onsdag 8 april 2009

Långfredagspredikan

Denna i kyrkan dystra dag, tystnadens och sorgens dag… men ändå den dag som ger mening åt våra liv här och nu.

Altaret avklätt, musiken dämpad – själens klocka dymlad - och ändå, samtidigt, denna glädjens dag då vi minns att vi, på ett speciellt sätt, knöts samman med Skaparen genom Jesu död.

Och ändå alla mina frågor:
Varför var Fadern tvungen att låta Jesus dö?
Varför denna grymhet, för vår skull?
Fanns det ingen annan väg att gå?

I mitt inre blandas förtvivlan över att livets Golgata färd med tunga steg styrs in i det gråsvarta sorgens töcken med ljusglimtar från den påskdag som jag vet ska komma…

Död var är din seger?
Död var är din udd?

Döden, det slutgiltiga, det nattsvarta, det ensammaste… och samtidigt inte slutet utan början på det som vi inte har sett. Det som löftet burit med sig genom decennier av obruten tillbedjan och förkunnelse.

Tankarna vandrar så till den judiska påsken. Den påsk som Jesus själv firade… Festen till minnet av att Gud räddade sitt utvalda folk från slaveri och fångenskap till frihet och liv i det utlovade landet. Och fram träder bilden av lammet, vars blod skulle strykas på dörrkarmen för att de som bodde där skulle skonas från döden.

Och symboliken står med ens klar för mitt öga…
Lammet… Det offrade lammet med räddande blod.
Jesus… Guds lamm, den offrade, den korsfäste, vars blod genom nattvarden målar vårt inres dörrkarm för att ge oss evigt liv.

Inte genom vår prestation utan gratis av nåd given, en gång för alla givet.

I det ena fallet Skaparen som räddar sitt folk från fångenskap till frihet i ett nytt land.
I det andra fallet Skaparen som genom sin Son räddar sitt folk från själslig fångenskap till frihet och löfte om ett himmelskt medborgarskap.

Och korsdöden ter sig i mina ögon som mer begriplig. Fokus flyttas för från den grymma tortyren till att bli en kärlekshandling som föder liv, som föder evigt liv.
När jag tänker på honom som hängde där så ser jag Gud…

Gud, vår Fader och vår Moder, som vet vad det innebär att vara människa, Gud som vet vad smärta är, Gud som vet vad hemlöshet är, Gud som vet vad utanförskap och främlingskap är.

Gud som, oavsett hur jobbigt livet är, alltid vet vad jag pratar om när jag vänder mig med uppgivenhet till honom. Den ende som orkar ta emot all ångest och alla förtvivlade böner när livet inte går vår väg. Den ende som bär när livets uppförsbackar aldrig tycks varvas med lättare nedförsbackar. Den ende som trofast står vid vår sida när vår egen ork tryter och då dagarna består av en kamp att ta sig genom dygnets minuter.
Gud, den ende som är vår verklige vän och den ende som osjälviskt vill oss väl. Den sanne vännen som säger: Det är ok, jag vet vad du känner, släpp ut det och som tålmodigt väntar tills vår gråt dämpats. Som tålmodigt står kvar vid vår sida tills en liten solstrimma bryter igenom det gråsvarta töcken som bildas inom oss. För när det är som hemskast. När vi står i dödens skugga När vi inte ser något ljus - när allt är mörkt - så kan vi vila i att Gud är här även om vi inte ser det.

Och Skaparen, livgivaren och livgiverskan, som i barmhärtighet låter Sonens död komma snabbt, blir med ens mänsklig för mina ögon… Gud som bär både moders och fadershjärta skakar i förtvivlan och sorg sin jord när Sonen dör.

Gud själv har varit där… längre ner än vi någonsin kan förstå.

Och utan att med mitt intellekt kunna förstå, så kan jag i hans korsdöd plötsligt finna tröst… finna hopp, finna mening.
Jag kan inte förklara hur… det bara är så… det är mysterium…
Lina Sandell skrev dessa ord som får bära genom långfredagens dystra mörker:

Nu vill jag sjunga om modersvingen som mig betäcker i nödens tidnu vill jag vila vid modershjärtat där blir jag stilla, där får jag frid.
Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek, det ser jag nogvem fattar höjden, vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog?
Ty jag vill glömma all livets smärta all tidens oro, allt jordens veoch tyst mig gömma, blott vid det hjärtat vars nåd och huldhet jag nu fått se
Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek, det ser jag nog vem fattar höjden, vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog?

Inga kommentarer: