...ja, så var det faktiskt. Jag vet inte om ni kan föreställa er det... men...
Var på prästsällskapsmöte på onsdagen och torsdagen i Gustavidomkyrka. På plats fans Clergy Collection med sina prästskjortor. Ja var i stort behov av en skjorta men hade i minnet provningen på pastoralinstitutet där jag gick igenom de flesta märken och modeller utan att finna någon som var lagom. Clergy Collections största herrmodell fungerade inte ens! Minns hur jag fick klippa upp sidan på kaftanskjortan till vigningen. så nu när jag hakar av skjortan från galgen och drar den över mina kläder så var det ett riktigt "halleluja moment" - när storlek dam 44 går på mig! Dyrt JA! Fick 2 st på räkning (700kr på rea). Visst ville jag egentligen ha skjortan för 700kr i linnetyg - men det får bli en annan gång.
Sedan var jag in i vanliga affärer där vanliga människor går och köpte två kjolar på rea (en från Noll3 och en från Rabalder). En enorm känsla att KUNNA göra detta, efter alla år av postorder. Nu är kassan tom - och tyvärr alltför mycket månad kvar. Men jag är lycklig över att ha kunnat göra något som för de flesta i samhället är en vanlig sak; nämligen att prova kläder!
Självbilden är dock en annan sak... långt svårare att ta itu med. Trots att jag ser och vet att jag gått ner och att jag närmar mig normalläge så känner jag mig ofta fetare än någonsin. Vet inte om det beror på att jag inte hinner med eller om det beror på att kroppen ändrats och att överskottshuden gör mig "låg". Men att jobba på sin självbild är ett jobb som är positivt i slutändan. Jag tror att jag går stärkt ur min inre kamp. Stärkt som kvinna och stärkt som människa - och kanske framför allt - stark att kunna coacha andra igenom samma självbildsträsk.
För det är först när du älskar dig själv som du kan älska någon annan - och först när du älskar dig själv kan någon annan älska dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar