Ännu en dag med min hjärna.

Är lite rastlös o stressad. Så mkt jag borde o så lite jag får gjort. En massa funderingar inför framtiden. Stanna eller gå. Chansa eller vila i det som är. Hur vet jag om jag gör rätt? Hur vet någon någonsin om den gör rätt? Det finns så mycket i livet som jag inte gjort, som jag inte har råd att göra fast jag vill. Ser att ekonomin är en av de svåra posterna i mitt liv just nu. Ska jag då bara stanna där jag är eller ska jag sätta mig i låneskuld för att hamna närmre o slippa pendla eller vad ska jag göra av mitt liv? Tänk om Gud bara kunde stiga ner och tala lite tydligare till mig. Ta tag i mig och se mig in i ögonen... för det verkar inte som om jag förmår att höra den stilla viskningen (måste ha blivit allvarligt lomhörd) kanske ngn kan gå in som tolk?

Självförakt

Ibland kommer det gröna träskmonstret o viskar självföraktande ord i mina öron...du är inte värd att älskas, du är inte värd att älskas, du ÄR inte värd att älskas - och jag - jag är så dum att jag lyssnar på det och dras ner i deppträsket.

Lev inte bakåt!

Så är det... du kan inte leva bakåt!
Du kan se tillbaka och konstatera att vissa saker i livet blev som de blev. Men du kan inte stanna vid det utan livet måste levas framåt. Hur svårt det kan te sig. Hur lång uppförsbacken är o hur mkt i skiten du känner att du sitter... Lev framåt! Ta lärdom av det som gått och passerat dig genom åren... men lev för din egen och för Guds skull levande framåt. Livet är för kort för att dö nyfiken!

Byta eller vara kvar...

...ja det är dagens fundering o fråga. Ska jag ha kvar bloggen i den form den är eller ska jag ta väck den och skapa en annan?

För nog är det så att den till viss del ändrat karaktär - för jag har ändrats. Det är så tydligt att jag inte är samma Ellinor som innan operationen. Det har hänt mkt. Både utsidan och insidan har förändrats. Det gamla har lagts åt sidan och något nytt har inträtt. Nya människor har kommit in i mitt liv - och andra har passerat ut.

Tröttheten är det ända som är kvar oförändrat - liksom min psoriasis och värken. Men allt det andra, min längtan, mina behov, mina tankar är annorlunda. Min längtan efter att leva - att ta igen alla år som försvann bakom lager av fett - är så stark. Jag vill ha så mkt, framför allt pengar till att köpa alla de där kläder jag bara fantiserat om att kunna ha på mig. Tänk er själva att aldrig kunna handla på en vanlig affär - o nu... nu är det till o med så att det ibland inte finns i min storlek för att det är för stort. Eller lyckan att kunna ha Jonas kläder, eller som sist på Ica att jag kunde köpa ett par trosor på Ica o de är lagom!

Just nu är det status quo på vikten. Händer inget utan det slår på 1-2kg hit o dit. Brösten är som taxöron och magen som en vetedeg... Inte kul o samtidigt enormt kul.

Så, mitt i all förändring kommer frågan. Fyller min blog en funktion för fler än mig. Ska den vara kvar eller ska den skapas i ett annat forum/format.

Oj...

...vad tiden går.

Hinner inte in o blogga så mkt som jag vill. Lite orolig för den senaste tiden av trötthet. Tappar lätt orden igen då jag talar. Minns att det var så när jag var utbränd/utmattad när vi bodde i Göteborg. Fast ändå borde det positiva i mitt liv väga upp det andra just nu. Funderar om det kan vara så att själva viktminskningen påverkar även mitt humör o min ork. Självklart måste ju -64kg märkas även i kroppen... Det värsta är att jag känner det som att jag är fetare än fetast. Idag såg vi en stor kvinna på IKEA och jag försökte förklara att jag känner mig som henne. Jag står vid spegeln väldigt ofta o vänder o vrider på kroppen för att fatta för att se... stressad över att jag står stilla nu. Slår på 1-2kg upp och ner o det stör mig. Jag vill gå ner mer! Taxöron o bulldegsmage gör inte att jag känner mig vacker. Och kläder har jag inga som är lagom (en kjol o ett par byxor). Och pengar att handla för existerar verkligen inte! Ja, just nu är det neggo neggo!

BTW min vackra mamma har blivit pensionär - så om ett par veckor dyker hon upp här!

Konstigt!
Mamma - hon är ju bara 40år...

...eller...

ja just det - det är jag som är 40 nu o mina barn som är tonåringar...