Det är inte alltid helt lätt att veta om det är Guds röst jag hör eller om det är mina egna önskningar o tankar. Eller om det är rädslan att "förlora" ett barn in i vuxenvärlden... eller om det är en flykt från något... flykt från känslor... Flykt från kärlek?
Eller?
Kärleken är väl egentligen alltings drivkraft?! AMOR VINCIT OMNIA!
Kärleken till barnen och kärleken till "kärlek"...
Har blivit ett VI med min fina "kärlek". Visst finns det problem o hinder. Men vem säger att kärlek är lätt, vem säger att kärlek är logisk? Inte jag iaf... kärlek är inte logiskt. Kärlek är kärlek... o den berikar livet om man bara vågar att bejaka den o kasta sig ut i det okända. Livlinor, nja, det är väl inte så livet fungerar... men även utan livlinor måste man välja -tror jag- att våga...
Ensam klarar man inte mycket - men om man är ett VI så klarar man mycket.
På tal om vi... BTW...
"Kärlek" tog mig ut på äventyr igår. SUCK! Skulle bara reka en kyrka till en kyrklig handling jag ska hålla... så skulle vi bara se på ett hus... o ner på en smal väg med snö...Så i ett huj stod bilen på underredet fast i snön. HILFE! Jag som blir tokrädd o osäker i en sådan situation.
Så efter fram o tillbaka försök med bilen djupare i snön, o efter att min lilla sopskyffel offrat sitt svart/lila liv kom så bonden och hjäpte oss loss (han undrade om inte Gud hjälpte mig...hahaha... "kärlek" hade berättat varför vi var där)... Ngt kall o smått nervöst orolig såg jag hur min lilla fina Dharma kom djupare ner i diket innan traktorn kunde köra om o sedan dra Dharma rätt o upp på vägen. Kallfotad o utpustad inser jag att detta kommer att vara ett fint minne...
Till Dig min "kärlek" o den andra parten i vårt "VI":
Tack allra finaste Du för dessa dagar.
Sitter på soffan - magontet har minskat.
Värmer mig under mormors röda poncho...
...saknar dina ögon och ditt leende.
Längtar tills vi kan ses igen.
Vilar i vårt VI.
Vilar i övertygelsen av Amor vincit omnia!
/Din
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar