...leva...

Det är konstigt att sitta på ett helt annat ställe än er andra och bara ägna livet åt mig själv. Jag inser hur dålig jag är på det i vanliga fall -även om ni kidz kanske tycker att jag är väldigt egoistisk.

Men här sitter jag nu vid ett bord i Valle Marina med ett glatt gäng svenskar. Det har varit en märklig känsla att få vara med andra som liksom jag är prickig. Här är det ingen som frågar... här är det inget konstigt om jag är trött eller har ont. Här är vi bara! Fast jag trodde väl inte att jag skulle bli trött av att inte göra ngt. Eller - tja - göra... solning och gympa efter schema. Fulla dagar med aktivitieter. Här är ca 20 svenskar, 20 finnar och 50 norskar. Bra läkare, bra sköterskor men klart mysko mat (även om lammet idag var gott). Igår i badet portugisisk örlogsman vilket kanske inte är det roligaste.

Jag lever!

Och det är skönt att leva! Mkt av mina tankar och känslor inför framtiden har lossnat. Jag har släppt J även om jag inte känslomässigt är färdig med den relationen. Det tar tid - men jag vet att jag inte kan göra mer även om jag vill. Och så underbara vän S som får mig att skratta och le. Samtidigt alla tankar om vad som är ok. Kan man tillåta sig att bli uppvaktad så snart efter den andre. Klart man kan säger nog många av er... och så får det väl vara - att jag bara tar en stund i taget. Ett litet steg... och under tiden LER jag och LEVER!

Vet inte när jag kan låna dator igen. Tack goa kompis R som lånat ut sin.

Hedvig och Emy jag saknar er - men konstigt nog längtar jag inte hem så mkt för jag vet att detta gör mig gott.

En vanlig sketen måndagmorgon...

...och dagens andra kopp pulverkaffe står bredvid mig där jag sitter i prästgårdsköket och blickar ut mot en grådisig trädgård. Isen är bruten, snön smält... allt är grått och slaskigt brunt (och jag inser att en cockerspanielpäls rymmer mkt mkt grus).

En vanlig sketen måndag och det är 1032½ timmar som singel. Över en vecka sedan jag sände senaste messet till honom - men inget svar - och jag förstår det. Jag förstår att det inte blir en fortsättning, jag förstår det rent intellektuellt och jag kan till och med erkänna att det kanske är det bästa att det inte blir det... Och ändå, ändå allt som påminner om honom. Hans saker som står i vardagsrummet här nere, alla hans saker på vinden, garage och uthus som jag inte ens i tanken har orkat samla ihop. För jag kommer inte att klara av att han kommer hit och plockar med sig det. Jag kommer inte klara det för det är bara knappa halvåret sedan vi flyttade hit allt från hans lägenhet. Ett ynka uselt halvår och en hel evighet av drömmar och förhoppningar. Allt som skulle bli - men som inte blev. Alla mina varför som jag nog aldrig får ett svar på. Och de svar jag får kan jag inte acceptera. Det kan inte vara så att min relation till barnen, mina djur, min trötthet och mitt behov av bekräftelse kan driva en man till att sms/msn:a andra kvinnor. Eller har jag fel? Tänk om en man kunde svara på detta! Idag tack och lov har jag fått tid till en terapeut så att jag kan börja läka och kanske en dag bli hel...

Det har varit en lugn vecka.
Hedvig konstaterade igår att vi inte bråkat på länge (måste vara över en vecka sedan om man inte räknar mitt tjafs när hon inte kom upp en av morgnarna och mitt städtjafs). Hon menar att jag blir gladare och att det strålar om mig. Och kanske hon har rätt. Att jag varit mer avkopplad när jag ser att världen inte går under - bara nästan - fast glasen står kvar på övervåningen när jag går och lägger mig, handduken ligger kvar på golvet i duschen, och soffan inte är dammsugen.

Firade Hedvig med att gå på Thai igår. Hon och O - jag och kompis. Det var mysigt och gott! Och sedan köra hem O för att inse att han glömt plånboken så att hans mamma fick köra vägen tillbaka (jag erbjöd mig att köra halva vägen ;) )... på landet råder devisen: Det du inte har i huvudet får föräldrarna ha i bensintanken...

Förvånas över mig själv. Jag vet inte något om framtiden... vem av oss vet något om framtiden? Vi kan dö om en sekund - vi kan leva i åratal framöver. Mellan oss här i livet och livet som kommer är det bara en tunn tunn gräns. Likt den första ishinnan på hösten som brister för minsta lilla tyngd. Och i bakvattnet av allt elände i världen -naturkatastrofer och krig- så förundras jag vad lite vi människor lärt oss genom årtusendena. Är inte det viktigaste att älska. Att dela livets väg med andra mänskliga varelser. Varför slåss och kriga, varför hata och förstöra? Att älska och bara vara nära, omsluten av trygghet. Att få dela våra sketna måndagsmorgnar med någon som vill finnas där för att just jag är JAG... Är jag en trygghetsnarkoman? Är det det som är mitt stora fel i livet? Och om det nu är mitt stora fel i livet så undrar jag: Är det verkligen ett "fel" att längta efter närhet, trygghet och vilja ha någon som finns där när jag blir än mer rynkig och mitt hår blir grått? Jag vet inget om framtiden. Det jag trodde var min framtid var inte det. Kanske står en annan framtid och knackar på dörren. Kanske det är så att det inte var fel på mig. Kanske är det normalt att vilja ha smekningen över kinden, dansen på köksgolvet, gnabbet och småfajtandet varenda lilla sketna måndag och tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag med. För det är skönt att andas så nära att mitt jag upphör att vara ett jag - att det går upp i en annans du tills sammansmältningen sker och det bara återstår ett enda stort VI.

Skitsnack är viktigt här i livet ;)
Tänk efter GBPopen så förändrad min avföring är. Ibland är jag nästan rädd för den. När den inte får komma ut som den vill utan den lagras där inne tills den är så stor att den briserar *fniss*. Koncistensen som varierar så totalt från tiden innan. Och som idag är helt beroende på vad jag ätit. Vissa dagar krävs det MASSOR med spolning innan jag kan ta död på den. Och njutningen att faktiskt kunna äta och dricka det jag vill, att kunna röra mig, att gå promenader, knyta skorna och andas. Och att känna mig nöjd att ligga kring 80strecket, även om jag inte är nöjd med hur kroppen ser ut så känns den ok. Det ska bli spännande att sätta mig i flygstolen för första gången i mitt liv och kanske kunna fälla ner bordet framför mig och sitta som alla ni andra gjort hela tiden.

På onsdag far jag... tre veckor ihop med främmande människor och mina egna tankar. Ytterligare en mängd timmar att läka på. Älskade mamma som kommer och tar hand om barn och djur. Goa vännen som lovat ställa upp på att köra Hedvig ner till bussen även om hon får lite jobbigare hem de där dagarna i april.

Mitt i alla mina känslor finns en enda stor tanke - tack för att ni finns...

Jag försöker...

...ta till mig mina storebröders ord, min mammas ord och mina vänner och väninnors ord om att jag ska släppa och gå vidare. Att jag är värd att bli älskad - med mina fel och brister, ja, med mitt bagage som finns i min livsryggsäck.

Det värmer och är gott att ha er där bakom mig. Att ni finns där för att coacha mig framåt. Och om jag glömmer att säga det till er (och mina älskade tjejer) så är jag så tacksam för att ni finns. Ni betyder mer än ni anar. Speciellt C och M som står ut med att höra allt mitt babbel och vändande och vridande in och ut på livets alla tankar.

Var nere hos J i fredags. Lämnade en kartong lakan/handdukar och hans dammsugare. Började gråta och kramade om honom innan jag gick igen. Ja, jag älskar... på något mysko sätt älskar jag... men inser att det inte är värt det. För när kommer nästa sak, när kommer nästa besvikelse. C sa en klok sak -som jag hoppas stämmer- att den kärlek som inte får näring dör ut av sig självt. Ja, när kärleken bara är ett givande och den inte får tillbaka, då svälter den av sig själv.

Vardagen går här hemma. Lite mer avslappnad (det ligger faktiskt en skräpbit i hallen och jag låter den ligga och det är INGEN som kan sucka över den mer än jag och barnen - diskmaskinen är inte urplockad och jag har INTE hängt in rena handdukar på toan mer än EN ENDA). Det är tomt på kvällar och morgnar. Att sova ensam med snarkofagen är inte det samma som att kunna sträcka ut handen och veta att där finns en varm levande kropp.

Beröringen och närvaron är väl det som jag saknar mest - även om den många gånger även i förhållandet kunde saknas/vara envägs. Jag har fått hjälp av vänner och väninnor att förstå att problemet inte ligger hos mig. Det är inget konstigt att vilja kramas/pussas/klappa på kind när man går förbi varandra eller är i varandras närhet. Det är tydligen helt normalt... (om jag har fel så säg det). Plockade ner saker i lillgummans rum. Mamma ska bo där (för hunden o katten får inte vara i mitt sovrum och jag antar att Topsy vill sova med mamma) när hon kommer och är "barnvakt".

Det har gått drygt fem veckor nu... fem veckor av känslomässig berg och dalbana. Snart ligger tre veckor av avkoppling framför mig. Utan dator, utan telefon... där jag bara får brottas med mig själv. Försöka hitta mitt egenvärde och fundera över varför jag misslyckats i mina tidigare förhållande. Finns där något som går igen i valet av män? Varför, i så fall, drivs jag till dem som inte ger mig den uppskattning och kärlek som jag borde vara värd?

Det finns saker och människor som får mig att småle igen. Inte för att jag vet hur det går till - men jag ler och känner att jag får le. Att det är ok att le igen. Att min uppgift är att leva, äta och njuta vad gott är under all min möda (som det står i predikaren).

Tack för att du/ni får mig att le!

Show must go on...

Ja, den måste väl göra det - men idag är det tufft.

En så´n där dag när allt bara sveper över mig. Alla känslor, all längtan och all saknad.
Ja, jag vet... JA! JAG VET!
Men det hjälper inte...

Kanske en extra tuff dag för att fd maken gått vidare.
Såg igår på FB att han är förlovad. Visst känns det djupt inom mig för jag minns vår lycka från den 28 maj 2003... i badkaret i hans lägenhet... Ja, ja. Jag är glad att han och S är lyckliga (men hoppas... om de väljer att gifta sig... att de tar hennes efternamn efter som mitt/vårt är min farmors flicknamn och jag kan inte tänka mig att en kvinna som inte är av "min" sida ska bära farmors namn).

Annars... tja... en massa saker som borde/måste göras. Hedvig ska till O idag och Emy och jag får kampera ihop. Hoppas hon står ut med sin gamle mor som sällskap. Borde hämta passet, borde handla lite mat. Borde städa (men hoppas att ungarna tar denna veckas dammsugning och att de kommer ihåg att ta I soffan). Borde samtidigt vila och ladda för helgen. Har ju jobbat utan ledig dag ett tag nu. Halvdagar ledigt men inte avkopplad heldag. Borde köra ner en kartong linne till Jonas och hans dammsugare. Jajamänsan fattas bara.

Nerverna är på utsidan, borde inte köpa en flaska vin... men det blir det nog. Har inte pengar till det - men det ger en liten liten liten silverkant kring min annars urtrista vardag.

Så nu tar jag tag i mig och ger mig iväg - tror jag.

Han fyller år idag...

...och det gör ont i hela mig att inte höra från honom -att inte ha honom nära...

Ja, jag vet att det börjar bli tjatigt och jag vet att jag inte borde tänka så - men hindra mig den som kan. Jag säger som jag gjort så många gånger att känslor är inte logiska. Samtidigt släpper jag taget bit för bit för jag inser att vi kommer inte vidare, vi hittar inte vägen tillbaka så länge bara en har viljan. Och inuti mig vet jag att jag nått vägs ände - men problemet är att jag INTE VILL veta det. Att jag vill ha tillbaka de där stunderna av total lycka... de där stunderna han förmådde att få mig att känna mig som om jag var viktigast i världen (näst hans eget kött och blod).

Gör allt jag kan för att glömma och tänka i andra banor. Kanske som en flykt från tankarna. Planerar min utlandsvård (det är snart), fundera över hur jag ska kunna ge Hedvig ngt av det hon vill ha till sin 17års dag, funderar kring hur jag ska få livet att flyta på och hur jag ska kunna coacha Emy och Hedvig in i vuxenlivet...

Även om jag tycker att jag gör mitt bästa så misslyckas jag så fatalt. Denna ständiga otillräcklighet som jag känner. Att vilja men inte ha möjlighet till...

Att önska att jag tagit andra beslut och val. Ångrat att jag gått på de råd jag fått av andra i vissa frågor och att jag inte lyssnat till råd som kanske gagnat mig bättre.

Det där ständiga OM-et. OM jag gjort på det sättet hade detta kanske inte hänt. OM jag gjort så kanske jag varit både rik och lycklig. Istället är jag som en mussla som försöker kapsla in det irriterande skavande sandkornet i vacker pärlemor. Jag lägger lager på lager kring det som gör ont tills hela jag upphör att vara en mussla och istället bara blir en enda stor vacker skimrande pärla.

Önskar också att jag på något litet enda sätt har lyckats ge mina döttrar samma mod och styrka. Samma vilja att ta sig igenom det som gör ont för att komma ut på andra sidan som mer mogna och helare människor. Min livsväg som också är deras, har tagit oss till platser och möten vi inte hamnat på/i annars. Och min önskan är att få vara här tills jag blir gammal. Få växa in i min roll som församlingspräst. Få vila i att det duger att göra så gott jag kan... att jag har en uppgift att sprida lite värme och glädje runt omkring där jag är. Samtidigt vet jag... om ingen förändring sker så kommer jag inte orka. Då blir det de 2½år till som jag just nu mentalt förbereder mig på. Men jag hoppas, och jag drömmer om att bitarna ska falla på plats och att även jag och mina underbara tjejer ska få välbehövlig vila, känna omsorg och bli ompysslade av folk som vill oss väl.