På insidan...

...promenerar myrorna omkring i myrstacken. Jag behöver vara ledig men är så dålig på att ta till vara min ledighet. Känns det igen? Är det egenskaper som är nedärvda inom oss. Önskar så att jag bara kunde lägga mig o koppla av och njuta av det. Inte få dåligt samvete över stryktvätt och ouppackade saker. Har en benägenhet till att stressa runt för mkt och inser att jag gör en del jobb även när jag är ledig. På det sättet blir ledigheten inte ledighet utan bara en färdväg mellan nya måsten.
Funderar mkt på hur det kommer att bli. Oron finns där, kommer det att fungera? Kommer det att bli bra? Eller kommer det att hamna i en återvändsgränd där jag inte får det jag behöver och inte hinner med det som jag borde. Kommer skoltiderna fungera med lämning till bussar, kommer barnen få kompisar? Alla frågor... alla känslor som jag inte får styr på. Allt som jag vill och allt som jag inte vill. Min tvekan och min sorg. Min oro... Pausen vid datorn som iaf ger en stunds avkoppling om än med huvudet på språng in i nästa uppgift... Får iaf låna ett skrivbord från jobbet o det kommer troligen idag så- då får jag ordning på kontoret. Mitt kryp in... mitt rum... Där bland min kitch, bland mina änglar och mina gamla "huskors" (farmors gamla), bland ikoner o annat. Där ska jag skapa min oas... min vrå för min själ. Dit får ingen oro komma! Där är mitt nya Prästgårdsfönster. För vi behöver alla en plats där vi kan dra oss undan. En plats där vi är säkra - med tydlig avgränsning - där tankarna får vandra fritt och där ingen annan än JAG bestämmer.

Imorgon är det Emys 14års dag... Emy min minsting. Min Ollebolle... med sina känsliga knän.

Vad vore jag utan min Hedvig och min Emy - ingenting. De är de två som får mitt liv att gå en dag till. Jag älskar dem mer än något annat på denna jord. Tänk att just jag fick förmånen att bli deras mamma. Tänk att de valde att komma till mig ;)

Från ett annat prästgårdsfönster...

...om än ej mitt arbetsrum...

...blickar jag ut mot vegetationen utanför. Här är grönt! Här är gräs och kossor, koskit och flugor. Och någon stans inom mig finns en lycka. Visst är jag rädd för vintern då de nu krokiga vägarna kommer bli hala och svårkörda (dubbdäck ska köpas). Visst är jag rädd för alla de okända vägarna där jag kör vilse, där jag inte känner igen mig och där den enklaste tur går mot okända mål.

På drygt en vecka har jag/vi hunnit få iordning ganska mkt. Min möbler är på plats och jag väntar med spänning på när J väljer att ta hit sina saker. Jag vet att jag stressar och vill få färdigt. För för mig finns avkopplingen på andra sidan arbetet. Idag blir det dock lugnare med en del tavelspikning på schemat. Imorgon kommer E för att ha pappa tid i tvåveckor så jag ska mysbädda hennes säng idag så den är färdig. Lego och Barbie för lån här är redan uppsatta. Och en liten ny servis att bjuda kompisen i huset nedanför på saftkalas är inköpt. Sedan under morgondagens kväll kommer 007 och Lena. Så det blir att träna på min engelska (huuuuu). Undrar jag om Lage får följa med...

Vad det gäller vikten och tankarna kring den så är jag irriterad på min usla självbild. Den blir bara värre hela tiden. Jag känner mig så fet och ful. Värre än när jag vägde 150kg. För då, då var det liksom andra saker som upptog min hjärna och när du inte får på dig kläder så handlar allt om att skyla dig bäst det går och försöka få din kropp att orka gå fram till toan och tillbaka. Nu, när det finns kläder, känns det som om jag aldrig har ngt att sätta på mig. Nu, när orken att gå finns blir jag osäker på hur långt jag ska fixa att gå och då lägger jag av i förväg. Jag trodde inte att hjärnan skulle spela mig ett sådant spratt, jag trodde att lyckan automatiskt kom där efter nästan 67kg tappade. Men det gör den inte. Varje dag är en ny kamp emot mina demoner! Mot min inomboende osäkerhet och min längtan att hela tiden bli bekräftad genom att tas på. Känna att ngn håller i mig och bekräftar att jag verkligen existerar, att det är JAG och att JAG kan känna.

Förut löste jag all oro genom mat, godis, chips, pizza o annat. Nu, nu måste jag hantera mina känslor och nu om jag blir akut sugen; nu köper jag en låda jordgubbar eller en påse naturgodis.

Visst är livet mer kvalitétsrikt nu. Men inom mig är jag densamma. Liten osäker o rädd att misslyckas.

En vecka...

...och flyttågren är här.



Det kryper innanför skinnet och jag vill bara få det färdigt. Få allt på plats. Kunna andas och leva lugnt. Känns just nu som dagarna går i ett evigt plockande. Diskmaskin som ska tömmas, tvätt som ska vikas, rum som ska städas.



Har iaf idag tagit det lite lugnare. Varit yr och trött så det har bara blivit besök på nya jobbet, besök där jag ska ha mitt tjänsterum vid Bergs kyrka, besök på Ica i Stöpen och på Ica i Timmersdala, tvättat och hängt 2maskiner tvätt varav en är invikt och instoppad, plockat i ordning Elsas rum förutom en hög med leksakssmycken, gått med hunden, druckit en hel massa kaffe, plockat ur diskmaskinen, diskat kastruller för hand efter att ha lagat middag till oss (spaghetti och köttfärssås)...



Imorgon till Björketorp och städa ur huset. Fattar inte hur jag ska orka! Myrstackskänslan i själen gör att mitt humör har sett bättre dagar... orolig... Hedvig klagar på att det inte finns ngt att göra och ändå låter jag M komma hit på onsdag och L+J kommer på fredag och stannar två dagar. Suck! Vad gör jag åt myrstacken denna gång?

Dreggelsovit!

Fick total vällingsvimma efter maten. Inte konstigt efter ett par tajta dagar med uppackning av låda efter låda efter låda. Fortfarande en hel massa kvar, men ändå, konturerna av ett hem i vardande finns där. Jämkning och knorr... inte alltid samma tycke. Men så är väl livet. Lyckades få en gardinstång i huvudet igår och har nu ett fint blåmärke där.

Har iaf idag lyckats ta mig igenom alla kyrkorna som är "mitt ansvar". Lerdala, Timmersdala, Böja och Berg. Fina kyrkor! Bäst färgmässigt var Timmersdala och sötast är helt klart lilla mini Böja.

Tar en lugn kväll och "ja" det finns risk att jag äter lite nötter o sippar en whiskey. Tycker nog att jag är väl värd den efter denna veckan.

Puss o kram - lejongam!

Hedvigs dopdag...

...och det som skulle varit vår 16:de bröllopsdag.

Det är nog det enda som jag ångrar i livet riktigt mycket - att vi inte gav Hedvig en egen dopdag, för var gång jag grattar henne (mindre firande i år pga flytt men hon har iaf fått beställa gardiner till rummet, svarta!) så minns jag den där varma sommardagen 1994. Ja, ja... lätt och vara efterklok. Likaså Emys dopdag som är farbror Tobbes födelsedag. Men när man gör det så gör man det med drömmen och siktet inställt på att leva i en livslång relation.

Hur som, har idag varit o hämtat tjejerna från teckenlägret och sedan en vända ner till x-et för att hämta grejjor som de inte packat med sig. Nu hemkomna och ätna och tvätten ligger i maskinen och de har börjat packa sina rum. Duktiga barn! Hedvig har rensat ur garderoben och det blir en hel del till loppis (en sopsäck) och en hög till mig. Bland annat barnens gamla batikklänningar som jag kan ha där hemma. Suspekt känsla att komma i barnens kläder. Den ena blusen var bara st 38, visst är den lite trång - men jag spar den iaf.

Annars har jag ätit som en häst på det sista. Känns inte bra. Ska väl ta mig i kragen igen och skärpa till mig. Kan var pms-ätning antar jag... eller stressätning. För jag är stressad inombords. Har inte koll på om jag ror det i land med flytten. Vill bara lägga mig ner och glömma allt, bara få upp grejjorna och sedan ta mig ner och städa ur här nere. Vill bara komma på plats i det nya. Starta mitt nya liv, vårt nya liv.

Har varit hos Cecils föräldrar med två kartonger porslin. Skönt att rensa ur och jag hoppas att hon blir glad o nöjd med det o att det kommer till använding. Hennes föräldrar är mysiga o bjöd på pratstund med kaffe o mackor.

När jag kom hem hade min allra finaste man plockat en bukett blommor. Är inte bortskämd med det... hoppas han inser vad glad han gör mig även om jag är trött och sur pga min osäkerhet inför flyttkaoset.

Det är fint att kunna få känna kärlek igen - konstigt, spännande & fint.

Ett varande sår...

...trodde det var över. Trodde att alla känslor från mitt tidigare äktenskap var över. Ja, givetvis är de känslor som handlar om kärlek över. Men jag trodde det andra försvunnit genom likgiltigheten i skilsmässans inledning och ilskan under den... men jag inser att kvar finns djupa äckliga spår av bitterhet. Den mest förhatliga känslan av alla. Den som bara för ner än djupare i det tomma svarta hålet av brustna drömmar. På fredag är det återigen Hedvig gummans dopdag - och vår forna bröllopsdag... Och idag kom allt. Redan från starten fanns oron där inför att gå ner i källaren och plocka iordning kartonger. Ex-et har sänt hem saker under våren... barnens saker som inte fick vara kvar hos han då han flyttade tillsammans med sin nya. Saker som nu är mitt ansvar. Dumpade... liksom rester av vårt äktenskap. Jag tror det värsta var att han inte ens bemödat sig att stoppa sakerna i en hel kartong utan där stod en trasig kartong i en trasig sopsäck. Till en början helt ofarligt innehåll... Barnkläder, nappar, papper och journaler... sedan i mitten - en röd anteckningsbok; från Emys första tid av matning... en lapp från BB där han skrivit "Hej älskling, om jag inte är här när du vaknar så är jag på toaletten" eller iaf ngt liknande. Det brast. Störtfloden av brustna illussioner och svikna drömmar kom åter. Alla varför, alla hur... För jag kan inte förstå att han som är pappa till mina underbara barn frivilligt kan lämna ifrån sig det sista som påminner om dem som små. Jag har redan alla fotoalbum, alla deras saker, alla deras teckningar etc etc... allt som bara dumpats hos mig, utan samtal och diskussion. Jag är så förbryllad och så besviken. Så står jag med en ny man vid min sida som är motsatsen. Som vill vara med sitt barn så mkt som det går. Som sparar hennes saker. Som samtalar med barnets mamma. Som aktivt delar föräldraransvaret. Det gör ont, för det ville jag att mina barn också skulle ha fått uppleva.

Så gick resten av dagen i trötthetens och ilskans och orons tecken - och jag fasar för nattens timmar och de demoner som kommer att dyka upp där.

Sista rycket...

Sista vardagen på jobbet i Tölö. Vemodet sänker sig över mig och jag tar en paus med en kaffe bredvid mig. Imorgon konfirmationshögmässa och sedan två dopsamtal så det blir en lång dag imorgon. Bäst att komma iväg tidigt idag då så att jag kan packa.

Jonas talar om flytten och har hämtat nyckeln. Det gör mig varm och glad men samtidigt lite panikslagen när jag inser att mitt vuxenliv är på väg att börja om. Att jag står inför en nystart som kvinna och som arbetstagare. Det är en okänd mark som ligger framför. En tid av växande... anpassning o allt. På ett sätt är det nog värst för tjejerna och för Jonas. Jag älskar dem alla men på så olika sätt - givetvis!

Vemodet...

Ja, jag vet vad jag lämar bakom mig. Vet vilken röst som ska svara i telefonen när jag ringer kontoret o allt sådant. Små saker som man tar för givet när man är mitt i det, men som nu blir så tydligt att jag kommer att sakna.

Näpp...

Pausen är slut!