söndag 27 september 2009

Blandade tankar...

...kommer här...

Har firat gudstjänst. Var jättenervös innan då det var temagtj och dialogpredikan med överläkare Gunnar Eckerdal. Temat: Livet & döden ... och livet igen. Det var ganska många på gtj och kh Per fick ge sig till kontoret och trycka fler agendor. NICE! Blev överraskad och jätteglad över att tre av mina "gamla" församlingsbor kom på besök. Det känns att jag saknar dem - och jag saknar det som kunde varit så bra i den församlingen. Gtj blev fin och efteråt kändes det gott. Gunnar spred lugn till mig (fast det kanske han inte är medveten om). Jag är inte van vid dialogpredikningar på detta sätt med ngn som jag inte till vardags arbetar med. Men, kanske vågar ge mig på det fler gånger ;)

Tankar om livet då...
... ja...

Ibland är det som om hela jag lever i ett ständigt kaos. Allt ifrån "psyko-djur" till "tonårshormonsvängningar" till "matnojjeångest". Vet inte riktigt vad jag ska göra åt tillvaron. Å ena sidan gör jag ett val som känns bra - å andra sidan kommer jag förmodligen ångra att jag inte valt alternativ B istället... Önskar så att jag kunde glänta lite på "porten till morgondagen" och få veta om jag gör rätt - i förväg - .

Veckan har gått från nederlag till triumf för att återvända till nederlag - men förhoppningsvis triumf (för dagen är ju inte slut än). Det har varit så många känslor i omlopp denna vecka. Stress; glädje; sorg; hopp; tvivel; åtrå; förväntan; besvikelse... ja... jag tror att jag passerat alla känslor som vi människor kan känna. Tydligast kanske känslan av total lycka är den som etsat sig fast... att jag faktiskt klarade det... att jag kunde deltaga i pilgrimsvandringen...

Ett annat ämne som cirkulerat i min hjärna under veckan som gått är ämnet beröring. Vi människor lever i symbios med varandra och de val vi väljer att göra påverkar därför andras liv; inte bara vårt eget. Det berör andra på insidan; psykiskt... men det kan också påverka fysiskt. Genom att välja bort så påverkar även det beslutet såväl mig som andra...
Vi talar allt för sällan om behov av fysisk beröring. Det sitter så många ensamma människor runt om på vår jord som skulle må så mycket bättre av att bli berörd av någon annan människa. Kanske det skulle finnas ett obligatorium att varje individ på denna jord skulle få tillgång till massage åtminstone någon gång i månaden för att på något sätt fylla behovet av kroppslig fysisk beröring. Samtidigt vet jag att det finns de som inte klarar beröring - varför? Ja, det kan nog ha många orsaker.

Älska och älskas är ett annat tema som gått genom denna veckan. Hur vet jag att jag är älskad för den jag är? När jag pratat med Hedvig i veckan så var kontentan att jag är bra på att lyssna på andra men inte på henne och att jag (sa hon indirekt) inte "älskade" henne tillräckligt. Det var iaf det jag hörde... att jag inte förstod och inte brydde mig om.
Men hur vet jag om någon annan kan ta emot den kärlek jag vill ge, på det sätt jag kan ge den? Hur vet jag om jag ger för lite eller för mycket?
Älska dig själv så kan du bli älskad och älska!, predikar jag ofta. Men hur? Det är svårt att älska och att älskas.

Nu återstår veckans sista gudstjänst... att åter få gå inför Herren och tjäna honom med glädje. Att åter ställa sig till hans/hennes förfogande med förhoppning om att vara ett redskap som kan brukas.

Och så imorgon - ny vecka med allt vad det innebär. Previa besök... en tur till GEKås med en kär vän... och jobb...jobb...jobb...






1 kommentar:

Jaana sa...

Ja vem har sagt att livet är lätt....men prata med en god vän eller flera och låt allting ha sin tid.
Ang. beröring så är jag en person som tar på folk mycket på gott och ont. Jag har för vana att krama alla när de kommer till våra träffar i kyrkan. och när det är sådana som inte vill så tar jag det lite lugnt och nu vill denna person gladeligen ta emot kramen. Jag får ofta höra att den kram jag ger är den enda beröring de får under veckan. Hemskt eller hur. Men nu i dessa influensatider och brev från biskopen om att vi inte skall ta ihand m m så blir det svårt. Naturligtvis är det alltid någon som blir rädd och vill att vi skall informera om smittorisken.
Men jag fortsätter och kramas och de gamle vill det.
Visst skulle jag vara jätteförkyld låter jag bli, sunt förnuft.

Vi kan inte sluta beröra varandra fysiskt som du säger, vi bör göra det mer, även med yngre.
Konfirmanderna blir lite stela ibörjan när jag klappar lite på dem, men efter ett tag så kommer de spontant och ber mig massera lite eller ger en kram.

Sköt nu om dig och var rädd om dig själv, kram