På ett sätt är det fantastiskt när den kommer... hösten alltså...
Jamen jag vet att somliga fortfarande hävdar att det är sommar, men nog känns det som höst när jag tittar ut genom fönstret. På grenarna samlas allt fler gula blad och nu går det inte längre att skylla på torkan. Det blåser i träden och pinnarna faller obärmhärtigt mot grusgångarna i trädgården. Dessa pinnar, tillsammans med ett antal nerfallna äpplen orsakar de mest krumbuktiska utgångar ur mitt hem medelst Topsy i sitt koppel. För om det är ngt denna galna hund gillar så är det just pinnar och äpplen. På tal om Topsy så är hon mäkta skeptisk mot Otto.
Otto bor hemma hos en i grannskapet nära kyrkan. Han håller mestadels till i trädgården på framsidan där han går ömsom fram och ömsom tillbaka. Otto tycks vara helt outtröttlig och han får mig att minst sagt få ångest ;) för i Otto´s familjs trädgård är det oklanderligt grönt och skönt. När Otto är ute och jag går förbi med Topsy händer följande. Vi närmar oss Otto´s gård med viss nyfiken försiktighet. Otto lokaliseras och Topsy intar ställning likt en av Walt Disney´s tecknade bulldogar, ni vet de som ställer sig bredbent på alla fyra med tassarna lite vinklade mot varandra för att på det sättet göra sig större och mer skrämmande. Topsy´s svans hänger som ett J rakt ned - och ni som känner Topsy vet att detta tillhör ovanligheterna för vår galna vovve. Hon brukar i ALLA sammanhang vifta på svansen så till den milda grad att jag ibland funderat på att meddela Fotum eller ngt annat kraftbolag att konstuera ngt som kan omvandla viftandet till ren energi. Hur som... där står vi... Topsy och jag. Jag lungt sägande att "Otto bor där. Han är inte farlig. Han får vara där.". Tospy skeptiskt vädrande efter Otto... tittande... vädrande beredd till attack. När jag sedan sakta drar i kopplet så kommer vi två steg innan Topsy sätter sig och GLOR innan hon börjar om igen - bredbent på sin vakt. Det är ganska spännande att gå förbi Otto´s tomt och det gäller att ha tålamod och inte vara bråttom. Ja, för er som undrar... Otto är "grannens" svarta automatiska lilla självgående gräsklippare ;)
Psoriasisen är inte skoj... förra veckan kom små PPP på händerna och ett utslag under ögat. Varför? Jo, en ---- issue fick min kropp att gå bersärk, och det spelar ingen roll att jag försöker övertala den att det är lugnt. Men men, det är bara att rida ut det hela. Koppla bort tankarna på att ha mascara och kajal på ett tag och smörja smörja smörja. Vaknade i morse och eftersom det gjorde ont redan i natt så blev det bara mjukgörande salva idag på armar, ben, ansikte mm. Nåväl. Någon gång ska väl vara den första att få PPP på händer och få psoriasis i ansiktet. Foten i kläm - jajjemänsan.
Ja, just det... blev ett år äldre igår och jag kan säga att det var en riktig egoboost att få alla gratulationer på FB. Tänk att det finns så många där som bryr sig om mig :) Det känns skönt och jag känner mig rik (förutom ekonomiskt).
Annars är allt igång igen. Vardagen med jobb och skola. Hoppas att allt landar tryggt och säkert och att kraften räcker fram till nästa ledighet. Känns lite motigt- men motgångar har vi väl för att övervinna eller?
måndag 29 augusti 2011
tisdag 23 augusti 2011
Så är terminen igång...
... och allvarligt talat så vill jag inte!
Emy startade skolan igår (och nu är första "anhöriglappen" skriven). Fick väl ett schema som andra gillade men inte hon/vi. För hur tänker man då man lägger NO först på morgonen och Matte på em? Matten borde ligga före lunch då man har lite brain kvar - tycker iaf jag. Har ett mkt klokt barn som startar dagen med att grötboosta sig. Hoppas att det håller i sig (och att jag hittar en övernaturlig kraft att ta mig upp och serva med detta - för det skulle jag iaf önska att jag kunde fixa varje dag).
Hedvig startar idag och jag ska köra henne till skolan. Jag hoppas så att det ska flyta på bra och att hon iaf överlever sitt schema. Det är tufft att plugga... KRAM o lycka till min skatt.
Stellan började jobba igår och visserligen är det väl skönt att komma igång med rutinerna igen - men nog hade jag önskat fler sena lediga morgnar. Har inte "myst" färdigt på långa vägar och jag är inte människa när han går upp på morgonen. Go´som han är låg morgontidningen på köksbordet när jag kom ner och skulle fixa frukost. TACK ;)
Jag då?
Ja, jag försöker komma igång med ngn form av vardag. Samtal som ska ringas. Middagar som ska lagas. Höst som ska planeras. Böcker/kurslitteratur som ska läsas. Läkarbesök som ska bokas/avbokas. I en strid ström avlöser de varandra... alla vardagens måsten.
Det viktigaste för mig är att ta tag i mig igen. Jag har kopplat av för mycket i sommar och unnat mig för mycket av livets lekamliga goda. INTE BRA! Jag är så missnöjd med mig själv och måste nu ta kontroll över rodret igen. Även om jag faktiskt sluppit yrsel på flera månader så är det inte värt det... Jag måste komma neråt igen och få styrsel på livet. Få ihop vardagen med tider och mat. Lagom dos "gott" och "nyttigt". Målet är att unna mig ett simhallskort så att jag kan börja simma iaf två gånger i veckan. Kanske i samband med att jag ändå kör Hedvig ner till stora vägen. Försöker hitta motivationen till det eftersom jag inte gillar att träna på gym. Håll tummarna att jag hittar den, och hittar en överbliven peng att sponsra det hela med.
Fick en fråga i helgen om jag tvivlade... efter ett samtal om tro och religion... ja - tvivlar gör jag väl stundoms (det är nyttigt för då växer tron). Men tvivlet handlar inte om att jag tvivlar eller ångrar min tro. Nej... snarare ligger mitt tvivel (eller min förtvivlan) på det faktum att så mkt ont gjorts och görs i religionernas namn. Det blir nog höstens grubbel för min del - och det gjorde ju inte det hela bättre att gångna söndagens texter handlade just om att vara goda förvaltare ;). Nyttigt med tankejobb.
Nej, mina vänner, vilka ni nu är. Min livsvisdom för idag blir som alla andra dagar det enklaste och svåraste av allt...
Emy startade skolan igår (och nu är första "anhöriglappen" skriven). Fick väl ett schema som andra gillade men inte hon/vi. För hur tänker man då man lägger NO först på morgonen och Matte på em? Matten borde ligga före lunch då man har lite brain kvar - tycker iaf jag. Har ett mkt klokt barn som startar dagen med att grötboosta sig. Hoppas att det håller i sig (och att jag hittar en övernaturlig kraft att ta mig upp och serva med detta - för det skulle jag iaf önska att jag kunde fixa varje dag).
Hedvig startar idag och jag ska köra henne till skolan. Jag hoppas så att det ska flyta på bra och att hon iaf överlever sitt schema. Det är tufft att plugga... KRAM o lycka till min skatt.
Stellan började jobba igår och visserligen är det väl skönt att komma igång med rutinerna igen - men nog hade jag önskat fler sena lediga morgnar. Har inte "myst" färdigt på långa vägar och jag är inte människa när han går upp på morgonen. Go´som han är låg morgontidningen på köksbordet när jag kom ner och skulle fixa frukost. TACK ;)
Jag då?
Ja, jag försöker komma igång med ngn form av vardag. Samtal som ska ringas. Middagar som ska lagas. Höst som ska planeras. Böcker/kurslitteratur som ska läsas. Läkarbesök som ska bokas/avbokas. I en strid ström avlöser de varandra... alla vardagens måsten.
Det viktigaste för mig är att ta tag i mig igen. Jag har kopplat av för mycket i sommar och unnat mig för mycket av livets lekamliga goda. INTE BRA! Jag är så missnöjd med mig själv och måste nu ta kontroll över rodret igen. Även om jag faktiskt sluppit yrsel på flera månader så är det inte värt det... Jag måste komma neråt igen och få styrsel på livet. Få ihop vardagen med tider och mat. Lagom dos "gott" och "nyttigt". Målet är att unna mig ett simhallskort så att jag kan börja simma iaf två gånger i veckan. Kanske i samband med att jag ändå kör Hedvig ner till stora vägen. Försöker hitta motivationen till det eftersom jag inte gillar att träna på gym. Håll tummarna att jag hittar den, och hittar en överbliven peng att sponsra det hela med.
Fick en fråga i helgen om jag tvivlade... efter ett samtal om tro och religion... ja - tvivlar gör jag väl stundoms (det är nyttigt för då växer tron). Men tvivlet handlar inte om att jag tvivlar eller ångrar min tro. Nej... snarare ligger mitt tvivel (eller min förtvivlan) på det faktum att så mkt ont gjorts och görs i religionernas namn. Det blir nog höstens grubbel för min del - och det gjorde ju inte det hela bättre att gångna söndagens texter handlade just om att vara goda förvaltare ;). Nyttigt med tankejobb.
Nej, mina vänner, vilka ni nu är. Min livsvisdom för idag blir som alla andra dagar det enklaste och svåraste av allt...
Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta
och hela ditt förstånd
och din nästa så som dig själv!
Vad är då Gud?
Enligt Luther är Gud det varpå ditt hjärta fullt förtröstar.
Vem är min nästa?
Alla runt omkring mig oavsett etnicitet, könstillhörighet, religion etc.
torsdag 18 augusti 2011
Så är det dags igen...
... nu kommer den över mig med fart- insikten om att hösten är här och med den skolstarten. Redan när City Gross började köra sin "skolstartsreklam" i slutet av juli började min ångest krypa närmre. Och nu går det inte att undvika. Nästa vecka är helvetet igång igen! Fyra år till sedan har jag rott barnen i land - om fyra år har jag inga barn i grund- eller gymnasieskolan om allt går som det ska.
Jag vet att jag borde vara glad över vårt svenska skolsystem och att mina döttrar erbjuds utbildning, men... lika bra att få det sagt en gång för alla:
Från den dagen Hedvig gick från dagis in i skolvärlden på Österskolan har jag hatat varje sekund av det hela. Hatar att "staten" bestämmer över mitt och mina barns liv. Alla är inte skapta att stiga upp och vara i skolan kl 8.00 eller 8.40. En del hade jobbat bättre 10-18 eller nåt sån´t. Jag hatar att barnen får med arbete hem att göra - för jag är definitivt inte en pedagog och jag förmår inte att lära dem på ett bra sätt (iaf inte matte). Jag hatar föräldrarmöten, klasskassor och utvecklingssamtal. Och inbilla mig inte att gymnasietiden är frivillig för det är den i praktiken inte!
Visst kanske det hade sett annorlunda ut om vi inte flyttat runt så mkt. Men jag vet inte... tyvärr tror jag inte det. Vi har provat på kommunala skolor och friskolans värld. Och hade jag fått plocka godbitar och lärare ur alla de ställen vi har erfarenheten av så skulle jag nog få ihop en bra skola till sist. Men som det är nu så är det en lång termins plåga som ligger framför och jag VILL INTE!
Missförstå mig rätt...
Jag älskar själv att plugga och vill att mina barn ska känna det samma. Men jag hatar läxstress och tentor, utedagar med lunchlådor, tvätthögar och körningar (ja jag är väl medveten om att jag valde att jobba i Berg och att prästgården ligger bortom all ära och redlighet vad gäller allmänna kommunikationsmedel).
OM barnen hade fått flexiblare arbetstider. Mer tid till egenstudier under lärarhandledning. Läxläsning inbakat i skoltiden - ja då skulle det kanske gå ihop sig för mig. Då kanske stressen hade varit lägre och rädslan inför vardagen mindre. Tänk om de hade fått möjlighet att ha en buss utanför (eller i närheten) av bostaden - tänk om den hade gått en ggr i timmen iaf, tänk om de hade fått börja senare på dagen och sluta senare... tänk om tänk om...
Jag vet att jag borde vara glad över vårt svenska skolsystem och att mina döttrar erbjuds utbildning, men... lika bra att få det sagt en gång för alla:
Från den dagen Hedvig gick från dagis in i skolvärlden på Österskolan har jag hatat varje sekund av det hela. Hatar att "staten" bestämmer över mitt och mina barns liv. Alla är inte skapta att stiga upp och vara i skolan kl 8.00 eller 8.40. En del hade jobbat bättre 10-18 eller nåt sån´t. Jag hatar att barnen får med arbete hem att göra - för jag är definitivt inte en pedagog och jag förmår inte att lära dem på ett bra sätt (iaf inte matte). Jag hatar föräldrarmöten, klasskassor och utvecklingssamtal. Och inbilla mig inte att gymnasietiden är frivillig för det är den i praktiken inte!
Visst kanske det hade sett annorlunda ut om vi inte flyttat runt så mkt. Men jag vet inte... tyvärr tror jag inte det. Vi har provat på kommunala skolor och friskolans värld. Och hade jag fått plocka godbitar och lärare ur alla de ställen vi har erfarenheten av så skulle jag nog få ihop en bra skola till sist. Men som det är nu så är det en lång termins plåga som ligger framför och jag VILL INTE!
Missförstå mig rätt...
Jag älskar själv att plugga och vill att mina barn ska känna det samma. Men jag hatar läxstress och tentor, utedagar med lunchlådor, tvätthögar och körningar (ja jag är väl medveten om att jag valde att jobba i Berg och att prästgården ligger bortom all ära och redlighet vad gäller allmänna kommunikationsmedel).
OM barnen hade fått flexiblare arbetstider. Mer tid till egenstudier under lärarhandledning. Läxläsning inbakat i skoltiden - ja då skulle det kanske gå ihop sig för mig. Då kanske stressen hade varit lägre och rädslan inför vardagen mindre. Tänk om de hade fått möjlighet att ha en buss utanför (eller i närheten) av bostaden - tänk om den hade gått en ggr i timmen iaf, tänk om de hade fått börja senare på dagen och sluta senare... tänk om tänk om...
tisdag 16 augusti 2011
Nystart!
Livet har gått vidare!Ellinor och Stellan
Smygehuk
20 14/8 11
Visst är det märkligt - men på något sätt har det bara glidit in i en skön vardag där jag får all den kärlek och bekräftelse som jag längtat efter. Och jag får ge ömhet och smekning över kinden tillbaka.
Borta är ångesten över att vara onormal i mina behov av kramar, tillåtet är att sitta på soffan däckad av psoriasisartritsmärtan, tillåtet är att ligga nära då jag somnar och vaknar, tillåtet är att gråta över drömmar som varit och inte blev som jag önskat. Tillåtet är att vara rädd inför det stora som ligger framför, livet tillsammans - det nya, ovana. Borta är ågren över djur som är flerpiga i huvudet, tillåtet är att välkomna nya.
Jag är - och får vara - den jag är med mina fel och brister.
Visst återstår där ett stort arbete i mitt beteende ihop med en livskamrat... Jag måste lära mig att slappna av än mer, att tillåta mig bli älskad och att se att jag är inte ofelbar. Insikten måste landa att om inte jag är ofelbar måste ingen annan vara det heller. Arbetet pågår med att släppa lite på min kontroll (give me cred för att jag faktiskt klarat av att inte planera semestern minutiöst utan acceptera förändringar och saker i sista minuten och att jag inte plockat i ordning mina lådor i köket) men det är lång väg kvar och det krävs inte mkt för att få mig totalt utmattad.
Det känns konstigt. men jag läker innifrån genom det jag får utifrån genom en man som bär mig över mina mentala trösklar och som håller om mig när det blåser kallt.
tisdag 2 augusti 2011
Semester - "Ester - bannade fläskfia"
Helt sanslöst!
Cyberspace åt upp hela mitt inlägg som jag just skrivit. Suck!
Så nu blir det inte så genomtänkt eller grammatiskt rätt... nu blir det bara fingerdiarré med tankar som far omkring i mitt huvud...
Semestern är här!
Redan andra dagen av "min"-tid. Tidig morgon igår resulterade i städade köksbänkar och skafferi. Idag en ny tidig morgon, Stellan arbetar så det fick bli en stund med honom. Vem vet... kanske dagen idag resulterar i ett städat skrivbord. Har hunnit gå en runda med Topsy fram och tillbaka till kyrkan. Det bästa med sommarmorgnar är att kunna gå ut iförd bara nattlinne och kofta. SKÖNT! Solen skiner och det blir en timme ute om en lite stund. Platt fall på mage och rygg - psoriasisen behöver det!
Tänk!
Över fem år sedan jag flyttade ifrån min ex-man. Konstigt! Jag minns ju det som igår -samtidigt känns det som en hel evighet sedan. Över fem år som "ensamma mamman".
Och nu i år... det har gått över sex månader sedan J försvann ur våra liv (det skulle varit två år sedan vi träffades för första gången nu till helgen). Ja ja... men det hade väl varit på väg under en längre period. Men hur det än var så var han den första relationen efter skilsmässan.
Och nu... snart sex månader med en ny/gammal man. Vi har ju känt varandra länge så han är ju inte "ny" även om vår relation är ny.
Sex månader och jag räds fortfarande alla ord om kärlek och att älska. För hur hittar jag detta igen att fullt ut tillåta mig att bli älskad och att älska? Jag är så rädd att det ska göra ont igen. Rädd att vi inte ska klara av det. Att något ska komma emellan... samtidigt njuter jag av att vara älskad. Vara omhållen... vila tryggt och sova gott med en varm trygg arm omkring mig. Det är inte ofta vi går till sängs vid olika tid - det är så tryggt att få somna nära intill. Jag är rädd att mina nojjor och mina sidor ska skrämma iväg - men det som andra kanske definierar som hårdhet är mitt försvar så att det inte ska göra så där tokont igen. För jag vill verkligen inte vara med om det. Jag vill få ha en vuxenrelation där jag tillåts vila och får lov att känna mig trygg i ett jämlikt/jämställt förhållande. Ergo - det som Stellan ger mig.
Semestern är, som jag sa, här! Men också insikten om att ta tag i livet igen. För bland allt det positiva som Stellan ger mig så sker också ngt negativt (fast det egentligen är positivt). Han får mig att slappna av - vilket syns på vågen. Och vågens dom gör mig ledsen och deppad. Att göra en GBP är bara ett hjälpmedel. Den som tror ngt annat tror fel. Om man äter sötsaker och/eller onödigt mkt och inte rör sig, så går man upp i vikt. Så nu är det ego-tid för mig för att komma på banan igen - och eftersom jag har svårt med motionen så blir det maten som får lov att regleras och stramas åt igen. Visserligen små promenader och sjö-dopp blir det ju, men det är inte tillräckligt. (Badade med Stellan vid Flämslätt igårkväll - mysigt).
Idag åker bonus-Mickis och bonus-Ida hem. De har varit här i nästan en vecka, löste av bonus-Madde som var här dessförinnan. Jag är rik som har dessa underbara bonusungar emellanåt. Jag älskar er som om ni vore mina egna - fast jag är tjatig ;) och tantvarningen är där.
Och om några dagar ska Hedvig till familjen T-N och sedan R. Emy ska till pappa, och jag ska gästspela vid Kattunga kyrkoruin.
Annars blir det nog semester på hemmaplan. Vila vila och vila!
+ att ekonomin lämnar mkt att önska. Nu skrapas det triss i TV-rutan och jag erkänner att nog önskar och drömmer jag om "plöstligt händer det". Jag vet exakt var jag skulle stoppa in alla lucidorer (som mormors Lennart kallade dem). Allt ifrån 25kronan till mångmiljonen vet jag var jag skulle göra av. Jag drömmer mig bort - och ärligt talat så är det väl drömmen som är det viktigaste. (200 000kr vann damen från Kågeröd i rutan)
Nej kära vänner där ute... nu blir det inte mer idag... nu ska kaffe ner i strupen sedan ska kroppen ut och exponeras för solen. Psoriasisen behöver det även om jag själv inte gillar att svetteligga ute.
Cyberspace åt upp hela mitt inlägg som jag just skrivit. Suck!
Så nu blir det inte så genomtänkt eller grammatiskt rätt... nu blir det bara fingerdiarré med tankar som far omkring i mitt huvud...
Semestern är här!
Redan andra dagen av "min"-tid. Tidig morgon igår resulterade i städade köksbänkar och skafferi. Idag en ny tidig morgon, Stellan arbetar så det fick bli en stund med honom. Vem vet... kanske dagen idag resulterar i ett städat skrivbord. Har hunnit gå en runda med Topsy fram och tillbaka till kyrkan. Det bästa med sommarmorgnar är att kunna gå ut iförd bara nattlinne och kofta. SKÖNT! Solen skiner och det blir en timme ute om en lite stund. Platt fall på mage och rygg - psoriasisen behöver det!
Tänk!
Över fem år sedan jag flyttade ifrån min ex-man. Konstigt! Jag minns ju det som igår -samtidigt känns det som en hel evighet sedan. Över fem år som "ensamma mamman".
Och nu i år... det har gått över sex månader sedan J försvann ur våra liv (det skulle varit två år sedan vi träffades för första gången nu till helgen). Ja ja... men det hade väl varit på väg under en längre period. Men hur det än var så var han den första relationen efter skilsmässan.
Och nu... snart sex månader med en ny/gammal man. Vi har ju känt varandra länge så han är ju inte "ny" även om vår relation är ny.
Sex månader och jag räds fortfarande alla ord om kärlek och att älska. För hur hittar jag detta igen att fullt ut tillåta mig att bli älskad och att älska? Jag är så rädd att det ska göra ont igen. Rädd att vi inte ska klara av det. Att något ska komma emellan... samtidigt njuter jag av att vara älskad. Vara omhållen... vila tryggt och sova gott med en varm trygg arm omkring mig. Det är inte ofta vi går till sängs vid olika tid - det är så tryggt att få somna nära intill. Jag är rädd att mina nojjor och mina sidor ska skrämma iväg - men det som andra kanske definierar som hårdhet är mitt försvar så att det inte ska göra så där tokont igen. För jag vill verkligen inte vara med om det. Jag vill få ha en vuxenrelation där jag tillåts vila och får lov att känna mig trygg i ett jämlikt/jämställt förhållande. Ergo - det som Stellan ger mig.
Semestern är, som jag sa, här! Men också insikten om att ta tag i livet igen. För bland allt det positiva som Stellan ger mig så sker också ngt negativt (fast det egentligen är positivt). Han får mig att slappna av - vilket syns på vågen. Och vågens dom gör mig ledsen och deppad. Att göra en GBP är bara ett hjälpmedel. Den som tror ngt annat tror fel. Om man äter sötsaker och/eller onödigt mkt och inte rör sig, så går man upp i vikt. Så nu är det ego-tid för mig för att komma på banan igen - och eftersom jag har svårt med motionen så blir det maten som får lov att regleras och stramas åt igen. Visserligen små promenader och sjö-dopp blir det ju, men det är inte tillräckligt. (Badade med Stellan vid Flämslätt igårkväll - mysigt).
Idag åker bonus-Mickis och bonus-Ida hem. De har varit här i nästan en vecka, löste av bonus-Madde som var här dessförinnan. Jag är rik som har dessa underbara bonusungar emellanåt. Jag älskar er som om ni vore mina egna - fast jag är tjatig ;) och tantvarningen är där.
Och om några dagar ska Hedvig till familjen T-N och sedan R. Emy ska till pappa, och jag ska gästspela vid Kattunga kyrkoruin.
Annars blir det nog semester på hemmaplan. Vila vila och vila!
+ att ekonomin lämnar mkt att önska. Nu skrapas det triss i TV-rutan och jag erkänner att nog önskar och drömmer jag om "plöstligt händer det". Jag vet exakt var jag skulle stoppa in alla lucidorer (som mormors Lennart kallade dem). Allt ifrån 25kronan till mångmiljonen vet jag var jag skulle göra av. Jag drömmer mig bort - och ärligt talat så är det väl drömmen som är det viktigaste. (200 000kr vann damen från Kågeröd i rutan)
Nej kära vänner där ute... nu blir det inte mer idag... nu ska kaffe ner i strupen sedan ska kroppen ut och exponeras för solen. Psoriasisen behöver det även om jag själv inte gillar att svetteligga ute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)