Att vila...

...är inte att slösa med tid.
Att vila är att ta hand om sig själv och ta ansvar för sina medmänniskor.

Jag måste bli bättre på att förstå det.

Just nu är jag så uttömd att själen är som en ekande tom ladugård! Ändå så har jag så mycket måsten kvar... måsten att göras och samtidigt städning och housekeeping to do.

Men - om jag bara tar en dag i taget och förlitar mig på att det blir bra även om det inte blir som jag önskat... så ordnar sig nog allt till sist till det bästa.

Från prästgårdsfönstret...

...ser jag solen sprida sitt sken överladugård och gravstenar. Det ser ut att bli en vacker dag... en dag full av saker att göra - fastän jag hellre hade gjort ingenting. Först av allt måste en predikan bli till... och jag har ingenting inom mig att säga just nu. Till det kommer också de två begravningstalen som måste färdigställas.

Mina tankar är just nu - förutom GBP-tankar - koncentrerade på var framtida boende och framtida arbete ska bli placerat.

Tankarna far till Skåne, och barnen viker sig för min längtan...

Om jag hade vetat att ngn köper in prästgården och fortsätter hyra ut den till mig - ja, då stannar jag. Känner att somliga i byn vill ha mig kvar och ser mig som en tillgång; och "JA" ja skulle kunna tänka mig fler år här. Jag trivs med boendet, med miljön och det som fritiden ger. Jag skulle kunna tänka mig att i framtiden arbeta i församlingen här (om det blir ngn tjänst ledig).

Men Skåne är alltid Skåne, och igår såg jag att en av de vackrast belägna orterna har en tjänst ute. En tjänst som motsvarar min profil; barn/familj/ungdomspräst. Och där nere har jag mina vänner; min släkt och en stor del av mitt liv.

Fast egentligen orkar jag inte flytta...
Fast å andra sidan är jag besviken på att livet blev som det blev i och med flytten hit...
Och ja, jag bär fortfarande bitterhet inom mig att arbetet som jag trodde var mitt drömarbete - med döva - inte blev som det skulle. Lycka till "M" nu när du tar över... även om jag inte förstår att man väljer bort heltidsprästtjänst...

Ibland är det jobbigt att vara människa!

Alla känslor som Gud gav oss; vår tänkande hjärna som gärna ger sig in i grubblerier.

1: Vad håller mig kvar här?
Svar: Huset och barnens skola.

2: Vad får mig att vilja till Skåne?
Svar: Det är "hemma" för mig och där finns vänner och släkt.

HJÄLP!

Me like!

Magont!

Har haft ont i magen sedan igår kväll. Var faktiskt uppe i natt och ringde sjukvårdsupplysningen (som jag i detta fall inte ger mkt för för de verkar inte ha ett uns koll på vad gastric bypass är... t.ex. Jag: jo, men jag har haft högt CRP i flera år... De: Och vad beror det på? Jag: Det vet de inte, men de tror det kan vara pga fetma: De: Jaha, är du överviktig då? Jag: Ja, det är därför jag genomgått en gastric bypass.) Man ringer dit för att man själv inte vet vad man ska göra, och när man då får frågan om: Vad vill du göra? Så blir jag matt! Så jag var kvar hemma, har sovit oroligt och har fortfarande ont på nedre högra magdelen.

Självmisstankar:
Sviterna efter en sämre lunch (grekisk sallad från COOP innehållande kidneybönor och svarta oliver
eller
blindtarmen.

Lyckades inte äta igår för att jag klöktes på kvällen (kunde visserligen vara matförgiftning sa sjukvårdsupplysningen - men då borde jag inte ha ont fortfarande.

Maten igår:
fil o müsli
grekisk sallad
en kopp svart kaffe
lite
jucie knappt 2dl i olika omgångar
½äpple
ett finncrisp
ngr skedar fil (som kom upp)
3dl vatten
lite rivet äpple (efter sjukvårdsupplysningssamtalet)

Idag har jag petat i mig fil coh müsli... så nu får jag vänta och se... ska jobba och sedan köra till Skåne. Men jag är definitivt inte fit for fight och borde nog egentligen stannat hemma...

Suck!

5 månader

...efter operation och resultat är -38.4kg.
Nu är jag mindre än jag var då jag bildade familj en gång i tiden... alltså mindre än jag varit på 18-20år... Ganska spännande, ganska omvälvande.

Vitsippor, blåsippor, tuggummi och ingen ork...

... det sammafattar läget ganska bra idag.

När jag kör fram och tillbaka till jobbet så ser jag dessa underbara vitsippsfält, diken med blåsippor, påsk- och pingstliljor och annat...
Jag vill så gärna stanna och kliva ut, ta en promenad - men när jag väl landat hemma; druckit och ätit - så är orken slut.

Totalt slut!
Tom!
Batterinivån lägre än lägst!

Istället landar jag på soffan, somnar i regel - undviker telefonen och försöker ladda om till nästa dag. Nästa gudstjänst, nästa möte, nästa uppgift...

Antar att det är en vanlig vårtrötthet som kommit över mig, eller så är det viktrelaterat som en massa andra skumma saker (t.ex att jag tappar MASSA hår just nu).

Vad det gäller vikten så stod den på -37,9kg i morse. Underbart!

Har litet jobbigt förhållande till livets alla känslor just nu. Runt om mig finns så mycket lidande, så mycket lidande, så mycket lidande - och för att orka ta in det, orka "coacha" igenom det så behöver jag "min tid". Det har varit dåligt med "min tid"... Men ibland är det så att vi måste vara "snälla" mot oss själva, ta hand om oss på det sätt som känns bäst för just oss. Vårda och värna själen - hitta tillbaka till kraftkällan, batteriladdaren.
Vägen dit ser olika ut för oss alla (tack och lov) och mitt bästa sätt är att få ligga på soffan och isolera mig från syn- och hörselintryck.

På lördag ska jag ha "min tid" om inget annat inträffar. Jag ska strunta i städningen, jag ska bara göra predikan som jag måste ha färdig på söndag. Jag ska nog krypa upp i soffan med en god bok. Äta massa fil o flingor, kanske vindruvor och kiwi också. Jag ska vara, bara vara! Kanske ringa en vän som får mig lugn, kanske sova en stund mitt på dagen. Kanske ta en promenad. Kanske åka till Lindex och köpa ngt till måndagen. Oh - jag längtar tills på lördag.

ja, just det... finns det ngn fond som kan sponsra mitt tuggummiberoende? Sedan operationen har denna utgiftspost ökat markant ;)

Det gör ont...

... i själen!

Det känns som om något sitter där på insidan och river och vill ut... något som är stort och kanske lurvigt... något som hållit sig lugnt ett gott tag men som nu pockar på uppmärksamheten igen.

Imorgon är det två år sedan jag och töserna for vägen från Skåneland på väg till Göteborg med mellanlandning i här i Mark. Innan dess visste jag inte ens att denna plats fanns. Det var påskdagen 2007 och vårsolen sken över bygden. Det var då vi för första gången såg vår älskade prästgård. Det var då vi förälskade oss i dess omgivningar. Från den påskdagen till inflyttningen den 1/6 kändes tiden som en halv evighet. Månader som fylldes av förväntan och packande.

Så idag, två år senare, när jag går ut med Topsy på hennes morgonpromenad så gör det så ont SÅ ONT när jag tänker på att detta (efter knappt två års frid) ska ryckas ifrån mig.

De andra gångerna i mitt liv har jag frivilligt flyttat från något till något. Nu kommer jag att tvingas till en flytt för att andra beslutar sälja det hus jag hyr.

Egentligen handlar det inte om huset - inte om byggnaden - även om det är så att jag kände ett lugn när jag och huset blev ett. Prästgården med dess stora ytor som frigjort mig - prästgården med krånglande panna, svåröppnade dörrar, fönster som är trasiga, fönsterhaspar som saknas, fönster som läcker in så att väggen är fuktskadad, gamla slitna tapeter, ojämn värme pga dåliga element, slitet - men ändå i samklang med mig!

När jag flyttade hit med töserna var jag och de i så dåligt skick. Post-skilsmässa så att säga. Emy som blev utsatt för ett strypningsgrepp av en klasskompis i Göteborg, Hedvig som var utanför och ständigt rädd för skolkamraterna, jag som var sjukskriven för en utmattningsdepression. Den här byn, den här miljön fick oss sakta att må bättre. Fick mig komma igång med jobb igen, fick mig att våga gå korta promenader, fick mig att starta med en aktivitet - byalaget.

Jag är vanvettigt livrädd för att flytta.
För att tvingas skaffa ngt eget som jag inte tror jag kommer klara av att sköta. Jag har inte ekonomin och jag har inte orken och kunnandet. Jag är så påtagligt ENSAM!

Jag är vanvettigt livrädd för att tvingas bo nära människor i en större by/småstad. Jag vill inte vara nära människor mer än när jag själv väljer det eller på jobbet. Jag orkar helt enkelt inte med det.

Jag är vanvettigt livrädd för att åter bli så sjuk som jag var när jag kom hit. Det var naturen här som helade mig - bara tanken på flytt har fått mig i spinn igen och jag har börjat glömma saker och klarar inte av det jag borde.

Varför? Varför? Varför?

Samtidigt dåligt samvete för att jag vet att jag inte borde klaga. Jag har fått detta i två år och jag har det bättre än många andra. Jag har väl inget att klaga över? Eller?

Har jag rätt att uttrycka min oro?
Har jag rätt att se min oro som ett lidande?

Jag vill verkligen inte ta vuxen beslut!

Jag vill vara ifred i min älskade prästgård i min älskade by - byn som accepterat mig och som tagit mig till sig.

SKIT!

Jag vill bo HÄR!

Annandagspredikan

Tänk er att ni går där på vägen fyllda av sorg, utan att egentligen ha hunnit begripa vad som hänt de senaste dagarna. Fyllda av skräck för vad som kan hända med er själva, era liv, era familjer… så kommer någon lugnt spatserande upp mot er. Vagt kan ni känna igen stilen på gången, kroppens hållning – men ni kan inte placera personen…

Jag tror att det kan ha varit så den där måndagen. Två vänner på väg till Emmaus efter en smått kaosaktig helg i Jerusalem. Skrämda hade de kanske flytt ut ur staden när de hört om kvinnorna som sett den tomma graven. De senaste dagarnas virrvarr av händelser låg nog som ett töcken i deras hjärnor.

Allt hade ju gått så fort, sveket, gripandet, smädelsen, korsvägen, ljudet av spikarna som drevs genom kroppen, gråten, klagan, förtvivlan, nedplockandet att mästarens kropp, gravläggningen, kvinnornas vandring till graven, gravstenen bortväl – förvirring.

Inte kan vi väl klandra dessa två trötta vandrare på väg till Emmaus att de inte kände igen Jesus där på vägen.

De måste tro att de mött en smått galen man som tycktes ha varit där i Jerusalem under helgen men ändå ha undgått allt det kaos som rådde i staden. Klepoas som svarar honom med orden att: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar."

Och så i Jesu korta svar "Vad har hänt?" ligger den största själavårdande insikten – att låta personerna själva berätta vad som hänt- för vi har alla, som de individer vi är olika upplevelser av händelseförlopp…
Så ger han de två männen en chans att med egna ord bearbeta det som de varit med om. De får ge uttryck för sin sorg och saknad, sin oro och sina funderingar. De berättar och han till sist flikar han in med sin berättelse. Hela det historiska förloppet, en vandring genom profeternas profetior allt sedan Moses fram till honom själv.

Han sätter in deras liv och deras upplevelser i ett historiskt sammanhang. Han ger dem tolkningsnycklar för dem själva att använda. Men de ser fortfarande inte vem han är.

Så kommer de fram till huset.
Kvällen har börjat skymma.
Egentligen verkade det som om Jesus planerat att gå vidare, kanske för att visa sig för några andra, men de håller honom kvar.
Och där – i brödets delande öppnas deras ögon. Han försvann ifrån dem – men deras ögon hade sett…
De hade sett honom och de insåg med ens att de delat väg med och fått undervisning av GUDS egen SON.
Bitarna faller på plats. Pusslet läggs färdigt. Kaoset blir till ordning, förtvivlan vänds i förundran och glädje.
Och de bryter upp sitt nattläger och skyndar sig åter till Jerusalem för att återförenas med de andra Kristus anhängarna.

De finner den elva männen, de får veta att även Simon fått besök av Herren. Så berättar de om sin vandring på vägen mot Emmaus och de berättar om undervisningen han gett dem – allt som pekat mot honom, mot att Gud uppväckts från de döda.


Och genom generationer har ekot från den dagen klingat mellan jordiska väggar. I år har orden predikats ur predikstolar och vid köksbord. Han uppstod! Det tog inte slut… Gud finns! Världens lagar omkullkastade. Naturlagar omkullkastade. Det döda får liv. O död var är din seger och var är din udd? Rädslans täckelse faller. Den fria människan lever. Guds skapelse vibrerar i påskropets glädje. HAN ÄR UPPSTÅNDEN, JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN. Han mötte och möter. Går bredvid oss på vår Emmausvandring – på vår livsvandring - som en evighetsvän, som den frälsare han är.

Känner du igen mig?, frågar han och ser på dig med de ömmaste osynliga kärleksögon som du kan tänka dig.
Öppnar du ditt hjärtas dörr och släpper in mig?, frågar han.

Och kanske stinger det till i ditt hjärta på ett gott sätt, när han för evigt tar sin boning i dig.

Och en evig röst viskar i takt med dina hjärtslagDu är räddad, du är älskad, du är förlåten, du är fri - följ mig!

Långfredagspredikan

Denna i kyrkan dystra dag, tystnadens och sorgens dag… men ändå den dag som ger mening åt våra liv här och nu.

Altaret avklätt, musiken dämpad – själens klocka dymlad - och ändå, samtidigt, denna glädjens dag då vi minns att vi, på ett speciellt sätt, knöts samman med Skaparen genom Jesu död.

Och ändå alla mina frågor:
Varför var Fadern tvungen att låta Jesus dö?
Varför denna grymhet, för vår skull?
Fanns det ingen annan väg att gå?

I mitt inre blandas förtvivlan över att livets Golgata färd med tunga steg styrs in i det gråsvarta sorgens töcken med ljusglimtar från den påskdag som jag vet ska komma…

Död var är din seger?
Död var är din udd?

Döden, det slutgiltiga, det nattsvarta, det ensammaste… och samtidigt inte slutet utan början på det som vi inte har sett. Det som löftet burit med sig genom decennier av obruten tillbedjan och förkunnelse.

Tankarna vandrar så till den judiska påsken. Den påsk som Jesus själv firade… Festen till minnet av att Gud räddade sitt utvalda folk från slaveri och fångenskap till frihet och liv i det utlovade landet. Och fram träder bilden av lammet, vars blod skulle strykas på dörrkarmen för att de som bodde där skulle skonas från döden.

Och symboliken står med ens klar för mitt öga…
Lammet… Det offrade lammet med räddande blod.
Jesus… Guds lamm, den offrade, den korsfäste, vars blod genom nattvarden målar vårt inres dörrkarm för att ge oss evigt liv.

Inte genom vår prestation utan gratis av nåd given, en gång för alla givet.

I det ena fallet Skaparen som räddar sitt folk från fångenskap till frihet i ett nytt land.
I det andra fallet Skaparen som genom sin Son räddar sitt folk från själslig fångenskap till frihet och löfte om ett himmelskt medborgarskap.

Och korsdöden ter sig i mina ögon som mer begriplig. Fokus flyttas för från den grymma tortyren till att bli en kärlekshandling som föder liv, som föder evigt liv.
När jag tänker på honom som hängde där så ser jag Gud…

Gud, vår Fader och vår Moder, som vet vad det innebär att vara människa, Gud som vet vad smärta är, Gud som vet vad hemlöshet är, Gud som vet vad utanförskap och främlingskap är.

Gud som, oavsett hur jobbigt livet är, alltid vet vad jag pratar om när jag vänder mig med uppgivenhet till honom. Den ende som orkar ta emot all ångest och alla förtvivlade böner när livet inte går vår väg. Den ende som bär när livets uppförsbackar aldrig tycks varvas med lättare nedförsbackar. Den ende som trofast står vid vår sida när vår egen ork tryter och då dagarna består av en kamp att ta sig genom dygnets minuter.
Gud, den ende som är vår verklige vän och den ende som osjälviskt vill oss väl. Den sanne vännen som säger: Det är ok, jag vet vad du känner, släpp ut det och som tålmodigt väntar tills vår gråt dämpats. Som tålmodigt står kvar vid vår sida tills en liten solstrimma bryter igenom det gråsvarta töcken som bildas inom oss. För när det är som hemskast. När vi står i dödens skugga När vi inte ser något ljus - när allt är mörkt - så kan vi vila i att Gud är här även om vi inte ser det.

Och Skaparen, livgivaren och livgiverskan, som i barmhärtighet låter Sonens död komma snabbt, blir med ens mänsklig för mina ögon… Gud som bär både moders och fadershjärta skakar i förtvivlan och sorg sin jord när Sonen dör.

Gud själv har varit där… längre ner än vi någonsin kan förstå.

Och utan att med mitt intellekt kunna förstå, så kan jag i hans korsdöd plötsligt finna tröst… finna hopp, finna mening.
Jag kan inte förklara hur… det bara är så… det är mysterium…
Lina Sandell skrev dessa ord som får bära genom långfredagens dystra mörker:

Nu vill jag sjunga om modersvingen som mig betäcker i nödens tidnu vill jag vila vid modershjärtat där blir jag stilla, där får jag frid.
Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek, det ser jag nogvem fattar höjden, vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog?
Ty jag vill glömma all livets smärta all tidens oro, allt jordens veoch tyst mig gömma, blott vid det hjärtat vars nåd och huldhet jag nu fått se
Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek, det ser jag nog vem fattar höjden, vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog?

En bild säger mer än tusen ord...

Här kommer lite bildbevis på de -36,3kg som nu, med möda, försvunnit. Kanske inte de bästa bilderna... men faktiskt... för första gången kan jag se en skillnad. Tänk att jag inte kan se det utan att lägga bilderna bredvid varandra.

Igår kom Lena hit o stannar några dagar. Härligt! Babbla, shoppa garn åt henne och Hedvig, fundera och prata tillsammans. Ovärderligt!

Jag kommer inte att kunna bo i prästgården... därför letas nu alternativ. Titt på mexitegelhus från 1965 (fint men dåliga kommunikationer) och hus från 1925 (centralt i Skene, renoveringsbehov men slippa köra). Fick förresten lånelöfte från banken...

Åsnor är vi allihopa - predikan för barn vid söndag för alla den 5/4-09

Idag är det en speciell dag… idag tycker jag nämligen att det är åsnans dag på ett alldeles speciellt sätt. Ni hörde väl att jag läste om hur Jesus red in på en åsna i staden Jerusalem för många hundratals år sedan.

Vet ni… jag kan inte så mycket om åsnor, men en gång hade jag en kompis som hade en egen åsna på sin tomt. Det var kul att få besöka den åsna, Debora hette den. Jag minns att jag gillade den och att jag inte var rädd för den, för annars måste jag erkänna att jag är jätterädd för hästar.

När jag tänker på åsnor så tänker jag på allt dumt vi människor säger om åsnor:
Man är dum som en åsna… (som på min Karlssonsklistertub där det står: alla använder Karlssonsklister utom jag, för jag är en åsna).

När någon är envis och kanske lite motsträvig och inte går med på att göra vad som helst säger man att den personen är ”envis som en åsna”. Visst kan det vara bra att vara envis men det är inte det de personerna menar utan de säger det som om det är något dåligt.

I böckernas värld, t.ex. Nalle Puh så är åsnan den som alltid är deppad och dyster. Håller ni med? Ni har väl läst om Ior…?

Och i boken Marias lilla åsna så är det bara Maria som ser att åsnan är fin och snäll… alla andra tycker att åsnan är smutsig och lat.

Alla de här negativa sakerna stämmer inte!
Åsnan är ett klokt och vackert djur. Ja, visst är de envisa… men de är också lojala djur som inte sviker sin ägare.
En vän berättade för mig att det kan vara svårt att låna en åsna från sin ägare. Om någon kommit för att ta en åsna utan att ta med åsnefölet… ja då skulle åsnan ha skriat hjärtskärande och fölet skulle ha svarat med ett likadant skri. Båda två skulle ha kämpat så mycket de kunnat för att återförenas med varandra. Åsnemamman skulle nog ha både bitits och sparkats för att få vara med sitt barn…

Jag tror att Jesus visste om detta och att det är därför som han sa åt lärjungarna att ta både föl och åsnemamman med sig.

Jag tror också att Jesus visste att åsnan var ett mycket starkt djur och att det skulle orka att bära honom hela vägen till Jerusalem… (visa bild på åsnan och grenarna)

Men, varför red Jesus på en åsna? Varför red han inte på en häst som de rika personerna gjorde? Han var ju ändå en kung…

Jo, Jesus var en kung men inte som vi tänker oss en kung. Jesus valde nämligen bort allt det där fina och guldglittrande… han var mer som du och jag… ja till och med som de fattiga på den tiden.

Om ni blundar… kan ni då se Jesus framför er på en liten åsna? En åsna är ungefär så här hög (visa) och Jesus var en vuxen man. Det måste ha sett jätteroligt ut när han kom ridande. Fötterna kanske skrapade i marken… åsnan kanske var smutsig efter att ha jobbat med att bära ved och efter att ha gått på grusiga gator… och tänk… bredvid skuttar ett åsneföl nyfiket omkring. Och runt omkring gatan står skrikande människor, som viftar med blad – klappar i händerna – och som lägger sina kläder på marken samtidigt som de ropar HOSIANNA.

Gud måste ha humor som ordnar ett sådant glädje tåg…

Är det någon som vet vad Hosianna betyder? Det är hebreiska och betyder ”rädda oss”.

Folket såg nämligen Jesus som en kung som stod på de fattigas sida och som skulle kunna rädda dem från alla orättvisor som de fick utstå från de som styrde landet.

De trodde att Jesus skulle frälsa/rädda dem… för det hade Gud lovat.

När Jesus kom ridande på åsnan så var det något alldeles speciellt… tänk er… Jesus kunde se in i människornas ögon. Han kom i ögonhöjd. Det är viktigt att se varandra i ögonen. När vi gör det så känner man att det känns skönt inombords. Man blir sedd… och tänk att bli sedd av kungen! Tänk att bli sedd av Gud!

Idag ska jag alldeles strax döpa lilla Lovisa. I dopet händer det som hände på palmsöndagen då Jesus red in i Jerusalem… Lovisa ska bli sedd! Självklart är hon sedd varje dag av mamma och pappa och sina bröder och andra, och här idag är hon sedd av släktingar, vänner och oss som är i kyrkan… Men idag ska Lovisa bli sedd på ett alldeles speciellt sätt… Jesus ska se henne idag. I dopet är det nämligen så att Jesus tar upp lilla Lovisa i famnen och hälsar henne välkommen till världen och till Guds församling.

Vi kan inte se hur Jesus gör detta… men om vi blundar som vi gjorde nyss, så kan vi kanske se det i våra tankar…

Hörrni…
Jag har ju bett Anne att skriva på affischerna att ”alla är vi åsnor”. Vet ni varför jag gjorde det…

Jo, för att jag tycker att det är något fint att vara en åsna!

Jag tror att Jesus vill att vi ska bära honom inom oss. Att vi ska se att vi är starka som åsnor, bra envisa som åsnor och att han litar på att vi orkar bära honom.
Så därför vill jag fråga er, ni behöver inte svara här och nu…: vill ni vara åsnor tillsammans med mig och bära Jesus?

Gör så att jag aldrig glömmer att du är i mig…
Gör så att jag aldrig är feg och inte vågar bära dig med mig där jag är, på lekplatsen, i skolan, på jobbet eller när jag är hemma

Jag ber att du ska se oss in i ögonen så att vi verkligen kan känna oss sedda och att vi aldrig behöver känna oss ensamma igen…

Jag vet att du är med mig alltid: då jag är glad och då jag är ledsen. När jag mår bra och när jag har ont och mår dåligt. Här och nu och i all framtid vill jag bära dig; för jag är en stark åsna.
Amen