Navelsträngen klipps av mer och mer för var dag...

Det gör ont!

Ja, jag vet att jag har skrivit och talat om det tidigare men nu kommer det igen - för i natt har det upptagit mycket av mina tankar.

Det gör ont!

Det här med mitt eget åldrande och med barnens vuxenblivande - det gör ont! För jag har inte blivit äldre inom mig... fast det har jag ju bivit... Jag inser ju när jag ser på mina fantastiska gulliganmonster att jag måste ha blivit åtminstone 18år äldre ;) och det är ju något som jag måste acceptera och växa in i.

Men det skrämmer mig!
Varför är det ingen som tar upp dessa känsloutbrott och nattliga själskamper på föräldrarträffar och andra "skaffa barn sammanhang".
Ja ja, min egen mamma har väl försökt att säga det genom den återkommande frasen: ...det kommer igen... För så sammanfattade hon nog det mesta när jag tyckt att hon pinsamt suttit och bölat på skolavslutningar och/eller stampat takten när vi lyssnat på musik... det kommer igen...
Och nu är jag där...
Gråtmild när det är skolavslutningar, töntigt larvande mig på affären (minns farmor Ebba som satte igång alla leksaker med batteri i när jag var liten), hönsig till tusen och samtidigt revirtänkande att jag fortfarande är den vuxna matriarken i mitt hem.

Nu är jag; Charlotte Elisabeth Ellinor - som nyss själv gick i sjätteklass- där!

DET HAR KOMMIT IGEN!

Och jag inser (med viss ångestfylld skräck) att det här är början till en ny fas i mitt liv-  en ny fas i mitt eget vuxenblivande - och ibland undrar jag om livet tar slut nu, för hur är jag kvinna utan småbarn? Vad ska jag göra nu med mitt liv? Mitt strävande och mitt arbete? Hur hittar jag MIN plats på jorden - utan att relatera till barnen som jag fått ansvar för - för de kan faktiskt ta hand om sig själva (nästan fullt ut) nu - och deras behov av mig är, om inte förminskat så förändrat...

Den där lilla tvååringen i det nya nattlinnet som var med och köpte Opel Astran i Linköping sitter nu själv bakom ratten med mig bredvid och övningskör på landsvägarna i Västragötaland. Den lilla Ollibollen som gjorde Titteliture och såg Ullimanter på stan - hon har nu gått ur grundskolan och ska in på gymnasiet. Och för första gången på 18år ska jag vara utan mina barn i en månads tid. EN MÅNAD när Hedvig sommarjobbar på scoutkonfa och Emy sommarjobbar på kyrkogårdsförvaltningen hemma "i staun"...

En månad med mig, Stellan, Topsy, Niobe och Kirke.
En månad som visserligen kommer fyllas av arbete och livstankar - men en månad utan mina barn.

Och jag inser att det är så det kommer att vara - det är så det kommer att bli - även om jag stundom önskat och längtat efter det så är det skrämmande när det slår mig att...
...
...
...om bara några år kommer mina små bäbisar att vara utflugna ur boet och jag kommer vara kvar med min stump av navelsträngen inom mig...



Psaltaren 128
Lycklig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar.
Du skall njuta frukten av din möda.
Lycklig du!
Det skall gå dig väl.
Som en vinstock som bär frukt är hustrun i ditt hus, som plantor av olivträd är barnen kring ditt bord.
Så blir den man välsignad som fruktar Herren.
Må Herren välsigna dig från Sion, så att du får se Jerusalems lycka i alla dina dagar
och får se barn till dina barn.

Må det går Israel väl!