Egentligen är jag nog lite skraj inför det som ska komma...
Vad kommer att ske med mig?
Kommer jag klara operationen (om jag får den)?
Kommer jag vara jag?
Men det positiva väger över.
För er ickefettisar kommer här några av mina drömmar:
* tänk att kunna knyta skorna utan att hålla andan.
* tänk att kunna ta en promenad med döttrarna (jag vill ta en pilgrimsvandring med dem).
* tänk att kunna få tälta igen.
* tänk att nå fram till proppen i badkaret.
* tänk att våga gå till simhallen.
* tänk att med lätthet kunna torka sig där bak efter stora A.
* tänk att kunna ta upp något från golvet utan bekymmer.
* tänk att en gång i sitt liv få gå in på Lindex eller dylikt och köpa ett par byxor som passar.
* tänk att än en gång i sitt liv få plats i ett par sloggi-trosor.
* tänk att gå altargången fram utan att bli anfådd då jag tjänstgör.
1 kommentar:
Det är verkligen inte konstigt att vilja när det inkräktar på ens dagliga liv. Det är som när jag skulle få ci-operation och jag skrev på bloggen om vad jag helst ville höra - katters spinnande och snöns knakande. Min dåvarande bästis ifrågasatte det och tyckte det var "futtigt". Men det är de där småsakerna som gör livet lättare och roligare att leva. Jag tycker inte du ska oroa dig för komplikationer. Lev hälsosamt fram till operationen - du är värd att må bra. Massor av pussar
Elinleticia
Skicka en kommentar