lördag 11 april 2009

Det gör ont...

... i själen!

Det känns som om något sitter där på insidan och river och vill ut... något som är stort och kanske lurvigt... något som hållit sig lugnt ett gott tag men som nu pockar på uppmärksamheten igen.

Imorgon är det två år sedan jag och töserna for vägen från Skåneland på väg till Göteborg med mellanlandning i här i Mark. Innan dess visste jag inte ens att denna plats fanns. Det var påskdagen 2007 och vårsolen sken över bygden. Det var då vi för första gången såg vår älskade prästgård. Det var då vi förälskade oss i dess omgivningar. Från den påskdagen till inflyttningen den 1/6 kändes tiden som en halv evighet. Månader som fylldes av förväntan och packande.

Så idag, två år senare, när jag går ut med Topsy på hennes morgonpromenad så gör det så ont SÅ ONT när jag tänker på att detta (efter knappt två års frid) ska ryckas ifrån mig.

De andra gångerna i mitt liv har jag frivilligt flyttat från något till något. Nu kommer jag att tvingas till en flytt för att andra beslutar sälja det hus jag hyr.

Egentligen handlar det inte om huset - inte om byggnaden - även om det är så att jag kände ett lugn när jag och huset blev ett. Prästgården med dess stora ytor som frigjort mig - prästgården med krånglande panna, svåröppnade dörrar, fönster som är trasiga, fönsterhaspar som saknas, fönster som läcker in så att väggen är fuktskadad, gamla slitna tapeter, ojämn värme pga dåliga element, slitet - men ändå i samklang med mig!

När jag flyttade hit med töserna var jag och de i så dåligt skick. Post-skilsmässa så att säga. Emy som blev utsatt för ett strypningsgrepp av en klasskompis i Göteborg, Hedvig som var utanför och ständigt rädd för skolkamraterna, jag som var sjukskriven för en utmattningsdepression. Den här byn, den här miljön fick oss sakta att må bättre. Fick mig komma igång med jobb igen, fick mig att våga gå korta promenader, fick mig att starta med en aktivitet - byalaget.

Jag är vanvettigt livrädd för att flytta.
För att tvingas skaffa ngt eget som jag inte tror jag kommer klara av att sköta. Jag har inte ekonomin och jag har inte orken och kunnandet. Jag är så påtagligt ENSAM!

Jag är vanvettigt livrädd för att tvingas bo nära människor i en större by/småstad. Jag vill inte vara nära människor mer än när jag själv väljer det eller på jobbet. Jag orkar helt enkelt inte med det.

Jag är vanvettigt livrädd för att åter bli så sjuk som jag var när jag kom hit. Det var naturen här som helade mig - bara tanken på flytt har fått mig i spinn igen och jag har börjat glömma saker och klarar inte av det jag borde.

Varför? Varför? Varför?

Samtidigt dåligt samvete för att jag vet att jag inte borde klaga. Jag har fått detta i två år och jag har det bättre än många andra. Jag har väl inget att klaga över? Eller?

Har jag rätt att uttrycka min oro?
Har jag rätt att se min oro som ett lidande?

Jag vill verkligen inte ta vuxen beslut!

Jag vill vara ifred i min älskade prästgård i min älskade by - byn som accepterat mig och som tagit mig till sig.

SKIT!

Jag vill bo HÄR!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det gör ont när du gör ont. Vi tänker på dig och oensammar dig.
Kram

Jaana sa...

Hej Vännen och Glad Påsk! Kan du inte bo kvar i byn du bor i nu. Jag vet att du inte kan bo kvar i prästgården men ´finns det inte möjligheter och bo kvar i samhället? det gör dig och din familj gott och du vill inte bo i stan.
Det är ett trauma att flytta och speciellt för dig när ni har läkt er där.
Jag ber för dig och sänder kraft att detta skall lösa sig för er. Kramar

Lillasyster sa...

Hej vännen!

Med kontakter kan man komma långt, det vet vi båda. Tror du inte att någon i byalaget skulle kunna hjälpa dig med boendet?

Varma kramar från mig o magen :-)