Hur hinner man varje dag? Suck! Inser att jag ligger efter och att jag inte alls kommer att kunna skriva dag 4 som dag 4 utan dag 4 får bli dag 5 för jag minns inte alls vad jag åt dag 4.
Så dag 3... MINA FÖRÄLDRAR
Min mamma heter Eva och är nog världens underbaraste mamma, fastän vi stundoms nog drivit varandra till vansinne. Det är väl så det ska vara när man är mor och dotter, eller?
Det finaste ögonblicket jag minns att mamma och jag har haft är när hon kommer upp på BB för att träffa mig och Hedvig för första gången efter förlossningen. Där krävdes inga ord... där var helt plöstligt en annan relation oss emellan. Nu var vi båda mammor (och om det är något som är det finaste "jobbet" på jorden så är det att vara mamma)... Jag pratar med mamma nästan varje dag, och ibland flera gånger per dag. Hon i sin tur pratade med sin mamma nästan varje dag (iaf fram till mormor vart sjuk). Det är skönt att veta att mamma finns där och jag bävar inför den dagen (som jag vet kommer någon gång) då hon inte finns mer. Hoppas att det dröjer länge tills den dagen kommer! Hon är också en cool mormor som bl.a. åkt med Emy på Tokio Hotelkonsert. Hon gillar jazz och när jag var yngre så var det PINSAMT när hon jazzade loss med fötter och fingrar då vi var på konsert. Inser att jag är lik min mamma - det är sådant man inte vill höra som barn att man kommer att bli - under uppväxten sa mamma ofta orden "det kommer igen"... och tro mig. Det gör det! Det är sällan det inträffar ngt nytt under solen. Säger inte så ofta att jag älskar min mamma - vissa saker som att säga det o att kramas, det gör jag bara inte... men jag hoppas hon vet om det! Om inte annat så nu, för jag antar att hon kommer att läsa detta ;)
Mamma har sin "nya" man sedan åtskilliga år. Var det 17år?... från början var det tufft - men idag är jag så glad att han finns där. När jag skilde mig från mina barns pappa så var han ett stöd mer än han vet om. Den kramen jag fick när han mötte upp barnen, den var ovärderlig. Utan ord visste jag att han fanns där. Hans mamma i sin tur har blivit som en extra mormor till barnen. Hon är underbar... men även det var svårt i början. Som tonåring är det svårt att se att det kan bli ngt bra längre fram. Och att se mamma och T ta en vals på köksgolvet, det gör mig glad :)
Pappa Sten är omgift för 3 gången. Sedan mamma och han skildes för 30år sedan så har vår kontakt varit väldigt liten. Första året träffades vi då och då. Sedan dog farfar och efter det åkte pappa på semester utomlands - när han kom tillbaka ville jag inte träffa honom. Jag var ledsen att han åkt iväg utomlands när jag hade behövt honom hemma... Dessutom var jag inte med på farfars begravning. Mamma fick inte följa med och jag var bara 11år och det var det första dödsfallet i min omkrets - så därför var jag inte med.
Vet inte om jag egentligen kan säga att jag känner honom på riktigt längre. Visst är det en pusselbit i livet som fattas. Visst kan jag känna ett stygn av sorg och avund att jag inte fick förbli minstingen utan att han fick min lillasyster. Visst kan jag ibland ha svårt, än idag, att acceptera att livet blev som det blev med de förändringar det innebar för mig och mina syskon. Men när pappa blev sjuk så var det naturligt för mig och barnen att åka ner och träffa honom. Och jag vet att han är stolt för det arbete jag har. Ser väl saker i mig som jag ärvt av honom... man är ju 50% pappa och 50% mamma för att bli 100% jag. Till sommaren borde vi syskon åka till pappa och hjälpa honom måla huset - han är för gammal och krasslig för att klara av det själv. Så... antas utmaningen?
Dag 4 (temat på dag 5) Vad är kärlek?
Jag vet inte om jag kan besvara den frågan så här på några korta rader i ett blogginlägg...
Kärlek är så mycket olika saker. Det kan vara den absolut finaste känslan av lycka och det kan vara den mest smärtsamma känslan av sorg och uppgivenhet.
Det kan vara kärlek till barn - till djur - till vänner - till arbete - till partner och mycket mycket mer. Även om ordet på svenska är det samma så är kärleken så olika beroende på vad det är för "mål" för min kärlek. Grekiskan klarar av det mkt bättre!
Det grekiska ordet agape är den kärlek som jag känner till mina barn. Den självutgivande kärleken som ger och ger (visserligen i de bästa fall utan att begära ngt igen). Den kärleken som inte kan ta slut, oavsett vad de gör mot en själv. Den bara finns där och pumpar på. Den är i blodet i mina ådror, så nära mig själv och min själ. Det är den kärlek som Gud älskar oss var och en med. En förälders kärlek till sina barn. En villkorslös kärlek!
Så har vi ordet filios, den vänskapliga kärleken. Den som jag känner till mina vänner och mina arbetskamrater och min församling (och kanske till mina djur). Visserligen finns även där i vissa fall infall av agapekärlek. Filios är systra- och brödrakärleken. Att finnas där för mina medmänniskor...
Så den tredje kärleken eros, den erotiska sexuella delen av kärleken, livets krydda. Den som är given den partner jag väljer att dela mitt intima liv med. Den ska man vara rädd om. Man kan bli väldigt sårad om man inte är rädd om sin eroskärlek. I ögonblick av eroskärlek är vi människor så sårbara till kropp-, själ och ande. I det bästa partnerförhållande (oavsett om det är hetro- eller homosexuellt) finns både agape-, filios och eroskärleken. De tre berikar varandra och gör att man kommer genom både vardagen och festen... både livets glädje och livets sorg. I ett bra förhållande finns en jämn balans av dessa tre! Kanske i olika dosering vid olika tillfällen, vi har alla våra "up´s and down´s". Det är svårt, ja jag vill påstå omöjligt, att leva i ett längre förhållande med en livskamrat om någon av dessa tre "kärlekar" fallerar eller om obalansen blir för stor.
Så kärlek är en KÄR LEK! Agape, filios och eros...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar