Mental istid!

Ibland fryser jag till is.

Ord som jag längtat efter och som jag hade behövt under de senaste dryga 1½året kommer nu. Nu när allt är försent.

Vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så sårad av allt som hänt - allt svek, alla lögner. Jag vet att det inte är gjort av elakhet - men jag kan inte få det ogjort. All min ångest och min växande osäkerhet på vem jag är. Alla gånger som jag fått höra att ingen annan kan älska mig/mina barn/mina galna djur... allt negativt kring mina behov av dagliga kramar o omfamningar...

Jag försökte!

Jag försökte verkligen och jag valde att älska. Kommer jag någonsin våga älska igen fullt ut?
Valde att ge upp mitt liv, barnens liv och mitt sociala umgänge i Björketorp för att komma hit till ett nytt sammanhang och en plats som jag inte hittat till om det inte varit för honom. Alla mina val som påverkat mina godingar Hedvig och Emy. All min ångest för att jag försatt dem i denna situationen - att jag inte såg det komma fast andra tycks ha sett det. Att jag inte förstått varningssignaler och inte tagit till mig när J sa att han inte förmådde att älska mig pga det och det.

Och nu... ord om kärlek om att älska och att vilja. Om saknad... Ja vem saknar inte? Man kastar inte bort en bonusdotter hur som helst. Men nu är det som det är och det finns ingen återvändo.

Och vid min sida finns en annan uppvaktande man som vill fullt ut utan tvekan från första stund. Moraliskt?
Vem avgör det?
Rätt?
Vem avgör det?
Kan man någonsin mer veta vad som är rätt och göra det som är riktigt? Är inte det viktigaste att njuta vad gott är HÄR och NU?

Jag är singel o han skild sedan tre år.
Visst - kanske inte helt lyckat... hans ex och jag var väninnor (så är det sagt - den som är fri från synd kan kasta första stenen) och att gå vidare så snabbt efter J...

Men har jag gått vidare?
Ja, på ett sätt...
...men saknaden över J finns kvar.
Hans kropp, hans överarmar med tatueringarna... hans ögon... Ja, han kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta - han var den första efter min skilsmässa.

Att älska- Nej, jag älskar nog ingen just nu mer än mina barn - och kanske jag kan förmå att älska mig själv.

För vem vågar att älska fullt ut när ordet älska förknippas med smärta och svek...?

Men jag håller av!
Och jag älskar det S gör för mig - tryggheten han ger.
Hans kärleksfulla ord som bekräftar mig, som får mig att känna mig vacker och fin.
Hans bekräftelse av att jag duger. Att jag och mina tjejer är helt ok... att mina djur (med sina brister) är helt ok.

Cc Cowboys: Helt ok (värd att lyssnas på!)

Total mental istid och jag vill bara ta en paus från mina tankar som snurrar runt runt runt---

Otillräcklighet!

Så är jag där igen...
...där där det känns som jag är totalt misslyckad och värdelös.

Ja, jag har arbetat bra i helgen. Det vet jag... jag har levererat på arbetet... gjort bra ifrån mig. Men på hemmafronten har det väl inte varit topp.
Stressen över att handla, ordna och fixa + hinna med jobbet går ut över dem jag har omkring mig. Jag kan inte ta diskussioner under tidspress. Då måste allt bara flyta och jag måste kunna peka med hela handen för att det ska fungera att köra/hämta/lämna mm. Och tro mig - jag försöker göra mitt bästa. Men som vanligt misslyckas jag vilket relaterar skrikbråk med tonårsbarn. Återigen höra hur misslyckat allt är. Allt jag åsamkat genom flyttar mm. Så har påsken passerat och den var inte som den brukade. Och jag inser att den aldrig mer kommer bli som den brukat. Där kommer inte vara ngr skåne-resor, för jag jobbar, det kommer inte vara påskäggsletande och påskmys för jag jobbar och barnen skaffar sitt umgänge och jag startar om med nya vänner som inte de vill vara hos. Så det dåliga samvetet är väl det som präglat påsken.
Det och min nojja över att återigen göra fel och att det ska drabba barnen.

Jag vill så mkt!

Jag vill att det ska vara lugnt och bra. Jag vill att det ska finnas lycka. Jag vill kunna få ork över och tid att bara sitta och mysa.

MEN JAG RÄCKER INTE TILL och detta går ut över dem jag har nära. Så infinner sig känslan av att vilja dra en påse över huvudet och sitta i ett mörkt hörn tills jag tiden kommer då jag inte slits mellan alla dem jag vill vara med.

...& vem 17 har sagt att det är en stilla vecka?

Inser med skräck och fasa att jag ska lyckas kläcka ur mig tre passionsandakter, en skärtorsdagspredikan, en långfredagspredikan, en påskdagspredikan, en annandagspredikan och en sammanfattningspräka till äldreboendet... JA JA... jag vet att jag inte ska klaga för jag har själv försatt mig i situationen och valt detta yrket. Men när man står inför det och tittar i alman så blir iaf jag smått tokgalet urtrött på mig själv. Att jag sedan inte sovit tillräckligt får jag också skylla mig själv för - men men... och att jag sedan är som en urvriden lase inombords får jag tacka terapeuten för /men ack så nyttigt det är/. Så här ser gtj:erna ut. Må, Ti, On kl 19.00 passionsandakt i Lerdala kyrka To kl 19.00 Skärtorsdagsmässa i Lerdala kyrka, solist på fiol. Fredag kl 10.00 Långfredagsgtj i Lerdala kyrka Söndag kl 10.00 Högmässa och kyrkkaffe i Lerdala kyrka Måndag kl 18.00 Emmausmässa i Stenskolan; Berg + ägg och sill Tisdag kl 14.00 Nattvardsgtj på Billingsdal Så vad gör jag då åt det hela... tja... sätter mig här och samlar inspiration för andakterna enligt Johannes serien. Måndag Joh 17:1-19 & 18:1-11 Vi tillhör honom. Inte för att vi förtjänar det utan för att Gud Fadern givit oss åt honom. Det är stort! Det eviga livets innersta hemlighet finns i honom. Han, vars namn väcker känslor hos människor över hela vår jord. Genom tidernas gång har han stått fast, han har berört... eller upprört. Han har inte svikit. Inte vikit en tum, även om det finns dagar där han syns väldigt frånvarande. Han känner ansvar för oss, vi är hans och han ger oss det vi behöver. Visst kanske vi önskar mer. Visst kanske vi önskar mer tydlighet. Visst önskar vi kanske att vi skulle kunna se honom med blotta ögat... ...men vi får känna inom oss... Att han bär oss, att han ber för oss. När vi själva inte längre förmår att sluta våra ögon i bön så ber han för oss med ord som bara Fadern kan höra. Tryggt kan vi luta oss tillbaka och vila i förvissningen om att han inte lämnar oss i sticket. Han älskar oss och det var för vår skull som han vandrade vägen upp mot korsets död och påskdagens uppståndelse. Bön från Ionatraditionen: Du är vår Gud i denna värld där det goda och det onda fortsätter att drabba samman. Ingjut i oss och i alla människor beslutsamhet att se vad som är riktigt och sant, tro som håller fast vid det som är riktigt och sant, mod att göra det som är riktigt och sant. Gör oss medvetna om syndens förslagenhet och skydda oss till kropp, själ och ande genom din Heliga Ande. Amen Tisdag Joh 18:12-14 & 18:15-27 Att ledas bort. Som en som har gjort något skamligt och fult leder man honom bort. Förvirrade som yra höns försvinner lärljungarna åt olika håll. Petrus, klippan... han den handfaste och praktiska - den äldste och starkaste är nu liten och ynklig. På avstånd följer han efter för att se vart de för honom. På avstånd vill han se vad de gör med hans vän och mästare... på avstånd... Men så får de syn på honom. Han ställs inför fullbordat faktum när de pekar på honom och ropar ut så att alla kan höra - SE DÄR - EN JESUSANHÄNGARE! ...fegt kryper han ihop... Skamligt fegt - och förnekandets ord kommer över läpparna. NEJ! JAG KÄNNER HONOM INTE! Avståndstagandet! Sveket! Kunde Petrus någonsin fullt ut förlåta sig själv för sitt förnekande? Kom han någonsin över skammen att få bekänna sin kärlek tre gånger för att kompencera det trefaldiga förnekandet? Eller kan det vara så - att i Petrus förnekelse finner även jag tröst... och mod att leva i min egen förnekelse och min egna oförmåga att förlåta mig själv. Så galer tuppen i min själs trädgård - och bakom hjärtats snåriga törnetaggar ser jag två kärleksfulla ögon som säger DU KANSKE FÖRNEKAR OCH TVIVLAR - MEN JAG STÅR FAST OCH BEJAKAR OCH ÄLSKAR DIG SOM DU ÄR, JUST FÖR ATT DU ÄR SOM DU ÄR! Bön ur Ionatraditionen Herre Jesus, när du kom med ett barn och sa till de vuxna att de måste bli som barnet om de skulle komma in i himmelen - vad menade du då? Ska vi bli barnsliga eller frågvisa? Ska vi bli oskyldiga eller tillitsfulla? Ska vi bli blyga eller nynna glada sånger? Ska vi bli ifrågasättande eller klarsynta? Visa oss hur vi ska kunna bli, inte till en föreställning om ett idealbarn, utan det verkliga barn som du välsignat. Lär oss, om vi har gjort för mycket för att växa upp, hur man gör när man växer ner. Amen Onsdag Joh 18:28-40 & Joh 19:1-16 "Vad är sanning"? VAD är sanning? Vad ÄR sanning? Vad är SANNING? Kan man hålla något för sant? Kan något vara så objektivt bedömt att det är en allmängiltig sanning - eller är all "min" sanning färgad av mitt eget tänkande, mina egna tolkningar utifrån min erfarenhet. Kan jag påstå att min sanning med all sannolikhet även bör vara den andres sanning - eller kan jag i ödmjukhet böja mig inför ett ställt faktum att den andres sanning också är en sanning. Vi är alltid subjektiva! Det ligger liksom i vår mänskliga natur! Det är inte lätt det här med sanning. Och när världen en gång mötte en som talade och levde sanning så valde vi att döda honom för han var obekväm. Kanske är det så att sanningen alltid är obekväm och att det därför är lättare att fly undan sanningen genom att helt enkelt ta kål på den. Så utlämnas gång på gång sanningen för att dödas - hängas på ett kors, blöda och dö... Se, där på korset naglas sanningen fast - kan du undvika att se den. Kan du undvika frågan som viskar oavbrutet in i det innnersta av vår kropp och själ. Vad är sanningen? Vad är meningen? Vad är livet? Vad är målet? Bön ur Ionatraditionen Gud, låt oss inte fastna i det förflutna, inte oroa oss för framtiden. Vi kan inte göra ogjort det som varit, vi kan inte förutse allt som kommer. Låt oss istället vara i din frid, älska och bli älskade, läka och bli läkta. Vi ger det förflutna till dig och vilar i din förlåtelse. Vi ger framtiden till dig och vilar i din kärlek. Vi lever i ditt ljus och ber om öppna ögon så att vi kan se. Vi lever i din kärlek och ber att din kärlek ska forsa genom oss, för att ditt rike ska bli allt i alla. Amen

Livets soppa...

...så är min tanke inför andakten jag ska hålla på sopplunchen i Timmersdala om ett par timmar.

Blåsippor och vitsippor i naturen vid Silverfallen.

Ciceron för dagen vid Silverfallen var käre vännen Stellan.

Jag kom med Zandras hjälp till korset på berget mellan Valle Marina och Patalavaca.

Utsikten från altanen, rum 201, Valle Marina.

Från vägen till Arguineguin, vyn tagen mot Anfi.

Livets soppa. Den där närande mättande soppan som man slänger ner lite "Kajsa Varg anda" i, man tager vad man haver. Ett uns salt och ett uns soppa - ett knippe morötter och några lökar, linser och bönor. Ja lite av varje, precis som våra liv är. Lite uppför och lite nerför, lite glädje och lite sorg, lite enkelhet och lite möda. Livets märkliga underbara soppa. Nere på Gran Canaria hamnade vi i ett av samtalet på just temat soppa. Att det fanns en forskning på detta att en soppa ger mer mättnadskänsla än en vanlig fast måltid. Även om det vara samma ingredienser så blev de som åt den i soppform mer mätta än de som tuggade. Är det så även med våra liv? Blir vi mer mätta och nöjda med livet när det är ett soppkaos? Är det lika dan´t med vårt andliga liv? Kan vi nöja oss bara med den fasta födan, veckotidingsskvallret - eller är det så att vi behöver bibelns ord/ bibelns soppa för att bli mätta på insidan? För vem kommer om 2000år citera vad som stod i denna utgåva av året runt? Nej, det är troligare att man kommer att fortsätta att samtala kring bibeln...

Det lär inte bli mer än så här. Lösa tankar... vet inte ens om det går att få ner i ett andaktskrivande eller om jag ska nöja mig med att tala fritt. Ta det som det kommer...

Tills dess lite bilder, ovan, ur livets soppa.

Tillförsikt

Att se fram emot resten av livet med tillförsikt - det är en mening som jag inte hade tagit i min mun för två månader sedan. Men nog är det det jag gör... jag blickar framåt mot en oviss framtid... men blicken är fäst vid horisonten med tillförsikt. På något sätt kommer det att ordna sig och bli bra. På något sätt kommer jag och barnen att läka. Vi kommer aldrig vara de vi var då - med de drömmarna... men vi kommer att bli dem vi är ämnade att vara om vi bara vågar att släppa in framtiden och tron på livet. Vägen in i framtiden kommer inte att vandras ensam. Har, för min del, påbörjat terapisamtal för att få hjälp i att se var det gått snett. Hur jag hamnade i detta så att jag inte omigen går in i en relation där jag kan bli nyttjad på fel sätt. Det är bra att samtala. För var gång vrids tanken ett varv till, jag får hjälp att se var jag har mina svagheter och genom det kan jag stärka mig som människa. Se att jag kan faktiskt inte vara andra till hjälp och glädje så länge jag själv inte fungerar och så länge jag inte själv ser att jag ska älska min nästa SOM MIG SJÄLV (det är en sak att predika om det - en annan att känslomässigt förstå det). Lördagen som gick var jobbig. Packade det sista inne i huset som tillhör J. Självklart har jag säkert missat ngt och att reda ut vilken gardinstång som tillhör vem - det gör jag inte. Fick hjälp av kär vän. Föll samman efteråt i en gråthög - men vännen stod kvar och fixade även den delen. Fick SMS från J i lördags. Åter ett nytt nummer... men svarade inte som jag brukar. Nu blev det ett svar som definitivt var ett avslut från min sida. Info om att jag går vidare och att sakerna är packade. Men visst saknar jag honom. Visst far det en känsla av ömhet genom mig när jag ser hans bild. Jag är inte tömd på känslor för honom - men det är känslor som de man ska ha för den man en gång älskat. Igår en underbar fm med Högmässa i Skara domkyrka. Vad gott det är att bara sitta som församling, ikognito, och bara vara. Hoppas på fler sådana tillfällen. Sedan solning på altanen i Öglunda. Skönt med det avskilda läget där jag kan sitta i ro. Presenterad för de närmsta grannarna... hoppas jag gjorde ett gott intryck ;) Hem på eftermiddagen för däckbyte (jag tog ett däck och S fick göra de resterande 7). Vissa saker är enligt mig en mans uppgift - men det är klart som ensamstående kvinna måste man kunna även den saken...(om det kniper). Sitter nu på uteplatsen och har Topsy vid mina fötter. Solar ben och armar och laddar mentalt för arbetet som ligger framför. Kan just nu inte säga att jag ser fram emot påsken... beroende på allt som hänt och att jag känner mig dränerad på energin. Visst har jag fysiskt återhämtat mig - men psykiskt är jag bara på mina första stapplande steg. Men tillförsikten finns där... vetskapen att jag landar på fötterna och att mina underbara tjejer också kommer att göra det. Att vi någonstans genom detta bär mer oss ytterligare en viktig kunskap som kommer att påverka våra framtida val. Dyrköpt erfarenhet - men det går inte att få ogjort. Har ett leende på läpparna sedan morgonens tidiga samtal... Tack käre vän för det! Kirkegaard talade om att våga ta språnget... kanske jag vågar... fullt ut med vetskapen om att någon fångar upp mig i fallet.

Tillbaka men förändrad!

Tänk att tre veckor på ett annat ställe kan förändra en människa inombords. Tre veckor tillsammans med människor som jag kanske inte annars hade träffat. Människor som har den minsta gemensamma nämnaren i det att vi har psoriasis. Veckor där jag fått vara normal, vara jag, skratta. tänka på mig själv och njuta av värmen och vilan. Fast livet på Valle Marina är inte bara vila. Hur konstigt det är så är det arbetspass som avverkas i solen. Allt ska skrivas ned. Solning efter individuellt anpassat schema. Smörjning av kroppen. Morgongympa och andra aktiviteter blandas med föreläsningar. Jag vet så mkt mer nu om min sjukdom och då har jag ändå haft den i över halva mitt liv. Fantastiskt. Så även om vi stämplade in på våra dagliga arbetspass på nakentak och strand så var det en form av vila. Jag vilade också från kyrkan. Jag säger från kyrkan, för jag vilade inte från Gud. Gud var nog mer påtaglig där nere än här hemma. I mina ensamma stunder på taket och på altanen brottades jag med Gud... tills psalm 45 började klinga inom mig (Jesus för världen givit sitt liv...). Jag gick igenom det 1½år med J som ligger bakom. Han är ingen ond elak människa - snarare tvärtom - men han är inte i fas med sig själv och den verklighet som vi andra lever i. Extra tydligt blev det när jag fick SMS från en av mina döttrar om att han utgett sig för att vara en annan under det senaste året och genom det haft en dator/telefonrelation med en av mina (ovetandes) väninnor. Det gör ont! Men mest ont gör det att se att han skadat mina barn. Mina fina starka tjejer som (tack och lov fortfarande älskar sin mamma) finns där vid min sida. Jag kan förlåta honom - men inte förlåta det han gjort. Även hans lilla guldklimp (min bonustös) drabbas. Men brottningsmatchen med mig, tankarna och Gud slutade i att lämna över allt som jag inte kan styra. Mina känslor - mitt allt... även om jag fortfarande tycker om finns inte en susning av chans att J kommer in i mitt/våra liv igen. Tyvärr... En fras som jag bär med mig från Valle (vid sidan av "sorry") är: att istället för att ha åsikter om andra - vända mina åsikter om andra till att bli insikter om mig själv. Jag bär så mkt med mig och önskar att den känslan av avslappning och ro kan få stanna en stund inom mig. Räcka iaf tills vår egen sol värmer min kropp. Tack, alla ni fina som jag fått dela mina veckor mer. Ni från Norge, ni från Finland och givetvis ni från Sverige. Ingen nämnd och ingen glömd. Händelser att minnas lite extra: M som drar el-kortet kl 01.40 och stoppar genom det luftflödet till min CPAP vilket gav ett mindre trevligt uppvaknande :) Tack till älskade mor som varit hus-/djur- och tonårsvakt under dessa veckor, tack till nära kompis S som skjutsat både hit och dit och som peppat via SMS och tfn... OCH TACK MINA GOA UNDERBARA TONÅRSGULLIGANMONSTER FÖR ATT MAMMA FICK ÅKA IVÄG OCH VARA BARA "JAG" I TRE VECKOR... JAG SÄGER DET INTE OFTA - MEN JAG ÄLSKAR ER!