Annandagspredikan

Tänk er att ni går där på vägen fyllda av sorg, utan att egentligen ha hunnit begripa vad som hänt de senaste dagarna. Fyllda av skräck för vad som kan hända med er själva, era liv, era familjer… så kommer någon lugnt spatserande upp mot er. Vagt kan ni känna igen stilen på gången, kroppens hållning – men ni kan inte placera personen…

Jag tror att det kan ha varit så den där måndagen. Två vänner på väg till Emmaus efter en smått kaosaktig helg i Jerusalem. Skrämda hade de kanske flytt ut ur staden när de hört om kvinnorna som sett den tomma graven. De senaste dagarnas virrvarr av händelser låg nog som ett töcken i deras hjärnor.

Allt hade ju gått så fort, sveket, gripandet, smädelsen, korsvägen, ljudet av spikarna som drevs genom kroppen, gråten, klagan, förtvivlan, nedplockandet att mästarens kropp, gravläggningen, kvinnornas vandring till graven, gravstenen bortväl – förvirring.

Inte kan vi väl klandra dessa två trötta vandrare på väg till Emmaus att de inte kände igen Jesus där på vägen.

De måste tro att de mött en smått galen man som tycktes ha varit där i Jerusalem under helgen men ändå ha undgått allt det kaos som rådde i staden. Klepoas som svarar honom med orden att: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar."

Och så i Jesu korta svar "Vad har hänt?" ligger den största själavårdande insikten – att låta personerna själva berätta vad som hänt- för vi har alla, som de individer vi är olika upplevelser av händelseförlopp…
Så ger han de två männen en chans att med egna ord bearbeta det som de varit med om. De får ge uttryck för sin sorg och saknad, sin oro och sina funderingar. De berättar och han till sist flikar han in med sin berättelse. Hela det historiska förloppet, en vandring genom profeternas profetior allt sedan Moses fram till honom själv.

Han sätter in deras liv och deras upplevelser i ett historiskt sammanhang. Han ger dem tolkningsnycklar för dem själva att använda. Men de ser fortfarande inte vem han är.

Så kommer de fram till huset.
Kvällen har börjat skymma.
Egentligen verkade det som om Jesus planerat att gå vidare, kanske för att visa sig för några andra, men de håller honom kvar.
Och där – i brödets delande öppnas deras ögon. Han försvann ifrån dem – men deras ögon hade sett…
De hade sett honom och de insåg med ens att de delat väg med och fått undervisning av GUDS egen SON.
Bitarna faller på plats. Pusslet läggs färdigt. Kaoset blir till ordning, förtvivlan vänds i förundran och glädje.
Och de bryter upp sitt nattläger och skyndar sig åter till Jerusalem för att återförenas med de andra Kristus anhängarna.

De finner den elva männen, de får veta att även Simon fått besök av Herren. Så berättar de om sin vandring på vägen mot Emmaus och de berättar om undervisningen han gett dem – allt som pekat mot honom, mot att Gud uppväckts från de döda.


Och genom generationer har ekot från den dagen klingat mellan jordiska väggar. I år har orden predikats ur predikstolar och vid köksbord. Han uppstod! Det tog inte slut… Gud finns! Världens lagar omkullkastade. Naturlagar omkullkastade. Det döda får liv. O död var är din seger och var är din udd? Rädslans täckelse faller. Den fria människan lever. Guds skapelse vibrerar i påskropets glädje. HAN ÄR UPPSTÅNDEN, JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN. Han mötte och möter. Går bredvid oss på vår Emmausvandring – på vår livsvandring - som en evighetsvän, som den frälsare han är.

Känner du igen mig?, frågar han och ser på dig med de ömmaste osynliga kärleksögon som du kan tänka dig.
Öppnar du ditt hjärtas dörr och släpper in mig?, frågar han.

Och kanske stinger det till i ditt hjärta på ett gott sätt, när han för evigt tar sin boning i dig.

Och en evig röst viskar i takt med dina hjärtslagDu är räddad, du är älskad, du är förlåten, du är fri - följ mig!