Ja ja... nu kommer det. Vuxenblivandet och ålderskrisen.
Såg "the reader" igår, en film som rekommenderas! Men i slutet är den så enormt gripande att det gör ont i hjärtgropen. Och när det väl börjar göra ont där kommer resten som ett brev på posten. Väl i säng kom tårarna. Stackars Stellan fattade inte på en gång vad som skett... och jag tror inte att han någon gång i natt förstod varför jag grät så länge (han trodde att det var för filmens skull - men filmen var bara tändstiftet som gav gnistan).
Tårarna kom:
för att vi talat om döden tidigare på kvällen...
för att mamma påminnt om att snart sitter vi där själva med barnen utflugna...
för att det snart gått ett år och jag funderar på vad året burit med sig...
och kanske främst för att Hedvig snart blir myndig-fyllda och jag själv minns och måste förhålla mig till min egen 18årsdag.
Då när jag fyllde 18år hade jag redan provat på egenboendet genom att mamma pluggat borta. Jag och vännerna packade släpvagnen och dagen efter flyttade jag från Karlskrona till Malmö och var "vuxen". Sedan dess har jag inte bott hemma.
Och någonstans nu kan jag förmå att känna in mammas känsla, tror jag. Jag var sista barnet att lämna boet. Och även om det är som det ska vara och hon hade Tommy så måste det har känts. Övergången från barn förälder till tonårsförälder till förälder med utflugna barn...
...och man själv, inte äldre på insidan än den dag man själv tog steget ut i vuxenlivet...
Vem är det som ser på mig i spegeln, hur kom min mamma in i min spegel när jag tittar i den?
Alla drömmar som drömts väcktes till liv i natt. Och i tårarnas flöde undrade jag stilla om livets villkor är just detta oböhörliga att åldras och minnas. Minns jag? Ja, jag minns och alla osammanhängande fragment strömmar fram:
De små händerna och fötterna. Det perfekta lilla knytet mot mitt bröst. Min mammas blick när en mamma möter en dotter som blivit mamma... första smakportionen... dopet... vigseln... första julen... första födelsedagen... första kompisarna Linda och Ludvig... barnrytmik... flyttning... första mötet med lillasyster... dagisrymning... Klara... flytten... dagis... Madde... Österskolan... Lena... skolvärldens hemskheter... utvecklingssamtal... prästvigningsklädd i Sverigedräkter... scouter... Ebba... Björkbacken... Ingelas död... Mickis... flytten... ny skola... Topsy... Matilda... teckenkurser... skilsmässan... sorgen... flytten... ny skola... misslyckandet... dålig mamma... flytten... ny skola... Daphne... Niobe... pappas nya kvinna ... flytten... konfirmation... mammas nya... flytten... ny skola... scouterna... traktorer... Johanna... Carro... misslyckandet... och igen en ny man vid mammas sida...konfirmation... och nu snart 18år.
Och hon är fortfarande det lilla knytet som låg mot mitt bröst. De små fötterna att gnossa med. Örat som skulle gnidas när hon skulle sova. Gosekossan som bästefar köpt.
Och i helgen, pappa helg och jag kan smälta ner isklumpen i magen.
Vad har jag gjort av mitt liv? Jag vill inte åldras... Fast jag vet att det är ok, att det är som det ska... Och trots att jag inte alltid är den bästa av mammor har jag mammans hjärta. Jag har rustat dem för världen, de kommer klara sig... men inom mig är de alltid mina små knyten, mina älskade små knyten.
fredag 27 januari 2012
onsdag 18 januari 2012
Tävlingsdeltagande
Jag brukar inte delta i tävlingar men seriöst JAG VILL VINNA DENNA. Tänk bara tanken att sitta och komma på predikningar i en lila suit för hela mig MYYYYYYYYS
Och tävlingen hittade jag givetvis på en av mina favvobloggar (sedan i våras).
http://nilssonpettersson.blogg.se
Och tävlingen hittade jag givetvis på en av mina favvobloggar (sedan i våras).
http://nilssonpettersson.blogg.se
måndag 16 januari 2012
Måndagmorgon...
...så är måndagen igång igen. Huset är just tömt på folk (Stellan, Hedvig & Emy är redan ute i vardagen), och jag funderar starkt på att ta en kopp kaffe till. Några painkillers och sedan lägga mig igen och överväga hur denna vecka lämpligast rors i land.
Låter det dystert - nej då - bara den gamla kompisen psoriasis som spökar. Började i onsdags med domningar/sovande armkänsla/ för att i lördags brisera ut i att inte kunna röra armen alls (förmodar psoriasis entesit) och igår låg jag hela dagen och kapitulerade inför faktumet att jag behövde smärtstillande (vilket jag inte gillar). När jag inte lyckas övertala hjärnan att smärtan bara är nervcellerna som luras så har jag ont. I vanliga fall brukar jag kunna släppa ontkänslan ganska omgående. Men men... värst vad jag klagar... ;) Är så känslig för störningar. Men det är svårt att inte bli engagerad, exalterad, glad, ledsen, arg, irriterad, stressad o.dyl. Slätstrukenhet i humöret är inte min starka sida, fast jag vet att alla känsloyttringar påverkar psoriasisen negativt. Så kanske är det inte så konstigt att jag fick ont när jag väl slappnade av, för förra veckan var en tokvecka för mig. Visserligen hyfsad start... men onsdagens heldag och torsdagens resa tur & retur till Stockholm tog på kraften. I fredags dammsugning och början till undanplockning av julen. Barnvakt på kvällen... och lördagen julborttagande och långpromenad (fint underbart väder så Stellan och jag tog Kampavallrundan).
Och blickar jag fram på denna veckan så är det än mer att göra. Idag borde jag vara ledig (fast jag har saker som jag behöver göra) för sedan är det jobb tis - sön. Det är därför jag behöver ta en stark funderare på hur jag ror veckan i land utan att köra slut på mig själv. Lägga upp någon sorts strategi för att hitta EG-tid.
Vikten är inte ok just nu... är definitivt inte nöjd med mig... och det i sig påverkar också psoriasisen. Så där behövs också läggas lite tanke-pepping för att ta tag i mig igen. En stor del är att hitta tillbaka till regelbundenheten i ät tiderna. Fungerade mkt bättre på förra arbetsplatsen, men här får jag inte till det och därför blir det slarv och slarv innebär att vikten blir lidande. Som jag sagt så många gånger innan: GBP operation är endast ett hjälpmedel, jobbet gör du själv. Och det jobbet har blivit lidande när jag inte riktigt fått vardagen att fungera. Så ytterligare en stark orsak att ta en rejäl titt i alman och boka in även mattiderna. Svårigheten är ju för mig att jag jobbar/har aktiviteter/ på tider när kroppen vill ha mat. Blir att köra en tuffare omställningsperiod antar jag för att hitta tillbaka och kanske få kroppen att reagera positivt på andra tider.
Dessemellan har jag fortfarande oläst kurslitteratur att ta tag i - och beställa biljetterna till Uppsala. (Det blir nog att göra en att göra- lista...
En väninna frågade var jag hittade avkoppling och glädje just nu - om jag hade något att se fram emot. Deppigt värre svarade jag -nej-. Fick då frågan om vad jag skulle känna för att göra för att hitta det, utan begränsning bara låta fantasin flöda... och då kom det upp till ytan. Något som jag skulle behöva och som skulle få mig att se framåt med glädje det är (omöjligt att genomföra) fem veckors semester i värmen med sol och bad. Inser nu hur värdefulla mina veckor på GranCanaria var. Tänk om jag kunde få en ny remiss... iaf till nästa år...
Det är nyttigt att drömma!
Låter det dystert - nej då - bara den gamla kompisen psoriasis som spökar. Började i onsdags med domningar/sovande armkänsla/ för att i lördags brisera ut i att inte kunna röra armen alls (förmodar psoriasis entesit) och igår låg jag hela dagen och kapitulerade inför faktumet att jag behövde smärtstillande (vilket jag inte gillar). När jag inte lyckas övertala hjärnan att smärtan bara är nervcellerna som luras så har jag ont. I vanliga fall brukar jag kunna släppa ontkänslan ganska omgående. Men men... värst vad jag klagar... ;) Är så känslig för störningar. Men det är svårt att inte bli engagerad, exalterad, glad, ledsen, arg, irriterad, stressad o.dyl. Slätstrukenhet i humöret är inte min starka sida, fast jag vet att alla känsloyttringar påverkar psoriasisen negativt. Så kanske är det inte så konstigt att jag fick ont när jag väl slappnade av, för förra veckan var en tokvecka för mig. Visserligen hyfsad start... men onsdagens heldag och torsdagens resa tur & retur till Stockholm tog på kraften. I fredags dammsugning och början till undanplockning av julen. Barnvakt på kvällen... och lördagen julborttagande och långpromenad (fint underbart väder så Stellan och jag tog Kampavallrundan).
Och blickar jag fram på denna veckan så är det än mer att göra. Idag borde jag vara ledig (fast jag har saker som jag behöver göra) för sedan är det jobb tis - sön. Det är därför jag behöver ta en stark funderare på hur jag ror veckan i land utan att köra slut på mig själv. Lägga upp någon sorts strategi för att hitta EG-tid.
Vikten är inte ok just nu... är definitivt inte nöjd med mig... och det i sig påverkar också psoriasisen. Så där behövs också läggas lite tanke-pepping för att ta tag i mig igen. En stor del är att hitta tillbaka till regelbundenheten i ät tiderna. Fungerade mkt bättre på förra arbetsplatsen, men här får jag inte till det och därför blir det slarv och slarv innebär att vikten blir lidande. Som jag sagt så många gånger innan: GBP operation är endast ett hjälpmedel, jobbet gör du själv. Och det jobbet har blivit lidande när jag inte riktigt fått vardagen att fungera. Så ytterligare en stark orsak att ta en rejäl titt i alman och boka in även mattiderna. Svårigheten är ju för mig att jag jobbar/har aktiviteter/ på tider när kroppen vill ha mat. Blir att köra en tuffare omställningsperiod antar jag för att hitta tillbaka och kanske få kroppen att reagera positivt på andra tider.
Dessemellan har jag fortfarande oläst kurslitteratur att ta tag i - och beställa biljetterna till Uppsala. (Det blir nog att göra en att göra- lista...
En väninna frågade var jag hittade avkoppling och glädje just nu - om jag hade något att se fram emot. Deppigt värre svarade jag -nej-. Fick då frågan om vad jag skulle känna för att göra för att hitta det, utan begränsning bara låta fantasin flöda... och då kom det upp till ytan. Något som jag skulle behöva och som skulle få mig att se framåt med glädje det är (omöjligt att genomföra) fem veckors semester i värmen med sol och bad. Inser nu hur värdefulla mina veckor på GranCanaria var. Tänk om jag kunde få en ny remiss... iaf till nästa år...
Det är nyttigt att drömma!
måndag 9 januari 2012
Då var måndagen här igen...
...verkar som om det blir måndagarna som blir uppdateringsdag. Kanske inte det bästa - då måndagar inte tillhör favoriten av veckodagar. Och speciellt inte när måndagen börjar med en gigantisk disk/tvätt/röra... SUCK.
VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE - MEN IDAG ÄR DET EN SURBLOGG UTAN DJUPARE MENING FÖR MÄNSKLIGHETENS FORTLEVNAD!
Avskyr ha de stökigt och jag vet att det i andras ögon säkert inte är stökigt men i mina ögon är det kaos. Men men - kaos är granne med Gud så vad är bättre.
Neggo-tendensen är hög idag. Vill egentligen bara sitta under ett täcke i ett mörkt rum och säga förbjudna ord. JA jag erkänner... men ibland kan det hjälpa att ta till kraftuttryck utöver det vanliga.
Det är snö ute - och enligt somliga är det fint och vackert och vintrigt (jag hörde dem på radion). Visst skiner solen och det gnistrar förföriskt. Men för mig är det kallt Kallt KALLT! ...och torrt...
Psoriasisen är i ettunderbart skov nu... allt gör ont! Huden gör ont. Är torr, spricker, bråkar. Kan inte ha ringar på mig om jag inte måste. Inte heller armband och snart åker nog halsbandet också av. Trodde att psoriasisen "down under" var det dj-ligaste jag kunde uppleva men nej då... den är faktiskt pice of a cake jämfört med såren insidan näsan (helst i combo med C-papen... och utan min C-pap risk att somna bakom ratten). Kul kul... JA jag är SUR! Överväger att unna mig smärtstillande idag när dessutom lederna och musklerna verkar vara inne i ett skov de också. Men jag gillar inte ta tabletter... Nytt smärtområde är höger knä. Antingen är det i knäet eller är det ett sår på gång där med (men syns inget än) för det gör ont så fort jag vidrör det.
Ja, jag borde inte klaga när det finns så många andra som lider och så mkt andra sjukdomar som är mkt värre. Men just idag när det inte är en bra dag så hjälper det inte att tänka på alla andra. Idag är jag i min kropp, fången i den, och den släpper inte ut mig. Det går inte att bortse från att den säger STOPP och BELÄGG. Känns som om det är irriterande bubbelontisar på insidan huden - inuti benen och överallt knakar det. Vill simma! Men kan inte ens tänka mig att sänka ner denna hud i bassängvatten just nu.Vill gå ut! Men allt gör ont! Knakar och gör ont. Så, mysjoggingbyxor och nattlinne på och samlar ihop mig att ta mig bort till kontoret. Måste få lite av skrivbordshögen gjort. Får se om jag lyckas - men just nu känns det ogenomförbart att ens ta mig från fåtöljen ut till köket och en välbehövlig kopp kaffe.
(jag hoppas att mina barn slipper psoriasis)
Så...
Nu har jag deppat loss - och har du tagit dig tid att läsa ända hit så hoppas jag att din måndag är betydligt bättre än min och att du, vem du än är, förmår att njuta den strålande solen och den gnistrande snön.
VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE - MEN IDAG ÄR DET EN SURBLOGG UTAN DJUPARE MENING FÖR MÄNSKLIGHETENS FORTLEVNAD!
Avskyr ha de stökigt och jag vet att det i andras ögon säkert inte är stökigt men i mina ögon är det kaos. Men men - kaos är granne med Gud så vad är bättre.
Neggo-tendensen är hög idag. Vill egentligen bara sitta under ett täcke i ett mörkt rum och säga förbjudna ord. JA jag erkänner... men ibland kan det hjälpa att ta till kraftuttryck utöver det vanliga.
Det är snö ute - och enligt somliga är det fint och vackert och vintrigt (jag hörde dem på radion). Visst skiner solen och det gnistrar förföriskt. Men för mig är det kallt Kallt KALLT! ...och torrt...
Psoriasisen är i ett
Ja, jag borde inte klaga när det finns så många andra som lider och så mkt andra sjukdomar som är mkt värre. Men just idag när det inte är en bra dag så hjälper det inte att tänka på alla andra. Idag är jag i min kropp, fången i den, och den släpper inte ut mig. Det går inte att bortse från att den säger STOPP och BELÄGG. Känns som om det är irriterande bubbelontisar på insidan huden - inuti benen och överallt knakar det. Vill simma! Men kan inte ens tänka mig att sänka ner denna hud i bassängvatten just nu.Vill gå ut! Men allt gör ont! Knakar och gör ont. Så, mysjoggingbyxor och nattlinne på och samlar ihop mig att ta mig bort till kontoret. Måste få lite av skrivbordshögen gjort. Får se om jag lyckas - men just nu känns det ogenomförbart att ens ta mig från fåtöljen ut till köket och en välbehövlig kopp kaffe.
(jag hoppas att mina barn slipper psoriasis)
Så...
Nu har jag deppat loss - och har du tagit dig tid att läsa ända hit så hoppas jag att din måndag är betydligt bättre än min och att du, vem du än är, förmår att njuta den strålande solen och den gnistrande snön.
måndag 2 januari 2012
Nytt år och nya möjligheter
Nytt år är det... Välkommen 2012!
Trots kaotiskt hysteriskt bölande vid 12-slaget så blev det nytt år. Varför böla tänker ni... men första nyår utan mina tjejer... De hade givetvis jättekul och SMS:ade mig och allt, och jag var med Stellan så det var ju ingen fara med mig. Men ändå... i ett huj såg jag "barn"perioden vara passé och att jag nu går in i ett vuxenstadie med ena foten (om inte i graven så i alla fall) i pensionsåldern. Visst låter det hemskt. Men så är det ju. Hedvig och Emy är inga småtjejer längre utan tonåringar på väg ut i sina liv.
Nu sitter jag här... summerar i huvudet alla tankar och känslor efter jul- och nyårshelg. Inser att jag inte är en helgmänniska. Kom igenom allt och julen var faktiskt trevligare än på länge, tro det eller ej... Men ändå längtar jag ut i helglösheten efter trettondedagen. In i vardagslunken och med blicken fästad att så där i juni kanske vara mentalt redo att fira jul/påsk/pingst och allt annat.
Är lite övertrött - men nu är det bara en gtj kvar imorgon och en på fredag... sedan är jag gjtfri två helger och kan ladda på med nytt i batteriet. Hoppas jag iaf.
Nytt år och nya möjligheter!
Som jag sa i gårdagens predikan har jag en hatkärlek till nyårslöften. Men - det är ngt visst och något fräscht med dem. Att vädra ut gammalt och välkomna nytt! Så jag hoppas, för Guds skull och med Guds hjälp ;) att detta år ska bli riktigt bra för oss alla.
Trots kaotiskt hysteriskt bölande vid 12-slaget så blev det nytt år. Varför böla tänker ni... men första nyår utan mina tjejer... De hade givetvis jättekul och SMS:ade mig och allt, och jag var med Stellan så det var ju ingen fara med mig. Men ändå... i ett huj såg jag "barn"perioden vara passé och att jag nu går in i ett vuxenstadie med ena foten (om inte i graven så i alla fall) i pensionsåldern. Visst låter det hemskt. Men så är det ju. Hedvig och Emy är inga småtjejer längre utan tonåringar på väg ut i sina liv.
Nu sitter jag här... summerar i huvudet alla tankar och känslor efter jul- och nyårshelg. Inser att jag inte är en helgmänniska. Kom igenom allt och julen var faktiskt trevligare än på länge, tro det eller ej... Men ändå längtar jag ut i helglösheten efter trettondedagen. In i vardagslunken och med blicken fästad att så där i juni kanske vara mentalt redo att fira jul/påsk/pingst och allt annat.
Är lite övertrött - men nu är det bara en gtj kvar imorgon och en på fredag... sedan är jag gjtfri två helger och kan ladda på med nytt i batteriet. Hoppas jag iaf.
Nytt år och nya möjligheter!
Som jag sa i gårdagens predikan har jag en hatkärlek till nyårslöften. Men - det är ngt visst och något fräscht med dem. Att vädra ut gammalt och välkomna nytt! Så jag hoppas, för Guds skull och med Guds hjälp ;) att detta år ska bli riktigt bra för oss alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)