Jag försöker...

...ta till mig mina storebröders ord, min mammas ord och mina vänner och väninnors ord om att jag ska släppa och gå vidare. Att jag är värd att bli älskad - med mina fel och brister, ja, med mitt bagage som finns i min livsryggsäck.

Det värmer och är gott att ha er där bakom mig. Att ni finns där för att coacha mig framåt. Och om jag glömmer att säga det till er (och mina älskade tjejer) så är jag så tacksam för att ni finns. Ni betyder mer än ni anar. Speciellt C och M som står ut med att höra allt mitt babbel och vändande och vridande in och ut på livets alla tankar.

Var nere hos J i fredags. Lämnade en kartong lakan/handdukar och hans dammsugare. Började gråta och kramade om honom innan jag gick igen. Ja, jag älskar... på något mysko sätt älskar jag... men inser att det inte är värt det. För när kommer nästa sak, när kommer nästa besvikelse. C sa en klok sak -som jag hoppas stämmer- att den kärlek som inte får näring dör ut av sig självt. Ja, när kärleken bara är ett givande och den inte får tillbaka, då svälter den av sig själv.

Vardagen går här hemma. Lite mer avslappnad (det ligger faktiskt en skräpbit i hallen och jag låter den ligga och det är INGEN som kan sucka över den mer än jag och barnen - diskmaskinen är inte urplockad och jag har INTE hängt in rena handdukar på toan mer än EN ENDA). Det är tomt på kvällar och morgnar. Att sova ensam med snarkofagen är inte det samma som att kunna sträcka ut handen och veta att där finns en varm levande kropp.

Beröringen och närvaron är väl det som jag saknar mest - även om den många gånger även i förhållandet kunde saknas/vara envägs. Jag har fått hjälp av vänner och väninnor att förstå att problemet inte ligger hos mig. Det är inget konstigt att vilja kramas/pussas/klappa på kind när man går förbi varandra eller är i varandras närhet. Det är tydligen helt normalt... (om jag har fel så säg det). Plockade ner saker i lillgummans rum. Mamma ska bo där (för hunden o katten får inte vara i mitt sovrum och jag antar att Topsy vill sova med mamma) när hon kommer och är "barnvakt".

Det har gått drygt fem veckor nu... fem veckor av känslomässig berg och dalbana. Snart ligger tre veckor av avkoppling framför mig. Utan dator, utan telefon... där jag bara får brottas med mig själv. Försöka hitta mitt egenvärde och fundera över varför jag misslyckats i mina tidigare förhållande. Finns där något som går igen i valet av män? Varför, i så fall, drivs jag till dem som inte ger mig den uppskattning och kärlek som jag borde vara värd?

Det finns saker och människor som får mig att småle igen. Inte för att jag vet hur det går till - men jag ler och känner att jag får le. Att det är ok att le igen. Att min uppgift är att leva, äta och njuta vad gott är under all min möda (som det står i predikaren).

Tack för att du/ni får mig att le!