...av feber...
Kapitulerade inför faktumet att jag är förkyld. Sängen på eftermiddagen innan dagens möte som jag inte kunde skjuta på. Nu på väg mot soffsittande o "tyckasyndommigande" med kanolds halstabletter o honung i hett vatten. Blä! Men hjälper!
Ställt in deltagandet i pröl imorgon o satsar på skrivbordjobb hemifrån. O på fredag är det konfaläger o JAG SKA VARA FRISK!
onsdag 27 oktober 2010
tisdag 26 oktober 2010
Den där Jesus...
Vem är egentligen den där Jesus som kom in i mitt liv på ett speciellt sätt för omkring 27år sedan?
Vem är han?
Och vad innebär det att ha honom i mitt liv?
Det är många tankar som farit genom huvudet den senaste tiden... och på söndag är predikotemat FRÄLSNINGEN. Jag är hyfsat predikofri. Dvs jag är på konfaläger! Men kanske det är än viktigare där att predika över temat...
...men jag gillar inte ordet...
FRÄLSNINGEN
...frälsas
=räddas.
Men i mina ögon och öron är ordet så ålderdomligt och så fyllt av kristna krav. Tankar från ungdomstidens troskonferenser dyker upp. Tro tillräckligt och livet blir en dans på rosor. Ja, det var nästan så det framställdes. Då måste jag tro väldigt lite - för jag kan inte i min vildaste fantasi säga att mitt liv varit en dans på rosor. Det har varit rosor med taggar i så fall - utplacerade med jämna mellanrum i branta backar. Livets ständiga berg- och dalbana.
Fast jag erkänner. Det fanns en tid där i början av ungdomstiden där jag satt tillsammans med andra unga på en fin kristen piedestad och såg ner på alla. Gissa att jag slog mig när jag ramlade ner från den!
Men fortfarande tilltalas jag av grundtanken inom metodismen och frälsis... HELGELSEN... den kan jag närma mig på ett mer tvättäkta sätt. Att jag var dag genom hela mitt liv ska sträva efter att bli lite mer lik Jesus, inte till utseende ;) utan till vad han skulle gjort. Inte bli bättre än någon annan - men jobba efter min egen förmåga att sprida det där lilla unset av godhet till de medmänniskor som jag möter på min väg i min vardag. Jag misslyckas nog ganska ofta - men jag hoppas att jag ibland gör saker som andra mår bra av. Jag tror att godhet och kärlek är det som bär våra liv framåt, och om vi kan leva i sann kärlek och av osjälvisk godhet (så långt vi förmår) ja - då kanske vi kan rädda varandra, eller iaf vara rädda om varandra.
Den sista tiden, här i min nya vardag, har jag stött på detta med att vara "präst" på ett speciellt sätt. Jag försöker genom mitt sätt att vara visa att jag är som alla andra. Om jag hade fått en peng för var gång någon säger att: du är ju nästan som vanligt folk... Ja, då hade jag varit välförsörjd! Vad tror folk? Att jag ska ha grön simhud mellan tårna? Jag vet att jag bloggat om det tidigare - men jag är så förvånad över synsättet. Jag är jag! Med min brustenhet, med mitt liv, bär jag budskapet om den man som jag fann en personlig relation till när jag gick o konfades. Jag kan inte göra något annat... Jag kan inte leva under en yta, ett välpolerat skal. Det är inte det yttre som vittnar om honom, det är det inre. Visst, jag är nog inte "guds bästa barn" och jag är definitivt inte felfri och lever inte ett smärtfritt liv - men jag har valt att leva ett liv som förkunnare och budbärare.
Genom min tro finner jag kraften att möta ännu en ny dag!
Men tro mig, det är många gånger som jag har funderat på VARFÖR jag gör det och OM han verkligen är den TREENIGE GUDEN och om han verkligen UPPSTOD och lever idag. Tro mig, tvivlen finns - men genom stunder av tvivel växer sig tron starkare. Närvaron av honom som går vid min sida är tydlig.
Och jag har redan anat honom på ungdomsgården, i blicken på den trötte sjuksköterskan eller läkaren, i kärleksrösten hos den strävsamma läraren, i kramen från de alkoholiserade, från narkomanerna, flyktingarna, de utstötta och hemlösa, jag har anat honom vid köksbordet hos den ensamma föräldern som inte får vardagen att gå ihop, jag har sett honom i busschafförens morgon hej och i socialsekreterarens stämma. Ja, jag har till och med mött honom i en tom domkyrka där jag gått omkring i mina egna tankar...
Vem är han?
Och vad innebär det att ha honom i mitt liv?
Det är många tankar som farit genom huvudet den senaste tiden... och på söndag är predikotemat FRÄLSNINGEN. Jag är hyfsat predikofri. Dvs jag är på konfaläger! Men kanske det är än viktigare där att predika över temat...
...men jag gillar inte ordet...
FRÄLSNINGEN
...frälsas
=räddas.
Men i mina ögon och öron är ordet så ålderdomligt och så fyllt av kristna krav. Tankar från ungdomstidens troskonferenser dyker upp. Tro tillräckligt och livet blir en dans på rosor. Ja, det var nästan så det framställdes. Då måste jag tro väldigt lite - för jag kan inte i min vildaste fantasi säga att mitt liv varit en dans på rosor. Det har varit rosor med taggar i så fall - utplacerade med jämna mellanrum i branta backar. Livets ständiga berg- och dalbana.
Fast jag erkänner. Det fanns en tid där i början av ungdomstiden där jag satt tillsammans med andra unga på en fin kristen piedestad och såg ner på alla. Gissa att jag slog mig när jag ramlade ner från den!
Men fortfarande tilltalas jag av grundtanken inom metodismen och frälsis... HELGELSEN... den kan jag närma mig på ett mer tvättäkta sätt. Att jag var dag genom hela mitt liv ska sträva efter att bli lite mer lik Jesus, inte till utseende ;) utan till vad han skulle gjort. Inte bli bättre än någon annan - men jobba efter min egen förmåga att sprida det där lilla unset av godhet till de medmänniskor som jag möter på min väg i min vardag. Jag misslyckas nog ganska ofta - men jag hoppas att jag ibland gör saker som andra mår bra av. Jag tror att godhet och kärlek är det som bär våra liv framåt, och om vi kan leva i sann kärlek och av osjälvisk godhet (så långt vi förmår) ja - då kanske vi kan rädda varandra, eller iaf vara rädda om varandra.
Den sista tiden, här i min nya vardag, har jag stött på detta med att vara "präst" på ett speciellt sätt. Jag försöker genom mitt sätt att vara visa att jag är som alla andra. Om jag hade fått en peng för var gång någon säger att: du är ju nästan som vanligt folk... Ja, då hade jag varit välförsörjd! Vad tror folk? Att jag ska ha grön simhud mellan tårna? Jag vet att jag bloggat om det tidigare - men jag är så förvånad över synsättet. Jag är jag! Med min brustenhet, med mitt liv, bär jag budskapet om den man som jag fann en personlig relation till när jag gick o konfades. Jag kan inte göra något annat... Jag kan inte leva under en yta, ett välpolerat skal. Det är inte det yttre som vittnar om honom, det är det inre. Visst, jag är nog inte "guds bästa barn" och jag är definitivt inte felfri och lever inte ett smärtfritt liv - men jag har valt att leva ett liv som förkunnare och budbärare.
Genom min tro finner jag kraften att möta ännu en ny dag!
Men tro mig, det är många gånger som jag har funderat på VARFÖR jag gör det och OM han verkligen är den TREENIGE GUDEN och om han verkligen UPPSTOD och lever idag. Tro mig, tvivlen finns - men genom stunder av tvivel växer sig tron starkare. Närvaron av honom som går vid min sida är tydlig.
Och jag har redan anat honom på ungdomsgården, i blicken på den trötte sjuksköterskan eller läkaren, i kärleksrösten hos den strävsamma läraren, i kramen från de alkoholiserade, från narkomanerna, flyktingarna, de utstötta och hemlösa, jag har anat honom vid köksbordet hos den ensamma föräldern som inte får vardagen att gå ihop, jag har sett honom i busschafförens morgon hej och i socialsekreterarens stämma. Ja, jag har till och med mött honom i en tom domkyrka där jag gått omkring i mina egna tankar...
Men jag har svårt att tro att han skulle dyka upp i våra kyrkbänkar en söndagförmiddag. Nej, när han kommer tillbaka så kommer han nog till de vardagliga sammanhangen. Mitt i vimlet i stadens köpcentrum kommer han nog...
söndag 24 oktober 2010
Berg- och dalbana
Livet går i brutalt tvära kast.
Jag gick på realesepartyt o det var verkligen trevligt. Tillbringade dagen igår, mestadels på soffan, med att läsa boken "den som törstar". Klart trevlig o mkt läsvärd. Mmm me like deckare!
Har en förkylning på gång o den sänker humöret o orken till under minusstrecket.
Fredagen var totalhemsk vad det gäller privatlivet. En sådan där dag som jag inte vill ha fler gånger i mitt liv. Frågan är om det denna gång kommer att fungera. Sände iväg ett mail igår till x-et, men fick långt ifrån det svar som jag önskade mig. Ibland fattar jag inte varför det ska vara så svårt att kommunicera som vuxna med varandra. Vi är ju för alltid sammanfogade eftersom vi har barnen tillsammans. Jag blir så ledsen och vet inte vad jag ska göra av all sorg.
Samtidigt så får jag så mkt tillbaka av er underbara församlingsbor. Jag hoppas ni vet vilka ni är, ni som förmedlar vad ni tycker om gtj som jag haft. Jag tycker inte jag gör så mkt
...
jag är ju bara jag...
Idag har vi haft pastoratsgtj i Vad. Klart trevligt även om Hedvig, precis som jag, tyckte att några psalmer gick på tok för långsamt. Vi är vana vid lite skånskt ös. Kyrkorådet hade gjort soppa, bröd o ungdomarna hade bakat kaka. Gott! Biskop emeritus L-G Lönnemark predikade och det som jag tog med mig därifrån var att -Det kommer välsignelse ur varje god handling vi gör. Både för mottagaren och givaren.- Så kanske jag i mitt liv har fått vara till lite välsignelse, iaf glimtvis ;)
Om ett par veckor kommer mamma hit.
Får faktiskt erkänna att jag behöver det... även om jag i mångt o mkt vill klara mig själv. Kanske blir jag lite extra bortskämd ngr dagar.
Måtte förkylningen passera hyfsat obemärkt förbi. Ska ha konfaläger nästa helg o helgen efter det är det grym "allhelgonatjänstgörning". Jag är trött... men skam den som ger sig. Jag piggnar väl till... eller vad tror ni.
Jag gick på realesepartyt o det var verkligen trevligt. Tillbringade dagen igår, mestadels på soffan, med att läsa boken "den som törstar". Klart trevlig o mkt läsvärd. Mmm me like deckare!
Har en förkylning på gång o den sänker humöret o orken till under minusstrecket.
Fredagen var totalhemsk vad det gäller privatlivet. En sådan där dag som jag inte vill ha fler gånger i mitt liv. Frågan är om det denna gång kommer att fungera. Sände iväg ett mail igår till x-et, men fick långt ifrån det svar som jag önskade mig. Ibland fattar jag inte varför det ska vara så svårt att kommunicera som vuxna med varandra. Vi är ju för alltid sammanfogade eftersom vi har barnen tillsammans. Jag blir så ledsen och vet inte vad jag ska göra av all sorg.
Samtidigt så får jag så mkt tillbaka av er underbara församlingsbor. Jag hoppas ni vet vilka ni är, ni som förmedlar vad ni tycker om gtj som jag haft. Jag tycker inte jag gör så mkt
...
jag är ju bara jag...
Idag har vi haft pastoratsgtj i Vad. Klart trevligt även om Hedvig, precis som jag, tyckte att några psalmer gick på tok för långsamt. Vi är vana vid lite skånskt ös. Kyrkorådet hade gjort soppa, bröd o ungdomarna hade bakat kaka. Gott! Biskop emeritus L-G Lönnemark predikade och det som jag tog med mig därifrån var att -Det kommer välsignelse ur varje god handling vi gör. Både för mottagaren och givaren.- Så kanske jag i mitt liv har fått vara till lite välsignelse, iaf glimtvis ;)
Om ett par veckor kommer mamma hit.
Får faktiskt erkänna att jag behöver det... även om jag i mångt o mkt vill klara mig själv. Kanske blir jag lite extra bortskämd ngr dagar.
Måtte förkylningen passera hyfsat obemärkt förbi. Ska ha konfaläger nästa helg o helgen efter det är det grym "allhelgonatjänstgörning". Jag är trött... men skam den som ger sig. Jag piggnar väl till... eller vad tror ni.
onsdag 20 oktober 2010
Oj då...
Oj då!
Nu bubblar det i den lilla hjärnan (eller tja - den kanske är stor).
Hade en klart intensiv söndag i söndags. Högmässa (underbart fin) i Lerdala, sedan konfagänget :) för att avsluta dagen med söndagsgtj i Timmersdala. I Lerdala kom författarinnan Kristina Appelqvist fram med en invitering till releaseparty ikväll. Så nu är jag i bryderierna. Jag sa att jag inte visste om jag skulle hinna hem ifrån Vänersborg i tid - men det har jag uppenbarligen gjort. Så... ska jag då byta om och gå? Och kan jag då komma i arbetskläder eller vad har jag på mig. Jag blev ju inbjuden för att jag bor i huset där hennes huvudrollsinnehavare i boken bor. Förresten bok ett: Den svarta löparen var helt underbar (sträckläste den i somras när jag flyttat hit - o btw den kommer i pocket nu). Den nya boken heter: Den som törstar. Deckare givetvis, helt i min smak. Men kan jag gå på partyt fast jag inte tackade förbehållslöst JA på en gång? Och ska man ha något med sig... jag vet inget om bokbranchens vett o etikett. Får kanske rådfråga ngn... hilfe!
Måndagen gick åt till slappning, för jag är TRÖTT och har en förkylning på G. Iaf är jag predikofri denna veckan. Fick ta tid att skriva till konfisföräldrarna... o nu väntar jag på svar från flera... (har fått ngr).
Igår var jag på genomgång/kurs angående jourhavande präst. Det var helt underbart att komma ifrån och träffa lite folk. Att möta nya prästkollegor var upplyftande! Hoppas bara inte att jag, i min människo/kollegaabstinens, babblade på allt för mkt. Efter kursen var det konfaplanering...
...och idag...
tidigt iväg till Vänersborg där Hedvig tentade av steg 3 i teckenspråk. En underbar tsp-lärare med underbart teckenspråk. Om hon fick VG eller MVG låter jag vara osagt. Nästa steg ska hon göra via Skype. Så ska jag beställa en grammatikbok på tsp för oss att använda. Kände att jag saknar mitt andra språk enormt. Tänk om jag haft möjligheten att få använda det i arbetet igen. Men men, drömma kan man.
Vågar jag gå?
Klart jag vågar... eller...
Nu bubblar det i den lilla hjärnan (eller tja - den kanske är stor).
Hade en klart intensiv söndag i söndags. Högmässa (underbart fin) i Lerdala, sedan konfagänget :) för att avsluta dagen med söndagsgtj i Timmersdala. I Lerdala kom författarinnan Kristina Appelqvist fram med en invitering till releaseparty ikväll. Så nu är jag i bryderierna. Jag sa att jag inte visste om jag skulle hinna hem ifrån Vänersborg i tid - men det har jag uppenbarligen gjort. Så... ska jag då byta om och gå? Och kan jag då komma i arbetskläder eller vad har jag på mig. Jag blev ju inbjuden för att jag bor i huset där hennes huvudrollsinnehavare i boken bor. Förresten bok ett: Den svarta löparen var helt underbar (sträckläste den i somras när jag flyttat hit - o btw den kommer i pocket nu). Den nya boken heter: Den som törstar. Deckare givetvis, helt i min smak. Men kan jag gå på partyt fast jag inte tackade förbehållslöst JA på en gång? Och ska man ha något med sig... jag vet inget om bokbranchens vett o etikett. Får kanske rådfråga ngn... hilfe!
Måndagen gick åt till slappning, för jag är TRÖTT och har en förkylning på G. Iaf är jag predikofri denna veckan. Fick ta tid att skriva till konfisföräldrarna... o nu väntar jag på svar från flera... (har fått ngr).
Igår var jag på genomgång/kurs angående jourhavande präst. Det var helt underbart att komma ifrån och träffa lite folk. Att möta nya prästkollegor var upplyftande! Hoppas bara inte att jag, i min människo/kollegaabstinens, babblade på allt för mkt. Efter kursen var det konfaplanering...
...och idag...
tidigt iväg till Vänersborg där Hedvig tentade av steg 3 i teckenspråk. En underbar tsp-lärare med underbart teckenspråk. Om hon fick VG eller MVG låter jag vara osagt. Nästa steg ska hon göra via Skype. Så ska jag beställa en grammatikbok på tsp för oss att använda. Kände att jag saknar mitt andra språk enormt. Tänk om jag haft möjligheten att få använda det i arbetet igen. Men men, drömma kan man.
Vågar jag gå?
Klart jag vågar... eller...
fredag 15 oktober 2010
Mod att våga vara
Idag är det en huvudvärksdag. Gick o la mig med huvudvärk o har vaknat med huvudvärk. Vet att dagen inte är slut på många timmar än. Ser fram emot kvällen i Lerdala - men det blir nog ett par pandodil innan dess.
Solen skiner. Det skiftar i guldgult o rött. Var ner i kyrkan o låste efter ett besök som varit där. Solens strålar värmer fast det biter av köld i kinderna när skuggan kommer åt.
Försöker finna mod att bara våga vara jag. Att stå upp för mig själv. Har sänt efter en egenremiss att fylla i till sömnmottagningen. Fått tid till Hud i november o ska be dem göra en ytterligare bedömning för plastik. Har hämtat Emys medicin och ska skjutsa Hedvig till scouterna. Har bokat tågbiljett till Emy för helgens begivenheter och för Hedvig då hon ska ner till Lund i november för att besöka familjen T-N.
Ska lägga mig på soffan nu o begrunda predikoresponsen. Fått fyra olika synpunkter o det är spännande. Visst håller jag med om och ser - frågan är om jag förmår göra ändringar. Iaf inte idag. Tack för att ni läst o svarat. Det är kul att få input från andra, se vad som håller o även se vad som kanske inte är det bästa o vad som jag egentligen kunnat spara till en annan gång. Ja, det tål att funderas på.
Så var det det där med bokning av själavård o massage... nej... det har inte blivit av denna veckan heller.
Solen skiner. Det skiftar i guldgult o rött. Var ner i kyrkan o låste efter ett besök som varit där. Solens strålar värmer fast det biter av köld i kinderna när skuggan kommer åt.
Försöker finna mod att bara våga vara jag. Att stå upp för mig själv. Har sänt efter en egenremiss att fylla i till sömnmottagningen. Fått tid till Hud i november o ska be dem göra en ytterligare bedömning för plastik. Har hämtat Emys medicin och ska skjutsa Hedvig till scouterna. Har bokat tågbiljett till Emy för helgens begivenheter och för Hedvig då hon ska ner till Lund i november för att besöka familjen T-N.
Ska lägga mig på soffan nu o begrunda predikoresponsen. Fått fyra olika synpunkter o det är spännande. Visst håller jag med om och ser - frågan är om jag förmår göra ändringar. Iaf inte idag. Tack för att ni läst o svarat. Det är kul att få input från andra, se vad som håller o även se vad som kanske inte är det bästa o vad som jag egentligen kunnat spara till en annan gång. Ja, det tål att funderas på.
Så var det det där med bokning av själavård o massage... nej... det har inte blivit av denna veckan heller.
torsdag 14 oktober 2010
Jag blir tokig på känslorna...
...som väller in över mig.
Det är som om hela jag vägrar att fungera normalt!
Ena sekunden njuter jag av livet i fulla drag. Skämtar, skrattar och försöker finna min plats. Inser att jag har det ganska bra i livet, och jag borde tacka för att jag har allt det jag har.
Nästa sekund raseras allt och jag vill bara vara ifred, omhållen - tryggad, och när det inte sker så kommer den kaotiska paniken invällande som ett grått höstdis som suddar ut de klara och vackra och bara färgar allt meningslöst grått.
Idag är en sådan dag:
Jag ser bara det jag mist... och att inte ha täckning på mobilen låser in mig i ett skal. Jag saknar er så mkt att det gör fysiskt ont och allt vänder sig ut o in... och ändå - ändå förmår jag inte ta tag i telefonen och ringa er. Ändå förmår jag inte att sätta mig i bilen och köra iväg. Tröttheten är så överväldigande att jag inte ens förmår att sova ut ordentligt. Och den ende jag orkar lyfta luren till svarar inte vilket också är frustrerande.
Det är en dålig dag och hela jag skriker ett stumt skrik...
Är det förstadie till klimakterie?
Eller är det bara detta att det blivit ett miljöombyte för mycket även för mig?Att jag kanske inte var redo att ställa mig längst ner i backen igen... att bygga nya nätverk o finna nya vänner... Här finns möjligheter - men idag är jag inte kapabel att se dem. Vill inte se dem... är 5år gammal just nu o vill bara krypa upp i någons knä och sitta där och dricka en varm kopp choklad med vispgrädde. Idag vill jag verkligen inte vara vuxen - och ändå så måste jag vara det.
Det är som om hela jag vägrar att fungera normalt!
Ena sekunden njuter jag av livet i fulla drag. Skämtar, skrattar och försöker finna min plats. Inser att jag har det ganska bra i livet, och jag borde tacka för att jag har allt det jag har.
Nästa sekund raseras allt och jag vill bara vara ifred, omhållen - tryggad, och när det inte sker så kommer den kaotiska paniken invällande som ett grått höstdis som suddar ut de klara och vackra och bara färgar allt meningslöst grått.
Idag är en sådan dag:
Jag ser bara det jag mist... och att inte ha täckning på mobilen låser in mig i ett skal. Jag saknar er så mkt att det gör fysiskt ont och allt vänder sig ut o in... och ändå - ändå förmår jag inte ta tag i telefonen och ringa er. Ändå förmår jag inte att sätta mig i bilen och köra iväg. Tröttheten är så överväldigande att jag inte ens förmår att sova ut ordentligt. Och den ende jag orkar lyfta luren till svarar inte vilket också är frustrerande.
Det är en dålig dag och hela jag skriker ett stumt skrik...
Är det förstadie till klimakterie?
Eller är det bara detta att det blivit ett miljöombyte för mycket även för mig?Att jag kanske inte var redo att ställa mig längst ner i backen igen... att bygga nya nätverk o finna nya vänner... Här finns möjligheter - men idag är jag inte kapabel att se dem. Vill inte se dem... är 5år gammal just nu o vill bara krypa upp i någons knä och sitta där och dricka en varm kopp choklad med vispgrädde. Idag vill jag verkligen inte vara vuxen - och ändå så måste jag vara det.
måndag 11 oktober 2010
Trötthet...
...det gör ont att vara människa.
Jag blir trött av att det gör ont.
Hedvigs långa blogginlägg hamnade som ett knytnävsslag i magen. Samtidigt är jag glad att hon verbaliserar sina känslor och tankar. Har svarat på hennes inlägg - men inlägget och svaret väcker alla dessa förbannade känslor på nytt. Vill bara kräkas. Slå sönder något. Rymma. Lägga mig under täcket o bara slippa allt.
Ja, jag gjorde ett val. Det var mitt val för att överleva och för att, som jag ser det, "rädda" barnen. Ni som följt mig, mina närmsta... ni vet varför.
Ja, mina tankar och känslor är subjektiva - men det är så livet är.
Jag gjorde ett val - jag lever med koncekvenserna av mitt val.
Stanna världen - jag vill hoppa av!
Jag blir trött av att det gör ont.
Hedvigs långa blogginlägg hamnade som ett knytnävsslag i magen. Samtidigt är jag glad att hon verbaliserar sina känslor och tankar. Har svarat på hennes inlägg - men inlägget och svaret väcker alla dessa förbannade känslor på nytt. Vill bara kräkas. Slå sönder något. Rymma. Lägga mig under täcket o bara slippa allt.
Ja, jag gjorde ett val. Det var mitt val för att överleva och för att, som jag ser det, "rädda" barnen. Ni som följt mig, mina närmsta... ni vet varför.
Ja, mina tankar och känslor är subjektiva - men det är så livet är.
Jag gjorde ett val - jag lever med koncekvenserna av mitt val.
Stanna världen - jag vill hoppa av!
onsdag 6 oktober 2010
En blogg-stafett för skojs skull.
Från en kompis bloggsida uppmanades jag att sätta in denna på min sida. Ska bli kul att se hur många av er som tar av er tid för att svara på den. Ibland behöver man dessa "onödiga" pauser som egentligen inte bidrager till att göra jorden till en bättre plats att leva - utan som bara är vad det är... en liten blogg-stafettpinne för skojs skull.
Kramen till er där ute!
1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur, när och varför träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa/krama mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.
7. Beskriv mig med tre ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Hur bra känner du mig?
12. Tänker du sätta in den här listan på din blogg för att låta mig svara på den?
Kramen till er där ute!
1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur, när och varför träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa/krama mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.
7. Beskriv mig med tre ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Hur bra känner du mig?
12. Tänker du sätta in den här listan på din blogg för att låta mig svara på den?
lördag 2 oktober 2010
Kritisk GBP uppdatering
Efter att ha fått remiss-svar att jag fortfarande är fet och därför inte kan få en hudplastik kommer här några ytterst irriterade tankar om livet efter GBP.
Hälsovinsten är enorm.
Givetvis!
Har ju iaf minskat 66kg så det är ju självklart att hälsan är bättre.
Det som är rena problem är tilltagande yrsel... sockerkänslighet... kropps- känseluppfattning och akuta toabehov...
I huvudet fungerar det inte alls. Där väger jag fortfarande som mest och är fulast o fetast på denna jord. Självkänslan är i skosulenivå o det känns som om en stor del ligger just i all denna hud jag bär runt på och som jag vill ha bort. För om jag ska ha kläder som fungerar på ena kroppsdelen så passar det inte i den andra änden. All denna hud som ska vikas in i kläderna, den får inte plats! Provar kläder i affären... misslyckas o går ut. Deppar, o fundrar ibland på om jag kan ta till saxen på egen hand. Bara få bort allt flärpande.
Så vad talar vi om för vikt?
Vad är det jag har åstadkommit och vad kan jag förvänta mig att gå ner mera? Läkarna vill ha ner mig en bit under 80 för att tänka på en hudplastik. De som gjorde GBP-open är förvånade att jag gått ner som jag gjort. De hade trott det skulle stanna på ca -40kg. Visst har jag 13kg medicinsk övervikt tills jag är "normalviktig". Men ibland tycker jag att man ska se på vad utgångsvikten var o det faktum att jag nu väger mindre än jag gjorde i 8:e klass!
Dagens mått - den nakna sanningen - när jag började för två år sedan räckte inte måttbandet till men... så här ser det ut nu nästan 2år post-op (obs mätt själv så det är väl inte helt hundra rätt på millimetern):
Midja 95cm
Stuss 108cm
Byst 99cm över och 85cm under
Överarm 42cm varav ca 15cm är lös hud
Lår 65cm varav ca 19cm är lös hud
Nyckelben till bröstvårtan 29,5cm "häng"
Bröst"flerpen" - ja - det som är bröstet är från "bröstrot till bröstopp" en 14cm hängande flik enligt mig.
Huden under armarna ca 10cm lös hud.
Magen ca 23 cm enligt mig även om läkaren mätte "bara" 16cm
BMI 30.1
YMCA kroppsfetts% är 35%
Enligt BMI kroppsfett% är 40%
Vikt 82.5kg
Längd 165.5 /har minskat även där/.
För att gå ner i vikt bör jag äta 1815kalorier (men jag ska ju inte banta har dietisten sagt) för att behålla vikten 2599kalorier.
Ja, enligt BMI är jag fet.
Ja, jag är inte smal - om man inte jämför med hur jag såg ut innan...
SUCK!
Blir förtvivlad över min kropp o mina tankar kring den - när jag egentligen borde få njuta av den fullt ut. Nu som först är jag "normalare" än vad jag någonsin varit innan...
Hälsovinsten är enorm.
Givetvis!
Har ju iaf minskat 66kg så det är ju självklart att hälsan är bättre.
Det som är rena problem är tilltagande yrsel... sockerkänslighet... kropps- känseluppfattning och akuta toabehov...
I huvudet fungerar det inte alls. Där väger jag fortfarande som mest och är fulast o fetast på denna jord. Självkänslan är i skosulenivå o det känns som om en stor del ligger just i all denna hud jag bär runt på och som jag vill ha bort. För om jag ska ha kläder som fungerar på ena kroppsdelen så passar det inte i den andra änden. All denna hud som ska vikas in i kläderna, den får inte plats! Provar kläder i affären... misslyckas o går ut. Deppar, o fundrar ibland på om jag kan ta till saxen på egen hand. Bara få bort allt flärpande.
Så vad talar vi om för vikt?
Vad är det jag har åstadkommit och vad kan jag förvänta mig att gå ner mera? Läkarna vill ha ner mig en bit under 80 för att tänka på en hudplastik. De som gjorde GBP-open är förvånade att jag gått ner som jag gjort. De hade trott det skulle stanna på ca -40kg. Visst har jag 13kg medicinsk övervikt tills jag är "normalviktig". Men ibland tycker jag att man ska se på vad utgångsvikten var o det faktum att jag nu väger mindre än jag gjorde i 8:e klass!
Dagens mått - den nakna sanningen - när jag började för två år sedan räckte inte måttbandet till men... så här ser det ut nu nästan 2år post-op (obs mätt själv så det är väl inte helt hundra rätt på millimetern):
Midja 95cm
Stuss 108cm
Byst 99cm över och 85cm under
Överarm 42cm varav ca 15cm är lös hud
Lår 65cm varav ca 19cm är lös hud
Nyckelben till bröstvårtan 29,5cm "häng"
Bröst"flerpen" - ja - det som är bröstet är från "bröstrot till bröstopp" en 14cm hängande flik enligt mig.
Huden under armarna ca 10cm lös hud.
Magen ca 23 cm enligt mig även om läkaren mätte "bara" 16cm
BMI 30.1
YMCA kroppsfetts% är 35%
Enligt BMI kroppsfett% är 40%
Vikt 82.5kg
Längd 165.5 /har minskat även där/.
För att gå ner i vikt bör jag äta 1815kalorier (men jag ska ju inte banta har dietisten sagt) för att behålla vikten 2599kalorier.
Ja, enligt BMI är jag fet.
Ja, jag är inte smal - om man inte jämför med hur jag såg ut innan...
SUCK!
Blir förtvivlad över min kropp o mina tankar kring den - när jag egentligen borde få njuta av den fullt ut. Nu som först är jag "normalare" än vad jag någonsin varit innan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)