Tack Jaana! Närvaron blir när jag står där på söndag...
har nu sovit på predikan och nu på morgonen filat lite i hörnen på den. Så texten blev lite ändrad. Inte mycket, men ändå en uppstramning (tycker jag) som binder samman delarna lite mer.
Resultatet.

Predikan:
Jag är ganska dålig på att ta mig tid att sitta ner och lyssna på musik… det blir liksom aldrig av. Istället äskar jag att lyssna på radio… den står nästan alltid på därhemma som bakgrundsljud för dagens övriga aktiviteter och den är min följeslagare när jag kör bil… och kanske är det tur att jag gillar radion för där får jag en mix av olika artister som jag kanske inte annars hade lyssnat till… och ibland kommer det en eller annan låt som sättersig i huvudet på ett alldeles speciellt sätt.

När jag föreberedde denna predikan var det två låtar som dök upp, jag vet inte om ni har hört dem – men jag antar det – Den första är av Tomas di Leva /vem ska jag tro på tro på tro på när, tro på när det är så här/Och den andra är Marie Fredrikssons /Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, i en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten. Känna tro igen/

Jag gillar dessa låtar, och fast orden inte är mina egna så kan jag i vissa rader i sångtexterna känna igen mig själv och mina egna frågor.Vem ska jag tro på… när världen ser ut som den gör?Vem kan jag vända mig till med mina frågor?Vem kan jag lita på?Som liten var det mycket lättare. Utan att ifrågasätta kunde jag tro på det de vuxna sa och lita på att mamma fanns där på morgonen när jag vaknade.Som något äldre barn var det bästa kompisen jag litade på och lyssnade till, fram tills jag en dag insåg att det inte räckte.

Det räckte inte att tro på dem jag hade runt omkring mig. Där fick inte mina livsfrågor sitt svar och sin lösning. I konfirmandundervisningen hittade jag min tro, och jag fann svaret i Jesus, i den kristna gemenskapen och berättelserna om en Gud som älskar mig för den jag är. De första åren som nykonfirmerad var underbart ljuvliga… men med åldern kom mer frågor. Är Gud verkligen allsmäktigt god? Om han är det, varför finns det då stridigheter? Varför behandlar vi då varandra illa?

Min tros-kostym blev för liten, liksom naggad i kanten och ifrågasatt… Och frågan som ständigt återkom var:
Vem kan jag tro på i denna tillsynes känslokalla och egoistiska värld?

Åren gick och frågan låg där inom mig och jag vet inte om jag blev klokare… Mina universitetsår präglades av att Gud vändes ut och in på. Granskades i varje skrymsle… ifrågasattes…Och den kristna Guden ställdes mot andra religioners gudar, jämförelser och antagande… Hypoteser, teser och antiteser… Och ändå det faktum när jag lyssnade på radion och slog på TV:n… att världen är full av människor som rättfärdigar sitt handlande gentemot andra genom att göra det i sin Guds namn.

Jag kan erkänna att jag många gånger längtade tillbaka till barnaårens okomplicerade barnatro, till samtalen vid köksbordet hemma hos farmor, till tilliten, den som man ärvt… nästan genom ”modersmjölken”.

För frågan kvarstår: Vem ska jag tro på?

Så idag i evangelietexten blir vi inbjudna till att lyssna till mötet mellan Jesus och den romerska officeren. Den här mannen som egentligen tillhörde en annan tro och religion, som nu så självklart kommer till Jesus med en enda vädjan; kom följ med mig hem och hjälp min sjuka tjänare.

I den vädjan ryms så mycket kärlek och omtanke… en tjänare… en av andra ägodelar men som officeren behandlar lika väl som om det vore hans eget barn… och många har nog tolkat orden som att de gällde en son. Oavsett vilket så väljer han att lämna sin familjs traditionella gudabilder och böner för att gå till Jesus. Kanske hade han sett hur Jesus ingrep i människors liv… kanske hade han hört talas om snickarsonen som gjorde under. De må vara hur det vill med den saken, men ett är säkert. Han handlar utifrån sin tro, och med tillit. Han behövde inget under för att tro, inga dogmer för att förstå. Officeren hade det barnet har; den oförstörda tilliten. Tilliten att Jesus är Guds son och att han kan… Han litade på att Gud var med trots att han kom från en annan kultur och samhällstillhörighet. Han kom med sin tro och sitt hopp om att Jesus ville göra hans vän och tjänare hel och frisk igen.

Och kanske är det det vi alla ska göra. Kanske ska vi inte fundera så mycket… kanske ska vi inte försöka att intellektuellt förstå allting. Kanske måste vi lära oss att släppa taget kring det vi inte kan kontrollera. Jag tror att det är gott att då och då stoppa undan våra trossatser och dogmer, det som utgör vår religion, och i stället vända oss till källan själv. Lyssna till vad Gud har att säga till oss.

Jag tror att dagens söndagstema lätt kan begränsa oss. Temat är; Jesus skapar tro. I de orden ligger ett presterande. Att det är något som vi förväntar att Jesus ska skapa - nu. Tänker vi så så missar att detta är något som han redan har gjort. Trons frö såddes i Jesu undervisning. Där på korset gavs trons löfte till oss, gratis av nåd… där i uppståndelsens ögonblick gavs hoppet… där i missionsbefallningens uppmaning om att döpa alla folk gavs det eviga livets gåva. Den ligger där och väntar på var och en av oss, väntar på vårt eget initiativ att med barnets entusiasm ta upp den, öppna den, och använda den.

Kanske behöver vi hjälpa varandra att se detta, att inse att vi har fått tron som en gåva. Kanske måste vi lära oss att lyssna till varandra och ta del av varandras erfarenheter av tron och erfarenheter av Gud i våra liv.

Tron är inte begränsad till dogmer eller trossatser. Tron handlar inte om vad du läst och vad du kan. Tron handlar om att våga tillit, att våga släppa taget och ”falla”. Tron är att lita på att Gud är där för att omsluta oss… att Gud är där för min skull och för din skull – oavsett hur duktiga vi är eller inte är… oavsett vad vi kan eller inte kan.

Med officerens ord får vi be:Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir jag helad.

Och jag är förvissad om att Jesus svar till oss blir: ”Gå. Du trodde och det ska ske.”Amen

-25.9kg