Uppdatering

Ett helt inlägg försvann ut i cyberrymden...
...orkar inte skriva om det så kortversion istället.

Idag är en tuff dag.
Så mkt tankar om det som varit och det som ska komma.

Grymt arg på mig själv att jag inte såg allt tidigare.
För ett år sedan packade jag upp första lasset i prästgården.
Lilla E var med och hjälpte till.
Lyckan var total - trodde jag.
Såg inte alla de andra SMS/CHAT/BILDER som han sysselsatte sig med.
Arg!
Ilska är bra - konstruktivt - men också tröttande.
Borde lägga allt bakom - men svårt att släppa.
Idag hämtar han sina saker.
Kanske det blir mitt känslomässiga avslut?!

Stellan som säger allt fint.
Som ger ömhet och närhet.
Som smeker över håret och kinden när jag kryper upp i hans famn.
Total närhet och trygget - jag är en trygghetsnarkoman!
Oron bär jag för framtiden.
Är det rätt?
Kommer jag att lyckas denna gång?
Vis av erfarenheten så har jag ju misslyckat i alla mina relationer.

Sambo med Janne...
Gift med Stefan...
Sambo med nästa J; Jonas...
???? med nästa S; Stellan

...I never promised you a rose garden...

Det är individuellt...

...hur du upplever livet med din psoriasis.

...och det varierar från tid till tid... Idag är det en SKETDAG för mig och min psoriasis.

Okunskapen kring denna livslånga sjukdom (handikapp) är stor. Det är inte bara en yttre sjukdom utan lika mkt en inre och en psykisk.

Hur?

Ja, för mig är det som så att mina fläckar/utbrott tilltar när jag blir stressad. Och då är det inte bara en reell fysisk stress utan främst den inre psykiska stressen. Jag kämpar varje dag för att vara slätstruken - och ni som känner mig vet att det inte fungerar så bra. Inte för glad, inte för ledsen, inte för arg, inte för kär, inte för trött etc utan allt ska vara lagom. Sen kommer det faktum att bara vetskapen om att stressen gör mig sämre faktiskt i sig är en stress som gör mig sämre. Kul :( not!

Sedan är det mina leder... värken, dagligen och ständigt. Och inte bara i leder utan också i muskelfästena (det visste jag inte ens om själv förrän undervisningen på Valle Marina - det gav en förklaring till mkt av den värk jag har och som läkarna inte kan påvisa). Värken kan inte påvisas genom tester - bara genom att ställa en diagnos utifrån symptom och genom att utesluta vanlig reumatism. Kul :( not!
Hade varit lättare om jag kunde visat att jag har värken pga sjukdomen och inte bara få kämpa för att bli trodd. Värken är det som är det värsta utifrån att jag blir så trött och så ledsen. Och att sitta vid ett icke-fungerande skrivbord gör ont! Ja, jag gnäller - men efter gårdagens skrivbordsarbete kan jag idag knappt lyfta en kaffekopp med höger armen... så vet jag att det ligger en lång arbetshelg framför mig som jag måste fylla med glädje och leenden. Jag vet att jag kommer att lyckas - på bekostnad av att familjen får stå tillbaka för tröttheten på kvällarna. Nu sitter jag med datorn i knäet för att slippa lyfta armarna en enda millimeter. Det är smärtan som gör att jag själv inser att jag måste kapitulera inför methodexdratebehandling fast jag inte vill... känns inte bra att börja med cellgift fast jag vet att det är i liten dos och att det kan bli bättre såväl i leder, muskeler som utslag.

Och smörjat... här uppe får vi inte längre mjukgörande på recept. Det är orättvist! På vissa håll finns det kvar. Det räcker med alla andra salvor och krämer och behandlingar säger de... de mjukgörande utan läkemedelskombo ska vi stå för själva. Men jag har inte valt att jag MÅSTE ha diverse feta äckelkrämer i mitt liv. Jag hade kanske valt att lägga mina pengar på doftegottlotion. Med en inkomst räcker det inte till både medicin och mjukgörande... SUCK!

Jag hatar att smörja mig!
På Gran Canaria fungerade det för där var det en del av den dagens arbete: smörja, sola, smörja, sola. Här har jag inte hunnit sätta min nos i solen pga att jag (de futtiga soltimmar som varit) har jobbat. Och smörja mig i ett kallt badrum... nej... jag vill inte - och absolut inte dra på kläder över äckelsmörjan.

Till det kommer PPP:n och det är den som gör mig sur idag. Bara tanken att klä om och gå till jobbet (begravning) får mig att bli galen. Jag måste ha riktigskor på mig och i morse fann jag ett nytt PPPutbrott på högerfoten. Små irriterande ömmande kliande vätskefyllda blåsor. Men bara att bita ihop och fortsätta under devisen att: SMÄRTA ÄR DINA NERVCELLER SOM LURAR DIG.

Nej, jag vill verkligen inte jobba just nu. Jag vill tillbaka till en varm säng och ngn som masserar de ömmande lederna/musklerna. Jag vill vara ifred idag. Vill vara ledig. Hemma. Ifred!

Ja, jag vet att jag får höra att jag alltid är så glad - men idag känner jag mig LEDSEN för jag har ONT! Men jag vet - om en timmer är leendet på och jag vet att jag levererar det som ska´s.

Men mina tårar när jag klär på mig - dem ser ni inte...

Det finns många...

...rit de passage - åldrar i mina barns liv.

En del är de samma som för resten av samhället - men en del är sådana som jag själv lagt på minnet. Kanske är det för att barnen börjar bli stora och jag inser att mitt barnalstrande är slut som dessa känslor pockar på uppmärksamhet.

(Ja, det ska erkännas att en tanke på barn fanns där när jag träffade J fast han ansåg att det räckte med E)

Den första passagen var när Knut-Hedvig & Hubert-Hilda blev just Hedvig och Emy.

Deras dop den 9juli 1994 och den 9november 1996 i Mikaelskyrkan i Ryd.

En rit de passage som lämnades tidigt på båda barnen var blöjorna. Hedvig var 2år och 3månader när hon var torr både dag och natt. Emy var torr dagtid i samma ålder och någon månad äldre för natten.

En annan var när de blev för gamla för inlämning på IKEA´s lekhörna medans Stefan och jag handlade. Den sorg som var i ögonen då var hjärtknipande.
Sedan var det hopphörnan på Mc Donalds... och vem minns inte Emys sista "gratisbarnglass" på IKEA (denna även fotograferad).

Deras frekventa begravningsbesök :(

Hedvigs konfa på Göransborg - hennes avslutning i 9:an... och om några veckor Emys konfa i Stockholm.

Det gör ont i mig att se att mina småbäbisar nu är vuxna kvinnor.

Jag tror att jag lärt dem vad jag kan. Jag VET att de skulle klara sig själva idag om jag inte fanns. Jag vet att de är underbara fina empatiska medmänniskor även om de kan vara gulliganer här hemma och få fönsterrutorna att skallra.

Hönsmamman har snart gjort sitt ;) och kycklingarna är färdiga för livet... men... för mig är HEDVIG & EMY alltid mina bäbisar och jag älskar er så enormt mycket.

En mors kärlek är för alltid - även när skyarna är regntunga

Omringad av kossor...

...ligger prästgården i sin vackraste skrud.

Om man bortser från alla flugor!

Just nu inser jag att det kanske var ett feldrag att söka semestern först i augusti. Men samtidigt vet jag att det är då som jag behöver den som bäst för att fungera resten av året. Men när jag står så här dagen innan årets skolavslutning (blir bara en i Berg) och inför att skicka iväg Emy till konfatiden i England och Hedvigs sommarjobb inser jag att jag hade behövt vara hemma och pula.

Fast, idag är en tanke och puldag. Ska få ur mig talet till imorgon. Ska läsa lite ur det konfamaterial jag tänker använda till hösten. Ska förbereda en minnessamling och börja se över nästa helgs material.

Magen lever sitt eget liv. Försöker ta tag i mig igen och få in en regelbundenhet. Men det är svårt på sommaren. Blir lätt för sen middag och då blir det en del felaktigheter under dagen.
Lägger en mentalt tuff vecka bakom - och helgens meningsskiljaktigheter och oro syns mer än önskvärt på min kropp. Psoriasisen är i full blommning igen. Ljumskarna och hela nedre regionen gör mig galen. Sedan påverkar väl min upplevelse av att hela tiden ligga efter och att inte riktigt finna struktur i vardagen. Så inläsningen av konfamaterial bli nog förlagd iaf 30minuter i badkaret.

I det privata går livet vidare så sakteliga.
För ett år sedan var jag den lyckligaste av lyckliga. Upp över öronen kär i J och på gång in i en framtid med honom. Packningen var i full gång (ja, jag minns hur ledsna E & H var och det minnet gör så ont - att jag gjorde fel val) och jag såg fram emot att komma igång på en ny plats. Jag bar så mkt drömmar! Midsommar förra året. All lycka och all förväntan. Dopet i Malung. Vännerna. Allt det praktiska som tog upp tiden. Sedan magplasket. Borde fattat tidigare. Borde sett tidigare. Den tuffa hösten, den helvetiska vintern. Besvikelsen. Osäkerheten. Ifrågasättandet av mig själv.
Nu en nyorientering. En ny man i mitt liv - en omstart med en gammal vän till familjen.
Alla mina "det går inte för sig". Det är bara drygt fyra månader sedan jag lämnade J. All min oro att detta nya inte kommer hålla. Osäkerheten efter att tidigare blivit intalad att ingen orkar med mig och mitt bekräftelsebehov. Att än en gång släppa taget och ge efter för längtan att vara två. Att våga tillit - det är svårt. Omsorgen jag får av Stellan. Den dagliga närheten och omfamningen. Den naturliga kramen när han kommer hem, när vi stiger upp, när vi går till sängs. Leendet. Messen. Tryggheten! Öppenheten och insikten om att jag är så skadad av det tidigare. Sakta sakta på skakiga ben återvänder livet till mig. Återvänder lyckan och glädjen. Och inom mig skriker min själ att: måtte han orka med mig, måtte jag orkar med, måtte vi växa starkt tillsammans. Jag måste lära mig att våga tro och inte tillåta mig andas in rädslan av att bli lämnad. Visst finns där saker som blir tuffa (arbetsavståndet, min osäkerhet och trötthet) men de sakerna är överkomliga. Måste vara överkomliga!

Liv ska levas!
Att leva är att vilja liv!

LEDIG DAG

Så skönt!

Efter en helgs jobb är det dags att vara ledig. Lite synd bara att inte kunna ha haft goedagarna hela med familjen. Men så är det o jag ska väl inte klaga när jag valt jobbet själv - men i går eftermiddag kändes det att det låg både timmar och mil i ryggen.

Fick iaf en härlig nationaldagseftermiddag med loppis och solning. Sedan avslutades dagen med allvarliga framtids samtal på verandan. Skönt men skrämmande. Jag är inte van vid detta. Att ngn menar fullkomligt allvar att vilja leva med mig och familjen. Att ngn är villig att leva med mina ups- and downs. Min stress, min värk, min trötthet, mitt humör. Allt det som jag ser hos mig och som är negativt. Han ser andra saker... säger han... Blotta tanken på "the hole kit" får mig att flippa ur. Ena sidan tycker att det är underbart vuxet medan min andra sida frenilt letar efter en innehållsdeklaration som kan tala om vad det är för deffekt på varan. Kan det vara detta som är det rätta? Vet man någonsin vad som är det rätta? Eller handlar det om, som jag så ofta säger i mina predikningar, att bara kasta mig ut för klippan och se vem som fångar upp mig. Handlar det bara om att leva i nuet och njuta, så som jag uppmanar alla andra att göra? Det är så mkt lättare att säga HUR det bör vara än att se det själv i mitt eget liv. Men att fångas in av ngn som verkar vuxen och trygg och som säger att han vet vad han vill och att det är för evig tid ;) det känns konstigt.

Jo, jag tror även att J hade önskan om att leva med mig - det måste jag ju tro annars har det varit meningslöst -men nu blev det inte så... Där fanns inte bara tankarna på mig... Usch ja, tiden läker alla sår sägs det - men det stämmer inte. Tiden går fort. Det är över 4månader sedan. Och vissa saker förändras inom mig, men såren, de finns kvar. Djupare och mer ömtåliga än ngt tidigare sår.

Jag vet att en del tycker att man inte ska gå vidare innan man är läkt. Mitt egenvärde och självbild är skadad - det inser jag... jag jobbar på att bättra på den. Men det tar tid. Och medan jag läks måste jag väl ändå tillåta mig att leva?

I söndags hade vi gäster över på mat i Öglunda. Kul med nya vänner! Emy var med emmedan Hedvig var hemma med Oskars familj.

Idag en tidig morgon igen. Stellan iväg till jobbet. Hedvig körd till 26:an. Emy left the building for school och jag sitter med helt fel frukost (dump på gång) och går igenom dagen. Först dusch, sedan smörjning (BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ) innan det är dags att dra till stan och hämta Hedvigs biljett och gå in på banken för att se vad de kan göra åt mig. Ska jag nu slå ner mina bopålar här ett tag så kan det vara bra med en bank på orten - eller? Sedan lite ögonshopping. Det blir lunchdate med väninna på stan innan jag drar vidare med dagen o ska planera in middag åt oss. Emy´s väninna med hem för att utföra operationdagsverke här imorgon. Ja, det är mkt som ska rymmas i en futtig ledig dag. Sedan är det dags att ladda om bössan och starta upp veckan med allt den ska bära med sig av arbete, lek och vila.

Måste stoppa intygen om vigslarna på lådan idag så att lok.skatt får dem... iaf inskrivet i vederbörlig ordning.

Borde väl inte...

...blogga med ett och ett halvt glas vitt vin i kroppen - men - vad gör man inte efter en lång arbetsdag :)

Det snurrar så mkt i huvudet. Speciellt efter en dag med dop/vigsel, två dop och en vigsel till. (Hoppas verkligen att mina vigselpar får en fin framtid tillsammans - de var så vackra och det strålade omkring dem).

Igår begravdes Rebecca. Jag är så tacksam över att en sån underbar tjej fått så underbara föräldrar och syster. Det var många i kyrkan. Två av ungdomarna sjöng. Shit, det var jättefint och jag beundrar att de klarade det! Alla hade ngt rosa på sig och jag ler åt tanken att Becca fick mig att gå med isblå kortärmad prästskjorta, blå kjol och rosa skor. Det var fint. Ljust och fint och min förra kh Per talade över 1 Kor 13ff Störst av allt är kärleken.

Jag insåg hur mkt jag saknar församlingen där i Tölö. Träffade en kyrktant, träffade gamla jobbarkompisar (måste minnas att skicka mitt nummer till K) och jag inser efter samtalet med Per att bättre Kh kan man inte ha. Hans tös tyckte nog att jag skulle komma tbx och på ett sätt tycker jag det med. Så en headhunttjänst och en bostad TACK.

Efter begravningsgtj och eftersits for jag till min gamla kyrkogårdsförman Jonas o hans underbara familj. Jag vigde dem för ett år sedan o det var så skönt att sitta där en stund o prata. Lillgumman hade vuxit mer än tillåtet sen jag såg henne sist. SAKNAR.

Kom hem till huset och Stellan mötte upp. Macka och prat innan sängdax. Vaknade med ett ryck av att inte ha luft. Strömavbrott.

Nu sitter jag i bh och shorts. Stellan grillar och Emy läser tidningen.

Conny och Annika - Andreas och Ida GRATTIS till er och varmt lycka till i äktenskapet.

Jonathan, Ella och Melvin - må Guds goda ande vara med er i alla era dagar.

Nu laddar en trött präst om för morgondagens tjänstgörning.


Puss and peace be up on you!