utan tanke på den andres bästa? Ja... det verkar inte bättre än att det är så.

Men det får inte vara så!
Det kan inte vara det som är livets mening...
Livets mening måste ändå vara att kunna leva var dag som om det vore den sista och njuta av det! Njuta tillsammans och åldras tillsammans. Ta livet som det är, dela vägens börda, turas om att bära den tunga ryggsäcken.

Nu sitter jag och ser ut genom köksfönstret i prästgården. Ser ut och summerar tankar på hur det här ska gå.

+ sidan innehåller
En underbar församling med så många underbara församlingsbor.
En underbar gammal prästgård.
En underbar natur.
Bara två mil in till stan.
Bra skola iaf för Hedvig, Emys är väl som en vanlig kommunalskola i största allmänhet.

- sidan innehåller
Arbeta tre helger av fyra (känner av tröttheten mer än förr).
Långt från stan; 2mil utan kommunala medel är LÅNGT.
En stor prästgårdspark som jag inte orkar sköta (10% är väl mitt ansvar).
Ensamheten; när mörkret faller är har tyst och ensamt (även med tonåringar o djur).

Nåja...
Jag lär inte bli färdig med mitt livsgrubblande idag.
Blir man någonsin färdig med sitt livsgrubblande?

En positiv sak mitt i allt är att jag äntligen fått veta en orsak till min enorma trötthet. Jag har bara trott att det var psoriasisen och värken i mina leder. Men nu står det klart. Jag har sömnapné. Visst gör det mig mer attraktiv *NOT*.
På fredag ska jag hinna in till KSS och hämta min nya livskamrat/sängkamrat. En CPAPmaskin. Så... 41½år och från och med nu och resten av livets alla nätter uppkopplad med andningsmask. 5 av 7nätter måste den minst användas, och minst 5timmar per natt. Sexigt värre...! Men det är klart... om det kan få mig att bli piggare så är det väl värt det.

BTW -70.6kg

Två veckor...

Återigen förvirrade tankar... men när jag får ur mig dem så lugnar det mitt inre lite grann. Gör vardagen lite mindre skrämmande... så sluta läs om ni inte vill ha privata tankar! Byt till en annan bättre blogg om jag gör er illa till mods...

Om jag inte hade vaknat den där morgonen för två veckor sedan, stressad över att inte ha sovit, irriterad på mobiltelefonen som piper, stressad inför en lång arbetsdag som låg framför...ja... OM jag inte hade lyft telefonen och för andra gången valt att titta i inkorg och utkorg... ja då hade denna situatuationen inte varit ett faktum.

Fattar inte att något kan göra så ont och äta upp all den glädje jag en gång kände.

Visst borde jag inte ha reagerat med att iskallt köra in till Skövde station och dumpa - men nu gjorde jag det för jag visste inte vad jag skulle göra. En puls som inte var av denna värld, händer som skakade av ilska och av sorg och förödmjukelse.
Hur kunde han göra så IGEN? Var inte min kärlek mer värd? Betyder jag inte mer än så?

Så insikten om att det inte bara drabbat mig, att lögnen inte bara drabbat mig... att det inte var första gången.

Men det lindrar inte smärtan det heller! Och alla välmenade klyschor om att det finns någon annan där ute som är "min" som vill ha "mig" för den jag är. Just nu hjälper det inte! För var gång vi talar med varandra rivs såret upp och var dag jag tänker på att alla hans saker ska lyckas packas och föras här ifrån gör att jag dör lite mer på insidan. För innerst inne vill jag bara få hem honom hit, få honom att säga ordet förlåt. Få honom att se vad han har och att det kanske är så att det är han som inte kan få någon bättre, kanske är de ord han sagt till mig att ingen annan man kommer att stå ut med mig; kanske är det ord som gäller honom. För det finns nog ingen som accepterar det han gjort i så lång tid utan att bli förbannad.

Ja, jag vet att hämd inte nyttar något till - men min magkänsla vill samla varenda tjej han varit i kontakt med i en aula. Ge dem och mig själv en förmaning om att inte vara så naiva.

Så kommer tanken igen på att jag ska bo här mitt i ingenting utan att ha den hjälp praktiskt av en man som jag hade behövt. Att inte få se min bonusdotter gunga och leka på tomten. Här kunde jag ge henne och mina barn en sund uppväxt nära naturen. Här kommer inte komma små lekkompisar på besök. Och i allt kommer jag stå med skammen att vara den försmådda som reagerade genom att sätta på bar backe.

Var det detta du ville? Redan efter inflyttningen så började du att tjata om att det inte skulle fungera. Hur många är de, alla dem som du haft telefonrelation med.

Och sanningen, vad är sanningen? Sov du hos inomhus första natten som mormor säger? Om telefonen gjorde en total fabriksinställningsomstart och raderade alla nummer, varför fanns då alla familjefoton kvar? De var på telefonminnet och inte på minneskortet, för mig betyder det att du raderat allt (flyttat till annan mobil) - men du glömde en film från den 21dec. Den 21dec var 1:a advent då jag slet som ett djur för brödfödan medan jag tyckte synd om dig som låg okontaktbar här hemma i sängen... så inser jag att du legat i sängen och gjort det här! Är det så svårt att tala sanning? Vad vinns på lögner?

Jag tittar ut genom fönstret, det som jag en het sommardag för 7månader sedan med tillförsikt och lycka blickade ut genom väntande på att du och lilltösen skulle komma tillbaka efter doppet.

FATTAR DU HUR ONT DET GÖR?
HUR ONT DU GÖR MIG?

Dedicated?

Tankarna snurrar runt i mitt huvud. OM jag inte hade reagerat som jag gjorde, OM jag bara hade låtit det bero, OM jag, OM...OM...OM.
Önskar att jag hade haft en avstängningsknapp för min hjärna. Och när jag väl lyckas somna en stund ringer FK. Jag är så slut i hjärnan. Jag förmår inte ta in mer tankar, mer känslor, mer något. Att tala i telefon är en mardröm, att veta att jag måste klara av jobbet är en mardröm för där måste jag tala. Och orden kommer inte till mig. I skrift fungerar det för här kan jag gå tillbaka. Lägga till, dra ifrån, läsa igenom -SE vad jag säger/skriver.

Visst vet jag att jag landar på fötterna igen. Det har jag gjort så många gånger även om jag för varje gång blir lite mer skadad i mitt innersta. Lite mer osäker på andra. Lite mer osäker på mig själv. Kanske är det jag som har fel. Kanske är allt mitt fel. Kanske...
Men jag vet att det inte är så.
Jag vet att jag är tålmodigare och mer överseende än många -för det säger ni som känner mig. Och ni kan inte allesammans vara sjuka och ha fel -eller?!

Att vara för på - att vara för mkt... är det alltid ngt negativt? När jag går in i ett åttagande, privat eller arbetsmässigt så ger jag 100% och 100% till hur omöjligt det än låter. För dem som jag har omkring mig och som jag håller av vill jag det allra bästa. Jag vill att de ska känna att jag helhjärtat är där -med kropp, själ och ande.

Att vara svartsjuk - att inte kunna se att man kan se åt andra. Jag är egentligen inte svartsjuk... tycker inte jag... men när osäkerheten på känslan emot mig ständigt gör sig påmindk kan jag då klandras för mina sura miner när andra kvinnor får uppmärksamheten. Hela mitt jag skriker bara efter den ömma beröringen och få känna att jag varje dag är den vackraste kvinnan i just den mannens liv. Smekningen över kinden, leednet som bekräftar tvåsamheten. Ja, om det är något konstigt så är jag svartsjuk... En kvinna som är säker på sin mans känslor ska aldrig behöva komma i svartsjuketankar.

Att ha kontrollbehov - ja, är det så konstigt. Att ha varit van att alltid vara den som måste kunna rodda allt i land. Att vara den som ständigt är rädd för att bli sviken. Att vara den som inte än insett sitt egenvärde (mentalt förstår jag det men inte emotionellt) det gör att behov av kontroll finns och har man inget att dölja så är inte kontrollbehov hos den andre problemet.

Ja, min hjärna går på högvarv. Kroppen säger ifrån. Förkylning och feber, orkeslöshet och svårt att sova.

Men jag vet att jag reser mig - att jag kommer landa på fötterna igen, men det tar tid. Oavsett hur framtiden kommer att bli så tar det tid, och just nu är jag här i mina känslor och kan inte vara någon annan stans.

Tillit - lita till

Kan man lita på en annan människa.
Fram tills nu hade jag obehindrat svarat "JA". För så naiv är jag. Så kärleksfullt ser jag på dem jag har runt omkring mig. Jag litar helt på dem - litar till dem. Men nu... nja... nog är tilliten skadad och det kommer krävas oerhört mkt för att den ska komma tillbaka. OM det går att komma tillbaka till ett stadium av tillit.

En mardrömsvecka ligger bakom. Jag skulle helst velat klippa ur den ur almanackan - men nu är det som det är. Jag reagerade som jag gjorde -med fog- och nu lever jag/vi med konsekvenserna av det. Än så länge idag har jag inte gråtit. Har inte orkat gråta. Är märkligt lugn, vilket jag tror beror på alla er där ute som ber för mig/oss.

Ja, jag tror på bönens kraft. Inte som en mirakelkur som fixar allt så att det blir som jag vill. Nej, men att omslutas av förbön innebär att jag känner detta varma konstiga lugn att nu blir det som det blir. Antingen så är det fetê a complie eller så finns det ett hopp om framtiden.

Gör det mindre ont?

Nej, absolut inte. Och visst gör det ont att veta att han sitter i en övernattningslgh (som jag fixat) utan ordentliga möbler och utan ordentlig utrustning för det dagliga livet. Helst av allt skulle jag vilja ta hem han - och samtidigt hittar jag små tillits-rubbande saker som gör att min ilska blommar på nytt.

Jag vet vad alla ni som jag talat med tycker och jag kan se vad ni säger och förstå er. Gladast är jag för den respons jag fick av mina storebröder -tack! Jag kan till och med säga att ni har rätt, för jag hade aldrig låtit mina döttrar göra mina misstag. Men återigen är känslor inte logiska och jag vet att jag kör ngt personligt kamekazerace och jag tror ju att alla människor vill väl om de får rätt förutsättningar för det.

Visst vet jag att det finns andra där ute som vill ha mig -tro mig erbjudanden har kommit. Men det är inte det det handlar om. Jag vet att jag ser bra ut, jag vet att jag är välutbildad, hyfsat trevlig; rumsren och snäll, jag vet att jag inte är ett dåligt kap för en man. Visst är jag svår att leva med - men vem är inte det - vi bär alla våra ryggsäckar och i min finns ett bekräftelsebehov. En längtan att få höra de där små kärleksorden ofta. Få den ömma strykningen över kinden (eller som mammas man... bjuda upp till en vals på köksgolvet). I bagaget finns också ouppfostrad hund, katt, gammal kanin och två tonårstjejer med samma hormonsvall som sin mamma. Men, i bagaget finns också en kärleksfullhet som inte är av denna värld.

Så, lördag.
Slasket ute gör inte humöret lättare.
Biblisk köttgryta på matsedeln idag. Hedvigs väninna kommer hit. Emy hos morbor.

Nä - nu kom livet emellan... privata tankar... kanske kan det hjälpa ngn annan

Kanske är jag för privat - men samtidigt kanske mina kval i livet kan lätta någon annans tankar och kval. Kanske mitt delande av min livsväg kan bidraga till att ngn annan hittare en väg ut ur sitt egna helvete.

Här kommer en hel del osammanhängande tankar från ett liv i kaos...

Varför blir inte livet som man tänkt sig?
Varför gör det så ont att vara människa?


Så mkt drömmar och så mkt längtan som finns inom oss var och en. Och så sårbara vi är när vi blottar oss inför varandra och ger tillgång till vårt innersta.


De sista dagarna är flaschback känslomässigt från skilsmässan.
Tror jag har kommit till vägs ände men vill inte att det ska vara så.
Vill bara vrida klockan tillbaka och ha reagerat annorlunda.


Reagerade med maggropen när jag för andra gången blev drabbad av samma sak. Förlåt 7 ggr 70falt säger Jesus. Men är det verkligen så lätt? Kan jag klandras för att jag blev asarg och reagerade med det grymma att köra ut honom. Nej - jag antar att de flesta av mig säger just -nej. Jag vet att ni tycker att jag gjort rätt. Att jag stått upp för mig själv. Att jag redan hade gett en chans på just detta området och sammanlagt på 1½år har jag gått igenom 4större händelser av negativ art innan denna i söndags.


Det var inte konstigt att topplockspackningen inom mig gick. Att jag kände att nu är det nog. Samtidigt idag ångrar jag det. Om jag varit tyst och accepterat och pratat lungt hade vi inte varit här nu. Då hade jag inte haft så ont som jag har det. Då hade jag inte rensat ut och fyllt kartonger. Då hade jag kanske skrattat och varit gladare. Då kanske...


Och så snurrar tankarna igång.

Känslor som inte är logiska. Ett förnuft som säger att det inte kommer bli annorlunda. Ett samvete som säger att så här gör du inte mot en annan.


Men när vägsände kommer för de som är ännu närmare. När mina barn inte längre orkar se nederlagen och tårarna. När jag inte orkar förmedla att vinsten är större än den känslomässiga utgiften.


Samtidigt så älskar jag. Samtidigt vill jag bara krypa in i den varma starka famnen. Drunkna bort i de där ögonen jag fastnade för. Lyssna till musik han spelar för mig. Sitta och prata. Känna närheten och ömheten och se honom gå omkring i sin blå jacka och mata fåglarna. Veta att han är här när jag kommer hem från jobbet - när jag vaknar och när jag lägger mig.

Samtidigt vill jag få barnen att förstå och ta tillbaka honom. För om de hade sagt ok så hade jag hämtat honom nu. Börjat om. Raderat och börjat om - om han vill det vill säga. Jag vill ju ha honom och ingen annan. Jag vet att det finns andra. Jag vet att jag är ett bra kap. Jag vet att jag är värd bättre. Men det är här mina känslor är. Hos honom och för honom.

Men jag kan inte tvinga barnen att ändra uppfattning. De har sett för mkt av min besvikelse och mina tårar. De vill att deras mamma ska bli älskad och behandlad som en drottning. Men kanske det är så att deras mamma är för svår att leva med. Kanske inte felet i grunden är hos honom.

Och jag vet inte vem jag försöker lura - men känslorna är inte logiska.


Det här gör så ont. Så ont att jag inte vill längre. Jag vill inte ha ont. Jag vill bara bort från allt som gör ont. Jag vill hitta hem.


Och samtidigt vill jag ta hem honom - för jag är halv utan honom. Halv och orkeslöst tom. Han hör hemma här! Inte av barmhärtighet eller Florens Nightinggale anda. Nej endast av den orsaken att jag älskar honom.


Varför ska det vara så svårt att förstå?


Så det är mitt fel att jag reagerade med magen. Att jag drastiskt satte igång allt. Att jag talade med mitt jobb och släkt och vänner. Om jag hade varit tyst hade jag haft honom här nu och kunnat krama honom och stryka över kinden. Så jag har ingen att skylla detta på mer än mig själv. Varför är jag impulsiv och handlar med magkänslan. Varför kunde jag inte jobbat färdigt för dagen och funderat över det istället för att rusa iväg och sätta igång denna spiral...

För det påverkar inte bara mig utan alla som finns runt omkring. Varför förlät jag inte 7ggr 70falt?


Varför ska livet vara så svårt?
Varför gör det så ont att vara människa?