Ja, det kunde vara ett ämne för denna veckan.
Egentligen skulle jag ha passat på att njuta av ensamheten. Hund och ungar ur huset... men vad har jag gjort? Jo, jobbat. Och idag haft konfirmation. O imorgon så kommer de hem igen. Städat? Nej... verkligen inte. Har slocknat på soffan när jag kommit hem om dagarna. Och sedan huvudbry med pannan... torsdagen o fredagen bjöd på kalldusch. Har nu varit ner och fyllt på 3säckar pellets.
Veckans ångest: Min gamla tjänst blir ledig. Hur gör jag? Tänka på barnen? Men det är ju SKÅNE! + att jag inte vet om vi får hyra här nästa år eller om det säljs ut. Skit att inte livet kunde vara lite enklare, men då hade det nog inte varit så spännande att leva. Så återigen är det "ner på knä" och fråga chefen om råd.
Dålig matvecka. Just nu är allt utom juice äckligt! Och när det är äckligt så åker det ut i påsen. Orkar inte matregga längre. Har gjort det sedan jag kom hem och jag känner mig fånge i att skriva ner allt jag äter. Tvångshandling som jag själv belägger mig med. Ska försöka slappna av o komma i fas igen.
-26,9kg
lördag 31 januari 2009
måndag 26 januari 2009
Anette, Jaana och Milla J och alla ni andra!
Det är fantastiskt att det finns så underbara männsikor som tar sig tid att läsa min blogg... och dessutom ger feedback och, som jag kan känna, omsluter mig med goda tankar.
Gudstjänsten igår gick bra. Kul att vara välkomnad. Fick så mycket postitivt tillbaka från de som var där. Alltifrån min sångröst till att predikan var bra. Tror det var A som sa att predikan var värd att höra två gånger. A var där på fm och sedan på kvällen... vilket det var flera som var :)
Känns gott med handpåläggning och bön om Guds välsignelse och ledning i arbetet!
Dopet som jag hade på teckenspråk därefter gick också bra. Lite matt efteråt eftersom jag inte kunde äta mellan Hm och dopgtj.
Pratade med AM i telefon vilket gjorde mig så glad. Hoppas att det inte går så lång tid tills vi hörs igen... jag ska bättra mig.
Kvällsgtj gick fantastiskt bra. Det var i den mindre kyrkan bredvid kontoret. Jag var lite vill i tankarna och gestaltningen i det nya gtjrummet men fick positivt tillbaka där också! Jag hade gjort två stavfel/fel i agendan. SUCK! Men det gick det också. Hade A på pianot och tre "grabbar" på sång. Sista psalmen bestämde A att församling och grabbar skulle sjunga 189 v 1,3,5,7 och jag SJÄLV på 2,4,6 för att han tyckte ATT JAG SJÖNG SÅ BRA. Gissa om jag blev stolt!!!!!! och glad!!!!!!
Nu ska jag till frukostbordet - 26,5kg
Gudstjänsten igår gick bra. Kul att vara välkomnad. Fick så mycket postitivt tillbaka från de som var där. Alltifrån min sångröst till att predikan var bra. Tror det var A som sa att predikan var värd att höra två gånger. A var där på fm och sedan på kvällen... vilket det var flera som var :)
Känns gott med handpåläggning och bön om Guds välsignelse och ledning i arbetet!
Dopet som jag hade på teckenspråk därefter gick också bra. Lite matt efteråt eftersom jag inte kunde äta mellan Hm och dopgtj.
Pratade med AM i telefon vilket gjorde mig så glad. Hoppas att det inte går så lång tid tills vi hörs igen... jag ska bättra mig.
Kvällsgtj gick fantastiskt bra. Det var i den mindre kyrkan bredvid kontoret. Jag var lite vill i tankarna och gestaltningen i det nya gtjrummet men fick positivt tillbaka där också! Jag hade gjort två stavfel/fel i agendan. SUCK! Men det gick det också. Hade A på pianot och tre "grabbar" på sång. Sista psalmen bestämde A att församling och grabbar skulle sjunga 189 v 1,3,5,7 och jag SJÄLV på 2,4,6 för att han tyckte ATT JAG SJÖNG SÅ BRA. Gissa om jag blev stolt!!!!!! och glad!!!!!!
Nu ska jag till frukostbordet - 26,5kg
lördag 24 januari 2009
Tack Jaana! Närvaron blir när jag står där på söndag...
har nu sovit på predikan och nu på morgonen filat lite i hörnen på den. Så texten blev lite ändrad. Inte mycket, men ändå en uppstramning (tycker jag) som binder samman delarna lite mer.
Resultatet.
Predikan:
Jag är ganska dålig på att ta mig tid att sitta ner och lyssna på musik… det blir liksom aldrig av. Istället äskar jag att lyssna på radio… den står nästan alltid på därhemma som bakgrundsljud för dagens övriga aktiviteter och den är min följeslagare när jag kör bil… och kanske är det tur att jag gillar radion för där får jag en mix av olika artister som jag kanske inte annars hade lyssnat till… och ibland kommer det en eller annan låt som sättersig i huvudet på ett alldeles speciellt sätt.
När jag föreberedde denna predikan var det två låtar som dök upp, jag vet inte om ni har hört dem – men jag antar det – Den första är av Tomas di Leva /vem ska jag tro på tro på tro på när, tro på när det är så här/Och den andra är Marie Fredrikssons /Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, i en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten. Känna tro igen/
Jag gillar dessa låtar, och fast orden inte är mina egna så kan jag i vissa rader i sångtexterna känna igen mig själv och mina egna frågor.Vem ska jag tro på… när världen ser ut som den gör?Vem kan jag vända mig till med mina frågor?Vem kan jag lita på?Som liten var det mycket lättare. Utan att ifrågasätta kunde jag tro på det de vuxna sa och lita på att mamma fanns där på morgonen när jag vaknade.Som något äldre barn var det bästa kompisen jag litade på och lyssnade till, fram tills jag en dag insåg att det inte räckte.
Det räckte inte att tro på dem jag hade runt omkring mig. Där fick inte mina livsfrågor sitt svar och sin lösning. I konfirmandundervisningen hittade jag min tro, och jag fann svaret i Jesus, i den kristna gemenskapen och berättelserna om en Gud som älskar mig för den jag är. De första åren som nykonfirmerad var underbart ljuvliga… men med åldern kom mer frågor. Är Gud verkligen allsmäktigt god? Om han är det, varför finns det då stridigheter? Varför behandlar vi då varandra illa?
Min tros-kostym blev för liten, liksom naggad i kanten och ifrågasatt… Och frågan som ständigt återkom var:
Vem kan jag tro på i denna tillsynes känslokalla och egoistiska värld?
Åren gick och frågan låg där inom mig och jag vet inte om jag blev klokare… Mina universitetsår präglades av att Gud vändes ut och in på. Granskades i varje skrymsle… ifrågasattes…Och den kristna Guden ställdes mot andra religioners gudar, jämförelser och antagande… Hypoteser, teser och antiteser… Och ändå det faktum när jag lyssnade på radion och slog på TV:n… att världen är full av människor som rättfärdigar sitt handlande gentemot andra genom att göra det i sin Guds namn.
Jag kan erkänna att jag många gånger längtade tillbaka till barnaårens okomplicerade barnatro, till samtalen vid köksbordet hemma hos farmor, till tilliten, den som man ärvt… nästan genom ”modersmjölken”.
För frågan kvarstår: Vem ska jag tro på?
Så idag i evangelietexten blir vi inbjudna till att lyssna till mötet mellan Jesus och den romerska officeren. Den här mannen som egentligen tillhörde en annan tro och religion, som nu så självklart kommer till Jesus med en enda vädjan; kom följ med mig hem och hjälp min sjuka tjänare.
I den vädjan ryms så mycket kärlek och omtanke… en tjänare… en av andra ägodelar men som officeren behandlar lika väl som om det vore hans eget barn… och många har nog tolkat orden som att de gällde en son. Oavsett vilket så väljer han att lämna sin familjs traditionella gudabilder och böner för att gå till Jesus. Kanske hade han sett hur Jesus ingrep i människors liv… kanske hade han hört talas om snickarsonen som gjorde under. De må vara hur det vill med den saken, men ett är säkert. Han handlar utifrån sin tro, och med tillit. Han behövde inget under för att tro, inga dogmer för att förstå. Officeren hade det barnet har; den oförstörda tilliten. Tilliten att Jesus är Guds son och att han kan… Han litade på att Gud var med trots att han kom från en annan kultur och samhällstillhörighet. Han kom med sin tro och sitt hopp om att Jesus ville göra hans vän och tjänare hel och frisk igen.
Och kanske är det det vi alla ska göra. Kanske ska vi inte fundera så mycket… kanske ska vi inte försöka att intellektuellt förstå allting. Kanske måste vi lära oss att släppa taget kring det vi inte kan kontrollera. Jag tror att det är gott att då och då stoppa undan våra trossatser och dogmer, det som utgör vår religion, och i stället vända oss till källan själv. Lyssna till vad Gud har att säga till oss.
Jag tror att dagens söndagstema lätt kan begränsa oss. Temat är; Jesus skapar tro. I de orden ligger ett presterande. Att det är något som vi förväntar att Jesus ska skapa - nu. Tänker vi så så missar att detta är något som han redan har gjort. Trons frö såddes i Jesu undervisning. Där på korset gavs trons löfte till oss, gratis av nåd… där i uppståndelsens ögonblick gavs hoppet… där i missionsbefallningens uppmaning om att döpa alla folk gavs det eviga livets gåva. Den ligger där och väntar på var och en av oss, väntar på vårt eget initiativ att med barnets entusiasm ta upp den, öppna den, och använda den.
Kanske behöver vi hjälpa varandra att se detta, att inse att vi har fått tron som en gåva. Kanske måste vi lära oss att lyssna till varandra och ta del av varandras erfarenheter av tron och erfarenheter av Gud i våra liv.
Tron är inte begränsad till dogmer eller trossatser. Tron handlar inte om vad du läst och vad du kan. Tron handlar om att våga tillit, att våga släppa taget och ”falla”. Tron är att lita på att Gud är där för att omsluta oss… att Gud är där för min skull och för din skull – oavsett hur duktiga vi är eller inte är… oavsett vad vi kan eller inte kan.
Med officerens ord får vi be:Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir jag helad.
Och jag är förvissad om att Jesus svar till oss blir: ”Gå. Du trodde och det ska ske.”Amen
-25.9kg
har nu sovit på predikan och nu på morgonen filat lite i hörnen på den. Så texten blev lite ändrad. Inte mycket, men ändå en uppstramning (tycker jag) som binder samman delarna lite mer.
Resultatet.
Predikan:
Jag är ganska dålig på att ta mig tid att sitta ner och lyssna på musik… det blir liksom aldrig av. Istället äskar jag att lyssna på radio… den står nästan alltid på därhemma som bakgrundsljud för dagens övriga aktiviteter och den är min följeslagare när jag kör bil… och kanske är det tur att jag gillar radion för där får jag en mix av olika artister som jag kanske inte annars hade lyssnat till… och ibland kommer det en eller annan låt som sättersig i huvudet på ett alldeles speciellt sätt.
När jag föreberedde denna predikan var det två låtar som dök upp, jag vet inte om ni har hört dem – men jag antar det – Den första är av Tomas di Leva /vem ska jag tro på tro på tro på när, tro på när det är så här/Och den andra är Marie Fredrikssons /Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, i en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten. Känna tro igen/
Jag gillar dessa låtar, och fast orden inte är mina egna så kan jag i vissa rader i sångtexterna känna igen mig själv och mina egna frågor.Vem ska jag tro på… när världen ser ut som den gör?Vem kan jag vända mig till med mina frågor?Vem kan jag lita på?Som liten var det mycket lättare. Utan att ifrågasätta kunde jag tro på det de vuxna sa och lita på att mamma fanns där på morgonen när jag vaknade.Som något äldre barn var det bästa kompisen jag litade på och lyssnade till, fram tills jag en dag insåg att det inte räckte.
Det räckte inte att tro på dem jag hade runt omkring mig. Där fick inte mina livsfrågor sitt svar och sin lösning. I konfirmandundervisningen hittade jag min tro, och jag fann svaret i Jesus, i den kristna gemenskapen och berättelserna om en Gud som älskar mig för den jag är. De första åren som nykonfirmerad var underbart ljuvliga… men med åldern kom mer frågor. Är Gud verkligen allsmäktigt god? Om han är det, varför finns det då stridigheter? Varför behandlar vi då varandra illa?
Min tros-kostym blev för liten, liksom naggad i kanten och ifrågasatt… Och frågan som ständigt återkom var:
Vem kan jag tro på i denna tillsynes känslokalla och egoistiska värld?
Åren gick och frågan låg där inom mig och jag vet inte om jag blev klokare… Mina universitetsår präglades av att Gud vändes ut och in på. Granskades i varje skrymsle… ifrågasattes…Och den kristna Guden ställdes mot andra religioners gudar, jämförelser och antagande… Hypoteser, teser och antiteser… Och ändå det faktum när jag lyssnade på radion och slog på TV:n… att världen är full av människor som rättfärdigar sitt handlande gentemot andra genom att göra det i sin Guds namn.
Jag kan erkänna att jag många gånger längtade tillbaka till barnaårens okomplicerade barnatro, till samtalen vid köksbordet hemma hos farmor, till tilliten, den som man ärvt… nästan genom ”modersmjölken”.
För frågan kvarstår: Vem ska jag tro på?
Så idag i evangelietexten blir vi inbjudna till att lyssna till mötet mellan Jesus och den romerska officeren. Den här mannen som egentligen tillhörde en annan tro och religion, som nu så självklart kommer till Jesus med en enda vädjan; kom följ med mig hem och hjälp min sjuka tjänare.
I den vädjan ryms så mycket kärlek och omtanke… en tjänare… en av andra ägodelar men som officeren behandlar lika väl som om det vore hans eget barn… och många har nog tolkat orden som att de gällde en son. Oavsett vilket så väljer han att lämna sin familjs traditionella gudabilder och böner för att gå till Jesus. Kanske hade han sett hur Jesus ingrep i människors liv… kanske hade han hört talas om snickarsonen som gjorde under. De må vara hur det vill med den saken, men ett är säkert. Han handlar utifrån sin tro, och med tillit. Han behövde inget under för att tro, inga dogmer för att förstå. Officeren hade det barnet har; den oförstörda tilliten. Tilliten att Jesus är Guds son och att han kan… Han litade på att Gud var med trots att han kom från en annan kultur och samhällstillhörighet. Han kom med sin tro och sitt hopp om att Jesus ville göra hans vän och tjänare hel och frisk igen.
Och kanske är det det vi alla ska göra. Kanske ska vi inte fundera så mycket… kanske ska vi inte försöka att intellektuellt förstå allting. Kanske måste vi lära oss att släppa taget kring det vi inte kan kontrollera. Jag tror att det är gott att då och då stoppa undan våra trossatser och dogmer, det som utgör vår religion, och i stället vända oss till källan själv. Lyssna till vad Gud har att säga till oss.
Jag tror att dagens söndagstema lätt kan begränsa oss. Temat är; Jesus skapar tro. I de orden ligger ett presterande. Att det är något som vi förväntar att Jesus ska skapa - nu. Tänker vi så så missar att detta är något som han redan har gjort. Trons frö såddes i Jesu undervisning. Där på korset gavs trons löfte till oss, gratis av nåd… där i uppståndelsens ögonblick gavs hoppet… där i missionsbefallningens uppmaning om att döpa alla folk gavs det eviga livets gåva. Den ligger där och väntar på var och en av oss, väntar på vårt eget initiativ att med barnets entusiasm ta upp den, öppna den, och använda den.
Kanske behöver vi hjälpa varandra att se detta, att inse att vi har fått tron som en gåva. Kanske måste vi lära oss att lyssna till varandra och ta del av varandras erfarenheter av tron och erfarenheter av Gud i våra liv.
Tron är inte begränsad till dogmer eller trossatser. Tron handlar inte om vad du läst och vad du kan. Tron handlar om att våga tillit, att våga släppa taget och ”falla”. Tron är att lita på att Gud är där för att omsluta oss… att Gud är där för min skull och för din skull – oavsett hur duktiga vi är eller inte är… oavsett vad vi kan eller inte kan.
Med officerens ord får vi be:Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir jag helad.
Och jag är förvissad om att Jesus svar till oss blir: ”Gå. Du trodde och det ska ske.”Amen
-25.9kg
fredag 23 januari 2009
Predikonervositet
Så infinner den sig... stora skälvan om att inte duga... att inte ha något att säga. Första gtj i denna församling och jag vill göra bra ifrån mig... HUR? Så här har jag skrivit... duger det...? Ge gärna tankar och input
Predikan:
Ännu en dag jag vaknar upp igen.Naken vid min teve som visar jorden.Som i en film visst är det skönt att ha det så?För man vet ju vad som pågår men inte hur det slutar…
Vem ska jag tro på när allt är såhär?Och ingenting vi nånsin med nåt menar.Vem ska jag tro på när allt är såhär?Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.Jag undrar om nån ser att clowner inte ler?Jag undrar om nån hör att explosioner inte stör?Eller är allt bara cyniskt av ensamhet?Vill så gärna tro.Men i den film som liknar den som finns börjar resan nu gå mot sitt slut.För hjältarna har redan dött av avundsjuka svek och sorg.Vem ska jag tro på? Är jag cynisk av ensamhet. Vems är vår hand nu?Ingen vet!Så vem, ska jag tro på?
Orden är inte mina, utan jag har tagit dem ur en av artisten Tomas di Levas sånger. Men även om de inte är mina ord så kan jag i vissa rader känna igen mig och mina egna frågor.
Vem ska jag tro på… när världen ser ut som den gör?
Vem kan jag vända mig till med mina frågor?
Vem kan jag lita på?
Som liten var det mycket lättare. Utan att ifrågasätta kunde jag tro på det de vuxna sa och lita på att mamma fanns där på morgonen när jag vaknade.
Som något äldre barn var det bästa kompisen jag litade på och lyssnade till, fram tills jag en dag insåg att det inte räckte.
Det räckte inte att tro på dem jag hade runt omkring mig. Där fick inte mina livsfrågor sitt svar och sin lösning. I konfirmandundervisningen hittade jag tron, och jag fann svaret i Jesus, i den kristna gemenskapen och berättelserna om en Gud som älskar mig för den jag är. De första åren som nykonfirmerad var underbart ljuvliga… men med åldern kommer ofta mer frågor. Är Gud verkligen allsmäktigt god? Varför finns det då stridigheter? Varför behandlar vi då varandra illa?
Min tros-kostym blev för liten, liksom naggad i kanten… ifrågasatt… Och frågan återkom: Vem kan jag tro på i denna tillsynes känslokalla och egoistiska värld?
Åren gick och frågan låg där inom mig och jag vet inte om jag blev klokare… Mina universitetsår präglades av att Gud vändes ut och in på. Granskades i varje skrymsle… ifrågasattes…
Och den kristna Guden ställdes mot andra religioners gudar, jämförelser och antagande… Hypoteser, teser och antiteser… Och ändå det faktum när jag slog på radion och TV att världen är full av människor som rättfärdigar sitt handlande gentemot andra genom att göra det i sin Guds namn.
Jag kan erkänna att jag många gånger längtade tillbaka till barnaårens okomplicerade barnatro, till samtalen vid köksbordet hemma hos farmor, till tilliten, den som man ärvt… nästan genom ”modersmjölken”.
För frågan kvarstår: Vem ska jag tro på?
Så idag i evangelietexten blir vi inbjudna till att lyssna på mötet mellan Jesus och den romerska officeren. Den här mannen som egentligen hade en annan tro och religion, som nu så självklart kommer till Jesus med önskan; kom följ med mig hem och hjälp min sjuka tjänare.
I den vädjan ryms så mycket kärlek och omtanke… en tjänare… en av andra ägodelar men som officeren behandlar lika väl som om det vore hans eget barn… och många har nog tolkat orden som att de gällde en son. Oavsett vilket så lämnar han sin familjs traditionella gudabilder och böner för att gå till Jesus. Kanske hade han sett hur Jesus ingrep i människors liv… kanske hade han hört talas om snickarsonen som gjorde under. De må vara hur det vill med den saken, men ett är säkert. Han handlar utifrån sin tro, och med tillit. Han behövde inget under för att tro, inga dogmer för att förstå. Officeren hade det barnet har; den oförstörda tilliten. Tilliten att Jesus är och att han kan… Han litade på att Gud var med trots att han kom från en annan kultur och samhällstillhörighet. Han kom med sin tro och sitt hopp om att Jesus ville göra hans vän och tjänare hel och frisk igen.
Och kanske är det det vi alla ska göra.
Kanske ska vi inte fundera så mycket… kanske ska vi inte försöka att intellektuellt förstå allting, Kanske måste vi lära oss att släppa taget kring det vi inte kan kontrollera. Jag tror att det är gott att då och då stoppa undan våra trossatser och dogmer, det som utgör vår religion, och i stället vända oss till källan själv. Lyssna till vad Gud har att säga till oss.
Temat för vår söndag idag kan lätt begränsa oss; Jesus skapar tro. I de orden ligger ett presterande. Att det är något som vi förväntar att Jesus ska skapa - nu. Vi missar att detta är något som han redan har gjort. Trons frö såddes i Jesu undervisning. Där på korset gavs trons löfte till oss, gratis av nåd… där i uppståndelsens ögonblick gavs hoppet… där i missionsbefallningens uppmaning om att döpa alla folk gavs presenten. Den ligger där och väntar på var och en av oss, väntar på vårt eget initiativ att med barnets entusiasm ta upp det och öppna det.
Kanske behöver vi hjälpa varandra att se detta, att inse att vi har fått tron. Kanske måste vi lära oss att lyssna till varandra och varandras erfarenheter av tron och erfarenheter av Gud i våra liv.
Tron är inte begränsad till dogmer eller trossatser. Tron handlar inte om vad du läst och vad du kan. Tron handlar om att våga tillit, att våga släppa taget och ”falla”. Tron är att lita på att Gud är där för att omsluta oss… att Gud är där för min skull och för din skull – oavsett hur duktiga vi är eller inte är… oavsett vad vi kan eller inte kan,
Med officerens ord får vi be:
Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir jag helad.
Och från ovan genljuder Jesu svar: ”Gå. Du trodde och det ska ske.”
Amen
Predikan:
Ännu en dag jag vaknar upp igen.Naken vid min teve som visar jorden.Som i en film visst är det skönt att ha det så?För man vet ju vad som pågår men inte hur det slutar…
Vem ska jag tro på när allt är såhär?Och ingenting vi nånsin med nåt menar.Vem ska jag tro på när allt är såhär?Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.Jag undrar om nån ser att clowner inte ler?Jag undrar om nån hör att explosioner inte stör?Eller är allt bara cyniskt av ensamhet?Vill så gärna tro.Men i den film som liknar den som finns börjar resan nu gå mot sitt slut.För hjältarna har redan dött av avundsjuka svek och sorg.Vem ska jag tro på? Är jag cynisk av ensamhet. Vems är vår hand nu?Ingen vet!Så vem, ska jag tro på?
Orden är inte mina, utan jag har tagit dem ur en av artisten Tomas di Levas sånger. Men även om de inte är mina ord så kan jag i vissa rader känna igen mig och mina egna frågor.
Vem ska jag tro på… när världen ser ut som den gör?
Vem kan jag vända mig till med mina frågor?
Vem kan jag lita på?
Som liten var det mycket lättare. Utan att ifrågasätta kunde jag tro på det de vuxna sa och lita på att mamma fanns där på morgonen när jag vaknade.
Som något äldre barn var det bästa kompisen jag litade på och lyssnade till, fram tills jag en dag insåg att det inte räckte.
Det räckte inte att tro på dem jag hade runt omkring mig. Där fick inte mina livsfrågor sitt svar och sin lösning. I konfirmandundervisningen hittade jag tron, och jag fann svaret i Jesus, i den kristna gemenskapen och berättelserna om en Gud som älskar mig för den jag är. De första åren som nykonfirmerad var underbart ljuvliga… men med åldern kommer ofta mer frågor. Är Gud verkligen allsmäktigt god? Varför finns det då stridigheter? Varför behandlar vi då varandra illa?
Min tros-kostym blev för liten, liksom naggad i kanten… ifrågasatt… Och frågan återkom: Vem kan jag tro på i denna tillsynes känslokalla och egoistiska värld?
Åren gick och frågan låg där inom mig och jag vet inte om jag blev klokare… Mina universitetsår präglades av att Gud vändes ut och in på. Granskades i varje skrymsle… ifrågasattes…
Och den kristna Guden ställdes mot andra religioners gudar, jämförelser och antagande… Hypoteser, teser och antiteser… Och ändå det faktum när jag slog på radion och TV att världen är full av människor som rättfärdigar sitt handlande gentemot andra genom att göra det i sin Guds namn.
Jag kan erkänna att jag många gånger längtade tillbaka till barnaårens okomplicerade barnatro, till samtalen vid köksbordet hemma hos farmor, till tilliten, den som man ärvt… nästan genom ”modersmjölken”.
För frågan kvarstår: Vem ska jag tro på?
Så idag i evangelietexten blir vi inbjudna till att lyssna på mötet mellan Jesus och den romerska officeren. Den här mannen som egentligen hade en annan tro och religion, som nu så självklart kommer till Jesus med önskan; kom följ med mig hem och hjälp min sjuka tjänare.
I den vädjan ryms så mycket kärlek och omtanke… en tjänare… en av andra ägodelar men som officeren behandlar lika väl som om det vore hans eget barn… och många har nog tolkat orden som att de gällde en son. Oavsett vilket så lämnar han sin familjs traditionella gudabilder och böner för att gå till Jesus. Kanske hade han sett hur Jesus ingrep i människors liv… kanske hade han hört talas om snickarsonen som gjorde under. De må vara hur det vill med den saken, men ett är säkert. Han handlar utifrån sin tro, och med tillit. Han behövde inget under för att tro, inga dogmer för att förstå. Officeren hade det barnet har; den oförstörda tilliten. Tilliten att Jesus är och att han kan… Han litade på att Gud var med trots att han kom från en annan kultur och samhällstillhörighet. Han kom med sin tro och sitt hopp om att Jesus ville göra hans vän och tjänare hel och frisk igen.
Och kanske är det det vi alla ska göra.
Kanske ska vi inte fundera så mycket… kanske ska vi inte försöka att intellektuellt förstå allting, Kanske måste vi lära oss att släppa taget kring det vi inte kan kontrollera. Jag tror att det är gott att då och då stoppa undan våra trossatser och dogmer, det som utgör vår religion, och i stället vända oss till källan själv. Lyssna till vad Gud har att säga till oss.
Temat för vår söndag idag kan lätt begränsa oss; Jesus skapar tro. I de orden ligger ett presterande. Att det är något som vi förväntar att Jesus ska skapa - nu. Vi missar att detta är något som han redan har gjort. Trons frö såddes i Jesu undervisning. Där på korset gavs trons löfte till oss, gratis av nåd… där i uppståndelsens ögonblick gavs hoppet… där i missionsbefallningens uppmaning om att döpa alla folk gavs presenten. Den ligger där och väntar på var och en av oss, väntar på vårt eget initiativ att med barnets entusiasm ta upp det och öppna det.
Kanske behöver vi hjälpa varandra att se detta, att inse att vi har fått tron. Kanske måste vi lära oss att lyssna till varandra och varandras erfarenheter av tron och erfarenheter av Gud i våra liv.
Tron är inte begränsad till dogmer eller trossatser. Tron handlar inte om vad du läst och vad du kan. Tron handlar om att våga tillit, att våga släppa taget och ”falla”. Tron är att lita på att Gud är där för att omsluta oss… att Gud är där för min skull och för din skull – oavsett hur duktiga vi är eller inte är… oavsett vad vi kan eller inte kan,
Med officerens ord får vi be:
Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir jag helad.
Och från ovan genljuder Jesu svar: ”Gå. Du trodde och det ska ske.”
Amen
måndag 19 januari 2009
Jag såg ljuset!
Jag såg ljuset i lördagskväll. Jag inser det så här i efterhand. När jag satt och såg "stjärnorna på slottet" så kom det en ljusblixt utanför fönstret. Tänkte mest att ... konstig tid för åska... sedan insåg jag att det måste ha varit en bil med starka lyktor/extraljus (fast det var för högt upp). Efter nyheterna igår förstår jag att det var LJUSET dvs meteoren. Coolt.
Vikten... ja... det är lustigt men jag kan inte se skillnaden. Hedvig säger att den syns, men jag ser den inte.
Den 22 september 2008 - MAXVIKT -
Den 16 november 2008 - före op och -11.7kg -
Igår den 18januari 2009 -24.4kg
Vikten... ja... det är lustigt men jag kan inte se skillnaden. Hedvig säger att den syns, men jag ser den inte.
Den 22 september 2008 - MAXVIKT -
Den 16 november 2008 - före op och -11.7kg -
Igår den 18januari 2009 -24.4kglördag 17 januari 2009
Ojdå...
...vad tiden rusar iväg. Kan inte påstå att jag har ngt sysselsättningsproblem iaf. Denna veckan så består min ledighet av IDAG. Och idag ska barn köras till paketinhandling och sovaöver kalas, 7rum ska städas, minst 4maskiner tvätt + lakans tvätt ska tvättas - hängas - vikas och en del strykas. Mat ska storhandlas och packas in. Hund ska rastas och planering göras.
Har varit på mitt gamla jobb i tvådagar. I Halmstad var det vemodigt eftersom de så tydligt visade att de inte villa att jag skulle sluta. Samtalet igår gick bra. Avtackningskaffe den 9:onde och bjuden på middag den 12:e. Bil, nycklar,dator, dosa, skiva, tfn-minne ska lämnas den 12:e.
Det nya jobbet är great. Även om det är lite längre dagar än jag haft den senaste tiden så ger det mig mkt tillbaka. Tisdagen denna veckan som kommer är full, riktigt full, med saker som måste göras. Konfaplanering till idrottsgruppen, samtal att ringas, planering, gtj förberedelser mm. Det är underbart att känna sig välkommen och uppskattad + att det finns arbetskamrater att vända sig till.
Vikten är -24,3kg.
Har haft lite ont i magen denna veckan på vänster sida 5cm under revbenen. Å andra sidan så fick jag det kvinnliga en vecka för tidigt och just nu tror jag att detta hör ihop så ingen ko på isen.
Världsläget är förtvivlat.
Jag förstår inte hur Israel kan begå detta folkmord. Givetvis är jag inte för Hamas metoder heller, men någon måtta får det vara. Alla dessa civila, kvinnor och barn främst, som mördas. Gränser som är stängda så att du inte kan fly... du har inte en ärlig chans att ta dig någon annan stans. För mig låter det och verkar det som utrotning.
Varför skola människor strida...?
Har varit på mitt gamla jobb i tvådagar. I Halmstad var det vemodigt eftersom de så tydligt visade att de inte villa att jag skulle sluta. Samtalet igår gick bra. Avtackningskaffe den 9:onde och bjuden på middag den 12:e. Bil, nycklar,dator, dosa, skiva, tfn-minne ska lämnas den 12:e.
Det nya jobbet är great. Även om det är lite längre dagar än jag haft den senaste tiden så ger det mig mkt tillbaka. Tisdagen denna veckan som kommer är full, riktigt full, med saker som måste göras. Konfaplanering till idrottsgruppen, samtal att ringas, planering, gtj förberedelser mm. Det är underbart att känna sig välkommen och uppskattad + att det finns arbetskamrater att vända sig till.
Vikten är -24,3kg.
Har haft lite ont i magen denna veckan på vänster sida 5cm under revbenen. Å andra sidan så fick jag det kvinnliga en vecka för tidigt och just nu tror jag att detta hör ihop så ingen ko på isen.
Världsläget är förtvivlat.
Jag förstår inte hur Israel kan begå detta folkmord. Givetvis är jag inte för Hamas metoder heller, men någon måtta får det vara. Alla dessa civila, kvinnor och barn främst, som mördas. Gränser som är stängda så att du inte kan fly... du har inte en ärlig chans att ta dig någon annan stans. För mig låter det och verkar det som utrotning.
Varför skola människor strida...?
lördag 10 januari 2009
O lala
Hoppsan vad tiden går när man har det roligt. Har nu jobbat tre dagar på mitt nya jobb. Har hunnit få iordning på rummet. Grovplanerat konfirmanderna samt lagt gtj tillsammans med mina kollegor. Jag har hunnit få många goda samtal och massor med skratt till livs. Det känns bra och jag känner mig välkommen! Nästa vecka drar konfisarna igång... spännande... sedan rullar det på i en strid ström. Lite pirr kvar inför att möta och lära känna församlingen. Men det verkar, på det jag sett, som att det är en god församling.
Vikten står stilla på -23kg. Har planerat luncherna lite bättre tills nästa vecka så får vi ser hur det går. Vågade inte denna veckan eftersom jag tycker att det är jobbigt att äta när någon ser på.
Skolan har dragit igång för kidzen och det märks nog för dem att jag bytt jobb :)
Hade värsta vintervädret med blixthalka i torsdags = me no like!
Vikten står stilla på -23kg. Har planerat luncherna lite bättre tills nästa vecka så får vi ser hur det går. Vågade inte denna veckan eftersom jag tycker att det är jobbigt att äta när någon ser på.
Skolan har dragit igång för kidzen och det märks nog för dem att jag bytt jobb :)
Hade värsta vintervädret med blixthalka i torsdags = me no like!
tisdag 6 januari 2009
Nervöst!
I morgon börjar jag mitt nya jobb och jag får faktiskt lov att erkänna att det nu känns lite som dagen innan första skoldagen. Jag har packat ner mina "jobbe-pärmar" och annat smått o gott som jag hoppas att få tid att plocka med. Jag vill "bo in mig" i mitt rum innan konfisarna börjar nästa vecka. Jag är förväntansfull och hoppas att allt blir bra.
Det är kallt idag också. Pannan la av igen (troligen sent igårkväll) men eftersom jag inte har larmet kopplat till mig så märker jag det inte förrän det blir kallt. Ok, allvarligt talat - det blev inte ens varmt igår! Idag knappt +15grader i sovrummet och inte ens +12grader i köket. Nu känns det som om jag är på väg att ge upp och nästa gång pannan kastar in handduken är det jag som tassar ner och slår över på el istället (och håller tummarna att det inte blir strömavbrott). Detta är den kallaste jul/nyårshelgen på länge! Börjar känna hosta och snuva nu...
Hade en dust igår med dottern och idag också. Jag blev så ledsen att jag faktiskt inte ger mig förrän hon backar. Jag har ljugit! Jag sa att vi skulle åka på utlandssemester under år 2008. Detta lovade jag vid julen år 2006. Efter det har vi flyttat och jag har varit helt- och deltidssjukskriven sedan februari 2007. Sedan har jag ljugit om att det skulle bli bra mellan oss tjejer efter skilsmässan. Give me a break! Jag trodde verkligen det och jag har jobbat för det, men det krävs faktiskt att alla gör sitt. Det gör så ont när hon hoppar på ekonomin och skilsmässan. Ibland vill jag faktiskt ha credit för det jag gör, att någon ser att jag är ensam nästan 24/7/52 med dem och djur och jobb.
Idag kom jag inte ens på vågen - det vill säga att det är allt för kallt inne för att näcka och ställa mig på den. Men det gör inget... det är bara bra att inte stå där varje dag (även om jag vill se resultat varje dag).
Det är kallt idag också. Pannan la av igen (troligen sent igårkväll) men eftersom jag inte har larmet kopplat till mig så märker jag det inte förrän det blir kallt. Ok, allvarligt talat - det blev inte ens varmt igår! Idag knappt +15grader i sovrummet och inte ens +12grader i köket. Nu känns det som om jag är på väg att ge upp och nästa gång pannan kastar in handduken är det jag som tassar ner och slår över på el istället (och håller tummarna att det inte blir strömavbrott). Detta är den kallaste jul/nyårshelgen på länge! Börjar känna hosta och snuva nu...
Hade en dust igår med dottern och idag också. Jag blev så ledsen att jag faktiskt inte ger mig förrän hon backar. Jag har ljugit! Jag sa att vi skulle åka på utlandssemester under år 2008. Detta lovade jag vid julen år 2006. Efter det har vi flyttat och jag har varit helt- och deltidssjukskriven sedan februari 2007. Sedan har jag ljugit om att det skulle bli bra mellan oss tjejer efter skilsmässan. Give me a break! Jag trodde verkligen det och jag har jobbat för det, men det krävs faktiskt att alla gör sitt. Det gör så ont när hon hoppar på ekonomin och skilsmässan. Ibland vill jag faktiskt ha credit för det jag gör, att någon ser att jag är ensam nästan 24/7/52 med dem och djur och jobb.
Idag kom jag inte ens på vågen - det vill säga att det är allt för kallt inne för att näcka och ställa mig på den. Men det gör inget... det är bara bra att inte stå där varje dag (även om jag vill se resultat varje dag).
måndag 5 januari 2009
DET ÄR KALLT BÅDE INNE OCH UTE!
Pannan har strulat sedan juldagen. Igår startade den efter två försök och gick i några timmar för att sedan kasta in handduken igen.
Resultat:
Ute -17grader
Inne sovrum +14,9grader
Inne kök +12,8grader
= JAG FRYSER!!!!
Vaktmästaren har just varit här och sotat ur och startat om. Pelletspannan tar in mycket "bös" (damm) som brännaren inte klarar av. Hoppas nu på värme om ett tag. Det lär ta ett antal timmar att värma upp ett helt utkylt hus.
Idag stod vågen på -22,6kg = LYCKA! (betyder 56,4kg kvar innan jag är inom gränsen för normalvikt om jag kommer så långt).
Resultat:
Ute -17grader
Inne sovrum +14,9grader
Inne kök +12,8grader
= JAG FRYSER!!!!
Vaktmästaren har just varit här och sotat ur och startat om. Pelletspannan tar in mycket "bös" (damm) som brännaren inte klarar av. Hoppas nu på värme om ett tag. Det lär ta ett antal timmar att värma upp ett helt utkylt hus.
Idag stod vågen på -22,6kg = LYCKA! (betyder 56,4kg kvar innan jag är inom gränsen för normalvikt om jag kommer så långt).
fredag 2 januari 2009
Mina gamla jeans!
Idag tog jag en "rövare" och testade mina gamla jeans från julen 2004. Ja, egentligen är det A:s gamla jeans som jag ärvde då hon krympt ur dem... men sedan julen 2004/ början av 2005 har jag inte kunnat komma i dem förrän idag. OK... jag fick lägga mig på sängen för att kunna knäppa dem och de sitter tajt - men jag ÄLSKAR känslan och den får mig att känna mig hyfsat vacker. Ska se om kidzen kan ta en blid när de vaknat...
Idag stod vågen på -22,2kg. Underbart! Temperaturen ute stod på -12grader och solen skiner. Tror faktiskt att jag ska ta en lite promenad på en gång medan de andra äter frukost.
Maten:
Igår gick maten perfekt! Ingen stress - bara lite matbråk från kidzen - så jag kunde faktiskt äta. Frukost: fil och flingor
Lunch: Glutenfri köttfärspaj
Middag: Orientalisk gryta på fläskkött
Idag går mina tankar till E o F som jag hoppas ska få ett bra år, till I som i år ska bli mamma till ett tvillingpar + M som ska bli pappa, till min lilla H som ska bli 15 o dessutom konfirmera sig och till A-G som jag hoppas ska hitta "hem" där hon ska vara.
Idag stod vågen på -22,2kg. Underbart! Temperaturen ute stod på -12grader och solen skiner. Tror faktiskt att jag ska ta en lite promenad på en gång medan de andra äter frukost.
Maten:
Igår gick maten perfekt! Ingen stress - bara lite matbråk från kidzen - så jag kunde faktiskt äta. Frukost: fil och flingor
Lunch: Glutenfri köttfärspaj
Middag: Orientalisk gryta på fläskkött
Idag går mina tankar till E o F som jag hoppas ska få ett bra år, till I som i år ska bli mamma till ett tvillingpar + M som ska bli pappa, till min lilla H som ska bli 15 o dessutom konfirmera sig och till A-G som jag hoppas ska hitta "hem" där hon ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)