En vanlig sketen måndagmorgon...

...och dagens andra kopp pulverkaffe står bredvid mig där jag sitter i prästgårdsköket och blickar ut mot en grådisig trädgård. Isen är bruten, snön smält... allt är grått och slaskigt brunt (och jag inser att en cockerspanielpäls rymmer mkt mkt grus).

En vanlig sketen måndag och det är 1032½ timmar som singel. Över en vecka sedan jag sände senaste messet till honom - men inget svar - och jag förstår det. Jag förstår att det inte blir en fortsättning, jag förstår det rent intellektuellt och jag kan till och med erkänna att det kanske är det bästa att det inte blir det... Och ändå, ändå allt som påminner om honom. Hans saker som står i vardagsrummet här nere, alla hans saker på vinden, garage och uthus som jag inte ens i tanken har orkat samla ihop. För jag kommer inte att klara av att han kommer hit och plockar med sig det. Jag kommer inte klara det för det är bara knappa halvåret sedan vi flyttade hit allt från hans lägenhet. Ett ynka uselt halvår och en hel evighet av drömmar och förhoppningar. Allt som skulle bli - men som inte blev. Alla mina varför som jag nog aldrig får ett svar på. Och de svar jag får kan jag inte acceptera. Det kan inte vara så att min relation till barnen, mina djur, min trötthet och mitt behov av bekräftelse kan driva en man till att sms/msn:a andra kvinnor. Eller har jag fel? Tänk om en man kunde svara på detta! Idag tack och lov har jag fått tid till en terapeut så att jag kan börja läka och kanske en dag bli hel...

Det har varit en lugn vecka.
Hedvig konstaterade igår att vi inte bråkat på länge (måste vara över en vecka sedan om man inte räknar mitt tjafs när hon inte kom upp en av morgnarna och mitt städtjafs). Hon menar att jag blir gladare och att det strålar om mig. Och kanske hon har rätt. Att jag varit mer avkopplad när jag ser att världen inte går under - bara nästan - fast glasen står kvar på övervåningen när jag går och lägger mig, handduken ligger kvar på golvet i duschen, och soffan inte är dammsugen.

Firade Hedvig med att gå på Thai igår. Hon och O - jag och kompis. Det var mysigt och gott! Och sedan köra hem O för att inse att han glömt plånboken så att hans mamma fick köra vägen tillbaka (jag erbjöd mig att köra halva vägen ;) )... på landet råder devisen: Det du inte har i huvudet får föräldrarna ha i bensintanken...

Förvånas över mig själv. Jag vet inte något om framtiden... vem av oss vet något om framtiden? Vi kan dö om en sekund - vi kan leva i åratal framöver. Mellan oss här i livet och livet som kommer är det bara en tunn tunn gräns. Likt den första ishinnan på hösten som brister för minsta lilla tyngd. Och i bakvattnet av allt elände i världen -naturkatastrofer och krig- så förundras jag vad lite vi människor lärt oss genom årtusendena. Är inte det viktigaste att älska. Att dela livets väg med andra mänskliga varelser. Varför slåss och kriga, varför hata och förstöra? Att älska och bara vara nära, omsluten av trygghet. Att få dela våra sketna måndagsmorgnar med någon som vill finnas där för att just jag är JAG... Är jag en trygghetsnarkoman? Är det det som är mitt stora fel i livet? Och om det nu är mitt stora fel i livet så undrar jag: Är det verkligen ett "fel" att längta efter närhet, trygghet och vilja ha någon som finns där när jag blir än mer rynkig och mitt hår blir grått? Jag vet inget om framtiden. Det jag trodde var min framtid var inte det. Kanske står en annan framtid och knackar på dörren. Kanske det är så att det inte var fel på mig. Kanske är det normalt att vilja ha smekningen över kinden, dansen på köksgolvet, gnabbet och småfajtandet varenda lilla sketna måndag och tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag med. För det är skönt att andas så nära att mitt jag upphör att vara ett jag - att det går upp i en annans du tills sammansmältningen sker och det bara återstår ett enda stort VI.

Skitsnack är viktigt här i livet ;)
Tänk efter GBPopen så förändrad min avföring är. Ibland är jag nästan rädd för den. När den inte får komma ut som den vill utan den lagras där inne tills den är så stor att den briserar *fniss*. Koncistensen som varierar så totalt från tiden innan. Och som idag är helt beroende på vad jag ätit. Vissa dagar krävs det MASSOR med spolning innan jag kan ta död på den. Och njutningen att faktiskt kunna äta och dricka det jag vill, att kunna röra mig, att gå promenader, knyta skorna och andas. Och att känna mig nöjd att ligga kring 80strecket, även om jag inte är nöjd med hur kroppen ser ut så känns den ok. Det ska bli spännande att sätta mig i flygstolen för första gången i mitt liv och kanske kunna fälla ner bordet framför mig och sitta som alla ni andra gjort hela tiden.

På onsdag far jag... tre veckor ihop med främmande människor och mina egna tankar. Ytterligare en mängd timmar att läka på. Älskade mamma som kommer och tar hand om barn och djur. Goa vännen som lovat ställa upp på att köra Hedvig ner till bussen även om hon får lite jobbigare hem de där dagarna i april.

Mitt i alla mina känslor finns en enda stor tanke - tack för att ni finns...