Är det Guds röst eller...

Det är inte alltid helt lätt att veta om det är Guds röst jag hör eller om det är mina egna önskningar o tankar. Eller om det är rädslan att "förlora" ett barn in i vuxenvärlden... eller om det är en flykt från något... flykt från känslor... Flykt från kärlek?

Eller?

Kärleken är väl egentligen alltings drivkraft?! AMOR VINCIT OMNIA!
Kärleken till barnen och kärleken till "kärlek"...

Har blivit ett VI med min fina "kärlek". Visst finns det problem o hinder. Men vem säger att kärlek är lätt, vem säger att kärlek är logisk? Inte jag iaf... kärlek är inte logiskt. Kärlek är kärlek... o den berikar livet om man bara vågar att bejaka den o kasta sig ut i det okända. Livlinor, nja, det är väl inte så livet fungerar... men även utan livlinor måste man välja -tror jag- att våga...

Ensam klarar man inte mycket - men om man är ett VI så klarar man mycket.

På tal om vi... BTW...
"Kärlek" tog mig ut på äventyr igår. SUCK! Skulle bara reka en kyrka till en kyrklig handling jag ska hålla... så skulle vi bara se på ett hus... o ner på en smal väg med snö...Så i ett huj stod bilen på underredet fast i snön. HILFE! Jag som blir tokrädd o osäker i en sådan situation.
Så efter fram o tillbaka försök med bilen djupare i snön, o efter att min lilla sopskyffel offrat sitt svart/lila liv kom så bonden och hjäpte oss loss (han undrade om inte Gud hjälpte mig...hahaha... "kärlek" hade berättat varför vi var där)... Ngt kall o smått nervöst orolig såg jag hur min lilla fina Dharma kom djupare ner i diket innan traktorn kunde köra om o sedan dra Dharma rätt o upp på vägen. Kallfotad o utpustad inser jag att detta kommer att vara ett fint minne...

Till Dig min "kärlek" o den andra parten i vårt "VI":

Tack allra finaste Du för dessa dagar.

Sitter på soffan - magontet har minskat.

Värmer mig under mormors röda poncho...

...saknar dina ögon och ditt leende.

Längtar tills vi kan ses igen.

Vilar i vårt VI.

Vilar i övertygelsen av Amor vincit omnia!

/Din

Det snurrar...

...i huvudet av tankar.

Osammanhängande tankar...
Vad ska det bli av mig?
Vart ska det bli av mig?
Hur ska det bli av mig?

Veckor av saknad och veckor av tankar passerar. Var det så här det nya året var menat att börja? Sätter detta måttet för hur resten av 10-talet kommer att bli... Tankar... tankar... en tankespiral som snurrar fortare.

Terminen igång - dag läggs till dag...

Framför mig ansökan om det nya. Vill jag? Eller är det barnen som vill? Blir det bättre?

Förtydligande...

...det är turbulent i min gamla församling...

Folk undrar varför jag "längtar tillbaka" o har uttryckt det här... Jag längtar till en del av FÖRSAMLINGSBORNA som jag kände mig mycket omtyckt av... och KONFIRMANDERNA som jag känner som jag "lämnat i sticket" och UNGDOMARNA som jag inte fått chansen att arbeta så mkt med... o JA några ANSTÄLLDA...

Fråga mig om ni undrar - men jag sa upp mig pga arbetsmiljön (se tidningarna)

...både och...

Så går en dag av tårar till ända. Jag som borde gjort så mkt. Men gråten har sin plats och nu är det över - ja - nu börjar sorgeprocessen...

För det är en sorg att ett förhållande inte håller. När man vill olika.

Ja, jag är singel igen. Efter 5månaders berg o dalbana... Och det gör ont. Så fruktansvärt ont!

Såra eller såras?

Varför kan inte livet vara lätt någongång... är det för mkt begärt att få en stunds break mellan dusterna. Få ro i själen... hitta HEM och ett hem att dela med någon, på riktigt... inte halvhjärtat utan på riktigt.

Jag saknar så mkt mitt älskade Skåne. Alla mina vänner där, mina nära o mina kära. Jag saknar x-tra mormor o x-tra morfar, saknar vägen hem till mamma, saknar väninnorna som känner mig, saknar prästkollegor som delar mitt tankesätt, saknar naturen, luften, språket, närheten till Danmark. Saknar det som är JAG!

Så idag, nu på kvällen, såg jag annonsen om St Petri i Malmö. En km tjänst. Visst, jag har alltid sett mig som "landsortspräst" men... Malmö. Mitt Malmö! Där jag känner gatorna bättre än vad jag gör här. Där jag andas att jag är jag.

Och Hedvig har redan sagt att hon vill flytta hem till Lund i och med att hon ska börja gymnasiet. Och Emy vill också "hem".

Så kanske det är dags - dags att återvända hem till moderstiftet, Alma Mater...

Samtidigt så kluven.
Vill så mkt och tycker så mkt om "min vän", ja faktiskt kär. Men just nu känns det inte som om jag kan ge det som behövs - och som om jag inte förmår ta emot det som ges.
Det känns inte som om + och - går jämt opp till ett =
Rent krasst kan inte heller det styra mitt liv och mina val. Barnen måste gå först. Barnen måste må bra - och jag har mitt sociala kontaktnät och mitt liv där nere. Här uppe har jag "bara" två väninnor som jag nästan inte hinner träffa. Och "darling" som inte vet hur framtiden ser ut.

Har skickat iväg förfrågan om tjänsten. Ansökan går ut den 24/1. Pratar med "Chefen" om det o hoppas på en rejäl vägledning.