Bokslut eller årsredovisning?

Tänk att 2008 redan har gått...
Ja, jag är faktiskt lika förundrad varje nyårsafton... men i år tar det priset. Jag har inte hunnit med! Varken kroppsligt eller själsligt. Året har bjudit på så mycket, tårar och glädje.

Arbetet:
När jag ser i backspegeln så ser jag mig själv som har letat annat jobb sedan i våras. Så länge har jag "varit på gång" mentalt. Och nu är jag här, en vecka innan jag ska gå in i mitt nya arbetslag. Kommer jag att klara att jobba dubbelt? Kommer det att fungera på det nya? Kommer jag att passa in i deras arbetslag? Så många frågor och så mycket förväntan som ryms inom mig just nu. Och samtidigt så mycket vemod över att "mitt drömjobb" inte blev det drömjobb som jag trott. Berodde det på mig? Berodde det på organisationen? Berodde det på platsen? Berodde det på tidstillfället? Så många obesvarade frågetecken som inte kommer att rätas ut, som jag måste lägga i mitt livsskrin coh se att de faktiskt påverkat och förändrat mig mer än jag anat. Nu längtar jag bara till att få "vara vanlig präst" igen...

Socialt:
Byalaget... jag säger bara byalaget. Kul gäng med massa uttryck som jag inte fattar något av. MKB förkortning för Malmös kommunala bostäder om ni frågar mig... här MiljöKonsekvensBeskrivning... kossor som kalvar (ok jag testar nog att "be" ut dem för det där de pratar om med rep och doningar, huga)... och när jag skrev protokoll o de talade om att plocka pinnar som en aktivitet på marknaden...JISSES! Jag skrev att vi går i skogen och plockar pinnar...gapskratt... hur skulle jag veta att det handlade om att lyfta stockar med skogsmaskin! Saknar en levnadskamrat...vill visserligen inte bo ihop med någon, men att ha någon att dela tankar och känslor med.

Vikten:
Från att ha mött en person, på årets första långpromenad, som talade om att jag var fetare än allra fetast och inte hade kläder som dög... till att nu vara drygt 21kg mindre.
Från att någon nämnt en präst som knappt fick på sig kläderna, kan varit jag...eller någon annan, till att idag satsa på livet. Igår var det 6veckor sedan GBP. Häftigt och ofattbart. Fast igår var sämsta ätdagen hitintills. Fick inte i mig, och det jag fick i mig blev jag yr av. Idag testat dinkelmüsli och hitintills är jag ok.

Fysiken:
Kunde varit mycket bättre. Från att ha varit helt stillasittande kan jag nu gå promenader, även om jag inte gjort det på över en vecka för hälsporren. Det är det värsta med mig och min kropp. När jag börjar röra mig så får jag ont! Irriterande! Speciellt irriterande när det är hälen som jag måste sätta ner. De enda skor just nu som avlastar är ett par sviktande bonnatofflor o dem kan jag inte gå ut och gå med.

Löften:
Att satsa på mig själv och mina barn.
Att försöka göra sådant som ger mig glädje.
Att försöka bättra på min kondition.
Att kämpa vidare med vikten och förhoppningsvis under nästa år gå ner 25kg till.

Gott slut och farväl till år 2008

&

Gott Nytt År

2009

Obefintlig matlust.

Visserligen är det kul att vågen står på -21,6kg... men samtidigt är det eneverande att inte kunna äta. Inget smakar och även om första tuggan är mums, så växer resten i munnen till jag tvingas spotta ut för att inte klökas. Tror att allt sitter i huvudet och att jag ännu inte fått kläm på det där med att skapa matro. Törstar enormt och kan inte dricka mig otörstig. Längtar till kolsyra men vågar inte att testa (vill inte ha ont). Ser fram emot kvällsfikat som är det som fungerar bäst: Finncrisp och a-fil. Funderar på att testa att köpa hem lite müsli imorgon och se om det fungerar. Kanske det kan bli ett bra lunchalternativ. Vattenmelon är dyrt men ger mig tillfredställelse.

Har nu väntat sedan efter 12 på att läkaren skulle ringa för uppföljningssamtal. På lappen från sköterskan står det:

29/12 EM. Dr. XXXX ringer för 6v-uppföljning.

Enligt mig är eftermiddagen slut nu, det är kväll. Jag skulle ha åkt och handlat katt-, hund- och kaninmat men inte vågat ge mig ut p.g.a. det väntade samtalet. Sådant irriterar mig! (Ja, alla telefoner har varit fria fram till 18.10 då Hedvig talat en stund.) Nu går jag ifrån för nu orkar jag inte vakta telefonerna längre, och nu måste jag på toa!

Ahh, en vanlig lördag!

Wow vad skönt att äntligen kunna få säga att det är en vanlig lördag. Idag blir nog en total slappedag... pussla, läsa, se på tv... bara myspys med andra ord.

Juldagen och Annandagen blev långt bättre än förväntat. Hade gtj igår och det var trevligt med bra med folk. När jag träffar gänget så kan det sticka till i mig att jag är en svikare som lämnar dem... men samtidigt så måste jag sätta mig själv och min familjs bästa i första rummet. Och jag tror att jag kommer att må bättre på det andra jobbet där det finns ett riktigt arbetslag och begränsade arbetsuppgifter och en verksamhetsbudget som förhoppningsvis ska räcka. Dessutom, det bästa för mig: Att återigen få arbeta med mina ungdomar och barn.
Igår var det 6barn på gtj (två var mina egna förstås...). Insåg att jag legat av mig hastighet i avläsning vad det gäller barnens tecken. Pinsamt att inte kunna avläsa Playstation 3 direkt... kan visserligen också bero på att jag är dålig på marknades tv-spelsutbud. Tänk om det funnits en barn och ungdomsinriktad prästtjänst på tecken, det hade passat mig... kanske i framtiden...kanske i framtiden...

Hur som... detta är första julen i mitt liv som jag inte gått upp i vikt :)
Idag stod vågen på -21,3kg jubel och glädje i Kapernaum.

Har inatt grubblat på hur man gör för att lära en katt att gå ute och att komma tillbaka in igen. Tips mottages... annars kommer jag att fega att låta lillgumman vara utomhus.

God och lugn mellandagsperiod. Nu laddar vi om inför nyårshysterin. Tack gode Gud att vi bor på landet med minimalt med raketer och smällare.

Besvikelse och tårar på julafton

Så är det bara att konstatera att även hur mycket jag än försökt hålla gnistan uppe så HATAR JAG JULEN. Jag hatar inte Jesusbarnet i krubban och den sanna julens innebörd... nej... jag hatar allt det andra som vi människor hysterisk skapar kring jul. Förväntningar som byggs upp och som grusas och raseras.

Det gick väl ganska bra med allt fram tills julklapparna skulle delas ut. Barnen hade tillsammans önskat EN enda sak från sin far. Ja... det ska erkännas att det var en dyr sak, men de hade enats om EN önskan. Ett nitendo Wii. Till saken hör att de få gånger han har barnen så får de jämt höra hur dyra i drift de är (även om det gäller en begagnad loppiskjol). Till saken hör också att i år har de inte träffats så mkt. Så ligger kuvertet där, och jag vet att jag borde uppmuntra med att säga att tanken räknas, utanpå barnens för och efternamn inuti ett julkort i från loppisen där han jobbar (ett julkort på finska) och 500kr var. Hedvig bröt ihop. Hon grät och grät... rev sönder kortet från honom och från farfar och farmor. Besvikelse!
Och även hos mig stang det till... så lätt... så lätt att bara slippa undan igen.

Senare på kvällen ett SMS från någons lånade telefon från honom... vad finns att säga...

Så tar jag tag i livet och fortsätter kvällen. Vi ser på TV. Emy skrattar och är glad för första gången på mycket länge. Hon har fått ett fisande litet monsterspel... i TV reklamen vill hon prova för andra gången och Hedvig hugger direkt. Jag tittar argt på Hedvig som blir ledsen och går "för min blick sa att hon inte fick vara kvar"... min blick sändes iväg med tanken att det där var väl onödigt. Hon hade redan huggt efter Emy då jag bad Emy att inte dricka mer julmust.

Och där någonstans tar jag slut... all humöruppehållande kraft insats som jag samlat för att klara mig igenom julen försvann... där kom tårarna och den stora tomhetskänslan över att vara ensam och misslyckad.

Matmässigt också en dålig dag. Laxen smakade inte mig, inte heller sillen eller min älskade rullsylta. Ingenting gott och det som ser gott ut kan jag inte äta. Jag vet, operationen var min idé... och jag ångrar den inte... men ibland hade det varit lättare att genomlida dagen om jag kunnat droga mig (som förut) med min mat.

Midnattsmässan var lång...1½...
...och idag väckt av katten...

Så var julafton över för denna gången. Idag juldagen...
Dagen är kommen kärlek triumferar!

Men kärleken känns långt borta.

God Jul!

Vaknade vid halv sextiden med en förskräcklig yrsel. Kunde kappt resa mig upp... men nu är jag på nedervåningen, duschad och klar.

Tänker på alla mina vänner...
...känns lite konstigt att inte vänta hit någon idag.
Speciellt tänker jag på A-G som nu sitter i bagarstugan och äter julgröt och skinksmörgås. Undras när vi ska få till en date. Nu måste jag snart ta mig i kragen och åka upp så att jag får se den mysiga lägenheten.

Tänker på mamma och T som är hemma och G&G som också är hemma i jul. Mina syskon... och... ja alla.

Kram!

Idag -21kg (räknade fel i går och fick korrigera...inte lätt med substraktioner;) ).

Da'n före doppare dagen & 5 veckor post operation

Så här dagen före dopparedagen så har jag gått varm!

Men nu är predikan skriven, köttbullarna står på svalning, rullsyltan ska pressas, skinkan är griljerad, svartpeppar inhandlat, granen klädd, kratonger och plastförpackningar återvunna och all tvätt (om de inte lagt in ny) tvättad... och snart... snart ska jag kura skymning. Julen kommer bli bara i vårt eget sällskap. Jag och tjejerna o alla våra djur. Ska bli skönt, slappa, äta, mysa och gå på gudstjänst. Idag är det också den 5 veckan sedan operation. Fattar inte att tiden gått så fort. Det är också min 9dag med vanlig mat och det har gått bra och utan dumpning. I morse stod vågen på -20,8kg... men nu kommer det nog både bli upp och ner under helgen.

Så nu önskar jag er alla, från oss alla, EN RIKTIGT GOD JUL!

Predikan

Det är fantastiskt.
Varje år blir jag lika förundrad…
Adventsstress, julstädning, mat och klappar.
Allt hinns med, och sedan dagen.
Dagen är kommen – kärlek triumferar.

Dagen innan julafton ser jag på vår lilla krubba

och tänker mig tillbaka till den där första natten i hans liv.

Utan mat och klappar, utan städning och utan säng.
Han och hans unga mamma, Josef, åsnan, lamm och kossor kanske kameler…

...herdarna och stjärnorna och änglarna…

Guds egen natur.
Där på ängen, i natten, föds han.
Gud blir människa som du och jag.

Gud som borde ha kommit som en kung.
Han som väl borde vara född i ett vackert palats

med vackert guld och fina sängar med sidenlakan, betjänter, läkare…
För visst hade det varit lättare att tro på en som med

maktens röst befaller att vi ska knäfalla och tro!
Eller…
Hade vi velat tro på en Gud som tvingar oss till tro och lydnad?
Hade vi velat ha en Gud som inte vet hur det är att leva som människa?

Nej… jag hade inte velat det…

för mig är det trovärdigt att ha en Gud som just som Gud.
Istället för fest och fyrverkeri, guld och rikedom så valde Gud att komma i det tysta.
Han kommer som den hemlöse, som flyktingen.
Han valde det enkla smutsiga, ett lånat stall bland spindlar och hö…

djurens matho; krubban, blev hans första säng…

inget rinnande vatten, ingen barnmorska att hjälpa till.
Han kommer hjälplös… som ett litet spädbarn, beroende av mamma och pappas omsorg.
Ett barn som sträcker sina små armar emot den vuxne

och tittar bedjande, hjälp mig, se mig, älska mig.

Så blir Gud någon jag kan relatera till.
Inte en främmande maktgalen despot utan en människa som jag själv.
Han vet vad det innebär att vara människa,

han har känt hunger, kyla, värme, sorg, glädje…

...ja... allt som vi människor känner har han känt.

Maria och Josef.

Den unga förstagångsmamman och den oroliga styvpappan

tar emot barnet och välkomnar det till livet.
De finns där som trygga föräldrar genom barndom och tonår upp till vuxen man

… till korsdöden och uppståndelse…
Så blir Jesus som en gång, likt alla barn, varit hjälplös nu den som hjälper oss.

Nu är det ombytta roller.
Nu är vi Guds barn som i tro får sträcka våra armar och säga, Gud se oss.

Niobe & Topsy & Disa

Familjens nytillskott NIOBE född 080902

En riktig nattens drottning!...och trappans väktare TOPSY.
De har lärt sig att sitta hos varandra.

Familjens trotjänare DISA.

Niobe

Igår flyttade Niobe hem till oss. Topsy blev fullkomligt tossig och skällde som en galning. Lilla Niobe gömde sig i famnen hos oss och fräste ilsket tillbaka. Framåt kvällen kunde de ligga bredvid varandra tysta. Natten tillbringades med spinnande och trampande i min säng, slickandes min haka och lite pussar, turer till tårna och tillbaka till trampandet...för att inte tala om följa John leken till toa. Idag har det gått bättre med Topsy vill gärna skälla när Niobe rör på sig. Niobe har svårt att hitta ron till att äta... men det går bättre och Topsy har fått slicka på Niobes öra. vi berömmer Topsy hela tiden med BRA och DUKTIG TJEJ.

Jag är slut!

Skillnad?

Denna ansiktsbild togs 26/2-08 då jag var nyfärgad i håret.

Denna togs idag efter ögonbrynsplock, mustasch o "skägg"borttagning (därav den röda färgen).

Denna bild togs i somras (tror det var 6/6) och då var jag ändå inte uppe i maxvikten.

Denna bild tagen idag -19,9kg.

Det är inte lätt att se skillnad eftersom det inte är samma typ av kläder. Men det känns skillnad!

Skratt!

Talade med en god väninna och kollega i telefon igår. Vi har inte talats vid på några månader. Hon gav en underbart upplyftande kommentar; att det var skönt att höra mig skratta igen.
...och det stämmer. Den senaste tiden, de senaste åren, har det äkta skrattet varit frånvarande till stor del.

Jag var i en underbar kärleksfull församling och jobbade igår och musikerna sa; det lyser om dig.
...och det stämmer. Jag har fått tillbaka glädjen även i ansiktet.

Igår tog jag på mig en ärvd prästskjorta och med skrattångest inser jag att den, som varit så för liten förut, nu satt löst MYCKET löst och fladderkrage. Men med ont om tid tog jag ändå på den.

Jag fick ett brevpaket igår och jag känner mig älskad! Ja, pedagog K... jag öppnade det... kunde inte hålla tassarna borta. Började nästan gråta när jag såg grisen som inköptes på en gemensam resa med Elida, men boken får vänta till julafton.

Jag mötte folk från byn igår, och jag känner mig sedd...
På gott och på ont. Folk ser en och säger det till någon som säger det till en annan som säger det till mig. Tror att alla noterat min viktminskning här i byn och det känns som alla vill mig väl. Det är gott när människor bryr sig om varandra.

Igår sjöng Hedvig på skolavslutningen och jag är stolt ända ner i tåspetsen. Och jag gillar pedagogerna som ser oss som familj och som finns där för mig och tjejerna.

Och idag blir vi troligtvis med katt. En liten kattflicka som behöver nytt hem. Vi testar och ser vad Topsy säger om det... om det går bra så blir vi 6tjejer i huset ;)

Idag: -19,9kg

4 veckor sedan...

...jag opererades på Sophiahemmet.

Det är faktiskt lite ofattbart. Jag greppar inte att tiden gått så fort och att idag är sista dagen som sjukskriven efter operationen. Jag måste säga att jag mår bättre än jag väntat mig även om det finns saker som jag tycker är jobbiga. Till exempel:
* Inte kunna svepa ett glas vatten och bli otörstig.
* Inte kunna dricka kolsyrat vatten som jag saknar.
* Svårt med att äta frukost (vilket jag nog skulle haft ändå).

Sedan finns det saker som bara är underbara, till exempel:
* Inte hungrig (känner en sugande känsla när jag väntat för länge mellan målen).
* Kan gå en promenad utan att få ont överallt (bara i fötterna).
* Kunna uppskatta promenaden som ett trevligt inslag.

I siffror ser resultatet av dessa fyra veckor ut så här:
* -7,4kg (summa -19,4kg)
* Stuss omkring -12cm
* Midja omkring -7cm

Räknar med att vikten nu ska plana ut till omkring -0,5kg till max -1kg i veckan. Jag måste ju ha en chans att hänga med i utvecklingen.
Tänk... jag är på gång att bli en ny människa. Det är enormt givande att få vara i omdaning ständigt i livet. Det utvecklar och bidrar till att man inte stagnerat. Det är som om jag invertes vill skapa nytt ur askan från de senaste 2½åren... stolt resa mig som en fågel fenix emot skyn...visa alla att SE här kommer JAG.

Hon kommer den väna med ljuset hit...

...hon kommer med ljus i sin krona.

Idag var Hedvigs stora dag. Som skolans lucia skred hon in med sitt följe av tärnor, nissar, pepparkaksgubbar o smålucior. Jag njöt, och en tår kom i ögonvrån. De var så vackra både Emy och Hedvig.

Hedvig läste vers och sjöng solo.

Det här var verkligen ett "kodak moment" som jag kommer att spara länge.

Annars har dagen varit si så där. Lite magont, propplösningen bestod av en promenad. Vågen i morse på -18,8kg. Jag är så glad! Nu vill jag krypa upp i soffan med en god bok... strunta i städningen. Släppa lös kidzen på lussekus- och pepparkaksbak. Kanske göra en lasagne av köttfärsåsen som är kvar från igår.

Tre veckor...

...har nu gått sedan operationen.

Så smått börjar jag inse att jag mår bättre. Har bland annat orka gå lite mer. Idag tog jag en promenad på ca 3km och den tog 40 minuter. Ja, jag vet att det inte är någon bra tid... men med min kondition så är det bra - tycker jag i alla fall - .
Det viktigaste måste vara att jag följer läkarens råd, vila - ute. Var så enormt slut på morgonen att jag la mig i två timmar. Får ibland sådan hemsk trötthet, riktigt så att jag inte orkar att stå upp. Vikten står i stort sätt still och det är irriterande -18kg idag. Ja, jag vet att jag ska vara nöjd. -6kg på två veckor är bra! Men det är svårt att ge sig själv beröm.

Ibland slås jag av en oändlig lycka mitt i tröttheten... börjar nog bli blödig... och ibland av en oändlig saknad efter någon att dela dagarna med. Det är bara dryga två år sedan skilsmässan och jag vill inte ha någon varje dag, dela hemmet med o så... nä... bara ibland... kunna krypa upp till någon, någon att promenera med eller någon som kan bidra till det praktiska i hemmet.

Sammanfattning: Lycka, saknad, trötthet och konstant mätt.

Trögt.

Just nu går det trögt.
Började, som jag skrev sist, med att äta vanlig mat fast lätt-tuggad. Detta gjorde att viktnedgången avstannade och dessutom pendlar på ett kg upp. SUCK! Jag ska äta 1000kcal och jag håller mig nästan inom den ramen. Igår blev det 1078kcal. OK jag vet att - 17.5kg är bra. Det är -5.5kg sedan operationen (knappt tre veckor) men ändå. Som alla som kämpar med viktnedgång vet, man blir lätt otålans o vill helst vara "smal" NU.

Idag är det full rulle.

Hedvig är redan iväg... barntimmeavslutning i och med familjegtj. Hon har en nu kl 10.00 och sedan en kl 15.00. Den i eftermiddag tänkte jag gå på. Så jag ska ha maten färdig när hon mellanlandar här hemma. Idag blir det lax, spenat (ej stuvad) och potatis. Sedan har jag grymt mycket tankar i huvudet som helst ska bearbetas färdigt... och det är inte det lättaste. Och så borde jag gå ut en halvtimme på en promenad. Har lovat mig själv tre gånger i veckan. Det är nog det svåraste för jag har börjat inse att jag är ganska bekväm och lat av mig. Hemsk insikt. Tror att den kommer sig av att det är jobbigt i och med vikten och då känner jag ingen glädje eller njutning i den fysiska aktiviteten. Hoppas att det ska avta och att jag om så där ytterligare 10-20kg kan våga mig in i simhallen igen. Jag gillar att simma och vill komma igång med det.

Lite mer Mmmm i vardagen...

...blev det igår när jag gjorde rotmos och åt kalvsylta. Tog rester av det till lunch idag också. Klart bättre än barnmat och klart det godaste jag ätit på 1½månad. Däremot igår lunch tog jag lite riven rödlök på barnmaten... och det eller rotmoset satte fart i de nedre regionerna.
Idag stod vågen på -18,5kg.
Jag kan inte se det själv och inte riktigt förstå det. Nu väntar jag bara på att det ska komma en tråkplatå... Hoppas att det kanske dröjer tio kg till innan den kommer.

Kramen till alla er jag saknar:
Freddi, Elin, Lena, Marie, Kristina, Maria, Emc, Karin, Ulle-Gull... och många många fler...

Love

Sätta fart...

Nu är det dags!

48paket ska slås in. Jag sa till tjejerna att i år blir det ingen kalender, men jag vet hur glada de blir. I år blir det en onyttig kalender (det var vad jag hittade på Willys). Så nu är det dags att sätta fart.

Var i Vallkärra igår och skrev in Hedvig till konfat på Göransborg. Det kommer att bli bra.
Tog all kraft att köra Lund tur och retur på 9timmar. Fick stanna på macken i Falkenberg för då hade jag så ont i tarmarna att det bara var att gå in på deras dass o sitta en stund. Sedan tänkte jag fylla på med soppa, men då var deras soppa slut :(

Väl hemma blev det spaghetti och köttfärssås i barnmatsburk. Gick bra. Tog ca 40minuter att få i mig 200gr. Vet inte om det är för snabbt, men kändes iaf bra efteråt.

I morse stod vågen på -16,9kg... just nu är jag inne i ett ryck och väntar på att första tråkplatån ska infinna sig.

Om Jesus fötts i Betlehem 1000gånger

men aldrig i mitt hjärta

så vore allt förgäves.

(Från gårdagens predikan).