... nej det är inte skolavslutning idag ...
Det är Hedvigs 18års dag!
Min första bäbis är myndig (och jag som knappt själv passerat 25års strecket eller - för det måste vara min mamma jag ser i spegeln och inte mig själv ;) ).
Jag vet inte om det finns någon forskning på hur mammans humör under graviditeten påverkar barnet (men det kan nog någon upplysa mig om). Hur som... de sista tre månaderna med Hedvig präglades av foglossning, kryckor och gråt. Ja, jag grät. Åt pizza och bölade.
Den 1 mars 1994 var vi in på ett vändningsförsök då Hedvig låg fel med huvudet i deflektion. Den "lätta massagen" av magen var snarare två läkarhänder inborrade ner till ryggraden och vrid runt. Gjorde inte ont - för de hade proppat mig full av intravenöst Bricanyl som fick mig att få dödsångest & hjärtklappning (och ingen tolk hade vi lyckats få och jag klarade inte av att teckna så bra med bricanylen i mig). Två ggr gjorde läkaren försöket men det sa bara slurp så var KnutHedvig tillbaka i samma läge igen. Gick där ifrån med en tid för planerat kejsarsnitt för de vågade inte låta några värkar komma igång (de visste inte om nacken var ok). Så vi går ifrån lasarettet i Linköping (fotograferade den dagen för att vara med på bild i deras årsredovisning) med ovetskap om vad som skulle ske. Var det ngt fel på bäbban - skulle jag med min övervikt klara en eventuell sövning om det skulle bli aktuellt. Perioden fram till kejsarsnittet var än värre bölmässigt. Jag planerade för det värsta ur båda horisonterna. Barngrejjorna stod i ett rum och mamma var tillsagd att går det bra så tar ni fram det / går det åt fanders så tar ni bort det. Och jag hade också planerat hur Stefan skulle klara livet om jag dog i förlossningen.
Kvällen den 14 mars (efter att folk från Uppsala varit där på dagen och talat utbildning/jobb med Stefan) åkte jag in på BB för att bli inlagd. Stefan fick också sova kvar under hela tiden efter förlossningen. Vi hade ett eget rum. På morgonen rullades jag in på op omkring 7.30. Det var svårt att sätta ryggbedövningen, tog tid, och när han väl fick dit den gjorde det så fruktansvärt ont att jag var säker på att han hade förlamat mig för livet. Troligen touchade han till ngt där inne - efter det har höften inte varit bra... men vem kan säga och bevisa att det var just detta... så det är/var att gilla läget. Ett läkarteam stod berett att ta hand om Hedvig. Det som fördröjde lite var att det pågick ett akut kejsarsnitt i rummet intill. Kl 09.14 kom hon ut. Stefan stod upp och jag var så rädd för att han skulle svimma. Tolken Ulla Remaeus Nilsson var med (fantastisk tolk!). När läkaren lyfte upp Hedvig kissade hon rakt ner i mig ;) vilket jag givetvis påmint henne om sedan dess...
Jag fick inte se henne. Navelsträngen klipptes och sedan sprang de ut med henne till läkarteamet. Narkosansvarige bredvid mig sa, när jag frågade om hon levde, att hör - hon skriker (det hördes genom dörren att hon skrek när de sprang iväg med henne).
När de kom tillbaka med henne klarade jag inte av att ta emot henne. De höll på att sy ihop mig och jag kräktes o mådde piss :( så Stefan och Ulla gick upp på BB där de fick mackor och juice. Jag rullades in på post-op... och där låg jag... De kom och visade placentan. Det var fantastiskt att få se det träd som funnits i mig och som gett näring åt Hedvig. Tänk om jag kunnat ta en bild av den!
Efter lunch någon gång kom de ner med Hedvig och jag fick äntligen äntiligen hålla och lukta på henne. Detta underbara - ett liv i sin famn.
Uppe på avdelningen var det dags att resa på mig och det var nära att jag svimmade vid första försöket - sedan gick det bra.
Sedan började kampen. Bröstmjöken kom inte igång. Hon snuttade och sög - jag pumpade tills det kom blod och masserade/medicinerade. Jag som alltid sett det som det mest kvinnliga av allt att kunna amma sitt barn fick inte möjligheten. Efter en dag började de ge henne vatten och sedan kom "domen" att flaska henne.
Inte nog med att jag inte fött vaginalt (vilket en del kvinnor säger är det enda riktiga sättet att föda trots att man blöder ut efterbörden precis på samma sätt) nu kunde jag inte heller ge henne mat (vilket sedan media och andra spätt på mitt dåliga samvete för att det skulle vara grunden till hennes gluten). Hade det funnits en sax där den dagen hade jag klippt av mig mina bröst. Ingen talade om detta att inte kunna amma då vi gick på föräldra"utbildningen"... Tack och lov för att vettiga läkare sagt att det inte har med det att göra och en läkare (själv snittad och med vaginalförlossningar bakom sig) sa att det var svårare för mamman att föda med kejsarsnitt - men att det var lättare för barnet. Ett kejsarsnitt sitter alltid kvar i mammans kropp - och fortfarande efter 18år känner jag var dag i duschen mitt snitt som en påminnelse (fick psoriasis i såret när det läkte - och gropar efter varbölder - och en invärtes knöl efter stygnen).
Efter en dag insåg sköterskorna att jag inte läkte som jag skulle. Feber tillstötte och en varbildning utan dess like. Man avvaktade till morgonen efter då jag fick träffa läkare som ville klippa upp såret. Vi hade ingen tolk - jag blev jätterädd och vägrade om det inte fanns någon som kunde vara med Stefan när de skulle göra det. När sköterskan sedan kom för att titta på såret klämde hon lite och då sprack det - det forsade ut var och blod... rondskål och sedan kompress efter kompress... Sedan var det att klämma var gång det skulle läggas om (såg hemskt ut). Sedan insåg man att man inte kollat mitt blodvärde - och när de gjorde det blev jag förbjuden att gå på toa ensam etc. Hade under 70 i värde. Ville inte ta emot blod då läkaren själv sa att han inte kunde garantera att man inte fick någon smitta och att han själv hade valt den långa vägen, enveten som jag är tog jag den långa vägen (tur i oturen eftersom jag senare fått veta att jag endast får ta emot plasma och inte blodtransfussion).
Sedan fick Hedvig en släng av gulsot...
Mamma kom upp efter någon dag - och när vi såg varandra i korridoren förändrades allt - en dotter var inte längre bara en dotter utan nu fanns moderskapet där. Den blicken bär jag med mig som en dyrbar skatt (tack mamma).
Omkring 10dagen om jag minns rätt så här långt efter fick vi åka hem. Men med hemvård, var dag kom distriktsköterskan och la om mitt snitt... vilket de gjorde i nästan en månad efter förlossningen. Och de var imponerade över Hedvig, för inte var det ngt fel på hennes nacke - snarare tvärt om... redan efter ngn vecka lyfte hon huvudet när de kom in... socialvarelse ;)
--- --- ---
Och nu... 18 år!
Sittande i sängen i sitt svart/mörkblåa rum med håret skyddat (långt hår och födelsedagsfrisyr). Men hon fick sin bilmatta ;) leksaksbil och motortidning... berlock av lillsyrran och av Stellan ett kamerastativ... två smycke av mig och min förlovnings/vigselring (den med datumen i - mitt vigseldatum var ju Hedvigs dopdatum) och ett löfte om bidrag till en tatuering när det är dags... kort av farmor och farfar och kort med 200kr av morfar. Dessutom smörgås/dammsugare på sängen... trots att jag avskyr det...
Nu är jag bara vårdnadshavare till en - men mamma till två...
--- --- ---
Grattis på din födelsedag Charlotte Hedvig Eleonora född 1994 03 15 kl 09.14 på lasarettet i Linköping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar