Tänker & grubblar igen...

Tänker mycket över detta att vara här som bloggare; vara privat och dela med mig av mina innersta tankar och samtidigt ha det arbete som jag har... Tycker inte själv att det är ett problem, men andras tankar kring prästyrket gör att jag då och då stannar upp och funderar ett varv till... ett samtal väckte tankarna denna gång, kommentaren löd ungefär:

En präst är en vanlig människa men man förväntar sig ändå att prästen ska vara lite mer...

Mer vad undrar jag då? Kan jag vara något annat än mig själv? Kan jag vara något annat än en vanlig människa? Vad är det folk efterfrågar? Vad är lite mer? Ja, man kan nog och bör nog förvänta sig att en präst har en genomtänkt etisk hållning (dock inte lika - utan högst personlig) och -ja- man kan och bör verkligen kunna förvänta sig att prästen tror på det den predikar och förespråkar (men tron har sina stunder av tvivel som för alla). Utöver det så är en präst en människa som upplevt sig kallad av Gud att ha detta jobb/ämbete eller vad man nu väljer att säga.

En präst är en människa som likt andra drabbas av glädje och sorg, som älskar och som hatar (men som kanske hanterar sina hatkänslor konstruktivt för att vända dem)... där finns ilska och vrede, ömhet och värme, åtrå och avhållsamhet, politiskt engagemang eller ej, blå eller röd, nyttjande tobak eller ej, nyttjande alkohol eller ej... allt utifrån vad den enskilde prästen valt. Men... det viktigaste... prästen är en vanlig människa med vanliga känslor och vanliga vardagsbestyr. Vi är inga übermänniskor som är extra heliga (i så fall måste min gloria hamnat någon annan stans).

Det enda jag hoppas är att jag som präst lever evangelium äkta. Äkta mot mig själv, de jag har omkring mig och mot min "chef där uppe". ...och min förhoppning är att någon genom mig kan se en glimt av den evighet som finns hos Gud. Att mitt liv och leverne inte ställer sig ivägen för deras Gudsupplevelse. Jag är ett brustet käril som Gud valt att använda och jag har svarat, "här är jag, använd mig".

Så, min fråga till dig som läst dessa rader. Vad tycker du? Kan en präst vara offentlig person och ändå vara privat i sin blogg och dela livet med er där på andra sidan skärmen?

Så mkt tankar...

...och så mkt borden som skulle gjorts.

Boka tid till hudläkaren (ev konsultation till reumatologen för nu börjar psoriasisartriten att ge sig till känna igen - fuktigt o dan´t som det är), till vårdcentralen för konsultation ang plastikremiss, bokning av tid till att serva bilen, bokning av fotterapeut för min PPP och så borde jag kolla upp en massör eftersom ryggen/axlarna inte vill som jag.

Men orken finns inte där. Så mkt energi läggs på att ta mig upp på morgonen, veckla ut mig och se att dagen är fulltecknad. Så mkt oro över att inte veta vad jag ska ha för grupper och vad som förväntas av mig och vem som egentligen ansvarar för att äldreboendegtj kommer igång. Diakoniassistenten börjar på måndag så då kanske den biten klarnar. Det är så mkt nytt , nya traditioner och nya relationer. Det tar tid och det stjäl ork. Skjutsning till buss för Hedvig (jag lider med henne att gå upp tidigt, jag är ju inte heller morgonpigg... men jag måste se till att det blir gjort) och Emy har tack o lov bussen utanför dörren till o från skolan - men missar hon den finns det inget alternativ 2.

Oron finns också hur jag ska få ork, tid och pengar att gå ihop. Men skam den som ger sig - det tar tid att växa in i det nya och det är det som jag måste besinna.

Imorgon - 1år sedan jag var hemma i Skåne. Hoppas få sova imorgonbittida. Ligga o dra mig o bara njuta. Snälla- ge mig en dag av ro... Sedan på söndag "good-will" gtj i Hyssna, Korsås Augustas ryggåsstuga kl 15. Emy ska till kompisarna i Skene under tiden.

Nä, nu måste jag ta itu med dagen. Undrar om Jonas kan ta axlarna innan jag måste iväg. Denna fukt och begynnande kyla - o när man är van vid att ha ont så är det först när det gör ontontont som man inser att "ja ja, det som inte dödar det härdar".

Men vad hjälper det klämkäcka när kroppen inte vill, och jag inser att man faktiskt använder sitt lillfinger mer än man tror.

Ständigt...

...detta dåliga samvete!

Hedvig kom hem igår och redan efter ngn timme var gråten ett faktum. Varför är det så svårt att lyssna? Varför är det så lätt att missförstå? Varför är det så mkt irritation bara jag öppnar min mun?

Jag förstår att nervositet inför skoldagen finns. Nervositet och sorg för att jag inte är med. Men jag står på språng till ett möte. Fick veta förra onsdagen att det är heldag med konfaplanering (så är det när man inte har planering i förväg)... O samma blir det för Emy imorgon.

Humöret smittar av sig.

Emy blir ledsen o irriterad.
Jonas blir irriterad över "klimatet".

Suck...
en av de grå morgnarna.

Det låter som barndomens vandringar över stortorget...

... i Karlskrona. Det där höstliga ljudet av kajor som drar iväg från Fredrikskyrkans torn för att ta sig en tur bort till rådhuset och tillbaka. Tänk vad ljud kan få en att minnas upplevelser och känslor (en öm tanke till alla mina döva vänner - som förmodligen har samma känsla men genom synupplevelsen).

Vaknar tidigt till lätet av råmande kossor, bonden som ryar något och kajornas flykt. Märkligt, det är helt plötsligt höst. Jag måste acceptera det fast jag inte vill. 12grader ute, fuktigt och rått men ändå med solen sipprandes in bak rullgardinen. Det blir lakanstvätt idag! Sedan måste jag ta upp med fastighetschefen igen om att jag kommer behöva en torktumlare. Stort hus men ändå ingen riktigt bra plats att hänga kläder på tork. Det var väl det enda som var bättre på förra stället ;)

Idag ryms det mkt känslor och tankar inom mig och jag vet inte riktigt i vilken ordning de ska ut. Kanske ska de hållas inom mig - eller är det meningen att dela dem för att visa på att även detta är livet. Tvära kast, som en ständig berg- och dalbana genom livet. Men grundkänslan är trygghet. Ett märkbart lugn, nyvaket tröttlugn ännu ej bortspolat av kaffet, ja det må så vara... men jag njuter av känslan och hoppas att jag ska ha förmågan att leva på den länge!

Vardagen som står och knackar på dörren. Jonas lilla Elsa som börjar 0-an idag, min stora gumma som börjar gymnasiet i morgon och lillOlliboll som börjar 8-an på onsdag. OK! Jag vet att jag redan nästa vecka kommer vara hysterisk över ej bortplockade frukostskålar och stressen att köra till bussen mm mm. Men idag, idag vill jag njuta av trygghetslugnet som jag bär inom mig. Kanske påta i någon av Jonas kartonger så att det blir mindre av dem framme (ja ja... det är bara 7 kartonger kvar, men ändå...).

Gårdagen gick bra! Vad vore vår kyrka utan alla dessa underbara församlingsbor, som med jämnmod och kärleksfulla blickar välkomnar en in i det nya. Visst... jag var grymt orolig innan... och är till viss del det ännu. För allt är nytt och ovant. Men det gäller för mig att träna på att fokusera på de små bitarna av trygghet även här. Det jag kan... det jag är kallad till... och vila i att det är ngn annan som bär i allt det nya. Visst sjöng jag fel (suck, förvalda liturgiska partier som jag inte använt tidigare... men det går att förändra ;) , men i övrigt tror jag att det satt och att det iaf var ngt som gick hem. På kvällen musikgtj. Karidnalfel av mig att inte göra soundcheck (hörrni Tölövaktmästare ni har skämt bort mig) ljudet i myggan fungerade inte alls och i handmicken fungerade inte T-slingan. Jag borde veta bättre än att missa detta, men har varit så van vid att vktm kollat detta i förväg åt mig (de har ju haft min röstinställning inlagd o bara behövt kolla utrustningen). Mockingbirds sjöng och väckte tankar på att ta in den profana musiken allt mer i konfaundervisningen. Kanske ha det som tema? Vem vet... smakar på det.

Samtal med EmL i telefonen. Väcker lusten inom mig att bli aktiv inom kyrkopolitik på allvar. Det finns så mkt som skulle behövas förändras och förnyas, ses över... revideras, kasseras och behållas. Men hur gör man? Har jag orken? Och jag som inte är så partipolitisk av mig utan egentligen mest vill plocka russinen ur kakan från diverse strömningar. Sedan kommer mindervärdes komplexet. Inte kan väl jag påverka och förändra? Inte kan det vara så att mina åsikter är ngt att ha... Varför är jag van att se ner på mig på det sättet? Jag borde istället rakryggad säga JAJJEMÄN jag har vettiga idéer som jag vill "slåss" för. Min erfarenhet inom många områden, det jag har packat ner i mitt bagage... det färgar mig och mina tankar.

Partipolitik. Ja, snart är det val igen. Ja jag ska givetvis gå och rösta för det är min medborgarrätt och enligt mig min skyldighet. Men jag vet inte på vad. Min röst är inte lika klar i detta val som tidigare. Kanske till och med blir en blank sedel i kuvertet. Tycker att de pratas mest en massa gojja, en massa löften som man sedan inte lever upp till. Vill även här plocka lite här och lite där. Vill ha politiker som jobbar på golvet, som är knutna till vardagen, som ser MIG (ja alltså inte bara mig utan oss som medborgare) på ett mer konkret sätt. Vill att de ska gå i mina skor ett tag... eller även i ngn annans skor. En sak är säker, Maud Olofsson har missat sin chans (hon kanske har gjort en pudel men isf har jag missat att höra den)... att pensionärer behöver mindre pengar än förvärsarbetande för att de inte gör av med lika mkt på kläder som de som jobbar (och det kommer från en som har designade svenska kläder - tämligen dyra vad jag kan se). Ska man inte ha rätt att vara lite piffig i klädseln även som äldre. Är det inte ett "jobb" att få vara på SPF eller PRO eller någon annan aktivitet. Ska man inte kunna njuta livets goda även om man sitter på hemmet? Suck... nej du...

På tal om det... när har man som ensamstående eller som familj med en inkomst råd med kläder och annat till sig själv. När barnen är rustade något så när... och när CSN, TELIA, FORTUM, HYRAN, BILLÅNET, NATIONALGEOGRAPHICS, SLA, KYRK-A, LÄNSFÖRSÄKRINGAR, FOLKSAM, IKANO, och TRE fått sitt så återstår bara bensin- och matpengar... (usch ja, sedan är det dags för fritidsbusskortsladdning, tandläkare, mammografi och gyn) och då har jag det ändå bra i jämförelse med andra.

Så välkommen ner på golvet och se hur det är att få det att gå runt. Inte ens avdragsgillt med arbetskläder (kanske ska införa stålhätta i prästkragen för att få det till stånd) och skjortorna slits - men det får gå med de gamla ett tag till.

Nä... undrar om tvätten är klar nu. Eller om jag ska ta duschen först... eller... eller... eller.

Nä humöret vill sig inte...

... det är lika grått som vädret utanför fönstret.

Det är svårt att komma till en ny ort när ens vänner är långt på avstånd. Saknaden efter de där vardagliga samtalen känns. Vetskapen att jag inte längre kan ta bilen o sätta mig och på mindre än 40min vara hos en vän - den känns. Inte för att jag gjorde det så ofta förut heller, men då kunde jag iaf. Vetskapen att dessutom ha skapat samma känsla för mina barn gör ont. Om jag saknar mina vänner och arbetskamrater så vet jag att de saknar sina och sina skolkamrater än mer. Det här är nog den svåraste flytt jag gjort känslomässigt. Jag vet att det tar tid att komma in i det nya, skapa sig det nya sociala kontaktnätet... bygga upp nya relationer och finna nya vägar att gå och köra... men vetskapen om det lindrar inte där man är just nu. Och vad jag än inbillar mig så är jag skåning i själ och hjärta och området här är inte Skåne. Även om det är hur vackert som helst och naturen är ljuvlig så är det ortsnamn och skogar som jag inte känner.

Första dagarna på jobbet är avklarade. På söndag är det välkomstgtj men även det ger magont. Jag vet att jag inte ska oroa mig för att bli bedömd och granskad - jag är den jag är och det kan inget ändra på... men ändå så sitter ontet där i maggropen och jag vill helst bara gå och gömma mig långt ner under täcket. De jag har mött omsluter med värme och kärlek - men då det är korta möten har jag svårt att ta till mig deras omsorg.

Alla mina känslor sitter på ytan och jag behöver hjälp att känna trygghet och lugn. Så du som läser... om du delar tron ber jag dig att sända en tanke till "chefen" för jag behöver den förbönen så väl. Om du inte dela tron så tänk goda tankar till min förmån och håll tummarna att humöret vänder, att skolstarten ska fungera för tjejerna och att jag ror i land allt det nya.

Rädslan är ett stort gnagande gråsvart monster...

...som understundom vill sluka min själ.

Ja, man kan vara rädd även om man är vuxen.

Det är okej... det är inte skämmigt att erkänna det.

Jag tror att vi alla bär våra rädslor inom oss, och för att dölja dem (för vi är av omgivningen upplärda att man inte ska vara rädd eller visa rädsla) tar vi på oss en mask av säkerhet. En mask som kan vara gjord av arrogans, stöddighet, spydighet, ironi och alla andra (enligt mig) sämre egenskaper.

En del rädslor är rationella. Har sin tydliga orsak och är lätta för andra att förstå när man tar sig tid att tala om dem. Andra är orationella... Ja, jag erkänner att jag i Sverige inte har en rationell grund till att vara rädd för spindlar ;) men likväl är jag det. Andra rädslor är grundade i okunskap och otrygghet.

Sedan finns det den där rädslan som är den värsta... den som ingen annan kan förstå...(hur mycket jag än försöker tala om min ryggsäck, min förförståelse, mina själsliga sår) den som gnager sig inåt, så djupt, och som får hela min själ att bli en enda grå-svart sörja av känslor som bara väller upp trögflytande som en ständig lavaflod... Demoner som talar negativismer i mina öron. Som vill peka på misslyckanden. Som vill visa att jag har fel - att jag inte ska komma och tro att jag är något.

Rädslan att inte duga.

Rädslan att inte klara av det jag måste.

Rädslan att göra någon annan arg.

Rädslan att förlora dem man älskar.

Rädslan att förlora sig själv - sitt egna fotfäste.

Så kommer jag till sans.
Vet av erfarenhet att det är lättare att råda och peppa andra än att ta till mig det själv. Men ändå... sätter ner min inre fot och säger att det får vara nog. Blickar ut mot de gröna hagarna och säger: Ellinor, njut av livet. Ta dagen som den kommer. Se på vad du faktiskt har gjort med ditt liv.

Jag duger, ja - jag är värdefull.

Jag klarar det jag måste. Men jag måste inte vara mer presterande än andra.

Det är inte farligt om någon blir arg... det går att lösa.

Ja, det gör ont att förlora dem man älskar - men just nu har jag dem - så njut av stunden.

Du kan halka och ramla, få blåmärken på insidan - men jag har kraften inom mig att resa mig.

Ja, man kan vara rädd fast man är vuxen. Och det är bara dumt att skämmas för sina rädslor. Det är bara dumt att tillåta det gnagande gråsvarta monstret att ta över. Så ta tag i livet. Tillåt att älska och att älskas. Se med förlåtande ögon på dig själv när du misslyckas med saker. Det gör inte så mkt om inte kakan gräddas jämt, om köttfärsåsen inte är lagom kryddad eller om predikan inte är den bästa.

Jag är jag!

Och jag är faktiskt den enda som är bäst på att vara just jag!

Jag har två underbara döttrar.

En livskamrat.

En tokig katt, en tokig hund och en gammal kanin.

Jag har ett underbart tak över huvudet.

Och jag har ett hjärta som rymmer skaparens egna andetag.

Ja, jag får vara rädd!

Men jag får inte låta rädslan segra!

Ett år...

...har gått sedan vi träffades första gången.

C var vidtalad på telefon så hon kunde ha koll på att jag mådde bra. M var lite backup också om det skulle fungera dåligt. Hämtade J på stationen. Åkte till MM och handlade mat. Satt ute i det strålande solskenet (som lyser med sin frånvaro idag) och åt, pratade o inledde en bekantskap. På kvällen såg vi "så som i himlen"... pratade lite till för att sedan sova... och på den vägen är det. Två veckor innan jag började mitt nya jobb i Tölö kom han in och vände upp o ner på mitt liv. En berg- och dalbanetur inleddes. En tur som fört oss fram till ännu ett nytt jobb för mig och ett liv tillsammans. 365dagar.

Ja, jag är en urbota romantiker som tycker att dessa dagar är värda att firas - så idag fick han en liten ask med minttabletter och ett örngott o ett kort. Grillat kött o potatis till middag och om en stund ska Emy o Mickis göra skorptårta.

...

...

...

Orosmoln...

...sovit dåligt...

Trött och fundersam. Tiden tickar iväg o jag är inte klar med allt det som borde ha hunnits med innan jobbstarten. J´s möbler är ännu inte på plats vilket stressar mig inombords ngt oerhört. Barnens skolgång likaså - inga klara besked om var när och hur det ska bli.

Det är jobbigt att komma till nya platser där allt är nytt. Uppfriskande, ja, men uttömmande. Allt kräver att du tänker. Minsta lilla sak du ska göra kräver att du tänker. Just nu så mkt irritation över telefonabbonemang som inte vill sig. (Jobbets nummer ska flyttas och in ska mitt nummer i tre jack som egentligen inte finns fast jag ser dem med blotta ögat - vi kan landa på månen men inte lösa sådana här saker på ett smidigt sätt... suck... telia blir snart en svordom i mitt irritationsgalleri)... Så på måndag kommer troligen en tekniker och då faller mina måndagsplaner.
...och mobilen ska vi inte tala om. Det finns tydligen två 3 master 4km öster och 4km väster ut... men ändå saknar vi täckning. Så snart blir "3" också medlem av irritationsgalleriet (där finns redan CSN och Försäkringskassan).

Allt är tungrott o ett grått tungt äckligt orosmoln sänker sig över mig. Svårt att dra fram mitt positiva jag.

Är bara inte...

...på humör.

Det är en av de där regntunga dagarna idag. Både i verkligheten utanför mitt fönster och innanför i min själ. Ibland vill sig humöret inte. Vad jag än tar mig för så hjälper det inte. Vill allra helst krypa nära någon, bli omhållen och kliad i håret tills jag somnar, eller masserad till spänningarna i axlarna släpper. Jag kan inte sätta fingret på varför det är så just nu. Kanske är det min oförmåga att slappna av och njuta. Kanske är det för att jag oroar mig över att hemmet inte är färdigiordningställt. Eller är det för att jag vet att det kommer dröja innan jag är ledig igen! Vet att jag borde "chilla" som barnen säger - men vad gör man när det helt enkelt inte vill sig.

Tja, en hel del kaffe löser en massa + korsord i parti och minut. Promenader; ja jag borde... men - så drar jag mig för jag gillar inte regnet. Ska se om jag kommer iväg till gudstjänst idag. Borde! Men inte heller det lockar när regnet öser ner och allt är grått (förutom gräsmattan som är frodigt grön).

Emy fyllde 14år igår och jag fattar inte vart åren tagit vägen. Jag blir väl inte äldre - eller, jo, det blir jag. Jag vet det och jag kände det igår när vi var på bion. Inception kl 21 föreställningen. Var inte slut förrän 23.30 och då inser jag att tanten börjar bli gammal. Har lagt av mig tekniken där man körde hela nätter med TP o sedan var uppe dagen efter. Fast uppe - ja kl 08.00 var jag klarvaken och låg o läste, fast jag steg inte upp förrän vid 10 tiden.

Dagarna fylls med massa plock... E som hämtas idag för ännu en vecka och på tisdag kommer M. Hedvig kvar hos C i Lund... och igår EmL o S på visit... o snart kommer DAMP för ngr dagar. Härligt! Men samtidigt mer disk, mer tvätt o mer matlagning... Always look of the bright side of life... älskar mina närmsta hos mig!

Borde ta itu med nästa hög... mina väskor... får se när Emy kommer in med Topsy - om vi hjälps åt så går det fortare.

Ja ja... ny året runt i morgon ;)