På torsdag i nästa vecka kommer det en värderingsman och värdera min älskade prästgård. Församlingen funderar på att sälja av fastigheten... jag har inget fast jobb så jag kommer aldrig kunna lösa ut den. Dessutom är det stora renoveringsbehov... pannan... fönstren... kök... badrum...
Men jag vill inte vara med om detta!
För första gången av alla ställen jag bott på känner jag att jag och huset andas samma själ. Jag älskar detta stället trots kalla dagar och pannproblem, trots spindlar och mördarsniglar och läckande fönster.
Så Gud... ge mig ett fast jobb eller ge mig en vinst på lotteri eller ge mig en rik händig man eller kvinna FÖR JAG VILL BO KVAR HÄR I PRÄSTGÅRDEN!
4 kommentarer:
Usch vad jobbigt att känna att ens hem inte är ens eget, bergsäkert. Och inte av din fria vilja, utan nån annan vill göra nåt med den. Fy!
Du kanske kan hyra ut en del av fastigheten till annan verksamhet? Det är skitjobbigt när man blir fäst vid ett hus. Nästan som om man placerar ut sin själ i huset! Gjorde skitont när vi sålde Backebo i hörselskadadesförening. Jag kämpade med näbbar och klor för att jag upplevde att stället hade själ.
//Elinleticia
Ibland kan man fundera över varför allt kommer på en gång och speciellt då när man inte har ork till någonting mer än att vara. Be!
Är det meningen att du skall bo kvar i huset så kommer det bli så, annars dyker det upp ett annat alternativ som du inte tänkt på. Kram
Man får aldrig mer på sin lott än man faktiskt klarar av, det skall man tänka på när allt känns som svårast. En prövning, måhända, men det tycks ju finnas en mening i allt.
Är det meningen så blir huset ditt, men annars kanske det finns en annan välsignelse som väntar runt hörnet.
Visst är det svårt att tänka så, men ibland måste man tvinga sig, precis som man måste tvinga sig att äta.
Det blir nog bra skall du se! Ha förtröstan!
Skicka en kommentar