Det är då som det stora vemodet rullar in...

Ja ja... nu kommer det. Vuxenblivandet och ålderskrisen.

Såg "the reader" igår, en film som rekommenderas! Men i slutet är den så enormt gripande att det gör ont i hjärtgropen. Och när det väl börjar göra ont där kommer resten som ett brev på posten. Väl i säng kom tårarna. Stackars Stellan fattade inte på en gång vad som skett... och jag tror inte att han någon gång i natt förstod varför jag grät så länge (han trodde att det var för filmens skull - men filmen var bara tändstiftet som gav gnistan).

Tårarna kom:
för att vi talat om döden tidigare på kvällen...
för att mamma påminnt om att snart sitter vi där själva med barnen utflugna...
för att det snart gått ett år och jag funderar på vad året burit med sig...
och kanske främst för att Hedvig snart blir myndig-fyllda och jag själv minns och måste förhålla mig till min egen 18årsdag.

Då när jag fyllde 18år hade jag redan provat på egenboendet genom att mamma pluggat borta. Jag och vännerna packade släpvagnen och dagen efter flyttade jag från Karlskrona till Malmö och var "vuxen". Sedan dess har jag inte bott hemma.

Och någonstans nu kan jag förmå att känna in mammas känsla, tror jag. Jag var sista barnet att lämna boet. Och även om det är som det ska vara och hon hade Tommy så måste det har känts. Övergången från barn förälder till tonårsförälder till förälder med utflugna barn...

...och man själv, inte äldre på insidan än den dag man själv tog steget ut i vuxenlivet...
Vem är det som ser på mig i spegeln, hur kom min mamma in i min spegel när jag tittar i den?

Alla drömmar som drömts väcktes till liv i natt. Och i tårarnas flöde undrade jag stilla om livets villkor är just detta oböhörliga att åldras och minnas. Minns jag? Ja, jag minns och alla osammanhängande fragment strömmar fram:

De små händerna och fötterna. Det perfekta lilla knytet mot mitt bröst. Min mammas blick när en mamma möter en dotter som blivit mamma... första smakportionen... dopet... vigseln... första julen... första födelsedagen... första kompisarna Linda och Ludvig... barnrytmik... flyttning... första mötet med lillasyster... dagisrymning... Klara... flytten... dagis... Madde... Österskolan... Lena... skolvärldens hemskheter... utvecklingssamtal... prästvigningsklädd i Sverigedräkter... scouter... Ebba... Björkbacken... Ingelas död... Mickis... flytten... ny skola... Topsy... Matilda... teckenkurser... skilsmässan... sorgen... flytten... ny skola... misslyckandet... dålig mamma... flytten... ny skola... Daphne... Niobe... pappas nya kvinna ... flytten... konfirmation... mammas nya... flytten... ny skola... scouterna... traktorer... Johanna... Carro... misslyckandet... och igen en ny man vid mammas sida...konfirmation... och nu snart 18år.

Och hon är fortfarande det lilla knytet som låg mot mitt bröst. De små fötterna att gnossa med. Örat som skulle gnidas när hon skulle sova. Gosekossan som bästefar köpt.

Och i helgen, pappa helg och jag kan smälta ner isklumpen i magen.

Vad har jag gjort av mitt liv? Jag vill inte åldras... Fast jag vet att det är ok, att det är som det ska... Och trots att jag inte alltid är den bästa av mammor har jag mammans hjärta. Jag har rustat dem för världen, de kommer klara sig... men inom mig är de alltid mina små knyten, mina älskade små knyten.