fredag 23 januari 2009

Predikonervositet

Så infinner den sig... stora skälvan om att inte duga... att inte ha något att säga. Första gtj i denna församling och jag vill göra bra ifrån mig... HUR? Så här har jag skrivit... duger det...? Ge gärna tankar och input

Predikan:
Ännu en dag jag vaknar upp igen.Naken vid min teve som visar jorden.Som i en film visst är det skönt att ha det så?För man vet ju vad som pågår men inte hur det slutar…
Vem ska jag tro på när allt är såhär?Och ingenting vi nånsin med nåt menar.Vem ska jag tro på när allt är såhär?Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.Jag undrar om nån ser att clowner inte ler?Jag undrar om nån hör att explosioner inte stör?Eller är allt bara cyniskt av ensamhet?Vill så gärna tro.Men i den film som liknar den som finns börjar resan nu gå mot sitt slut.För hjältarna har redan dött av avundsjuka svek och sorg.Vem ska jag tro på? Är jag cynisk av ensamhet. Vems är vår hand nu?Ingen vet!Så vem, ska jag tro på?
Orden är inte mina, utan jag har tagit dem ur en av artisten Tomas di Levas sånger. Men även om de inte är mina ord så kan jag i vissa rader känna igen mig och mina egna frågor.
Vem ska jag tro på… när världen ser ut som den gör?
Vem kan jag vända mig till med mina frågor?
Vem kan jag lita på?

Som liten var det mycket lättare. Utan att ifrågasätta kunde jag tro på det de vuxna sa och lita på att mamma fanns där på morgonen när jag vaknade.
Som något äldre barn var det bästa kompisen jag litade på och lyssnade till, fram tills jag en dag insåg att det inte räckte.

Det räckte inte att tro på dem jag hade runt omkring mig. Där fick inte mina livsfrågor sitt svar och sin lösning. I konfirmandundervisningen hittade jag tron, och jag fann svaret i Jesus, i den kristna gemenskapen och berättelserna om en Gud som älskar mig för den jag är. De första åren som nykonfirmerad var underbart ljuvliga… men med åldern kommer ofta mer frågor. Är Gud verkligen allsmäktigt god? Varför finns det då stridigheter? Varför behandlar vi då varandra illa?
Min tros-kostym blev för liten, liksom naggad i kanten… ifrågasatt… Och frågan återkom: Vem kan jag tro på i denna tillsynes känslokalla och egoistiska värld?

Åren gick och frågan låg där inom mig och jag vet inte om jag blev klokare… Mina universitetsår präglades av att Gud vändes ut och in på. Granskades i varje skrymsle… ifrågasattes…
Och den kristna Guden ställdes mot andra religioners gudar, jämförelser och antagande… Hypoteser, teser och antiteser… Och ändå det faktum när jag slog på radion och TV att världen är full av människor som rättfärdigar sitt handlande gentemot andra genom att göra det i sin Guds namn.

Jag kan erkänna att jag många gånger längtade tillbaka till barnaårens okomplicerade barnatro, till samtalen vid köksbordet hemma hos farmor, till tilliten, den som man ärvt… nästan genom ”modersmjölken”.

För frågan kvarstår: Vem ska jag tro på?

Så idag i evangelietexten blir vi inbjudna till att lyssna på mötet mellan Jesus och den romerska officeren. Den här mannen som egentligen hade en annan tro och religion, som nu så självklart kommer till Jesus med önskan; kom följ med mig hem och hjälp min sjuka tjänare.

I den vädjan ryms så mycket kärlek och omtanke… en tjänare… en av andra ägodelar men som officeren behandlar lika väl som om det vore hans eget barn… och många har nog tolkat orden som att de gällde en son. Oavsett vilket så lämnar han sin familjs traditionella gudabilder och böner för att gå till Jesus. Kanske hade han sett hur Jesus ingrep i människors liv… kanske hade han hört talas om snickarsonen som gjorde under. De må vara hur det vill med den saken, men ett är säkert. Han handlar utifrån sin tro, och med tillit. Han behövde inget under för att tro, inga dogmer för att förstå. Officeren hade det barnet har; den oförstörda tilliten. Tilliten att Jesus är och att han kan… Han litade på att Gud var med trots att han kom från en annan kultur och samhällstillhörighet. Han kom med sin tro och sitt hopp om att Jesus ville göra hans vän och tjänare hel och frisk igen.

Och kanske är det det vi alla ska göra.

Kanske ska vi inte fundera så mycket… kanske ska vi inte försöka att intellektuellt förstå allting, Kanske måste vi lära oss att släppa taget kring det vi inte kan kontrollera. Jag tror att det är gott att då och då stoppa undan våra trossatser och dogmer, det som utgör vår religion, och i stället vända oss till källan själv. Lyssna till vad Gud har att säga till oss.

Temat för vår söndag idag kan lätt begränsa oss; Jesus skapar tro. I de orden ligger ett presterande. Att det är något som vi förväntar att Jesus ska skapa - nu. Vi missar att detta är något som han redan har gjort. Trons frö såddes i Jesu undervisning. Där på korset gavs trons löfte till oss, gratis av nåd… där i uppståndelsens ögonblick gavs hoppet… där i missionsbefallningens uppmaning om att döpa alla folk gavs presenten. Den ligger där och väntar på var och en av oss, väntar på vårt eget initiativ att med barnets entusiasm ta upp det och öppna det.

Kanske behöver vi hjälpa varandra att se detta, att inse att vi har fått tron. Kanske måste vi lära oss att lyssna till varandra och varandras erfarenheter av tron och erfarenheter av Gud i våra liv.

Tron är inte begränsad till dogmer eller trossatser. Tron handlar inte om vad du läst och vad du kan. Tron handlar om att våga tillit, att våga släppa taget och ”falla”. Tron är att lita på att Gud är där för att omsluta oss… att Gud är där för min skull och för din skull – oavsett hur duktiga vi är eller inte är… oavsett vad vi kan eller inte kan,

Med officerens ord får vi be:
Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir jag helad.
Och från ovan genljuder Jesu svar: ”Gå. Du trodde och det ska ske.”
Amen

1 kommentar:

Jaana sa...

Det är väl lite lustigt vi har en dotter som är 33 och hon jobbar som sjuksköterska. I natt hade hon ett dödsfall, kvinna 45 med både små och stora barn. Hon frågade mig varför gör Gud så här, vad är meningen?
Jag svarade henne att ingen vet varför Gud gör som han gör och när människor dör unga eller orättvist så finns det ingen mening. Jag tror precis som du att vi intelektualiserar alltförmycket. Varför inte bara vara, våga lita på och släppa taget och låta Gud ta hand om oss. Det är svår i dessa dagar när vi skall ha full kontroll på allt, och det gäller även oss.
Jag måste tro på att Gud vet vad han gör även om jag som oftast inte förstår varför. Jag kan inte veta allt och får lov att acceptera det. Jag tycker att du får fram det här med att våga tro och lita på alldeles ordentligt och du kan, Du är duktig.
Du är den du är med all din erfarenhet av livet och det är det du delar med dig av i kyrkan på söndag, och det duger.
Vi behöver inte prestera hela tiden, församlingsborna förväntar sig inte det.
Jag har insett att mina starka sidor är inte i att predika ordet i gudstjänsten utan i det praktiska arbetet med att sprida evangeliet och det vilar jag tryggt i. Det visar sig att oavsett hur bra eller dålig predikan blir ( oftast är den bara "sådär") så får de som sitter i kyrkan alltid något som de tar till sig.. Det är konstigt. Och då när jag verkligen tycker att jag gjort en urusel prestation, då kommer de fram och tackar för att jag talat till dem, och inte över dem.
Närvaro Ellinor och tro på det du predikar om, då kommer du långt.
Jag skall be och tänka på dig på söndag då jag själv har gudstjänst med dop.
Kramar från jaana