Från prästgårdsfönstret...

... strömmar kvällssolen in över gravarna.

Idag står prästgården till salu på hemnet. Efter tillsägningar om vårt senaste halvår, och irritation över folk som gått på barnen med frågor om försäljningen, så sitter nu ett blått plastrep uppspänt för infarten till huset.

Känslomässig berg och dalbana!

Vill bo kvar men har inte råd att köpa ut det + renovera det. Här är så mycket fel... slitet är det och takfönstren på ovanvåningen läcker in så där är en vacker fuktskada (har varit sedan vi flyttade in och dessförinnan också antar jag).

På söndag ska jag tala med dem som äger det "gula huset" som jag tittat på... eventuellt får vi hyra det och då blir det flytt i sommar. Har redan börjat packa en del... för jag vet ju att jag inte kan bo kvar... och jag måste röja inför visningen.

Har haft en tokvecka och är trött som en gnu... ikväll somnade jag framför Simpssons -vaknade - satte på fotbollen och somnade om. Har så mycket som borde göras men så enormt lite ork. Vet inte vart orken tar vägen...

Hedvig ringde igår från lägret - förtvivlad över att de inte får veta om och när de får ha sin mobil. Det ska väl vara "karaktärsdanande" att vara utan kontakt med hemmet... men för Hedvigs del förstör det konfalägret då hon är orolig när hon inte får en chans att säga "godnatt" till oss andra.
Säga vad man vill om gossemossingen - vi må bråka och kivas en hel del - men vi älskar varandra och har behov av varandra.
Har skrivit till huvudledaren och till prästen - för jag förstår inte varför de inte kan ge Hedvig ett svar (t.ex. att varannan dag den och den tiden får du ringa). Hoppas att det ordnar sig och att hon klarar av att vara kvar.

Vikten står still (det vill säga att det under ett tag slagit på ett kilo upp och ner) TRIST!
Jag vet att jag gått ner jättebra i vikt och ändå känner jag mig fetare än fetast och fulare än fulast. Visst är det sjukt! Jag ser ju på måttbandet att kroppen minskat, jag såg igår hos frissan att jag faktiskt fått en vacker kind/haklinje - och ändå - vill mer och vill det NU.

Nä, nu är det dags för natti natti... jag är så trött...

PUSS!

Tråk...

...igt värre är det!

Hedvig bortlämnad för konfaläger i en månad.
Hund och Emy bortlämnad under samma tid därför att jag är en dålig mamma som jobbar på sommarlovet och som dessutom måste börja flytt-tänka.

Vaknade klockan halv fem och låg sedan o gonade mig till klockan sju. Trist sovmorgon. En stund vid datorn innan den upphetsande frukosten bestående av två ikea-knäcke med grevémjukost och knappt 1dl fil. Sedan röj i kylen och i köket. Fotografering på tisdag och då ska salen-köket-allrummet vara "stylade". Dvs allt mitt "pesonliga" plock ska vara undanröjt.

Trots att jag flyttat så ofta har jag ändå en massa saker... inget av värde... men sådana saker som jag gillar. Pryttel... vet inte om jag ska skylla på pappas gener eller på faster Naimie (fast det är ju på pappas sida det också ;) )... eller är det kombinationen av gener från pappa och mamma (mormor var ganska duktig på pryttel och "fint för själen saker".

Lägenhetsuppdatering - gjorda flyttar i mitt snart 40åriga liv:
Kamrergatan 8 i Malmö
Kungsbrogatan 5 i Karlskrona
Norra Kungsgatan 10 i Karlskrona
Vasagatan 3 i Karlskrona
Ronnebygatan 19 i Karlskrona
Saltövägen 17 i Karlskrona
Brogatan 10 i Malmö
Styrmansgatan 30-32 i Karlskrona
- " - i annan lägenhet i samma fastighet.
Norrbäcksgatan 18 i Malmö
(sommaren i ett torp i Östergötland)
Tallrisvägen 22 i Örebro
Rydsvägen 394A i Linköping
Lantmannagatan 135 i Linköping
Kardborrevägen 35 i Södra Sandby
Groddgränd 18 i Höganäs
Briljantgatan 51 i Tynnered
Surteby Prästgården 2 i Björketorp
????

...hoppas jag kom ihåg alla nu...

Det gör ont...

... i själen!

Det känns som om något sitter där på insidan och river och vill ut... något som är stort och kanske lurvigt... något som hållit sig lugnt ett gott tag men som nu pockar på uppmärksamheten igen.

Imorgon är det två år sedan jag och töserna for vägen från Skåneland på väg till Göteborg med mellanlandning i här i Mark. Innan dess visste jag inte ens att denna plats fanns. Det var påskdagen 2007 och vårsolen sken över bygden. Det var då vi för första gången såg vår älskade prästgård. Det var då vi förälskade oss i dess omgivningar. Från den påskdagen till inflyttningen den 1/6 kändes tiden som en halv evighet. Månader som fylldes av förväntan och packande.

Så idag, två år senare, när jag går ut med Topsy på hennes morgonpromenad så gör det så ont SÅ ONT när jag tänker på att detta (efter knappt två års frid) ska ryckas ifrån mig.

De andra gångerna i mitt liv har jag frivilligt flyttat från något till något. Nu kommer jag att tvingas till en flytt för att andra beslutar sälja det hus jag hyr.

Egentligen handlar det inte om huset - inte om byggnaden - även om det är så att jag kände ett lugn när jag och huset blev ett. Prästgården med dess stora ytor som frigjort mig - prästgården med krånglande panna, svåröppnade dörrar, fönster som är trasiga, fönsterhaspar som saknas, fönster som läcker in så att väggen är fuktskadad, gamla slitna tapeter, ojämn värme pga dåliga element, slitet - men ändå i samklang med mig!

När jag flyttade hit med töserna var jag och de i så dåligt skick. Post-skilsmässa så att säga. Emy som blev utsatt för ett strypningsgrepp av en klasskompis i Göteborg, Hedvig som var utanför och ständigt rädd för skolkamraterna, jag som var sjukskriven för en utmattningsdepression. Den här byn, den här miljön fick oss sakta att må bättre. Fick mig komma igång med jobb igen, fick mig att våga gå korta promenader, fick mig att starta med en aktivitet - byalaget.

Jag är vanvettigt livrädd för att flytta.
För att tvingas skaffa ngt eget som jag inte tror jag kommer klara av att sköta. Jag har inte ekonomin och jag har inte orken och kunnandet. Jag är så påtagligt ENSAM!

Jag är vanvettigt livrädd för att tvingas bo nära människor i en större by/småstad. Jag vill inte vara nära människor mer än när jag själv väljer det eller på jobbet. Jag orkar helt enkelt inte med det.

Jag är vanvettigt livrädd för att åter bli så sjuk som jag var när jag kom hit. Det var naturen här som helade mig - bara tanken på flytt har fått mig i spinn igen och jag har börjat glömma saker och klarar inte av det jag borde.

Varför? Varför? Varför?

Samtidigt dåligt samvete för att jag vet att jag inte borde klaga. Jag har fått detta i två år och jag har det bättre än många andra. Jag har väl inget att klaga över? Eller?

Har jag rätt att uttrycka min oro?
Har jag rätt att se min oro som ett lidande?

Jag vill verkligen inte ta vuxen beslut!

Jag vill vara ifred i min älskade prästgård i min älskade by - byn som accepterat mig och som tagit mig till sig.

SKIT!

Jag vill bo HÄR!

Vill inte!

På torsdag i nästa vecka kommer det en värderingsman och värdera min älskade prästgård. Församlingen funderar på att sälja av fastigheten... jag har inget fast jobb så jag kommer aldrig kunna lösa ut den. Dessutom är det stora renoveringsbehov... pannan... fönstren... kök... badrum...

Men jag vill inte vara med om detta!

För första gången av alla ställen jag bott på känner jag att jag och huset andas samma själ. Jag älskar detta stället trots kalla dagar och pannproblem, trots spindlar och mördarsniglar och läckande fönster.

Så Gud... ge mig ett fast jobb eller ge mig en vinst på lotteri eller ge mig en rik händig man eller kvinna FÖR JAG VILL BO KVAR HÄR I PRÄSTGÅRDEN!