Tillbaka men förändrad!

Tänk att tre veckor på ett annat ställe kan förändra en människa inombords. Tre veckor tillsammans med människor som jag kanske inte annars hade träffat. Människor som har den minsta gemensamma nämnaren i det att vi har psoriasis. Veckor där jag fått vara normal, vara jag, skratta. tänka på mig själv och njuta av värmen och vilan. Fast livet på Valle Marina är inte bara vila. Hur konstigt det är så är det arbetspass som avverkas i solen. Allt ska skrivas ned. Solning efter individuellt anpassat schema. Smörjning av kroppen. Morgongympa och andra aktiviteter blandas med föreläsningar. Jag vet så mkt mer nu om min sjukdom och då har jag ändå haft den i över halva mitt liv. Fantastiskt. Så även om vi stämplade in på våra dagliga arbetspass på nakentak och strand så var det en form av vila. Jag vilade också från kyrkan. Jag säger från kyrkan, för jag vilade inte från Gud. Gud var nog mer påtaglig där nere än här hemma. I mina ensamma stunder på taket och på altanen brottades jag med Gud... tills psalm 45 började klinga inom mig (Jesus för världen givit sitt liv...). Jag gick igenom det 1½år med J som ligger bakom. Han är ingen ond elak människa - snarare tvärtom - men han är inte i fas med sig själv och den verklighet som vi andra lever i. Extra tydligt blev det när jag fick SMS från en av mina döttrar om att han utgett sig för att vara en annan under det senaste året och genom det haft en dator/telefonrelation med en av mina (ovetandes) väninnor. Det gör ont! Men mest ont gör det att se att han skadat mina barn. Mina fina starka tjejer som (tack och lov fortfarande älskar sin mamma) finns där vid min sida. Jag kan förlåta honom - men inte förlåta det han gjort. Även hans lilla guldklimp (min bonustös) drabbas. Men brottningsmatchen med mig, tankarna och Gud slutade i att lämna över allt som jag inte kan styra. Mina känslor - mitt allt... även om jag fortfarande tycker om finns inte en susning av chans att J kommer in i mitt/våra liv igen. Tyvärr... En fras som jag bär med mig från Valle (vid sidan av "sorry") är: att istället för att ha åsikter om andra - vända mina åsikter om andra till att bli insikter om mig själv. Jag bär så mkt med mig och önskar att den känslan av avslappning och ro kan få stanna en stund inom mig. Räcka iaf tills vår egen sol värmer min kropp. Tack, alla ni fina som jag fått dela mina veckor mer. Ni från Norge, ni från Finland och givetvis ni från Sverige. Ingen nämnd och ingen glömd. Händelser att minnas lite extra: M som drar el-kortet kl 01.40 och stoppar genom det luftflödet till min CPAP vilket gav ett mindre trevligt uppvaknande :) Tack till älskade mor som varit hus-/djur- och tonårsvakt under dessa veckor, tack till nära kompis S som skjutsat både hit och dit och som peppat via SMS och tfn... OCH TACK MINA GOA UNDERBARA TONÅRSGULLIGANMONSTER FÖR ATT MAMMA FICK ÅKA IVÄG OCH VARA BARA "JAG" I TRE VECKOR... JAG SÄGER DET INTE OFTA - MEN JAG ÄLSKAR ER!