Nya tider...

Oj oj oj - det tog tid att komma på vad jag hade för inlogg.

Hösten har förflutit i en rasande takt och jag har verkligen inte hunnit med. Konstigt det där med tid. Som yngre tyckte jag att ett år var en hel evighet och nu, nu fattar jag inte vart tiden från midsommar tills nu tagit vägen. Visst ser jag det i almanackan... arbete... arbete och mer arbete.

Så helt plöstligt så står jag där inför alla storhelger, med allt som ska åstadkommas. Allhelgona, advent, jul. Och jag inser att en orsak att jag inte bloggat är att jag är så ordtrött. Allt producerande av text gör att den i annat fall outtömliga ordkällan synes sina. Orkar inte skriva, inte läsa... och inte heller sugen på att prata eller lyssna. Tystnad är underskattat. ...behöver inte vara total tystnad... men med möjlighet att bara lyssna till det jag verkligen vill lyssna till.

Det nya som hänt i livet är att vi tagit steget och gift oss.

På morgonen den 25 december efter att jag hållit julottan blev det av. Jag lägger till hans efternamn och heter numera Carlberg Mehrén. En fantastisk dag och händelse - men det känns som innan ;) bara ett tydligare bevis för andra att vi vill leva ihop och att vi menar allvar med varandra och sedan ger det lagligt skydd på ett annat sätt... men kärleken blir inte mer eller mindre för att man gifter sig. Den finns där efter den 25 precis som innan. Det var enormt roligt att församlingen ville sitta kvar under vigseln och dela vår stund (180pers) och gissa att vi var överraskade att det ordnats bröllopstårta! En sak finns att säga om denna församling. De visar sådan omsorg och kärlek att jag inte varit med om liknande innan. Det kanske är den stora skillnaden med att verka i stan/ytterstad och landet. Fantastiska människor med engagemang för sin kyrka och sin bygd.

(här skulle jag fått in ett foto men fattar inte hur man gör - det var enklare förr :) )

Navelsträngen klipps av mer och mer för var dag...

Det gör ont!

Ja, jag vet att jag har skrivit och talat om det tidigare men nu kommer det igen - för i natt har det upptagit mycket av mina tankar.

Det gör ont!

Det här med mitt eget åldrande och med barnens vuxenblivande - det gör ont! För jag har inte blivit äldre inom mig... fast det har jag ju bivit... Jag inser ju när jag ser på mina fantastiska gulliganmonster att jag måste ha blivit åtminstone 18år äldre ;) och det är ju något som jag måste acceptera och växa in i.

Men det skrämmer mig!
Varför är det ingen som tar upp dessa känsloutbrott och nattliga själskamper på föräldrarträffar och andra "skaffa barn sammanhang".
Ja ja, min egen mamma har väl försökt att säga det genom den återkommande frasen: ...det kommer igen... För så sammanfattade hon nog det mesta när jag tyckt att hon pinsamt suttit och bölat på skolavslutningar och/eller stampat takten när vi lyssnat på musik... det kommer igen...
Och nu är jag där...
Gråtmild när det är skolavslutningar, töntigt larvande mig på affären (minns farmor Ebba som satte igång alla leksaker med batteri i när jag var liten), hönsig till tusen och samtidigt revirtänkande att jag fortfarande är den vuxna matriarken i mitt hem.

Nu är jag; Charlotte Elisabeth Ellinor - som nyss själv gick i sjätteklass- där!

DET HAR KOMMIT IGEN!

Och jag inser (med viss ångestfylld skräck) att det här är början till en ny fas i mitt liv-  en ny fas i mitt eget vuxenblivande - och ibland undrar jag om livet tar slut nu, för hur är jag kvinna utan småbarn? Vad ska jag göra nu med mitt liv? Mitt strävande och mitt arbete? Hur hittar jag MIN plats på jorden - utan att relatera till barnen som jag fått ansvar för - för de kan faktiskt ta hand om sig själva (nästan fullt ut) nu - och deras behov av mig är, om inte förminskat så förändrat...

Den där lilla tvååringen i det nya nattlinnet som var med och köpte Opel Astran i Linköping sitter nu själv bakom ratten med mig bredvid och övningskör på landsvägarna i Västragötaland. Den lilla Ollibollen som gjorde Titteliture och såg Ullimanter på stan - hon har nu gått ur grundskolan och ska in på gymnasiet. Och för första gången på 18år ska jag vara utan mina barn i en månads tid. EN MÅNAD när Hedvig sommarjobbar på scoutkonfa och Emy sommarjobbar på kyrkogårdsförvaltningen hemma "i staun"...

En månad med mig, Stellan, Topsy, Niobe och Kirke.
En månad som visserligen kommer fyllas av arbete och livstankar - men en månad utan mina barn.

Och jag inser att det är så det kommer att vara - det är så det kommer att bli - även om jag stundom önskat och längtat efter det så är det skrämmande när det slår mig att...
...
...
...om bara några år kommer mina små bäbisar att vara utflugna ur boet och jag kommer vara kvar med min stump av navelsträngen inom mig...



Psaltaren 128
Lycklig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar.
Du skall njuta frukten av din möda.
Lycklig du!
Det skall gå dig väl.
Som en vinstock som bär frukt är hustrun i ditt hus, som plantor av olivträd är barnen kring ditt bord.
Så blir den man välsignad som fruktar Herren.
Må Herren välsigna dig från Sion, så att du får se Jerusalems lycka i alla dina dagar
och får se barn till dina barn.

Må det går Israel väl!

Estelle, Eurovision, Pingst & Mors dag... allt i samma vecka...

Nåååå... har tanten äntligen hittat tillbaka till datorn. Tja, tillfälligt ;)

Den enorma uppgivenheten och ord-intryckströttheten är totalt förlamande. Tänk er att ena stunden kunna somna sittande var som helst för att i nästa stund ha hyperstress inom sig själv och inte kunna koppla av alls. Tänk er att vakna på morgonen och inse att det skönaste dagen kan erbjuda är en total tystnad, en mjuk säng och lagom med värme. Har snart gått på ½fart i över en månad. Stressen är inte borta - no way - men stundoms känner jag att: mmmm det kommer att vända. Kanske framför allt för att jag fått tid att gå på mina behandlingar (idag 2,10 joule). 16ggr har jag varit in på KSS i min lilla box (lampa 3- ska se om jag kan få in en bild ngn gång på den). Hur som... jag tar mig i kragen och försöker se framåt en dag i taget. Ska till läkaren idag och då får jag förmodligen mina provsvar samt att vi får tala om blodtrycket som inte vill... (eller, jo, det vill för mkt).

Veckan som har gått har i media präglats av barndop. Lilla Estelle bars fram till dopet av sina stolta föräldrar. All välsignelse åt henne och familjen - men -
jag är uppriktigt sagt TRÖTT på mediahysterin. Två stolta föräldrar, en underbart vacker mamma, kärlek och förhoppningar och ett litet sött flickebarn. JAMENHALLÅELLER!
De flesta föräldrar strålar i glädje över sina nyfödda. De flesta kvinnor är oerhört vackra då de får barn (det ingår liksom i paketet... den där extra strålglansen) och alla (ja jag påstår ALLA) bär på drömmar och förhoppningar inför vad livet ska erbjuda deras barn. Men långt ifrån alla barn har så många som kommer och hyllar, långt ifrån så många barn får så mkt paket och långt ifrån så många barn och föräldrar vet ifrån första stund att de inte kommer hamna i situationen att välja mellan blöjor eller mjölk. Nej... jag ger verkligen upp! Lyckönskan till kungahuset och dess nya medlem - men ner med överdrivet mediauppbåd och överdrivna gåvor (ge dem till ngt närliggande barnsjukhus istället och behåll en tiondel själv). Ja, jag vet att kungahuset gör mkt för barnsjukhus och så - men jag måste få ur mig min frustration.

Nästa diss är eurovisionsslagerspektaklet - ja - jag vet att jag nu kommer att reta gallfeber på en hel nation om nu alla väljer att läsa just mitt inlägg. Jag kan inte rå för att jag inte tycker att det är något speciellt. Likaså här tycker jag att pengarna kunde spenderats på något mer långvarigt och bestående. Det är inget nytt att jag inte gillar spektakelfestivalerna och värre blev det sedan det skulle vara x-antal deltävlingar, andra chans, final och sedan internationell semifinalsomgång innan finalen. Jag har även här gett upp. Och visst var det väl fint och pråligt - men på den inhemska befolkningens bekostnad. Ja, det kommer att betinga lite mer turism under några år... men i långa loppet?
Givetvis gjorde Lorene (förlåt stavningen) en bra insats. Hon har enormt fin röst - men jag... JAG gillar inte låten. Och jag måste väl ha rätt att inte gilla den precis som andra gillar den. Eller hur. Där fanns andra bidrag som fick mig mer glad (säger bara Come on and dance). Jag gillade inte "Tusen och en natt" heller... drog på smilbanden åt Herrey och impades av Carolas unga med starka röst. Men... nää... sedan ABBA har jag nog inte gillat låtar från Sverige som vunnit vidare värst (däremot Johnny Logans bidrag). Nå ja... nu har jag fått ur mig det.

Pingsten då - ja den har jag njutit av i värme. All bidragande solning är av godo (i lagom dos) och sola i skuggan ger också näring åt kropp och själ. Och på mors dag... en fin mugg - en vimpel - fisklunch vid SPIKEN och lite sightseen även om jag och Emy inte är så turistiga av oss (har jag närt en kommunist vid min barm - skämt å sido - vi har liknande åsikter om ovan nämnda fenomen, if I got you correct baby, även om hon/du gillade Euforia).

Men idag är det en annan dag - och egentligen är det den dag som är början på resten av mitt liv. Det ni! Det går inte av för hackor. Läser Zahiren av Cohelio - svårt att koncentrera mig på läsning... men jag måste stimulera hjärnan för annars är jag rädd att den aldrig blir som vanligt igen...

over and out

Aldrig så trött...

Tror aldrig att jag varit så här trött - men nu ska det väl vända.

Ibland blir det inte riktigt som det var planerat från början. Men kanske det ligger ngt sunt i det. När det inte blir som tänkt måste man ju kasta sig in i det oplanerade och oväntade... och även om det är jobbigt när man står i det så innebär det att man är mitt i livet. Mitt i ett friskt flöde. Förändringar kan vara positiva om du/jag vågar se dem som möjligheter istället för hinder.

Du/jag har möjligheten och ansvaret att förändra vår framtid - så sluta att skylla ifrån dig/mig och ta itu med livet igen.

För älska, njut, lev, skratta och ta vara på de korta dagar vi har i detta liv. Det är DITT ansvar!

Didn´t see that coming - oh yes I did!

Ledig dag... äntligen en ledig dag.

Ja, det är kanske mitt fel att jag inte fått in en ledig dag på länge - men hallå... give me a break - det kom liksom påskvandringar och en påsk emellan. Ska egentligen inte klaga för tre av dagarna tog jag på mig alldeles frivilligt. Men i efterhand undrar jag om jag någonsin kommer att fatta att Stilla Veckan aldrig mer kommer att vara stilla. Trist insikt eftersom påsken (speciellt skärtorsdag och långfredag) är de av våra kristna högtider/helgdagar/traditioner som värmer mig mest inombords. Det sorgliga är att jag inte firat med familjen. Ja, mat fick vi väl i oss som vanligt - men jag har inte "varit närvarande".

Det är synd om barnen och Stellan att jag inte har mer ork för tillfället - det som är mest skrämmande är att jag känner igen en hel del av tröttheten... det liknar alldeles för mkt det som skedde när vi bodde i Götet. Men hur mkt mer kan jag skala bort? Har redan skalat bort mitt regelbundna bloggande... min telefonkontakt med vänner... mitt pluggande... och säkert massa andra relationer, vilket får mig att fundera över om jag bortprioriterar rätt saker.

Nåväl, nu sitter jag här med en hyfsat orörd dag framför mig. Har bokat in en lunchdate på stan. Borde ringa A för arbetet till kursen. Borde kolla egenom gammal post och mkt mkt annat, bland annat telia och telenoravtal. Men det blev början här, spridda tankar vid ett tangentbord. Solen lyser in genom prästgårdsfönstret och badkaret lockar med varmvatten och luktegott.

Efter varje långfredag (fysisk som psykisk) kommer en påskdag - och i påskdagens ljus får vi nu leva!

Och ni alla vänner som känner att jag inte finns närvarande hos er - jag är här - men lite lätt stukad.

Turkisk youghurt och frysta hallon...

...kaffe och ngr skorpor...

Snart dags att sätta igång dagen på riktigt. Ta mig upp till duschen, klä mig och fara till Lilleskog för samtal. Har suttit en lång stund vid FB och tagit igen lite förlorad tid. Har inte blivit så mkt kontakt med vänner där på länge - tiden räcker inte till. Och en snabb titt i alman ger för handen att jag inte har tid med ngt mer än arbete de närmsta veckorna. Stilla veckan är definitivt inte stilla för mig! Men jag tror på en uppståndelse och ett liv efter påskdagen ;)

Har läst församlingsinstruktion, dop- begravningspastoral och konfirmandhandlingsplan...
Har bokat stygnborttagning för Kirke...
Har mailat... OCH fått svar...
...och funderat mer på jungfru Marie bebådelse/benådelses dag - K-G´s tankar sätter sprätt på hjärncellerna... får se var jag landar. Hur som så ser jag henne blick ibland när jag möter tonåringens katighet.

Nu får nog hallonen tina lite - fryser i magen -

Love peace and understandning gott folk! - Over and out!

Flaggan vajjar på sin stång...

... nej det är inte skolavslutning idag ...

Det är Hedvigs 18års dag!

Min första bäbis är myndig (och jag som knappt själv passerat 25års strecket eller - för det måste vara min mamma jag ser i spegeln och inte mig själv ;) ).

Jag vet inte om det finns någon forskning på hur mammans humör under graviditeten påverkar barnet (men det kan nog någon upplysa mig om). Hur som... de sista tre månaderna med Hedvig präglades av foglossning, kryckor och gråt. Ja, jag grät. Åt pizza och bölade.

Den 1 mars 1994 var vi in på ett vändningsförsök då Hedvig låg fel med huvudet i deflektion. Den "lätta massagen" av magen var snarare två läkarhänder inborrade ner till ryggraden och vrid runt. Gjorde inte ont - för de hade proppat mig full av intravenöst Bricanyl som fick mig att få dödsångest & hjärtklappning (och ingen tolk hade vi lyckats få och jag klarade inte av att teckna så bra med bricanylen i mig). Två ggr gjorde läkaren försöket men det sa bara slurp så var KnutHedvig tillbaka i samma läge igen. Gick där ifrån med en tid för planerat kejsarsnitt för de vågade inte låta några värkar komma igång (de visste inte om nacken var ok). Så vi går ifrån lasarettet i Linköping (fotograferade den dagen för att vara med på bild i deras årsredovisning) med ovetskap om vad som skulle ske. Var det ngt fel på bäbban - skulle jag med min övervikt klara en eventuell sövning om det skulle bli aktuellt. Perioden fram till kejsarsnittet var än värre bölmässigt. Jag planerade för det värsta ur båda horisonterna. Barngrejjorna stod i ett rum och mamma var tillsagd att går det bra så tar ni fram det / går det åt fanders så tar ni bort det. Och jag hade också planerat hur Stefan skulle klara livet om jag dog i förlossningen.

Kvällen den 14 mars (efter att folk från Uppsala varit där på dagen och talat utbildning/jobb med Stefan) åkte jag in på BB för att bli inlagd. Stefan fick också sova kvar under hela tiden efter förlossningen. Vi hade ett eget rum. På morgonen rullades jag in på op omkring 7.30. Det var svårt att sätta ryggbedövningen, tog tid, och när han väl fick dit den gjorde det så fruktansvärt ont att jag var säker på att han hade förlamat mig för livet. Troligen touchade han till ngt där inne - efter det har höften inte varit bra... men vem kan säga och bevisa att det var just detta... så det är/var att gilla läget. Ett läkarteam stod berett att ta hand om Hedvig. Det som fördröjde lite var att det pågick ett akut kejsarsnitt i rummet intill. Kl 09.14 kom hon ut. Stefan stod upp och jag var så rädd för att han skulle svimma. Tolken Ulla Remaeus Nilsson var med (fantastisk tolk!). När läkaren lyfte upp Hedvig kissade hon rakt ner i mig ;) vilket jag givetvis påmint henne om sedan dess...

Jag fick inte se henne. Navelsträngen klipptes och sedan sprang de ut med henne till läkarteamet. Narkosansvarige bredvid mig sa, när jag frågade om hon levde, att hör - hon skriker (det hördes genom dörren att hon skrek när de sprang iväg med henne).

När de kom tillbaka med henne klarade jag inte av att ta emot henne. De höll på att sy ihop mig och jag kräktes o mådde piss :( så Stefan och Ulla gick upp på BB där de fick mackor och juice. Jag rullades in på post-op... och där låg jag... De kom och visade placentan. Det var fantastiskt att få se det träd som funnits i mig och som gett näring åt Hedvig. Tänk om jag kunnat ta en bild av den!

Efter lunch någon gång kom de ner med Hedvig och jag fick äntligen äntiligen hålla och lukta på henne. Detta underbara - ett liv i sin famn.

Uppe på avdelningen var det dags att resa på mig och det var nära att jag svimmade vid första försöket - sedan gick det bra.

Sedan började kampen. Bröstmjöken kom inte igång. Hon snuttade och sög - jag pumpade tills det kom blod och masserade/medicinerade. Jag som alltid sett det som det mest kvinnliga av allt att kunna amma sitt barn fick inte möjligheten. Efter en dag började de ge henne vatten och sedan kom "domen" att flaska henne.

Inte nog med att jag inte fött vaginalt (vilket en del kvinnor säger är det enda riktiga sättet att föda trots att man blöder ut efterbörden precis på samma sätt) nu kunde jag inte heller ge henne mat (vilket sedan media och andra spätt på mitt dåliga samvete för att det skulle vara grunden till hennes gluten). Hade det funnits en sax där den dagen hade jag klippt av mig mina bröst. Ingen talade om detta att inte kunna amma då vi gick på föräldra"utbildningen"... Tack och lov för att vettiga läkare sagt att det inte har med det att göra och en läkare (själv snittad och med vaginalförlossningar bakom sig) sa att det var svårare för mamman att föda med kejsarsnitt - men att det var lättare för barnet. Ett kejsarsnitt sitter alltid kvar i mammans kropp - och fortfarande efter 18år känner jag var dag i duschen mitt snitt som en påminnelse (fick psoriasis i såret när det läkte - och gropar efter varbölder - och en invärtes knöl efter stygnen).

Efter en dag insåg sköterskorna att jag inte läkte som jag skulle. Feber tillstötte och en varbildning utan dess like. Man avvaktade till morgonen efter då jag fick träffa läkare som ville klippa upp såret. Vi hade ingen tolk - jag blev jätterädd och vägrade om det inte fanns någon som kunde vara med Stefan när de skulle göra det. När sköterskan sedan kom för att titta på såret klämde hon lite och då sprack det - det forsade ut var och blod... rondskål och sedan kompress efter kompress... Sedan var det att klämma var gång det skulle läggas om (såg hemskt ut). Sedan insåg man att man inte kollat mitt blodvärde - och när de gjorde det blev jag förbjuden att gå på toa ensam etc. Hade under 70 i värde. Ville inte ta emot blod då läkaren själv sa att han inte kunde garantera att man inte fick någon smitta och att han själv hade valt den långa vägen, enveten som jag är tog jag den långa vägen (tur i oturen eftersom jag senare fått veta att jag endast får ta emot plasma och inte blodtransfussion).

Sedan fick Hedvig en släng av gulsot...

Mamma kom upp efter någon dag - och när vi såg varandra i korridoren förändrades allt - en dotter var inte längre bara en dotter utan nu fanns moderskapet där. Den blicken bär jag med mig som en dyrbar skatt (tack mamma).

Omkring 10dagen om jag minns rätt så här långt efter fick vi åka hem. Men med hemvård, var dag kom distriktsköterskan och la om mitt snitt... vilket de gjorde i nästan en månad efter förlossningen. Och de var imponerade över Hedvig, för inte var det ngt fel på hennes nacke - snarare tvärt om... redan efter ngn vecka lyfte hon huvudet när de kom in... socialvarelse ;)

--- --- ---

Och nu... 18 år!

Sittande i sängen i sitt svart/mörkblåa rum med håret skyddat (långt hår och födelsedagsfrisyr). Men hon fick sin bilmatta ;) leksaksbil och motortidning... berlock av lillsyrran och av Stellan ett kamerastativ... två smycke av mig och min förlovnings/vigselring (den med datumen i - mitt vigseldatum var ju Hedvigs dopdatum) och ett löfte om bidrag till en tatuering när det är dags... kort av farmor och farfar och kort med 200kr av morfar. Dessutom smörgås/dammsugare på sängen... trots att jag avskyr det...

Nu är jag bara vårdnadshavare till en - men mamma till två...

--- --- ---

Grattis på din födelsedag Charlotte Hedvig Eleonora född 1994 03 15 kl 09.14 på lasarettet i Linköping.