Idag har de varit med mig båda två.
I höstens första kastanjer på parkeringen i Väring kom farmors ord till mig. De obligatoriska tre kastanjerna som ska ligga i kappfickan var bara tvugna att plockas. Allt för att undvika värk under året som kommer ;)
Tankarna på höstpotatisen och att vi snart kan äta råloper med stekt fläsk igen.
Och mormor...
Ja, hon kom till mig inför andakten som skulle hållas i Bergs kyrka vid "äldrelunchen". Det blev på temat kärleken. Så efter porterstek och psalm 96 blev det både frälsarkrans, agape, filios och eros. Minnet av Lennart som berättar att han och mormor alltid somnade hand i hand om kvällarna... ungdomens kärlek som förenades på "ålderns höst".
Ibland förundras jag över saknaden av de som gått före - för även om jag inte smärtsamt sörjer dem så saknar jag. De blev ganska gamla ändå, så döden kom väntat och naturligt. Men tankar finns där och rätt vad det är poppar minnesbilder upp. Och tidens gång innebär att jag ser hur jag själv dag för dag kommer lite längre upp i pinnhålen på livsstegen. Jag ser likheter från dem. Det som blev mitt arv att bära.
Annars knatar livet på med ett konstigt lugn.
Stress - förvisso - en hel del arbetsstress. Därav ingen uppdatering på länge.
Men inuti mig råder ett känslomässigt lugn. Det jag saknat och sökt får jag i stora doser, utan att be om det. Ibland smyger sig en tanke in, mitt i allt livskaos som ändå är, att "så här är det att ha ett normalt familjeliv". Fast jag inte vet vad normalt är om det nu finns något som är normalt.
Jag grubblar mycket!
Och vet inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt lever jag!
Lever, älskar och älskas.
...och det gör inget om skedar, gafflar och knivar inte ligger spikrakt i sina fack...
