Knäsvag eller svag i knäna?

Ja... nu börjar jag att fundera på allvar hur min kropp är funtad efter operationen...

De flesta olyckor i sker i hemmet och de flesta av dem är fall-olyckor om jag inte minns fel från statestiken. Därför är jag väl egentligen inte förvånad över morgonens händelser. Kanske mest orolig för att ngt sådant ska hända när jag är ensam hemma eller då jag är i arbete.

Kanske även mest fundersam på orsakerna bakom - även om jag hett misstänker att järnvärdet sjunkit nedåt igen.

Så:
Steg upp på tok förtidigt för att väcka barnen 06.15... varvid Hedvig meddelar att de har sovmorgon och inte börjar förrän 09.00. Tog en kisserunda med Topsy och väl inne igen tänkte jag ge henne mat och vatten. När jag böjer mig ner för att hälla i maten, vilket jag alltid gör nedböjd och inte huksittande som jag borde, försvann benet som jag stödde på. Eller - vet inte om det försvann egentligen (eftersom det uppenbarligen sitter på plats i skrivandes stund)... hursom... resultatet var i alla fall det att jag ramlade. Gissa om Topsy vart förvånad över att ha matte i matskålen ;P

Ingen skada skedd - up rise and shine again!

Däremot till frukost tog jag på eget bevåg ner Duroferonen ur skåpet och laddade en omgång på tre veckor. Jag antar att det är (H)järnbristen som slagit till igen - märks bland annat på en viss blekhet och trötthet. Orkar inte ringa VC för en koll...

-54,7kg