...ser jag solen sprida sitt sken överladugård och gravstenar. Det ser ut att bli en vacker dag... en dag full av saker att göra - fastän jag hellre hade gjort ingenting. Först av allt måste en predikan bli till... och jag har ingenting inom mig att säga just nu. Till det kommer också de två begravningstalen som måste färdigställas.
Mina tankar är just nu - förutom GBP-tankar - koncentrerade på var framtida boende och framtida arbete ska bli placerat.
Tankarna far till Skåne, och barnen viker sig för min längtan...
Om jag hade vetat att ngn köper in prästgården och fortsätter hyra ut den till mig - ja, då stannar jag. Känner att somliga i byn vill ha mig kvar och ser mig som en tillgång; och "JA" ja skulle kunna tänka mig fler år här. Jag trivs med boendet, med miljön och det som fritiden ger. Jag skulle kunna tänka mig att i framtiden arbeta i församlingen här (om det blir ngn tjänst ledig).
Men Skåne är alltid Skåne, och igår såg jag att en av de vackrast belägna orterna har en tjänst ute. En tjänst som motsvarar min profil; barn/familj/ungdomspräst. Och där nere har jag mina vänner; min släkt och en stor del av mitt liv.
Fast egentligen orkar jag inte flytta...
Fast å andra sidan är jag besviken på att livet blev som det blev i och med flytten hit...
Och ja, jag bär fortfarande bitterhet inom mig att arbetet som jag trodde var mitt drömarbete - med döva - inte blev som det skulle. Lycka till "M" nu när du tar över... även om jag inte förstår att man väljer bort heltidsprästtjänst...
Ibland är det jobbigt att vara människa!
Alla känslor som Gud gav oss; vår tänkande hjärna som gärna ger sig in i grubblerier.
1: Vad håller mig kvar här?
Svar: Huset och barnens skola.
2: Vad får mig att vilja till Skåne?
Svar: Det är "hemma" för mig och där finns vänner och släkt.
HJÄLP!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar