Från prästgårdsfönstret

Det är då som det stora vemodet rullar in...

2012-01-27T09:38:00.001+01:00

Ja ja... nu kommer det. Vuxenblivandet och ålderskrisen.

Såg "the reader" igår, en film som rekommenderas! Men i slutet är den så enormt gripande att det gör ont i hjärtgropen. Och när det väl börjar göra ont där kommer resten som ett brev på posten. Väl i säng kom tårarna. Stackars Stellan fattade inte på en gång vad som skett... och jag tror inte att han någon gång i natt förstod varför jag grät så länge (han trodde att det var för filmens skull - men filmen var bara tändstiftet som gav gnistan).

Tårarna kom:
för att vi talat om döden tidigare på kvällen...
för att mamma påminnt om att snart sitter vi där själva med barnen utflugna...
för att det snart gått ett år och jag funderar på vad året burit med sig...
och kanske främst för att Hedvig snart blir myndig-fyllda och jag själv minns och måste förhålla mig till min egen 18årsdag.

Då när jag fyllde 18år hade jag redan provat på egenboendet genom att mamma pluggat borta. Jag och vännerna packade släpvagnen och dagen efter flyttade jag från Karlskrona till Malmö och var "vuxen". Sedan dess har jag inte bott hemma.

Och någonstans nu kan jag förmå att känna in mammas känsla, tror jag. Jag var sista barnet att lämna boet. Och även om det är som det ska vara och hon hade Tommy så måste det har känts. Övergången från barn förälder till tonårsförälder till förälder med utflugna barn...

...och man själv, inte äldre på insidan än den dag man själv tog steget ut i vuxenlivet...
Vem är det som ser på mig i spegeln, hur kom min mamma in i min spegel när jag tittar i den?

Alla drömmar som drömts väcktes till liv i natt. Och i tårarnas flöde undrade jag stilla om livets villkor är just detta oböhörliga att åldras och minnas. Minns jag? Ja, jag minns och alla osammanhängande fragment strömmar fram:

De små händerna och fötterna. Det perfekta lilla knytet mot mitt bröst. Min mammas blick när en mamma möter en dotter som blivit mamma... första smakportionen... dopet... vigseln... första julen... första födelsedagen... första kompisarna Linda och Ludvig... barnrytmik... flyttning... första mötet med lillasyster... dagisrymning... Klara... flytten... dagis... Madde... Österskolan... Lena... skolvärldens hemskheter... utvecklingssamtal... prästvigningsklädd i Sverigedräkter... scouter... Ebba... Björkbacken... Ingelas död... Mickis... flytten... ny skola... Topsy... Matilda... teckenkurser... skilsmässan... sorgen... flytten... ny skola... misslyckandet... dålig mamma... flytten... ny skola... Daphne... Niobe... pappas nya kvinna ... flytten... konfirmation... mammas nya... flytten... ny skola... scouterna... traktorer... Johanna... Carro... misslyckandet... och igen en ny man vid mammas sida...konfirmation... och nu snart 18år.

Och hon är fortfarande det lilla knytet som låg mot mitt bröst. De små fötterna att gnossa med. Örat som skulle gnidas när hon skulle sova. Gosekossan som bästefar köpt.

Och i helgen, pappa helg och jag kan smälta ner isklumpen i magen.

Vad har jag gjort av mitt liv? Jag vill inte åldras... Fast jag vet att det är ok, att det är som det ska... Och trots att jag inte alltid är den bästa av mammor har jag mammans hjärta. Jag har rustat dem för världen, de kommer klara sig... men inom mig är de alltid mina små knyten, mina älskade små knyten.

Tävlingsdeltagande

2012-01-18T17:28:00.001+01:00

Jag brukar inte delta i tävlingar men seriöst JAG VILL VINNA DENNA. Tänk bara tanken att sitta och komma på predikningar i en lila suit för hela mig MYYYYYYYYS

Och tävlingen hittade jag givetvis på en av mina favvobloggar (sedan i våras).

http://nilssonpettersson.blogg.se

Måndagmorgon...

2012-01-16T08:17:00.003+01:00

...så är måndagen igång igen. Huset är just tömt på folk (Stellan, Hedvig & Emy är redan ute i vardagen), och jag funderar starkt på att ta en kopp kaffe till. Några painkillers och sedan lägga mig igen och överväga hur denna vecka lämpligast rors i land.

Låter det dystert - nej då - bara den gamla kompisen psoriasis som spökar. Började i onsdags med domningar/sovande armkänsla/ för att i lördags brisera ut i att inte kunna röra armen alls (förmodar psoriasis entesit) och igår låg jag hela dagen och kapitulerade inför faktumet att jag behövde smärtstillande (vilket jag inte gillar). När jag inte lyckas övertala hjärnan att smärtan bara är nervcellerna som luras så har jag ont. I vanliga fall brukar jag kunna släppa ontkänslan ganska omgående. Men men... värst vad jag klagar... ;) Är så känslig för störningar. Men det är svårt att inte bli engagerad, exalterad, glad, ledsen, arg, irriterad, stressad o.dyl. Slätstrukenhet i humöret är inte min starka sida, fast jag vet att alla känsloyttringar påverkar psoriasisen negativt. Så kanske är det inte så konstigt att jag fick ont när jag väl slappnade av, för förra veckan var en tokvecka för mig. Visserligen hyfsad start... men onsdagens heldag och torsdagens resa tur & retur till Stockholm tog på kraften. I fredags dammsugning och början till undanplockning av julen. Barnvakt på kvällen... och lördagen julborttagande och långpromenad (fint underbart väder så Stellan och jag tog Kampavallrundan).

Och blickar jag fram på denna veckan så är det än mer att göra. Idag borde jag vara ledig (fast jag har saker som jag behöver göra) för sedan är det jobb tis - sön. Det är därför jag behöver ta en stark funderare på hur jag ror veckan i land utan att köra slut på mig själv. Lägga upp någon sorts strategi för att hitta EG-tid.

Vikten är inte ok just nu... är definitivt inte nöjd med mig... och det i sig påverkar också psoriasisen. Så där behövs också läggas lite tanke-pepping för att ta tag i mig igen. En stor del är att hitta tillbaka till regelbundenheten i ät tiderna. Fungerade mkt bättre på förra arbetsplatsen, men här får jag inte till det och därför blir det slarv och slarv innebär att vikten blir lidande. Som jag sagt så många gånger innan: GBP operation är endast ett hjälpmedel, jobbet gör du själv. Och det jobbet har blivit lidande när jag inte riktigt fått vardagen att fungera. Så ytterligare en stark orsak att ta en rejäl titt i alman och boka in även mattiderna. Svårigheten är ju för mig att jag jobbar/har aktiviteter/ på tider när kroppen vill ha mat. Blir att köra en tuffare omställningsperiod antar jag för att hitta tillbaka och kanske få kroppen att reagera positivt på andra tider.

Dessemellan har jag fortfarande oläst kurslitteratur att ta tag i - och beställa biljetterna till Uppsala. (Det blir nog att göra en att göra- lista...

En väninna frågade var jag hittade avkoppling och glädje just nu - om jag hade något att se fram emot. Deppigt värre svarade jag -nej-. Fick då frågan om vad jag skulle känna för att göra för att hitta det, utan begränsning bara låta fantasin flöda... och då kom det upp till ytan. Något som jag skulle behöva och som skulle få mig att se framåt med glädje det är (omöjligt att genomföra) fem veckors semester i värmen med sol och bad. Inser nu hur värdefulla mina veckor på GranCanaria var. Tänk om jag kunde få en ny remiss... iaf till nästa år...

Det är nyttigt att drömma!

Då var måndagen här igen...

2012-01-09T09:32:00.004+01:00

...verkar som om det blir måndagarna som blir uppdateringsdag. Kanske inte det bästa - då måndagar inte tillhör favoriten av veckodagar. Och speciellt inte när måndagen börjar med en gigantisk disk/tvätt/röra... SUCK.

VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE - MEN IDAG ÄR DET EN SURBLOGG UTAN DJUPARE MENING FÖR MÄNSKLIGHETENS FORTLEVNAD!

Avskyr ha de stökigt och jag vet att det i andras ögon säkert inte är stökigt men i mina ögon är det kaos. Men men - kaos är granne med Gud så vad är bättre.

Neggo-tendensen är hög idag. Vill egentligen bara sitta under ett täcke i ett mörkt rum och säga förbjudna ord. JA jag erkänner... men ibland kan det hjälpa att ta till kraftuttryck utöver det vanliga.

Det är snö ute - och enligt somliga är det fint och vackert och vintrigt (jag hörde dem på radion). Visst skiner solen och det gnistrar förföriskt. Men för mig är det kallt Kallt KALLT! ...och torrt...

Psoriasisen är i ett ~~underbart~~ skov nu... allt gör ont! Huden gör ont. Är torr, spricker, bråkar. Kan inte ha ringar på mig om jag inte måste. Inte heller armband och snart åker nog halsbandet också av. Trodde att psoriasisen "down under" var det dj-ligaste jag kunde uppleva men nej då... den är faktiskt pice of a cake jämfört med såren insidan näsan (helst i combo med C-papen... och utan min C-pap risk att somna bakom ratten). Kul kul... JA jag är SUR! Överväger att unna mig smärtstillande idag när dessutom lederna och musklerna verkar vara inne i ett skov de också. Men jag gillar inte ta tabletter... Nytt smärtområde är höger knä. Antingen är det i knäet eller är det ett sår på gång där med (men syns inget än) för det gör ont så fort jag vidrör det.

Ja, jag borde inte klaga när det finns så många andra som lider och så mkt andra sjukdomar som är mkt värre. Men just idag när det inte är en bra dag så hjälper det inte att tänka på alla andra. Idag är jag i min kropp, fången i den, och den släpper inte ut mig. Det går inte att bortse från att den säger STOPP och BELÄGG. Känns som om det är irriterande bubbelontisar på insidan huden - inuti benen och överallt knakar det. Vill simma! Men kan inte ens tänka mig att sänka ner denna hud i bassängvatten just nu.Vill gå ut! Men allt gör ont! Knakar och gör ont. Så, mysjoggingbyxor och nattlinne på och samlar ihop mig att ta mig bort till kontoret. Måste få lite av skrivbordshögen gjort. Får se om jag lyckas - men just nu känns det ogenomförbart att ens ta mig från fåtöljen ut till köket och en välbehövlig kopp kaffe.

(jag hoppas att mina barn slipper psoriasis)

Så...
Nu har jag deppat loss - och har du tagit dig tid att läsa ända hit så hoppas jag att din måndag är betydligt bättre än min och att du, vem du än är, förmår att njuta den strålande solen och den gnistrande snön.

Nytt år och nya möjligheter

2012-01-02T08:15:00.002+01:00

Nytt år är det... Välkommen 2012!

Trots kaotiskt hysteriskt bölande vid 12-slaget så blev det nytt år. Varför böla tänker ni... men första nyår utan mina tjejer... De hade givetvis jättekul och SMS:ade mig och allt, och jag var med Stellan så det var ju ingen fara med mig. Men ändå... i ett huj såg jag "barn"perioden vara passé och att jag nu går in i ett vuxenstadie med ena foten (om inte i graven så i alla fall) i pensionsåldern. Visst låter det hemskt. Men så är det ju. Hedvig och Emy är inga småtjejer längre utan tonåringar på väg ut i sina liv.

Nu sitter jag här... summerar i huvudet alla tankar och känslor efter jul- och nyårshelg. Inser att jag inte är en helgmänniska. Kom igenom allt och julen var faktiskt trevligare än på länge, tro det eller ej... Men ändå längtar jag ut i helglösheten efter trettondedagen. In i vardagslunken och med blicken fästad att så där i juni kanske vara mentalt redo att fira jul/påsk/pingst och allt annat.

Är lite övertrött - men nu är det bara en gtj kvar imorgon och en på fredag... sedan är jag gjtfri två helger och kan ladda på med nytt i batteriet. Hoppas jag iaf.

Nytt år och nya möjligheter!

Som jag sa i gårdagens predikan har jag en hatkärlek till nyårslöften. Men - det är ngt visst och något fräscht med dem. Att vädra ut gammalt och välkomna nytt! Så jag hoppas, för Guds skull och med Guds hjälp ;) att detta år ska bli riktigt bra för oss alla.

Välsignad Jul och Gott nytt år - Prettige Kerstdagen en Gelukkig nieuwjaar!

2011-12-19T14:07:00.001+01:00

Ännu löftets stjärna brinner.

Julens bud kring jorden når.

Släkten efter släkten finner

vägen som till barnet går.

Till vårt hem i Faderns hus

lyser oss den stjärnans ljus.

(Sv Psalmboken nr 126 vers 6)

Här kommer årets julhälsning... har inte kunnat skicka till er alla - så varför inte lägga det här så får ni alla ta del av det.
Allt kan omöjligt rymmas vare sig i blogg eller i julbrev men det kan tilläggas att jag faktiskt glömt ta med årets två ytterlighetshändelser TRAKTORRACE och DRAGSPELSMAGI-musikgtj med Kallis Bengtsson, båda två helt osannolika otroliga händelser som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Så vitt skilt från vad jag skulle välja på egenhand, men två saker som jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Och till församlingens underbara små uppmuntransgåvor kan också läggas julamaryllis, brödkakor och äpplemos + ett antal go´a kramar och mycket annat (vad sägs om specialleverans till dörren av Ica-handlaren som kom med mitt nygrillade fläsk). Och utöver allt annat arbete som präst så finns alla de som jag fått döpa, konfirmera, viga och de jag fått följa till sista vilan under året som gått, de och deras nära har satt spår inom mig och jag är tacksam över att få arbeta så nära människor, att jag får dela lite av deras livsvandring.

- så till årets julhälsning:

Berg den 8 december 2011

Så lägger vi ytterligare ett år till handlingarna och framför oss ligger en orörd jul- och nyårshelg.

Året som har gått har som vanligt bjudit på en blandning av ömsom glädje och ömsom sorg. Kanske är det det som är livet, att vara i varandet. Varken titta bakåt eller framåt utan bara leva just den stund som är. Det är något gott i varandet, att stanna upp i Guds kairos / i Guds nu, och njuta var stund med en nyfikenhet och försiktighet som om det vore både den första och sista dagen i våra liv.

Hedvig fyllde under våren 17år. Hon och hennes Oskar har snart varit ett par i ett år. Nästan all tid går åt till skolarbete och scouting. Just nu läser hon tredje terminen på samhäll-samhäll. Under året har två nivåer i teckenspråk tentats av vid Birger Sjöbergsgymnasiet i Vänersbor. Några sommarveckor hade Hedvig "piccolotjänst" på Billingsdals äldreboende. En plats där hon var mycket uppskattad.

Emy har hunnit bli 15år och i somras var hon över i Eastbourne på konfaläger och konfirmationen blev i Stockholm. Första terminen i 9-onde klass är snart avverkad och funderingar inför framtida gymnasieval är högaktuellt. Som det verkar i dagsläget kommer förstahandsvaket att ligga på humanistisk linje. Även Emy har varit några veckor på Billingsdal - men då som praoelev.

Kaninen Disa har fått flytta upp till kaninhimlen och vi har välkomnat lilla Kirke in i familjen. En liten söt gråspräcklig bondkatt. Niobe har sedan sist kastrerats och har under sommaren gått ute och smaskat sorkar/möss. Topsy börjar bli en gammal tant med grått hår och under året som gått har hon dragist med öronproblem.

För min egen del jobbar jag på som komminister i Berg. Underbara församlingsbor omger mig och oss med värme och kärlek. Små glada tillrop och överraskningsgåvor (bl.a. änglar och nyckering) ger den där guldkanten som det ändå innebär att vara präst på landet och bo i församlingens prästgård. En ny man står vid min sida, Stellan. Han har varit en vän till familjen under en längre tid och när livet i början av detta år inte blev som jag tänkt fördjupades vänskapen och resulterade i att vi förlovade oss den 14augusti. En underbar dag nere vid Sveriges sydligaste udde och i goda vänners lag.

Guds rikaste välsignelse i det år som ligger framför!

Ellinor & Stellan - Hedvig & Oskar - Emy

Att sköta om det viktigaste!

2011-12-09T07:37:00.001+01:00

Fredag morgon.

Stellan körde Emy och Johanna till skolan och sitter nu själv på tåget. Jag körde ner Hedvig till 26:an och sitter nu vid köksbordet med en kopp pulverkaffe. Borde vara mer seriös i frukosttankarna - men det är som om kraften till duktighet just nu ligger 3m under jordytan. En envis förkylning som varat i snart tre veckor tar både på ork, kropp och humör. Den ständiga känslan av otillräcklighet har smugit sig jättenära igen, och jag är aldrig nöjd med det jag presterar (fast jag borde vara supernöjd - för jag gör nog ett ganska bra jobb iaf).

Avskyr jultiden!

Det är så många minnen och tankar som kommer upp igen både från barndom men även från senare år (ja, mamma, du vet vad jag känner). Saknar enen i köket, där fanns tryggheten. All tok-hysteri och kommersiellt trams. Samtidigt som jag, likt många, drömmer om det välstädade Madickenhemmet. Det där fina harmoniska hemmet med juldekorationer och en välartad moder sittande vid pianot på morgonen sjungande när far i huset hämtar ner sina välstrukna döttrar. Men fatta någon gång! Madickens mamma hade Alva som piga... hon gjorde inte många knop själv av allt julstök. Att fluffa till en rosett och ge mat åt behövande skulle jag också fixa om någon annan tog hand om resten (tänker jag bittert när jag ser röran i tvättrummet från min plats vid köksbordet).

Att sköta om det viktigaste!

Det är det som allt handlar om - att finnas och vara närvarande (och julkorten som måste postas)... det är så mycket lättare att predika om det. Att få andra att värna sitt eget värde. För hur värnar jag mitt eget när jag inte är nöjd med mig (?!) och inte anser att även jag behöver det... är VÄRD det... Splittrat kaos och en kluvenhet inför det lilla Jesusbarnets leende från krubban.

Fredag morgon...
om ett par timmar begravning. Sedan MÅSTE predikan och gudstjänst förberedas inför söndagen... sedan måste jag se över konfa/föräldraträffen imorgon (dra ner ambitionen på pyssel eftersom jag nog är ensam där - kanske får räcka med samtal och korvfika)... sedan blomutdelning på äldreboendet... sedan söndagsgtj... sedan måste luciatalet ordnas... så lucia (men tack och lov inget mer inbokat den dagen)... fixa BAS-fikat och en dagordning, BAS, föredrag, mässa... SEDAN FREDAG IGEN och då är jag ledig LEDIG LEDIG LEDIG! Jag kommer vara LEDIG fredag - måndag nästa vecka. Fyra dagar! Jag längtar!

...kanske jag då kan kurera min förkylning, städa mitt hem och fixa jul även i prästgården... kanske jag då kan få lite självinsikt och unna mig det där extra av slapptid, bokläsning och kanske lite bakning. För nog är det trist när jag inte hinner sköta om det viktigaste!

Som efter varje större högtid...

2011-11-29T17:37:00.000+01:00

...kanske är det inte så konstigt att snuva, halsont och feber dyker upp efter en intensivhelg med många möten. Det är som det ska vara...

Lägger en fantastisk första advent bakom mig och blickar framåt och uppför den mentala uppförsbacke jag tycker det är så här innan jul. Försöker att inom mig själv inse, för jag är bra att peppa andra till det, att det blir jul även om det inte extrempyntas och städas. Alla måsten är ju måsten jag själv sätter upp för mig själv - eller... vad säger ni där ute.

Emy: Du får hjälpa din gamla ömma moder med bloggbakgrund - det blev inte så mkt bättre...

Nä, maten puttrar på spisen o den behöver nog ett vakande öga en liten stund iaf. Gubben är väl hemma vid 19tiden och jag har ännu lite jobb att göra...

11-11-11

2011-11-11T10:25:00.002+01:00

...och det är hundra år sedan det hände sist ;)

Världen överlevde då och den lär med all sannolikhet överleva även idag.

Idag är dagen av tacksamhetstänkande!

Sitter med dagens andra kaffe vid köksbordet. Kurerar en begynnade förkylning och ska se om huvudvärken släpper. Har massa borden innan det är dags för konfaläger -men ärligt- jag är TRÖTT så det får nog räcka med att ta en tur till Perssons och ladda med lite fil, mjölk och ost. Nästa vecka KH utbildning del två i Uppsala och det känns som om det kommer bli en semester att vara iväg, även om jag INTE läst böckerna för jag har inte haft tid.

Tid är bristvara för tillfället! Vet inte var och vad jag gör fel... men jag får inte ihop det. Visserligen är det mer regel än undantag att konfalägerveckan hamnar på dryga 60h... men när ska jag ta ut dem? De timmarna ska ju inte ersätta mina e-dagar. Ja, ja... det ger sig.

Har iaf underbara församlingsbor som bjuder på skratt och av sig själva! Igår en helt otrolig dag med livets alla skeden. Först föräldrabarngrupp (tack att jag fick låna lilla V och ha i knäet och boosta livsenergi), sedan begravning (tack för förtroendet att ha den och för den heliga ro som finns i avskedets stund), sedan juniorerna på klubb Fisken (tack för era samtal och att ni accepterar en "gammal prästtant" som dyker upp) och sedan ett av mina sockenråd (tack för att ni står ut med mig och för att ni tar hand om mig och omsluter mig med godhet). Tack också till mitt fantastiska arbetslag (det lilla som jag jobbar närmst med, för det andra ser jag mer sällan). Tack U & U, C, T, A, A!

Tack också till mammas Tommy som finns där & mamma. Deras Abbe finns inte mer... :(

Mina vänner: M som dyker upp på soffan med jämna mellanrum. E som finns kvar. M, C, Å och alla ni andra! Tack för att ni backar, lyfter, peppar och FINNS!

Men kanske mest tack till mina underbara barn som står ut med att laga mat och vara utan mamma flera dagar i rad... ja, jag vet att ni vill att det är annorlunda men ni gör det bästa för mig för att det ändå ska fungera! Och tack till Stellan i vars famn jag får ramla ihop på kvällen...

Utan er tre hade ingen tvätt eller disk blivit gjord denna vecka!

Tack till O med familj. Det var en lisa att vara hos L förra veckan och få tova och prata kreativitet. Jag behöver skapa med mina händer igen... då lever jag!

Nu hoppas jag att Emys förkylning går över och att Hedvigs "husmus" försvinner från rummet, att konfalägret blir great och att jag får orken och tiden att läsa lite i natt.

KRAM!

Vart tar tiden vägen?

2011-11-01T16:59:00.000+01:00

Det är min ständiga fråga för närvarande. Det verkar inte bättre än att jag stiger upp ur sängen tidigt på morgonen för att sedan i ett huj inse att det redan är natt igen och dags att nanna kudden. Deppigt värre! Men här kommer iaf en uppdatering:

Senaste tiden har en del arbete lagts på att göra min första tentamen färdig (hemtenta) i den förberedande kyrkoherdesutbildningen. Vet inte hur jag lyckas men hoppas att den ska bli godkänd. Sedan tar jobbet massor med tid ;) som det ska göra givetvis... men konstigt nog känns det för närvarande som att min arbetsinsats inte räcker till, fast jag vet att jag gör ett strålande jobb. Nu har jag erfarit två häftiga saker som präst. En för flera år sedan där en bestman vid en bröllopsmiddag frågar om han får kyssa prästen (vilket han fick) och nu i söndags då jag skulle krama om en församlingsbo och han lyfter upp mig samtidigt som han ger en bamsekram. Gissa att jag blev glad! Ibland undrar jag om församlingsborna inser vad de gör med sin präst, dvs att de får mig att skratta och le och tycka att jag har det bästa arbetet på jorden!

Emy är hos mormor denna veckan och jag hoppas att hon blir riktigt bortskämd där ;) Hedvig är hemma men har varit hos farmor och farfar i helgen tillsammans med Oskar och pappa Stefan och hans Sussi. Stellan sitter på tåget just nu på väg hem till Berg. Ja, tåget stannar givetvis i Skövde sedan är det buss som gäller. Tänk... om två månader är det slut på tågfarandet och ett liv med regelbundna tider kommer att inträda. Jag ser fram emot det!

Hösten kommer och med den minnen från hur det var förra hösten. Skulle jag inte säga att jag saknar så ljuger jag. För jag saknar - samtidigt som jag andas ut över att nu inte behöva den oron och allt vad det känslomässigt innebar för mig. Nu får jag det som jag behöver till kropp och själ av bekräftelse - men det har varit dyrköpt. För dyrköpt...

Psoriasisen är åt fanders trots att jag smörjer mig varje dag med kortison och mjukgörande. Avskyr när allt gör ont så fort jag rör vid huden, och att ha psoriasis inne i näsan gör faktiskt mer ont, enligt mig, än att ha det i underlivet. Kanske beror det på att jag ska klara av att ha min C-pap på nätterna och just nu förvärrar den bara näsan trots olja och kortison med svampmedel i. GBP kunde också varit bättre just nu. Har en svacka vad det gäller diciplinen med mattider mm, jag får lyfta upp mig i kragen! Dessutom klarade jag inte simma idag pga att jag fick ont i revbenen efter att ha lutat mig lite för långt över en frysdisk på City Gross i jakt efter den sista billiga fisken. Ja, skratta ni bara! Men ont gör det och ynkar mig gör jag SÅ DET SÅ!

Nä, nu ska maten strax sättas på. Anngreth-kyckling som Emy inte gillar men som Hedvig längtar efter. Så när katten är borta dansar råttorna på bordet - FAST - fick ett mess av Emy att hon åt ananassås. ORÄTTVIST!

Farmor Ebba och Mormor Henny

2011-10-05T15:45:00.000+02:00

Idag har de varit med mig båda två.

I höstens första kastanjer på parkeringen i Väring kom farmors ord till mig. De obligatoriska tre kastanjerna som ska ligga i kappfickan var bara tvugna att plockas. Allt för att undvika värk under året som kommer ;)
Tankarna på höstpotatisen och att vi snart kan äta råloper med stekt fläsk igen.

Och mormor...
Ja, hon kom till mig inför andakten som skulle hållas i Bergs kyrka vid "äldrelunchen". Det blev på temat kärleken. Så efter porterstek och psalm 96 blev det både frälsarkrans, agape, filios och eros. Minnet av Lennart som berättar att han och mormor alltid somnade hand i hand om kvällarna... ungdomens kärlek som förenades på "ålderns höst".

Ibland förundras jag över saknaden av de som gått före - för även om jag inte smärtsamt sörjer dem så saknar jag. De blev ganska gamla ändå, så döden kom väntat och naturligt. Men tankar finns där och rätt vad det är poppar minnesbilder upp. Och tidens gång innebär att jag ser hur jag själv dag för dag kommer lite längre upp i pinnhålen på livsstegen. Jag ser likheter från dem. Det som blev mitt arv att bära.

Annars knatar livet på med ett konstigt lugn.
Stress - förvisso - en hel del arbetsstress. Därav ingen uppdatering på länge.
Men inuti mig råder ett känslomässigt lugn. Det jag saknat och sökt får jag i stora doser, utan att be om det. Ibland smyger sig en tanke in, mitt i allt livskaos som ändå är, att "så här är det att ha ett normalt familjeliv". Fast jag inte vet vad normalt är om det nu finns något som är normalt.

Jag grubblar mycket!
Och vet inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt lever jag!
Lever, älskar och älskas.

...och det gör inget om skedar, gafflar och knivar inte ligger spikrakt i sina fack...

Otto, pinnar, äpplen och blåst!

2011-08-29T10:33:00.003+02:00

På ett sätt är det fantastiskt när den kommer... hösten alltså...

Jamen jag vet att somliga fortfarande hävdar att det är sommar, men nog känns det som höst när jag tittar ut genom fönstret. På grenarna samlas allt fler gula blad och nu går det inte längre att skylla på torkan. Det blåser i träden och pinnarna faller obärmhärtigt mot grusgångarna i trädgården. Dessa pinnar, tillsammans med ett antal nerfallna äpplen orsakar de mest krumbuktiska utgångar ur mitt hem medelst Topsy i sitt koppel. För om det är ngt denna galna hund gillar så är det just pinnar och äpplen. På tal om Topsy så är hon mäkta skeptisk mot Otto.

Otto bor hemma hos en i grannskapet nära kyrkan. Han håller mestadels till i trädgården på framsidan där han går ömsom fram och ömsom tillbaka. Otto tycks vara helt outtröttlig och han får mig att minst sagt få ångest ;) för i Otto´s familjs trädgård är det oklanderligt grönt och skönt. När Otto är ute och jag går förbi med Topsy händer följande. Vi närmar oss Otto´s gård med viss nyfiken försiktighet. Otto lokaliseras och Topsy intar ställning likt en av Walt Disney´s tecknade bulldogar, ni vet de som ställer sig bredbent på alla fyra med tassarna lite vinklade mot varandra för att på det sättet göra sig större och mer skrämmande. Topsy´s svans hänger som ett J rakt ned - och ni som känner Topsy vet att detta tillhör ovanligheterna för vår galna vovve. Hon brukar i ALLA sammanhang vifta på svansen så till den milda grad att jag ibland funderat på att meddela Fotum eller ngt annat kraftbolag att konstuera ngt som kan omvandla viftandet till ren energi. Hur som... där står vi... Topsy och jag. Jag lungt sägande att "Otto bor där. Han är inte farlig. Han får vara där.". Tospy skeptiskt vädrande efter Otto... tittande... vädrande beredd till attack. När jag sedan sakta drar i kopplet så kommer vi två steg innan Topsy sätter sig och GLOR innan hon börjar om igen - bredbent på sin vakt. Det är ganska spännande att gå förbi Otto´s tomt och det gäller att ha tålamod och inte vara bråttom. Ja, för er som undrar... Otto är "grannens" svarta automatiska lilla självgående gräsklippare ;)

Psoriasisen är inte skoj... förra veckan kom små PPP på händerna och ett utslag under ögat. Varför? Jo, en ---- issue fick min kropp att gå bersärk, och det spelar ingen roll att jag försöker övertala den att det är lugnt. Men men, det är bara att rida ut det hela. Koppla bort tankarna på att ha mascara och kajal på ett tag och smörja smörja smörja. Vaknade i morse och eftersom det gjorde ont redan i natt så blev det bara mjukgörande salva idag på armar, ben, ansikte mm. Nåväl. Någon gång ska väl vara den första att få PPP på händer och få psoriasis i ansiktet. Foten i kläm - jajjemänsan.

Ja, just det... blev ett år äldre igår och jag kan säga att det var en riktig egoboost att få alla gratulationer på FB. Tänk att det finns så många där som bryr sig om mig :) Det känns skönt och jag känner mig rik (förutom ekonomiskt).

Annars är allt igång igen. Vardagen med jobb och skola. Hoppas att allt landar tryggt och säkert och att kraften räcker fram till nästa ledighet. Känns lite motigt- men motgångar har vi väl för att övervinna eller?

Så är terminen igång...

2011-08-23T07:47:00.006+02:00

... och allvarligt talat så vill jag inte!

Emy startade skolan igår (och nu är första "anhöriglappen" skriven). Fick väl ett schema som andra gillade men inte hon/vi. För hur tänker man då man lägger NO först på morgonen och Matte på em? Matten borde ligga före lunch då man har lite brain kvar - tycker iaf jag. Har ett mkt klokt barn som startar dagen med att grötboosta sig. Hoppas att det håller i sig (och att jag hittar en övernaturlig kraft att ta mig upp och serva med detta - för det skulle jag iaf önska att jag kunde fixa varje dag).

Hedvig startar idag och jag ska köra henne till skolan. Jag hoppas så att det ska flyta på bra och att hon iaf överlever sitt schema. Det är tufft att plugga... KRAM o lycka till min skatt.

Stellan började jobba igår och visserligen är det väl skönt att komma igång med rutinerna igen - men nog hade jag önskat fler sena lediga morgnar. Har inte "myst" färdigt på långa vägar och jag är inte människa när han går upp på morgonen. Go´som han är låg morgontidningen på köksbordet när jag kom ner och skulle fixa frukost. TACK ;)

Jag då?
Ja, jag försöker komma igång med ngn form av vardag. Samtal som ska ringas. Middagar som ska lagas. Höst som ska planeras. Böcker/kurslitteratur som ska läsas. Läkarbesök som ska bokas/avbokas. I en strid ström avlöser de varandra... alla vardagens måsten.
Det viktigaste för mig är att ta tag i mig igen. Jag har kopplat av för mycket i sommar och unnat mig för mycket av livets lekamliga goda. INTE BRA! Jag är så missnöjd med mig själv och måste nu ta kontroll över rodret igen. Även om jag faktiskt sluppit yrsel på flera månader så är det inte värt det... Jag måste komma neråt igen och få styrsel på livet. Få ihop vardagen med tider och mat. Lagom dos "gott" och "nyttigt". Målet är att unna mig ett simhallskort så att jag kan börja simma iaf två gånger i veckan. Kanske i samband med att jag ändå kör Hedvig ner till stora vägen. Försöker hitta motivationen till det eftersom jag inte gillar att träna på gym. Håll tummarna att jag hittar den, och hittar en överbliven peng att sponsra det hela med.

Fick en fråga i helgen om jag tvivlade... efter ett samtal om tro och religion... ja - tvivlar gör jag väl stundoms (det är nyttigt för då växer tron). Men tvivlet handlar inte om att jag tvivlar eller ångrar min tro. Nej... snarare ligger mitt tvivel (eller min förtvivlan) på det faktum att så mkt ont gjorts och görs i religionernas namn. Det blir nog höstens grubbel för min del - och det gjorde ju inte det hela bättre att gångna söndagens texter handlade just om att vara goda förvaltare ;). Nyttigt med tankejobb.

Nej, mina vänner, vilka ni nu är. Min livsvisdom för idag blir som alla andra dagar det enklaste och svåraste av allt...

Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta

och hela ditt förstånd

och din nästa så som dig själv!

Vad är då Gud?

Enligt Luther är Gud det varpå ditt hjärta fullt förtröstar.

Vem är min nästa?

Alla runt omkring mig oavsett etnicitet, könstillhörighet, religion etc.

Så är det dags igen...

2011-08-18T22:24:00.005+02:00

... nu kommer den över mig med fart- insikten om att hösten är här och med den skolstarten. Redan när City Gross började köra sin "skolstartsreklam" i slutet av juli började min ångest krypa närmre. Och nu går det inte att undvika. Nästa vecka är helvetet igång igen! Fyra år till sedan har jag rott barnen i land - om fyra år har jag inga barn i grund- eller gymnasieskolan om allt går som det ska.

Jag vet att jag borde vara glad över vårt svenska skolsystem och att mina döttrar erbjuds utbildning, men... lika bra att få det sagt en gång för alla:

Från den dagen Hedvig gick från dagis in i skolvärlden på Österskolan har jag hatat varje sekund av det hela. Hatar att "staten" bestämmer över mitt och mina barns liv. Alla är inte skapta att stiga upp och vara i skolan kl 8.00 eller 8.40. En del hade jobbat bättre 10-18 eller nåt sån´t. Jag hatar att barnen får med arbete hem att göra - för jag är definitivt inte en pedagog och jag förmår inte att lära dem på ett bra sätt (iaf inte matte). Jag hatar föräldrarmöten, klasskassor och utvecklingssamtal. Och inbilla mig inte att gymnasietiden är frivillig för det är den i praktiken inte!

Visst kanske det hade sett annorlunda ut om vi inte flyttat runt så mkt. Men jag vet inte... tyvärr tror jag inte det. Vi har provat på kommunala skolor och friskolans värld. Och hade jag fått plocka godbitar och lärare ur alla de ställen vi har erfarenheten av så skulle jag nog få ihop en bra skola till sist. Men som det är nu så är det en lång termins plåga som ligger framför och jag VILL INTE!

Missförstå mig rätt...

Jag älskar själv att plugga och vill att mina barn ska känna det samma. Men jag hatar läxstress och tentor, utedagar med lunchlådor, tvätthögar och körningar (ja jag är väl medveten om att jag valde att jobba i Berg och att prästgården ligger bortom all ära och redlighet vad gäller allmänna kommunikationsmedel).

OM barnen hade fått flexiblare arbetstider. Mer tid till egenstudier under lärarhandledning. Läxläsning inbakat i skoltiden - ja då skulle det kanske gå ihop sig för mig. Då kanske stressen hade varit lägre och rädslan inför vardagen mindre. Tänk om de hade fått möjlighet att ha en buss utanför (eller i närheten) av bostaden - tänk om den hade gått en ggr i timmen iaf, tänk om de hade fått börja senare på dagen och sluta senare... tänk om tänk om...

Nystart!

2011-08-16T18:15:00.005+02:00

Livet har gått vidare!

Ellinor och Stellan

Smygehuk

20 14/8 11

Visst är det märkligt - men på något sätt har det bara glidit in i en skön vardag där jag får all den kärlek och bekräftelse som jag längtat efter. Och jag får ge ömhet och smekning över kinden tillbaka.

Borta är ångesten över att vara onormal i mina behov av kramar, tillåtet är att sitta på soffan däckad av psoriasisartritsmärtan, tillåtet är att ligga nära då jag somnar och vaknar, tillåtet är att gråta över drömmar som varit och inte blev som jag önskat. Tillåtet är att vara rädd inför det stora som ligger framför, livet tillsammans - det nya, ovana. Borta är ågren över djur som är flerpiga i huvudet, tillåtet är att välkomna nya.

Jag är - och får vara - den jag är med mina fel och brister.

Visst återstår där ett stort arbete i mitt beteende ihop med en livskamrat... Jag måste lära mig att slappna av än mer, att tillåta mig bli älskad och att se att jag är inte ofelbar. Insikten måste landa att om inte jag är ofelbar måste ingen annan vara det heller. Arbetet pågår med att släppa lite på min kontroll (give me cred för att jag faktiskt klarat av att inte planera semestern minutiöst utan acceptera förändringar och saker i sista minuten och att jag inte plockat i ordning mina lådor i köket) men det är lång väg kvar och det krävs inte mkt för att få mig totalt utmattad.

Det känns konstigt. men jag läker innifrån genom det jag får utifrån genom en man som bär mig över mina mentala trösklar och som håller om mig när det blåser kallt.

Semester - "Ester - bannade fläskfia"

2011-08-02T08:21:00.014+02:00

Helt sanslöst!
Cyberspace åt upp hela mitt inlägg som jag just skrivit. Suck!

Så nu blir det inte så genomtänkt eller grammatiskt rätt... nu blir det bara fingerdiarré med tankar som far omkring i mitt huvud...

Semestern är här!
Redan andra dagen av "min"-tid. Tidig morgon igår resulterade i städade köksbänkar och skafferi. Idag en ny tidig morgon, Stellan arbetar så det fick bli en stund med honom. Vem vet... kanske dagen idag resulterar i ett städat skrivbord. Har hunnit gå en runda med Topsy fram och tillbaka till kyrkan. Det bästa med sommarmorgnar är att kunna gå ut iförd bara nattlinne och kofta. SKÖNT! Solen skiner och det blir en timme ute om en lite stund. Platt fall på mage och rygg - psoriasisen behöver det!

Tänk!
Över fem år sedan jag flyttade ifrån min ex-man. Konstigt! Jag minns ju det som igår -samtidigt känns det som en hel evighet sedan. Över fem år som "ensamma mamman".
Och nu i år... det har gått över sex månader sedan J försvann ur våra liv (det skulle varit två år sedan vi träffades för första gången nu till helgen). Ja ja... men det hade väl varit på väg under en längre period. Men hur det än var så var han den första relationen efter skilsmässan.
Och nu... snart sex månader med en ny/gammal man. Vi har ju känt varandra länge så han är ju inte "ny" även om vår relation är ny.

Sex månader och jag räds fortfarande alla ord om kärlek och att älska. För hur hittar jag detta igen att fullt ut tillåta mig att bli älskad och att älska? Jag är så rädd att det ska göra ont igen. Rädd att vi inte ska klara av det. Att något ska komma emellan... samtidigt njuter jag av att vara älskad. Vara omhållen... vila tryggt och sova gott med en varm trygg arm omkring mig. Det är inte ofta vi går till sängs vid olika tid - det är så tryggt att få somna nära intill. Jag är rädd att mina nojjor och mina sidor ska skrämma iväg - men det som andra kanske definierar som hårdhet är mitt försvar så att det inte ska göra så där tokont igen. För jag vill verkligen inte vara med om det. Jag vill få ha en vuxenrelation där jag tillåts vila och får lov att känna mig trygg i ett jämlikt/jämställt förhållande. Ergo - det som Stellan ger mig.

Semestern är, som jag sa, här! Men också insikten om att ta tag i livet igen. För bland allt det positiva som Stellan ger mig så sker också ngt negativt (fast det egentligen är positivt). Han får mig att slappna av - vilket syns på vågen. Och vågens dom gör mig ledsen och deppad. Att göra en GBP är bara ett hjälpmedel. Den som tror ngt annat tror fel. Om man äter sötsaker och/eller onödigt mkt och inte rör sig, så går man upp i vikt. Så nu är det ego-tid för mig för att komma på banan igen - och eftersom jag har svårt med motionen så blir det maten som får lov att regleras och stramas åt igen. Visserligen små promenader och sjö-dopp blir det ju, men det är inte tillräckligt. (Badade med Stellan vid Flämslätt igårkväll - mysigt).

Idag åker bonus-Mickis och bonus-Ida hem. De har varit här i nästan en vecka, löste av bonus-Madde som var här dessförinnan. Jag är rik som har dessa underbara bonusungar emellanåt. Jag älskar er som om ni vore mina egna - fast jag är tjatig ;) och tantvarningen är där.
Och om några dagar ska Hedvig till familjen T-N och sedan R. Emy ska till pappa, och jag ska gästspela vid Kattunga kyrkoruin.

Annars blir det nog semester på hemmaplan. Vila vila och vila!
+ att ekonomin lämnar mkt att önska. Nu skrapas det triss i TV-rutan och jag erkänner att nog önskar och drömmer jag om "plöstligt händer det". Jag vet exakt var jag skulle stoppa in alla lucidorer (som mormors Lennart kallade dem). Allt ifrån 25kronan till mångmiljonen vet jag var jag skulle göra av. Jag drömmer mig bort - och ärligt talat så är det väl drömmen som är det viktigaste. (200 000kr vann damen från Kågeröd i rutan)

Nej kära vänner där ute... nu blir det inte mer idag... nu ska kaffe ner i strupen sedan ska kroppen ut och exponeras för solen. Psoriasisen behöver det även om jag själv inte gillar att svetteligga ute.

Semester inom räckhåll!

2011-07-25T10:51:00.002+02:00

Kan inte fatta att jag är så trött!

Det är som om hela jag håller på att ta slut. Som om kroppen säger STOPP och NEJ. Symptom som magont, diarréer, huvudvärk, ryggont, psoriasisblomning, PPP, förkylning, uttalsfel och mkt annat är frekventa. Det positiva är dock att jag sover... sover och sover... sedan i onsdags har jag sovit mer än vad jag gjort de senaste veckorna. Så fort jag lagt mig ner på soffan eller sängen så har jag somnat. Antar att det är kroppens sätt att säga att det är dags för vila, semester, avkoppling. En vecka kvar! Nästa söndagkväll efter gtj så infaller den - SEMESTERN - och jag ska inte göra mer än att vila, städa, kanske tvätta fönster, läsa och njuta. Tja, första söndagen har jag ställt upp på att ta en gtj "hemma" i Björketorp. Men det ska bli kul! Träffa gamla kändisar igen... Hade tänkt kunna åka till Holland eller ngn annan stans, men det blir hemmafronten som det ser ut i dagsläget.

Annars är det idag en lugn dag och kvällen kommer spenderas med en gråtande Emy (vi ska se Harry Potter). Det är ju löning idag så en runda till IcaMaxi blir det nog, för skåpen gapar tomma! En tuff månad bakom och en lika tuff framför.Det är bara att inse... Även med en hyfsat bra inkomst så räcker det bara till att få "företaget Familjen" att gå runt. Guldkanterna är få... men med vilja och en stor nypa kärlek så går även det. Blir att följa matplaneringen minutiöst... och bara få de unga att acceptera det som ställs på bordet. Idag är det skinkinlindad sparris på risbädd som står på menyn.

Love!
Peace!
...and understanding...

Hur?

2011-07-23T22:19:00.003+02:00

Mina tankar går till Norge.

Hur kan det hända?

Det är ofattbart för mig att någon kan ge sig på oskyldiga barn och ungdomar bara för att de är på ett politiskt läger med åsikter som man inte delar.

Det är ofattbart för mig att någon kan planera allt så att bomber först sprängts och dödat många - och på så sätt gjort polisen upptagna med det - för att sedan ge sig på barn- och ungdomarna.

Det är ofattbart för mig att någon kan lyfta ett vapen och kallblodigt mörda en efter en. Se dem falla ihop framför en. Se rädslan i deras ögon och de skrik av ångest som måste ha hörts.

Det är ofattbart för mig att vi människor inte kan acceptera varandras olikheter oavsett religion, etnicitet, kön och sexuell tillhörighet mm. Vi är alla human beings - människor - avsedda att leva tillsammans sida vid sida i harmoni.

Hur går ett land vidare efter detta?

Hur går mänskligheten vidare efter detta?

Hur kan du och jag påverka och hjälpa?

Låt oss stå enade i kampen för frihet, jämlikhet och broderskap.

Enade i kampen för var människas rätt till liv.

Låt inte en människas galenskap tysta kampen för det goda.

Lycka?!

2011-07-19T11:38:00.002+02:00

Hörde ett program på radion i helgen som handlade om lycka.
Vad är lycka?
Ja, det kan man fråga sig och svaret blir nog olika beroende på vem du frågar. Men torde inte lycka vara att vakna upp utvilad och glad, trygg och frisk, med lagom mat på bordet och nära och kära omkring sig. Behöver det vara så mkt mer?

Tiden rusar iväg för mig och jag är trött. Somnar lite var som och när som... Suktar efter semestern som ligger där ett par veckor fram i tiden. Trött troligen för att den senaste tiden inneburit så mkt glädje och sorg, ups- and downs. C-papen vill inte heller som jag vill (masken skaver) och jag ska nu prova en ny mask (huuuu vad stor den känns).

Halva sommarlovet har snart gått och Emy är konfirmerad och Hedvig har gjort sitt sommarjobb. Stellan är ledig och pysslar om huset. Sista sakerna är förhoppningsvis ute denna veckan så att nya kan komma in. Och bok nummer två är påbörjad inför kursen i sept.

Livet går sin gilla gång och jag drömmer mig bort till allt det där som jag längtar efter...

...om jag hade pengar - jabadabbadabbadabbadabbadabbadabbado-

Flugor och fän...

2011-07-04T08:03:00.002+02:00

Det är fint att ha en prästgård som ligger mitt i all grönska och med rogivande kossor i hagen utanför - men - kossor ger flugor och flugor ÄR irriterande! Och ju fler flugor du har ihjäl desto fler kommer på "begravningen". Men men...

En arbetsvecka ligger bakom och jag har en ledig dag idag. Ledig! Skönt ord... och jag ska inte stryka, inte tvätta och inte städa. Jag ska ta en kurslitteraturbok lägga mig i sängen eller badet och njuta. I eftermiddag ska Topsy klippas och badas (tack och lov)... sedan ska det praktiska kring Stockholm planeras. Lillgumman kommer ju hem om ett par dagar och konfas på söndag.
Ska också samla ihop mina tankar inför denna veckan. Mkt som ska tas itu med.

GBP:
Måste få lov att ta tag i mig igen. Får inte till tider och rutiner för maten. Passar inte med mitt schema och nu har jag slarvat o känner att jag inte mår bra av det. Så give me a break och tillåt mig att få kontroll över livet igen... TACK.

PSORIASIS:
PPP på högerfoten irriterar. Naveln angripen, benen sådär... det undre livet lämnar mkt att önska. Det blir också bättre när jag får ta tag i livet och får lov att få struktur igen på allt. Framför allt måste jag få väck allt socker (det är så mkt smygsocker i youghurt, bröd och halvfabrikatmat). Sockret är negativt!

UNGDOMARNA:
Önskar att jag kunde ge dem en lite bättre sommar med lite mer äventyr. Men nu får det bli som det blir. De har iaf grönt gräs att ligga på och en tur till en sjö lär väl bli av.

RELATION:
Förundras över detta... att vara älskad och bekräftad och få lov att vara den jag är. Men relationen påverkar maten negativt (tider för middag blir för sent om jag ska vänta på honom) och lite för mkt av livets goda har dykt upp. Kanske för att han får mig att slappna av... alltså ngt bra men som också är dåligt. Så här är det diciplin som gäller. Semesterplaner blir nog ändrade... för ngt annat kommer med all sannolikhet emellan och stjäl av ekonomin ;)

JOBB:
Idag är jag ledig. En full vecka av spännande möten ligger bakom. Jag har fått så mkt positivt tillbaka av församlingsbor att jag nästan skäms över att jag känner mig "bra". Det är underbara människor som jag får förmånen att tjäna genom att vara den jag är. Folklig... ja... jag väljer att tolka att det är ngt positivit att få höra det. För jag är bara jag, och jag gör mitt jobb med mig själv som redskap. Kan ju inte göra ngt annat. Fått kurslitteratur till första delen av kyrkoherdesutbildningen. KUL!

Näpp... nu är det dags att ta lite fil och ett knäcke.

Uppdatering

2011-06-29T11:09:00.003+02:00

Ett helt inlägg försvann ut i cyberrymden...
...orkar inte skriva om det så kortversion istället.

Idag är en tuff dag.
Så mkt tankar om det som varit och det som ska komma.

Grymt arg på mig själv att jag inte såg allt tidigare.
För ett år sedan packade jag upp första lasset i prästgården.
Lilla E var med och hjälpte till.
Lyckan var total - trodde jag.
Såg inte alla de andra SMS/CHAT/BILDER som han sysselsatte sig med.
Arg!
Ilska är bra - konstruktivt - men också tröttande.
Borde lägga allt bakom - men svårt att släppa.
Idag hämtar han sina saker.
Kanske det blir mitt känslomässiga avslut?!

Stellan som säger allt fint.
Som ger ömhet och närhet.
Som smeker över håret och kinden när jag kryper upp i hans famn.
Total närhet och trygget - jag är en trygghetsnarkoman!
Oron bär jag för framtiden.
Är det rätt?
Kommer jag att lyckas denna gång?
Vis av erfarenheten så har jag ju misslyckat i alla mina relationer.

Sambo med Janne...
Gift med Stefan...
Sambo med nästa J; Jonas...
???? med nästa S; Stellan

...I never promised you a rose garden...

Det är individuellt...

2011-06-23T08:43:00.002+02:00

...hur du upplever livet med din psoriasis.

...och det varierar från tid till tid... Idag är det en SKETDAG för mig och min psoriasis.

Okunskapen kring denna livslånga sjukdom (handikapp) är stor. Det är inte bara en yttre sjukdom utan lika mkt en inre och en psykisk.

Hur?

Ja, för mig är det som så att mina fläckar/utbrott tilltar när jag blir stressad. Och då är det inte bara en reell fysisk stress utan främst den inre psykiska stressen. Jag kämpar varje dag för att vara slätstruken - och ni som känner mig vet att det inte fungerar så bra. Inte för glad, inte för ledsen, inte för arg, inte för kär, inte för trött etc utan allt ska vara lagom. Sen kommer det faktum att bara vetskapen om att stressen gör mig sämre faktiskt i sig är en stress som gör mig sämre. Kul :( not!

Sedan är det mina leder... värken, dagligen och ständigt. Och inte bara i leder utan också i muskelfästena (det visste jag inte ens om själv förrän undervisningen på Valle Marina - det gav en förklaring till mkt av den värk jag har och som läkarna inte kan påvisa). Värken kan inte påvisas genom tester - bara genom att ställa en diagnos utifrån symptom och genom att utesluta vanlig reumatism. Kul :( not!
Hade varit lättare om jag kunde visat att jag har värken pga sjukdomen och inte bara få kämpa för att bli trodd. Värken är det som är det värsta utifrån att jag blir så trött och så ledsen. Och att sitta vid ett icke-fungerande skrivbord gör ont! Ja, jag gnäller - men efter gårdagens skrivbordsarbete kan jag idag knappt lyfta en kaffekopp med höger armen... så vet jag att det ligger en lång arbetshelg framför mig som jag måste fylla med glädje och leenden. Jag vet att jag kommer att lyckas - på bekostnad av att familjen får stå tillbaka för tröttheten på kvällarna. Nu sitter jag med datorn i knäet för att slippa lyfta armarna en enda millimeter. Det är smärtan som gör att jag själv inser att jag måste kapitulera inför methodexdratebehandling fast jag inte vill... känns inte bra att börja med cellgift fast jag vet att det är i liten dos och att det kan bli bättre såväl i leder, muskeler som utslag.

Och smörjat... här uppe får vi inte längre mjukgörande på recept. Det är orättvist! På vissa håll finns det kvar. Det räcker med alla andra salvor och krämer och behandlingar säger de... de mjukgörande utan läkemedelskombo ska vi stå för själva. Men jag har inte valt att jag MÅSTE ha diverse feta äckelkrämer i mitt liv. Jag hade kanske valt att lägga mina pengar på doftegottlotion. Med en inkomst räcker det inte till både medicin och mjukgörande... SUCK!

Jag hatar att smörja mig!
På Gran Canaria fungerade det för där var det en del av den dagens arbete: smörja, sola, smörja, sola. Här har jag inte hunnit sätta min nos i solen pga att jag (de futtiga soltimmar som varit) har jobbat. Och smörja mig i ett kallt badrum... nej... jag vill inte - och absolut inte dra på kläder över äckelsmörjan.

Till det kommer PPP:n och det är den som gör mig sur idag. Bara tanken att klä om och gå till jobbet (begravning) får mig att bli galen. Jag måste ha riktigskor på mig och i morse fann jag ett nytt PPPutbrott på högerfoten. Små irriterande ömmande kliande vätskefyllda blåsor. Men bara att bita ihop och fortsätta under devisen att: SMÄRTA ÄR DINA NERVCELLER SOM LURAR DIG.

Nej, jag vill verkligen inte jobba just nu. Jag vill tillbaka till en varm säng och ngn som masserar de ömmande lederna/musklerna. Jag vill vara ifred idag. Vill vara ledig. Hemma. Ifred!

Ja, jag vet att jag får höra att jag alltid är så glad - men idag känner jag mig LEDSEN för jag har ONT! Men jag vet - om en timmer är leendet på och jag vet att jag levererar det som ska´s.

Men mina tårar när jag klär på mig - dem ser ni inte...

Det finns många...

2011-06-21T07:59:00.002+02:00

...rit de passage - åldrar i mina barns liv.

En del är de samma som för resten av samhället - men en del är sådana som jag själv lagt på minnet. Kanske är det för att barnen börjar bli stora och jag inser att mitt barnalstrande är slut som dessa känslor pockar på uppmärksamhet.

(Ja, det ska erkännas att en tanke på barn fanns där när jag träffade J fast han ansåg att det räckte med E)

Den första passagen var när Knut-Hedvig & Hubert-Hilda blev just Hedvig och Emy.

Deras dop den 9juli 1994 och den 9november 1996 i Mikaelskyrkan i Ryd.

En rit de passage som lämnades tidigt på båda barnen var blöjorna. Hedvig var 2år och 3månader när hon var torr både dag och natt. Emy var torr dagtid i samma ålder och någon månad äldre för natten.

En annan var när de blev för gamla för inlämning på IKEA´s lekhörna medans Stefan och jag handlade. Den sorg som var i ögonen då var hjärtknipande.
Sedan var det hopphörnan på Mc Donalds... och vem minns inte Emys sista "gratisbarnglass" på IKEA (denna även fotograferad).

Deras frekventa begravningsbesök :(

Hedvigs konfa på Göransborg - hennes avslutning i 9:an... och om några veckor Emys konfa i Stockholm.

Det gör ont i mig att se att mina småbäbisar nu är vuxna kvinnor.

Jag tror att jag lärt dem vad jag kan. Jag VET att de skulle klara sig själva idag om jag inte fanns. Jag vet att de är underbara fina empatiska medmänniskor även om de kan vara gulliganer här hemma och få fönsterrutorna att skallra.

Hönsmamman har snart gjort sitt ;) och kycklingarna är färdiga för livet... men... för mig är HEDVIG & EMY alltid mina bäbisar och jag älskar er så enormt mycket.

En mors kärlek är för alltid - även när skyarna är regntunga

Omringad av kossor...

2011-06-16T07:57:00.003+02:00

...ligger prästgården i sin vackraste skrud.

Om man bortser från alla flugor!

Just nu inser jag att det kanske var ett feldrag att söka semestern först i augusti. Men samtidigt vet jag att det är då som jag behöver den som bäst för att fungera resten av året. Men när jag står så här dagen innan årets skolavslutning (blir bara en i Berg) och inför att skicka iväg Emy till konfatiden i England och Hedvigs sommarjobb inser jag att jag hade behövt vara hemma och pula.

Fast, idag är en tanke och puldag. Ska få ur mig talet till imorgon. Ska läsa lite ur det konfamaterial jag tänker använda till hösten. Ska förbereda en minnessamling och börja se över nästa helgs material.

Magen lever sitt eget liv. Försöker ta tag i mig igen och få in en regelbundenhet. Men det är svårt på sommaren. Blir lätt för sen middag och då blir det en del felaktigheter under dagen.
Lägger en mentalt tuff vecka bakom - och helgens meningsskiljaktigheter och oro syns mer än önskvärt på min kropp. Psoriasisen är i full blommning igen. Ljumskarna och hela nedre regionen gör mig galen. Sedan påverkar väl min upplevelse av att hela tiden ligga efter och att inte riktigt finna struktur i vardagen. Så inläsningen av konfamaterial bli nog förlagd iaf 30minuter i badkaret.

I det privata går livet vidare så sakteliga.
För ett år sedan var jag den lyckligaste av lyckliga. Upp över öronen kär i J och på gång in i en framtid med honom. Packningen var i full gång (ja, jag minns hur ledsna E & H var och det minnet gör så ont - att jag gjorde fel val) och jag såg fram emot att komma igång på en ny plats. Jag bar så mkt drömmar! Midsommar förra året. All lycka och all förväntan. Dopet i Malung. Vännerna. Allt det praktiska som tog upp tiden. Sedan magplasket. Borde fattat tidigare. Borde sett tidigare. Den tuffa hösten, den helvetiska vintern. Besvikelsen. Osäkerheten. Ifrågasättandet av mig själv.
Nu en nyorientering. En ny man i mitt liv - en omstart med en gammal vän till familjen.
Alla mina "det går inte för sig". Det är bara drygt fyra månader sedan jag lämnade J. All min oro att detta nya inte kommer hålla. Osäkerheten efter att tidigare blivit intalad att ingen orkar med mig och mitt bekräftelsebehov. Att än en gång släppa taget och ge efter för längtan att vara två. Att våga tillit - det är svårt. Omsorgen jag får av Stellan. Den dagliga närheten och omfamningen. Den naturliga kramen när han kommer hem, när vi stiger upp, när vi går till sängs. Leendet. Messen. Tryggheten! Öppenheten och insikten om att jag är så skadad av det tidigare. Sakta sakta på skakiga ben återvänder livet till mig. Återvänder lyckan och glädjen. Och inom mig skriker min själ att: måtte han orka med mig, måtte jag orkar med, måtte vi växa starkt tillsammans. Jag måste lära mig att våga tro och inte tillåta mig andas in rädslan av att bli lämnad. Visst finns där saker som blir tuffa (arbetsavståndet, min osäkerhet och trötthet) men de sakerna är överkomliga. Måste vara överkomliga!

Liv ska levas!
Att leva är att vilja liv!

LEDIG DAG

2011-06-07T07:45:00.004+02:00

Så skönt!

Efter en helgs jobb är det dags att vara ledig. Lite synd bara att inte kunna ha haft goedagarna hela med familjen. Men så är det o jag ska väl inte klaga när jag valt jobbet själv - men i går eftermiddag kändes det att det låg både timmar och mil i ryggen.

Fick iaf en härlig nationaldagseftermiddag med loppis och solning. Sedan avslutades dagen med allvarliga framtids samtal på verandan. Skönt men skrämmande. Jag är inte van vid detta. Att ngn menar fullkomligt allvar att vilja leva med mig och familjen. Att ngn är villig att leva med mina ups- and downs. Min stress, min värk, min trötthet, mitt humör. Allt det som jag ser hos mig och som är negativt. Han ser andra saker... säger han... Blotta tanken på "the hole kit" får mig att flippa ur. Ena sidan tycker att det är underbart vuxet medan min andra sida frenilt letar efter en innehållsdeklaration som kan tala om vad det är för deffekt på varan. Kan det vara detta som är det rätta? Vet man någonsin vad som är det rätta? Eller handlar det om, som jag så ofta säger i mina predikningar, att bara kasta mig ut för klippan och se vem som fångar upp mig. Handlar det bara om att leva i nuet och njuta, så som jag uppmanar alla andra att göra? Det är så mkt lättare att säga HUR det bör vara än att se det själv i mitt eget liv. Men att fångas in av ngn som verkar vuxen och trygg och som säger att han vet vad han vill och att det är för evig tid ;) det känns konstigt.

Jo, jag tror även att J hade önskan om att leva med mig - det måste jag ju tro annars har det varit meningslöst -men nu blev det inte så... Där fanns inte bara tankarna på mig... Usch ja, tiden läker alla sår sägs det - men det stämmer inte. Tiden går fort. Det är över 4månader sedan. Och vissa saker förändras inom mig, men såren, de finns kvar. Djupare och mer ömtåliga än ngt tidigare sår.

Jag vet att en del tycker att man inte ska gå vidare innan man är läkt. Mitt egenvärde och självbild är skadad - det inser jag... jag jobbar på att bättra på den. Men det tar tid. Och medan jag läks måste jag väl ändå tillåta mig att leva?

I söndags hade vi gäster över på mat i Öglunda. Kul med nya vänner! Emy var med emmedan Hedvig var hemma med Oskars familj.

Idag en tidig morgon igen. Stellan iväg till jobbet. Hedvig körd till 26:an. Emy left the building for school och jag sitter med helt fel frukost (dump på gång) och går igenom dagen. Först dusch, sedan smörjning (BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ) innan det är dags att dra till stan och hämta Hedvigs biljett och gå in på banken för att se vad de kan göra åt mig. Ska jag nu slå ner mina bopålar här ett tag så kan det vara bra med en bank på orten - eller? Sedan lite ögonshopping. Det blir lunchdate med väninna på stan innan jag drar vidare med dagen o ska planera in middag åt oss. Emy´s väninna med hem för att utföra operationdagsverke här imorgon. Ja, det är mkt som ska rymmas i en futtig ledig dag. Sedan är det dags att ladda om bössan och starta upp veckan med allt den ska bära med sig av arbete, lek och vila.

Måste stoppa intygen om vigslarna på lådan idag så att lok.skatt får dem... iaf inskrivet i vederbörlig ordning.

Borde väl inte...

2011-06-04T19:50:00.002+02:00

...blogga med ett och ett halvt glas vitt vin i kroppen - men - vad gör man inte efter en lång arbetsdag :)

Det snurrar så mkt i huvudet. Speciellt efter en dag med dop/vigsel, två dop och en vigsel till. (Hoppas verkligen att mina vigselpar får en fin framtid tillsammans - de var så vackra och det strålade omkring dem).

Igår begravdes Rebecca. Jag är så tacksam över att en sån underbar tjej fått så underbara föräldrar och syster. Det var många i kyrkan. Två av ungdomarna sjöng. Shit, det var jättefint och jag beundrar att de klarade det! Alla hade ngt rosa på sig och jag ler åt tanken att Becca fick mig att gå med isblå kortärmad prästskjorta, blå kjol och rosa skor. Det var fint. Ljust och fint och min förra kh Per talade över 1 Kor 13ff Störst av allt är kärleken.

Jag insåg hur mkt jag saknar församlingen där i Tölö. Träffade en kyrktant, träffade gamla jobbarkompisar (måste minnas att skicka mitt nummer till K) och jag inser efter samtalet med Per att bättre Kh kan man inte ha. Hans tös tyckte nog att jag skulle komma tbx och på ett sätt tycker jag det med. Så en headhunttjänst och en bostad TACK.

Efter begravningsgtj och eftersits for jag till min gamla kyrkogårdsförman Jonas o hans underbara familj. Jag vigde dem för ett år sedan o det var så skönt att sitta där en stund o prata. Lillgumman hade vuxit mer än tillåtet sen jag såg henne sist. SAKNAR.

Kom hem till huset och Stellan mötte upp. Macka och prat innan sängdax. Vaknade med ett ryck av att inte ha luft. Strömavbrott.

Nu sitter jag i bh och shorts. Stellan grillar och Emy läser tidningen.

Conny och Annika - Andreas och Ida GRATTIS till er och varmt lycka till i äktenskapet.

Jonathan, Ella och Melvin - må Guds goda ande vara med er i alla era dagar.

Nu laddar en trött präst om för morgondagens tjänstgörning.

Puss and peace be up on you!

2011-05-30T10:06:00.004+02:00

Har inget norskt tangentbord - men jag tror ni fattar ändå.

Denna text av C. C. Cowboys är så vacker och så sann!
Den talar om det som alla oavsett kön borde få uppleva i en nära relation till en annan människa!

Även om jag inte gillar "te på sängen" så är innebörden i texten det som är det viktiga.
Att älskas för den man är, så som man är... varje dag... livet ut.
Att den andre är helt OK.

Att det handlar om att bygga fasta broar genom ömsesidig respekt och kärlek så att man kan ta den andre med när man kastar loss. Att den andres egenvärde bejakas och att viljan och intentionen är att leva tillsammans.

Jag är övertygad om att det är de små stunderna av vardaglig närhet, skratt och glädje som lägger en fast grund som håller. Det måste vara så! Dansen på köksgolvet och det kärleksfulla smågnabbet, den ömma dagliga beröringen av den andres kind eller hår. Det som får mig att skratta och känna mig levande.

Ja, min erfarenhet av relationer kanske inte är den bästa - men skam den som ger sig. Ramlar man av hästen ska man upp i sadeln igen sägs det. Kanske jag hittat hem till rätt hamn till sist... det lär framtiden utvisa... tills dess:

Du skal sove til du våkner

utvhilt og glad

og snu deg rundt og få et kyss

og te servert på senga uansett hvilken dag

vinter, vår, summer som höst

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Du kan fölge dine drömmer eller drömme deg bort

men du må ta meg med om du kaster loss

Langs veiene och elverne

i skogene og i fjellene

Det er broene vi bygger mellom oss

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Du skal sove til du våkner

uthvilt og glad

og snu deg rundt og få et kyss

og te servert på senga uansett hvilken dag

vinter, vår, summer som höst

For du er helt OK

og jeg er helt OK

For du er helt OK

og jeg er helt OK

Fortfarande...

2011-05-29T12:14:00.003+02:00

... inte den som jag en gång var...

Insåg när Stellan, jag och Emy var i Göteborg igår att jag inte är frisk än. Tycker inte om att se det - men det ligger där. Känner igen det från tiden efter skilsmässan när vi var nyinflyttade i Göteborg och jag "total-gick-in-i-väggen".
Jag klarar inte av folkhopar. De kryper på mig och äter sig in i mig, bildligt. Står på affären och klarar inte av att så mkt folk är omkring mig samtidigt som de mina pratar med mig och föreslår saker och samtidigt som jag själv ska tänka på vad som är lämpligt till en student. Panik!
Kände ångesten komma nära igen och ville helst av allt bara sätta mig på golvet och skrika. Det hände ett par gånger under dagen - men jag hanterade det ganska bra genom att gå ifrån. Det är väl förbättringen, men jag gillar inte att se den sidan hos mig själv. Jag skärper mig och tar ut mig så fullständigt!

Idag är det dagen efter... har klarat av första gtj med dop (men glömde dopljus och dopbevis/fadderbrev hemma så Stellan fick komma ner med dem). Sitter nu och väntar på en familj som ska komma (glömde deras papper hemma så Emy fick stå på trappen med dem). Och ikväll ännu en gtj, så när klockan är 19.30 ikväll är jag hemma för att få middag... Min kropp och mitt inre säger nej.

Psoriasisen är inte som den ska... påsken tog ut sitt och den inre stressen nu efter gör det inte bättre. Ser min fulla alma och längtar bara tillbaka till dagarna på Valle där jag bara levde. Smörjer och smörjer, spricker och blöder. Värken etter värre denna vecka och den gör att jag är mkt känsligare och mkt tröttare. Ibland vet jag inte hur jag ska klara av dagen för att det gör så ont. Vet att det måste bli metodextratesprutor men vill vänta tills i höst. Vill njuta lite till innan jag drar igång dem. Vill så fruktansvärt mkt att jag går på ren envishet.

Ja, jag vet att det kan vara värre.
Jag har ju fina vänner.
Underbara barn och en man som dagligen bekräftar att han älskar mig och att jag är värd att älskas.

Men värken och tröttheten är där - övermäktig... men skam den som ger sig.

Ja, jag har inte hunnit ringa varken N eller M för en date. Sorry tjejer - jag räcker inte till...

Förankrad?

2011-05-23T07:56:00.002+02:00

Lägger en underbar helg bakom mig.
Skulle ha skrivit i "dagboken" men det har inte blivit av - så mina förvirrade tankar kommer här.

Insåg inte hur mkt jag saknat att bara slappa på soffan med en väninna. Dricka vin, äta gott och tjöta. Hade inte heller fattat hur mkt jag saknat G & G - ja, hela Skåne är saknat! Skulle lätt kunnat vara kvar där ett par veckor och bara drösslat omkring och mått gott. Hann inte med alla som jag ville träffa - utan det blev C & V, G & G samt familjen T-N. Sköna möten och sköna samtal som ger lite ork i vardagen iaf för mig.

Tiden utöver det var S-tid. En promenad vid Abbekås; en härlig stund i solskenet. Ett stopp vid Beddingestrand där S friade (ja ja... med en Werthers orginal i munnen kan jag bara le). Sedan en stund i Smygehuk där vi tog en kort promenad; såg ett brudpar... och sedan de ord som etsat sig kvar. Han säger att han virat trossen runt mig som en stark förankring.

Ta till mig känslan av att vara förankrad och älskad, åtrådd och uppskattad... Ja, det gör jag på ett sätt. Men rädslan för att än en gång misslyckas i livet och få så där fruktansvärt krampaktigt ont igen gör att jag mer känner mig som ett träskmonster som bara skrattar bort allt för att inte låta min själ bli blottad.

Å andra sidan; vänner... Jag skrattar!

Jag busar och skrattar & lever. Jag är inte mitt gamla jag (och kommer inte att bli det igen) men jag skrattar och försöker se att jag överlever att besticken inte ligger i ordning. Kanske märks det inte så tydligt men för mig är förändringen stor! Inte tillräckligt stor för att räcka till åt barnen och alla andra - men tillräckligt stor för att jag själv ska se att det svarta hålet sakta fylls av strimmor av ljuslila ljusstrålar.

Resten av helgen:
Emy var hos pappa (som köpte två klänningar åt henne och som tar hand om hunden ((efter visst tjat)) fram tills midsommar). Mickis var där - men jag hann inte se henne :(
Hedvig har hållt ställningen hemma och bakat kakor, och dammsugat lite grann vad jag kan se (TACK).

Älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

2011-05-18T20:01:00.002+02:00

Våra liv är allt för korta för att inte njuta av den stund som är just nu!

En enkel självklarhet men hur svårt är det inte att inse det. Att anamma det in i den egna minsta cellen. Tänk så mkt lättare det är att säga det till alla andra än att se det själv.

Inser att jag har världens bästa jobb - om jag ser till alla de underbara församlingsbor som jag får träffa. Visst finns det mkt som jag helst vill slippa... men när jag träffar underbara brudpar, dopföräldrar och sörjande... ja då lyfts jag inuti på ett märkligt sätt. Att dela en stunds liv och få lov att vara i tjänst men samtidigt bara "vara jag" det är underbart. Kanske är det först nu efter 7½år som präst som jag vågar vara jag...

Samtidigt rymmer mitt liv så mkt sorg.

Sorg över att det inte blev som jag tänkt från början här uppe... att det nu finns tre lediga tjänster hemma i Skåne som lockar... att det nu finns en man som vill dela mitt liv.
Varför kom inte allt detta för ett år sedan?
Jag vet ju vad Emy vill - men vad vill jag?
Och jag tror mig veta vad Hedvig vill...
Varför skulle K berätta om dessa tjänster?!?!?!?!?!

Och mitt i alla förvirrade känslor finns ett enda; älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

För mitt i allt mitt kaos har S kommit in.

Och hur vet jag vad som är rätt? Var gång jag sitter med ett brudpar blir jag varm och fundersam. Vad är det att älska? Är det inte att få lov att känna glädje och trygghet?Att, som i kväll, sakna att vi inte setts på ngr dagar?

Samtidigt den enorma skuldkänslan och kluvenheten över att gå vidare allt för snart...

Jag kan inte vrida klockan bakåt -
inte heller framåt -
Jag kan bara vara där jag är och försöka göra det bästa av allt.

Vardagens återskapande och rädslor...

2011-05-09T09:57:00.008+02:00

Fattar inte att det förra veckan kändes som jag jobbade minst 40 timmar för mkt - men när jag kollar i backspegeln så var det 40 timmar men lite var dag. Saknar den där hellediga känslan som skapar möjlighet att bara ligga och dra mig, gå ut och sola och njuta. Sedan påverkar det också att jag vet att det ligger en tuff vecka framför och tankarna på predikan och konfa-tal och allt det praktiska försvinner inte bara för att jag är hemma och "sover". Nej, allt sådant far runt i hjärnan 24/7/365 och jag önskar mig bara en paus.

Inledde veckan som vanligt med terapisamtal och attans vad det är effektivt och kraftkrävande. Det blev fika på rådhuset innan jag gick hem och rent konkret flyttade ut det mesta av J:s tillhörigheter i garaget. Visst gör det ont - men det är det avslut jag behöver. Oavsett hur mkt längtan jag burit på och hur mkt jag älskat så är tilliten till honom (och andra) skadad. Jag kan inte leva med en man som ständigt söker kickar via dator/sms och annat. Jag försökte och jag ville verkligen bli gammal ihop med honom. Herregud, om jag inte menat allvar med det hade jag aldrig satt mig här på nytt jobb i okänd mark. Men nu är det som det är och ur detta ska också ngt gott växa fram; inte bara för mig utan för alla de drabbade... hoppas jag.

Det skönaste förra veckan var att Lena och Lage kom på besök. Så underbart att bara ha dem här och veta att de fanns vid köksbordet när jag kom från jobbet. Skratt efter skratt och djupsamtal efter djupsamtal präglade våra dagar som avslutades med att en stickning påbörjades. Jag SKA lära mig sticka strumpor för de är mkt skönare och nyttigare än vanliga köbestrombor.

S har också varit här en hel del och smälter in i mitt liv på ett naturligt sätt. Han skapar tillfällen till skratt, ger trygghet och ro. Det var mysigt att ha honom med på utflykten i lördags. Den vardagliga närvaron av en annan vuxen betyder så mkt för mig. Inte så att jag är rädd för att vara ensam - den biten är jag van vid... nej... snarare att jag vill leva och njuta den korta tid jag lever på denna jord. Där är mitt fokus. Närheten och att dela livets alla frågor och funderingar är underbart. Varför skulle jag förneka mig det? Visst... det är inte längesedan J... det håller jag med om. Men ska jag ta hänsyn till det? Ska jag inte bara tillåta mig att vara? Är det inte min tur att för en gångs skull leva och njuta? Ett minus dock med S, enligt mig, alla tidiga morgnar och ganska sena kvällar... lång pendling... Vi båda skulle behöva "bara vi" tid för att prata och umgås. Visst är det för tidigt att säga vad framtiden bär med sig för oss - men båda har en längtan att inte vara ensamma. Båda trivs VÄLDIGT BRA i varandras sällskap... och båda vet vad mitt jobb innebär för den andre. Han är inte okänd, ingen tabula rasa för mig/oss/vännerna, och han verkar verkligen (hur ofattbart jag än tycker att det låter) älska mig med mina fel och brister...och att han verkligen vill och menar allvar råder det inget tvivel om.

Viktfronten måste jag ta tag i. Jag mår dåligt just nu. På Gran Canaria slarvades det och jag känner/vet att jag gått upp ngr kilon. Även om det fysiskt innebär att min yrsel nästan är borta så vill jag inte... för jag ser mig bara som ett "fetto". Jamen jag vet att det bara är i min hjärna - men sorry. That´s it. Så fungerar den. Alternativet är lobotomi eller ngt sådant - och det är väl inte att rekommendera ;)

Psoriasisen börjar igen - alldeles för tidigt - trots att jag smort in mig nästan så mkt så syster Mabel kunde varit nöjd. Antar att det var påskstressen och nu inför konfat som satt fart på det hela igen. Det och oron över att se att J mår dåligt. SMS, FB, BLOGG... jag ser det... men jag får inte och kan inte ta ansvar för det och bära hundhuvudet för det. Men det påverkar mig på insidan och det syns på min utsida. Tyvärr... kanske får se om jag kan ta mig råd till en restresa i sommar för att bättra på det hela igen innan höstens allvar kommer igång.

Såg igår på Rebeccas blogg att hon nu fått gå in i himlen. Det gör så ont i mig... hon var bara året äldre än min Hedvig och jag kan bara ana hur ont det måste göra för familj, släkt och vänner. Becca blev 17år. Jag är grymt tacksam över att jag fått lära känna en liten liten liten del av henne under min tid i Tölö. Hon var en totalt underbar människa med en sådan kärlek till andra. Jag kommer att sakna henne och hennes blogginlägg och "peppningar" som hon förmådde ge fast hon var dålig.

Så har även denna måndagsförmiddag dragits igång med terapisamtal och jag känner att kraften både går ur mig och kommer åter. Det är en komplex situation i livet just nu. Det som dränerar på kraft är också det som bygger upp kraft och självförtroende.
Min vardag måste återskapas - jag måste gå vidare med mig och min tjejer. Jag måste ta itu med mina rädslor som jag bär på... och jag måste tillåta mig att vara den jag är utan att bry mig så mkt om andras åsikter om mig och mitt liv. Jag vet ju någonstans långt inom mig att jag gör mitt bästa och att jag faktiskt (då och då) är ganska bra på det.

Tack mamma som haft Emy på prao och konfaförträff i veckan som gått. Idag kommer lillmonstergulliganOllibolle hem... tror både jag och Hedvig, Topsy, Niobe och Disa (och S) har längtat efter henne.

Försöker andas ut min ensamhet - och andas in att jag är Din.

2011-05-03T11:31:00.004+02:00

En av bönerna i frälsarkransen... andas in och ut...

Det är där ribban ligger. För just nu går jag in i en period av överkurs igen. Visserligen känner jag mig starkare än på länge - men samtidigt mer sårbar. Jobbhögen växer och det är inte kul att kleta in smörj när det är kallt och uschligt här hemma. Mina plitor gör sig till känna igen på armbågar och "det undre"... men det är smällar jag får ta.

Egenterapin har satt snurr på en hel del tankar och jag tränar mig i att se i nya banor. Fast lite ångestladdat är det att inte ha vikt tvätten; strukit, putsat fönster, lagt in disken, frostat ur frysen, städat ur kylen, städat badrummet etc etc... och att jag VET ATT JAG LAGT KLÄDER FRAMME... ja ja... bagateller för er, men för mig en hop av stress!

Igår satte jag igång operationen att "tömma" ur huset. Att synligt stänga den dörr som jag måste stänga för att gå vidare. Det gör ont! Det gör ont för jag vet att J mår så dåligt av allt som skett. Samtidigt kan jag inte ändra mig och ge fler chanser. Sista chansen var 11januari. Nu finns ingen återvändo. Även om jag ville till en början så finns det inte på världskartan att ändra mig och dra det ett varv till. Men jag är frustrerad över att det är så svårt att få hjälp i vårt samhälle... Men jag kan inte göra mer och det måste jag inse. Jag har gjort vad jag kunnat och mer därtill. Men jag saknar och när jag ser ut i prästgårdsparken så minns jag alla drömmar jag hade när vi flyttade in. Att bära ut kartong efter kartong igår gjorde ont ända in i själen - men samtidigt är det "now or never". Så inser jag att jag inte kan få ut allt - för när vi flyttade samman blandade vi våra saker och ngt kommer nog till honom som är "mitt" och en del av hans hamnar nog kvar hos mig. Ofrånkomligt... Inte heller vet jag hur jag ska göra lämning/hämtning av sakerna. Han har inte möjlighet och jag vet att om jag ser honom fylls jag med så mkt känslor att jag inte kommer klara av det. Återigen inte mitt ansvar att ta tag i detta... det är ngt som terapeuten fått mig att inse.

Så det nya.
Att nyorientera mig och våga vara där jag är. Det är inte lätt. Jag återerövrar mitt liv på ett sätt och JA jag kommer att köpa det där bordet som jag tjatat om bara för att jag kan och vill. Ommöblering påbörjad i det att Emy flyttat upp i E:s rum och vardagsrummet där nere måste bli ngt med för där stod J:s soffa.
JA, jag unnar mig EGENTID och fika på sta´n efter terapin bara för att jag behöver det! Och JA jag klipper mig för att jag vill ha den njutningen den stunden, och för att kunna vara presentabel på jobbet.

Relationer... tja... inte min starkaste sida eller?! Tycker att jag är bra på det men det finns tydligen delade åsikter om det... Ja ja, jag är inte den bästa - men tro mig jag kämpar med att göra så gott jag kan! S står som en trygg klippstod (hoppas jag) och ger utmaning i tanken. Långa samtal med ömsesidighet i fokusering. Mkt närhet som jag behöver... som får mig att skratta. Hoppas att det ska fungera och att resten av vänner och familj kan se att det är ok för mig. Andra saker finns också som är tungrodda - men det är bara att ta ett litet microsteg i taget. Ena foten före den andra... jag kan inte göra ngt annat. Om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka kanske jag skulle tagit andra beslut redan 2005. Men nu har jag tagit dessa alla beslut som lett oss hit - och här är vi och nu måste vi/jag göra det bästa av det.

Idag kommer älskade vännen Lena på besök (sorry Emy men det blev hastigt och lustigt bestämt). Ska bli skönt med lite tjejsnack även om schemat är späckat.

Mental istid!

2011-04-29T22:02:00.003+02:00

Ibland fryser jag till is.

Ord som jag längtat efter och som jag hade behövt under de senaste dryga 1½året kommer nu. Nu när allt är försent.

Vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så sårad av allt som hänt - allt svek, alla lögner. Jag vet att det inte är gjort av elakhet - men jag kan inte få det ogjort. All min ångest och min växande osäkerhet på vem jag är. Alla gånger som jag fått höra att ingen annan kan älska mig/mina barn/mina galna djur... allt negativt kring mina behov av dagliga kramar o omfamningar...

Jag försökte!

Jag försökte verkligen och jag valde att älska. Kommer jag någonsin våga älska igen fullt ut?
Valde att ge upp mitt liv, barnens liv och mitt sociala umgänge i Björketorp för att komma hit till ett nytt sammanhang och en plats som jag inte hittat till om det inte varit för honom. Alla mina val som påverkat mina godingar Hedvig och Emy. All min ångest för att jag försatt dem i denna situationen - att jag inte såg det komma fast andra tycks ha sett det. Att jag inte förstått varningssignaler och inte tagit till mig när J sa att han inte förmådde att älska mig pga det och det.

Och nu... ord om kärlek om att älska och att vilja. Om saknad... Ja vem saknar inte? Man kastar inte bort en bonusdotter hur som helst. Men nu är det som det är och det finns ingen återvändo.

Och vid min sida finns en annan uppvaktande man som vill fullt ut utan tvekan från första stund. Moraliskt?
Vem avgör det?
Rätt?
Vem avgör det?
Kan man någonsin mer veta vad som är rätt och göra det som är riktigt? Är inte det viktigaste att njuta vad gott är HÄR och NU?

Jag är singel o han skild sedan tre år.
Visst - kanske inte helt lyckat... hans ex och jag var väninnor (så är det sagt - den som är fri från synd kan kasta första stenen) och att gå vidare så snabbt efter J...

Men har jag gått vidare?
Ja, på ett sätt...
...men saknaden över J finns kvar.
Hans kropp, hans överarmar med tatueringarna... hans ögon... Ja, han kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta - han var den första efter min skilsmässa.

Att älska- Nej, jag älskar nog ingen just nu mer än mina barn - och kanske jag kan förmå att älska mig själv.

För vem vågar att älska fullt ut när ordet älska förknippas med smärta och svek...?

Men jag håller av!
Och jag älskar det S gör för mig - tryggheten han ger.
Hans kärleksfulla ord som bekräftar mig, som får mig att känna mig vacker och fin.
Hans bekräftelse av att jag duger. Att jag och mina tjejer är helt ok... att mina djur (med sina brister) är helt ok.

Cc Cowboys: Helt ok (värd att lyssnas på!)

Total mental istid och jag vill bara ta en paus från mina tankar som snurrar runt runt runt---

Otillräcklighet!

2011-04-26T08:42:00.002+02:00

Så är jag där igen...
...där där det känns som jag är totalt misslyckad och värdelös.

Ja, jag har arbetat bra i helgen. Det vet jag... jag har levererat på arbetet... gjort bra ifrån mig. Men på hemmafronten har det väl inte varit topp.
Stressen över att handla, ordna och fixa + hinna med jobbet går ut över dem jag har omkring mig. Jag kan inte ta diskussioner under tidspress. Då måste allt bara flyta och jag måste kunna peka med hela handen för att det ska fungera att köra/hämta/lämna mm. Och tro mig - jag försöker göra mitt bästa. Men som vanligt misslyckas jag vilket relaterar skrikbråk med tonårsbarn. Återigen höra hur misslyckat allt är. Allt jag åsamkat genom flyttar mm. Så har påsken passerat och den var inte som den brukade. Och jag inser att den aldrig mer kommer bli som den brukat. Där kommer inte vara ngr skåne-resor, för jag jobbar, det kommer inte vara påskäggsletande och påskmys för jag jobbar och barnen skaffar sitt umgänge och jag startar om med nya vänner som inte de vill vara hos. Så det dåliga samvetet är väl det som präglat påsken.
Det och min nojja över att återigen göra fel och att det ska drabba barnen.

Jag vill så mkt!

Jag vill att det ska vara lugnt och bra. Jag vill att det ska finnas lycka. Jag vill kunna få ork över och tid att bara sitta och mysa.

MEN JAG RÄCKER INTE TILL och detta går ut över dem jag har nära. Så infinner sig känslan av att vilja dra en påse över huvudet och sitta i ett mörkt hörn tills jag tiden kommer då jag inte slits mellan alla dem jag vill vara med.

...& vem 17 har sagt att det är en stilla vecka?

2011-04-18T11:57:00.004+02:00

Inser med skräck och fasa att jag ska lyckas kläcka ur mig tre passionsandakter, en skärtorsdagspredikan, en långfredagspredikan, en påskdagspredikan, en annandagspredikan och en sammanfattningspräka till äldreboendet... JA JA... jag vet att jag inte ska klaga för jag har själv försatt mig i situationen och valt detta yrket. Men när man står inför det och tittar i alman så blir iaf jag smått tokgalet urtrött på mig själv. Att jag sedan inte sovit tillräckligt får jag också skylla mig själv för - men men... och att jag sedan är som en urvriden lase inombords får jag tacka terapeuten för /men ack så nyttigt det är/. Så här ser gtj:erna ut. Må, Ti, On kl 19.00 passionsandakt i Lerdala kyrka To kl 19.00 Skärtorsdagsmässa i Lerdala kyrka, solist på fiol. Fredag kl 10.00 Långfredagsgtj i Lerdala kyrka Söndag kl 10.00 Högmässa och kyrkkaffe i Lerdala kyrka Måndag kl 18.00 Emmausmässa i Stenskolan; Berg + ägg och sill Tisdag kl 14.00 Nattvardsgtj på Billingsdal Så vad gör jag då åt det hela... tja... sätter mig här och samlar inspiration för andakterna enligt Johannes serien. Måndag Joh 17:1-19 & 18:1-11 Vi tillhör honom. Inte för att vi förtjänar det utan för att Gud Fadern givit oss åt honom. Det är stort! Det eviga livets innersta hemlighet finns i honom. Han, vars namn väcker känslor hos människor över hela vår jord. Genom tidernas gång har han stått fast, han har berört... eller upprört. Han har inte svikit. Inte vikit en tum, även om det finns dagar där han syns väldigt frånvarande. Han känner ansvar för oss, vi är hans och han ger oss det vi behöver. Visst kanske vi önskar mer. Visst kanske vi önskar mer tydlighet. Visst önskar vi kanske att vi skulle kunna se honom med blotta ögat... ...men vi får känna inom oss... Att han bär oss, att han ber för oss. När vi själva inte längre förmår att sluta våra ögon i bön så ber han för oss med ord som bara Fadern kan höra. Tryggt kan vi luta oss tillbaka och vila i förvissningen om att han inte lämnar oss i sticket. Han älskar oss och det var för vår skull som han vandrade vägen upp mot korsets död och påskdagens uppståndelse. Bön från Ionatraditionen: Du är vår Gud i denna värld där det goda och det onda fortsätter att drabba samman. Ingjut i oss och i alla människor beslutsamhet att se vad som är riktigt och sant, tro som håller fast vid det som är riktigt och sant, mod att göra det som är riktigt och sant. Gör oss medvetna om syndens förslagenhet och skydda oss till kropp, själ och ande genom din Heliga Ande. Amen Tisdag Joh 18:12-14 & 18:15-27 Att ledas bort. Som en som har gjort något skamligt och fult leder man honom bort. Förvirrade som yra höns försvinner lärljungarna åt olika håll. Petrus, klippan... han den handfaste och praktiska - den äldste och starkaste är nu liten och ynklig. På avstånd följer han efter för att se vart de för honom. På avstånd vill han se vad de gör med hans vän och mästare... på avstånd... Men så får de syn på honom. Han ställs inför fullbordat faktum när de pekar på honom och ropar ut så att alla kan höra - SE DÄR - EN JESUSANHÄNGARE! ...fegt kryper han ihop... Skamligt fegt - och förnekandets ord kommer över läpparna. NEJ! JAG KÄNNER HONOM INTE! Avståndstagandet! Sveket! Kunde Petrus någonsin fullt ut förlåta sig själv för sitt förnekande? Kom han någonsin över skammen att få bekänna sin kärlek tre gånger för att kompencera det trefaldiga förnekandet? Eller kan det vara så - att i Petrus förnekelse finner även jag tröst... och mod att leva i min egen förnekelse och min egna oförmåga att förlåta mig själv. Så galer tuppen i min själs trädgård - och bakom hjärtats snåriga törnetaggar ser jag två kärleksfulla ögon som säger DU KANSKE FÖRNEKAR OCH TVIVLAR - MEN JAG STÅR FAST OCH BEJAKAR OCH ÄLSKAR DIG SOM DU ÄR, JUST FÖR ATT DU ÄR SOM DU ÄR! Bön ur Ionatraditionen Herre Jesus, när du kom med ett barn och sa till de vuxna att de måste bli som barnet om de skulle komma in i himmelen - vad menade du då? Ska vi bli barnsliga eller frågvisa? Ska vi bli oskyldiga eller tillitsfulla? Ska vi bli blyga eller nynna glada sånger? Ska vi bli ifrågasättande eller klarsynta? Visa oss hur vi ska kunna bli, inte till en föreställning om ett idealbarn, utan det verkliga barn som du välsignat. Lär oss, om vi har gjort för mycket för att växa upp, hur man gör när man växer ner. Amen Onsdag Joh 18:28-40 & Joh 19:1-16 "Vad är sanning"? VAD är sanning? Vad ÄR sanning? Vad är SANNING? Kan man hålla något för sant? Kan något vara så objektivt bedömt att det är en allmängiltig sanning - eller är all "min" sanning färgad av mitt eget tänkande, mina egna tolkningar utifrån min erfarenhet. Kan jag påstå att min sanning med all sannolikhet även bör vara den andres sanning - eller kan jag i ödmjukhet böja mig inför ett ställt faktum att den andres sanning också är en sanning. Vi är alltid subjektiva! Det ligger liksom i vår mänskliga natur! Det är inte lätt det här med sanning. Och när världen en gång mötte en som talade och levde sanning så valde vi att döda honom för han var obekväm. Kanske är det så att sanningen alltid är obekväm och att det därför är lättare att fly undan sanningen genom att helt enkelt ta kål på den. Så utlämnas gång på gång sanningen för att dödas - hängas på ett kors, blöda och dö... Se, där på korset naglas sanningen fast - kan du undvika att se den. Kan du undvika frågan som viskar oavbrutet in i det innnersta av vår kropp och själ. Vad är sanningen? Vad är meningen? Vad är livet? Vad är målet? Bön ur Ionatraditionen Gud, låt oss inte fastna i det förflutna, inte oroa oss för framtiden. Vi kan inte göra ogjort det som varit, vi kan inte förutse allt som kommer. Låt oss istället vara i din frid, älska och bli älskade, läka och bli läkta. Vi ger det förflutna till dig och vilar i din förlåtelse. Vi ger framtiden till dig och vilar i din kärlek. Vi lever i ditt ljus och ber om öppna ögon så att vi kan se. Vi lever i din kärlek och ber att din kärlek ska forsa genom oss, för att ditt rike ska bli allt i alla. Amen

Livets soppa...

2011-04-14T08:19:00.007+02:00

...så är min tanke inför andakten jag ska hålla på sopplunchen i Timmersdala om ett par timmar.

Blåsippor och vitsippor i naturen vid Silverfallen.

Ciceron för dagen vid Silverfallen var käre vännen Stellan.

Jag kom med Zandras hjälp till korset på berget mellan Valle Marina och Patalavaca.

Utsikten från altanen, rum 201, Valle Marina.

Från vägen till Arguineguin, vyn tagen mot Anfi.

Livets soppa. Den där närande mättande soppan som man slänger ner lite "Kajsa Varg anda" i, man tager vad man haver. Ett uns salt och ett uns soppa - ett knippe morötter och några lökar, linser och bönor. Ja lite av varje, precis som våra liv är. Lite uppför och lite nerför, lite glädje och lite sorg, lite enkelhet och lite möda. Livets märkliga underbara soppa. Nere på Gran Canaria hamnade vi i ett av samtalet på just temat soppa. Att det fanns en forskning på detta att en soppa ger mer mättnadskänsla än en vanlig fast måltid. Även om det vara samma ingredienser så blev de som åt den i soppform mer mätta än de som tuggade. Är det så även med våra liv? Blir vi mer mätta och nöjda med livet när det är ett soppkaos? Är det lika dan´t med vårt andliga liv? Kan vi nöja oss bara med den fasta födan, veckotidingsskvallret - eller är det så att vi behöver bibelns ord/ bibelns soppa för att bli mätta på insidan? För vem kommer om 2000år citera vad som stod i denna utgåva av året runt? Nej, det är troligare att man kommer att fortsätta att samtala kring bibeln...

Det lär inte bli mer än så här. Lösa tankar... vet inte ens om det går att få ner i ett andaktskrivande eller om jag ska nöja mig med att tala fritt. Ta det som det kommer...

Tills dess lite bilder, ovan, ur livets soppa.

Tillförsikt

2011-04-11T11:06:00.003+02:00

Att se fram emot resten av livet med tillförsikt - det är en mening som jag inte hade tagit i min mun för två månader sedan. Men nog är det det jag gör... jag blickar framåt mot en oviss framtid... men blicken är fäst vid horisonten med tillförsikt. På något sätt kommer det att ordna sig och bli bra. På något sätt kommer jag och barnen att läka. Vi kommer aldrig vara de vi var då - med de drömmarna... men vi kommer att bli dem vi är ämnade att vara om vi bara vågar att släppa in framtiden och tron på livet. Vägen in i framtiden kommer inte att vandras ensam. Har, för min del, påbörjat terapisamtal för att få hjälp i att se var det gått snett. Hur jag hamnade i detta så att jag inte omigen går in i en relation där jag kan bli nyttjad på fel sätt. Det är bra att samtala. För var gång vrids tanken ett varv till, jag får hjälp att se var jag har mina svagheter och genom det kan jag stärka mig som människa. Se att jag kan faktiskt inte vara andra till hjälp och glädje så länge jag själv inte fungerar och så länge jag inte själv ser att jag ska älska min nästa SOM MIG SJÄLV (det är en sak att predika om det - en annan att känslomässigt förstå det). Lördagen som gick var jobbig. Packade det sista inne i huset som tillhör J. Självklart har jag säkert missat ngt och att reda ut vilken gardinstång som tillhör vem - det gör jag inte. Fick hjälp av kär vän. Föll samman efteråt i en gråthög - men vännen stod kvar och fixade även den delen. Fick SMS från J i lördags. Åter ett nytt nummer... men svarade inte som jag brukar. Nu blev det ett svar som definitivt var ett avslut från min sida. Info om att jag går vidare och att sakerna är packade. Men visst saknar jag honom. Visst far det en känsla av ömhet genom mig när jag ser hans bild. Jag är inte tömd på känslor för honom - men det är känslor som de man ska ha för den man en gång älskat. Igår en underbar fm med Högmässa i Skara domkyrka. Vad gott det är att bara sitta som församling, ikognito, och bara vara. Hoppas på fler sådana tillfällen. Sedan solning på altanen i Öglunda. Skönt med det avskilda läget där jag kan sitta i ro. Presenterad för de närmsta grannarna... hoppas jag gjorde ett gott intryck ;) Hem på eftermiddagen för däckbyte (jag tog ett däck och S fick göra de resterande 7). Vissa saker är enligt mig en mans uppgift - men det är klart som ensamstående kvinna måste man kunna även den saken...(om det kniper). Sitter nu på uteplatsen och har Topsy vid mina fötter. Solar ben och armar och laddar mentalt för arbetet som ligger framför. Kan just nu inte säga att jag ser fram emot påsken... beroende på allt som hänt och att jag känner mig dränerad på energin. Visst har jag fysiskt återhämtat mig - men psykiskt är jag bara på mina första stapplande steg. Men tillförsikten finns där... vetskapen att jag landar på fötterna och att mina underbara tjejer också kommer att göra det. Att vi någonstans genom detta bär mer oss ytterligare en viktig kunskap som kommer att påverka våra framtida val. Dyrköpt erfarenhet - men det går inte att få ogjort. Har ett leende på läpparna sedan morgonens tidiga samtal... Tack käre vän för det! Kirkegaard talade om att våga ta språnget... kanske jag vågar... fullt ut med vetskapen om att någon fångar upp mig i fallet.

Tillbaka men förändrad!

2011-04-08T13:19:00.003+02:00

Tänk att tre veckor på ett annat ställe kan förändra en människa inombords. Tre veckor tillsammans med människor som jag kanske inte annars hade träffat. Människor som har den minsta gemensamma nämnaren i det att vi har psoriasis. Veckor där jag fått vara normal, vara jag, skratta. tänka på mig själv och njuta av värmen och vilan. Fast livet på Valle Marina är inte bara vila. Hur konstigt det är så är det arbetspass som avverkas i solen. Allt ska skrivas ned. Solning efter individuellt anpassat schema. Smörjning av kroppen. Morgongympa och andra aktiviteter blandas med föreläsningar. Jag vet så mkt mer nu om min sjukdom och då har jag ändå haft den i över halva mitt liv. Fantastiskt. Så även om vi stämplade in på våra dagliga arbetspass på nakentak och strand så var det en form av vila. Jag vilade också från kyrkan. Jag säger från kyrkan, för jag vilade inte från Gud. Gud var nog mer påtaglig där nere än här hemma. I mina ensamma stunder på taket och på altanen brottades jag med Gud... tills psalm 45 började klinga inom mig (Jesus för världen givit sitt liv...). Jag gick igenom det 1½år med J som ligger bakom. Han är ingen ond elak människa - snarare tvärtom - men han är inte i fas med sig själv och den verklighet som vi andra lever i. Extra tydligt blev det när jag fick SMS från en av mina döttrar om att han utgett sig för att vara en annan under det senaste året och genom det haft en dator/telefonrelation med en av mina (ovetandes) väninnor. Det gör ont! Men mest ont gör det att se att han skadat mina barn. Mina fina starka tjejer som (tack och lov fortfarande älskar sin mamma) finns där vid min sida. Jag kan förlåta honom - men inte förlåta det han gjort. Även hans lilla guldklimp (min bonustös) drabbas. Men brottningsmatchen med mig, tankarna och Gud slutade i att lämna över allt som jag inte kan styra. Mina känslor - mitt allt... även om jag fortfarande tycker om finns inte en susning av chans att J kommer in i mitt/våra liv igen. Tyvärr... En fras som jag bär med mig från Valle (vid sidan av "sorry") är: att istället för att ha åsikter om andra - vända mina åsikter om andra till att bli insikter om mig själv. Jag bär så mkt med mig och önskar att den känslan av avslappning och ro kan få stanna en stund inom mig. Räcka iaf tills vår egen sol värmer min kropp. Tack, alla ni fina som jag fått dela mina veckor mer. Ni från Norge, ni från Finland och givetvis ni från Sverige. Ingen nämnd och ingen glömd. Händelser att minnas lite extra: M som drar el-kortet kl 01.40 och stoppar genom det luftflödet till min CPAP vilket gav ett mindre trevligt uppvaknande :) Tack till älskade mor som varit hus-/djur- och tonårsvakt under dessa veckor, tack till nära kompis S som skjutsat både hit och dit och som peppat via SMS och tfn... OCH TACK MINA GOA UNDERBARA TONÅRSGULLIGANMONSTER FÖR ATT MAMMA FICK ÅKA IVÄG OCH VARA BARA "JAG" I TRE VECKOR... JAG SÄGER DET INTE OFTA - MEN JAG ÄLSKAR ER!

...leva...

2011-03-23T21:11:00.002+01:00

Det är konstigt att sitta på ett helt annat ställe än er andra och bara ägna livet åt mig själv. Jag inser hur dålig jag är på det i vanliga fall -även om ni kidz kanske tycker att jag är väldigt egoistisk.

Men här sitter jag nu vid ett bord i Valle Marina med ett glatt gäng svenskar. Det har varit en märklig känsla att få vara med andra som liksom jag är prickig. Här är det ingen som frågar... här är det inget konstigt om jag är trött eller har ont. Här är vi bara! Fast jag trodde väl inte att jag skulle bli trött av att inte göra ngt. Eller - tja - göra... solning och gympa efter schema. Fulla dagar med aktivitieter. Här är ca 20 svenskar, 20 finnar och 50 norskar. Bra läkare, bra sköterskor men klart mysko mat (även om lammet idag var gott). Igår i badet portugisisk örlogsman vilket kanske inte är det roligaste.

Jag lever!

Och det är skönt att leva! Mkt av mina tankar och känslor inför framtiden har lossnat. Jag har släppt J även om jag inte känslomässigt är färdig med den relationen. Det tar tid - men jag vet att jag inte kan göra mer även om jag vill. Och så underbara vän S som får mig att skratta och le. Samtidigt alla tankar om vad som är ok. Kan man tillåta sig att bli uppvaktad så snart efter den andre. Klart man kan säger nog många av er... och så får det väl vara - att jag bara tar en stund i taget. Ett litet steg... och under tiden LER jag och LEVER!

Vet inte när jag kan låna dator igen. Tack goa kompis R som lånat ut sin.

Hedvig och Emy jag saknar er - men konstigt nog längtar jag inte hem så mkt för jag vet att detta gör mig gott.

En vanlig sketen måndagmorgon...

2011-03-14T07:28:00.002+01:00

...och dagens andra kopp pulverkaffe står bredvid mig där jag sitter i prästgårdsköket och blickar ut mot en grådisig trädgård. Isen är bruten, snön smält... allt är grått och slaskigt brunt (och jag inser att en cockerspanielpäls rymmer mkt mkt grus).

En vanlig sketen måndag och det är 1032½ timmar som singel. Över en vecka sedan jag sände senaste messet till honom - men inget svar - och jag förstår det. Jag förstår att det inte blir en fortsättning, jag förstår det rent intellektuellt och jag kan till och med erkänna att det kanske är det bästa att det inte blir det... Och ändå, ändå allt som påminner om honom. Hans saker som står i vardagsrummet här nere, alla hans saker på vinden, garage och uthus som jag inte ens i tanken har orkat samla ihop. För jag kommer inte att klara av att han kommer hit och plockar med sig det. Jag kommer inte klara det för det är bara knappa halvåret sedan vi flyttade hit allt från hans lägenhet. Ett ynka uselt halvår och en hel evighet av drömmar och förhoppningar. Allt som skulle bli - men som inte blev. Alla mina varför som jag nog aldrig får ett svar på. Och de svar jag får kan jag inte acceptera. Det kan inte vara så att min relation till barnen, mina djur, min trötthet och mitt behov av bekräftelse kan driva en man till att sms/msn:a andra kvinnor. Eller har jag fel? Tänk om en man kunde svara på detta! Idag tack och lov har jag fått tid till en terapeut så att jag kan börja läka och kanske en dag bli hel...

Det har varit en lugn vecka.
Hedvig konstaterade igår att vi inte bråkat på länge (måste vara över en vecka sedan om man inte räknar mitt tjafs när hon inte kom upp en av morgnarna och mitt städtjafs). Hon menar att jag blir gladare och att det strålar om mig. Och kanske hon har rätt. Att jag varit mer avkopplad när jag ser att världen inte går under - bara nästan - fast glasen står kvar på övervåningen när jag går och lägger mig, handduken ligger kvar på golvet i duschen, och soffan inte är dammsugen.

Firade Hedvig med att gå på Thai igår. Hon och O - jag och kompis. Det var mysigt och gott! Och sedan köra hem O för att inse att han glömt plånboken så att hans mamma fick köra vägen tillbaka (jag erbjöd mig att köra halva vägen ;) )... på landet råder devisen: Det du inte har i huvudet får föräldrarna ha i bensintanken...

Förvånas över mig själv. Jag vet inte något om framtiden... vem av oss vet något om framtiden? Vi kan dö om en sekund - vi kan leva i åratal framöver. Mellan oss här i livet och livet som kommer är det bara en tunn tunn gräns. Likt den första ishinnan på hösten som brister för minsta lilla tyngd. Och i bakvattnet av allt elände i världen -naturkatastrofer och krig- så förundras jag vad lite vi människor lärt oss genom årtusendena. Är inte det viktigaste att älska. Att dela livets väg med andra mänskliga varelser. Varför slåss och kriga, varför hata och förstöra? Att älska och bara vara nära, omsluten av trygghet. Att få dela våra sketna måndagsmorgnar med någon som vill finnas där för att just jag är JAG... Är jag en trygghetsnarkoman? Är det det som är mitt stora fel i livet? Och om det nu är mitt stora fel i livet så undrar jag: Är det verkligen ett "fel" att längta efter närhet, trygghet och vilja ha någon som finns där när jag blir än mer rynkig och mitt hår blir grått? Jag vet inget om framtiden. Det jag trodde var min framtid var inte det. Kanske står en annan framtid och knackar på dörren. Kanske det är så att det inte var fel på mig. Kanske är det normalt att vilja ha smekningen över kinden, dansen på köksgolvet, gnabbet och småfajtandet varenda lilla sketna måndag och tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag med. För det är skönt att andas så nära att mitt jag upphör att vara ett jag - att det går upp i en annans du tills sammansmältningen sker och det bara återstår ett enda stort VI.

Skitsnack är viktigt här i livet ;)
Tänk efter GBPopen så förändrad min avföring är. Ibland är jag nästan rädd för den. När den inte får komma ut som den vill utan den lagras där inne tills den är så stor att den briserar *fniss*. Koncistensen som varierar så totalt från tiden innan. Och som idag är helt beroende på vad jag ätit. Vissa dagar krävs det MASSOR med spolning innan jag kan ta död på den. Och njutningen att faktiskt kunna äta och dricka det jag vill, att kunna röra mig, att gå promenader, knyta skorna och andas. Och att känna mig nöjd att ligga kring 80strecket, även om jag inte är nöjd med hur kroppen ser ut så känns den ok. Det ska bli spännande att sätta mig i flygstolen för första gången i mitt liv och kanske kunna fälla ner bordet framför mig och sitta som alla ni andra gjort hela tiden.

På onsdag far jag... tre veckor ihop med främmande människor och mina egna tankar. Ytterligare en mängd timmar att läka på. Älskade mamma som kommer och tar hand om barn och djur. Goa vännen som lovat ställa upp på att köra Hedvig ner till bussen även om hon får lite jobbigare hem de där dagarna i april.

Mitt i alla mina känslor finns en enda stor tanke - tack för att ni finns...

Jag försöker...

2011-03-07T09:36:00.002+01:00

...ta till mig mina storebröders ord, min mammas ord och mina vänner och väninnors ord om att jag ska släppa och gå vidare. Att jag är värd att bli älskad - med mina fel och brister, ja, med mitt bagage som finns i min livsryggsäck.

Det värmer och är gott att ha er där bakom mig. Att ni finns där för att coacha mig framåt. Och om jag glömmer att säga det till er (och mina älskade tjejer) så är jag så tacksam för att ni finns. Ni betyder mer än ni anar. Speciellt C och M som står ut med att höra allt mitt babbel och vändande och vridande in och ut på livets alla tankar.

Var nere hos J i fredags. Lämnade en kartong lakan/handdukar och hans dammsugare. Började gråta och kramade om honom innan jag gick igen. Ja, jag älskar... på något mysko sätt älskar jag... men inser att det inte är värt det. För när kommer nästa sak, när kommer nästa besvikelse. C sa en klok sak -som jag hoppas stämmer- att den kärlek som inte får näring dör ut av sig självt. Ja, när kärleken bara är ett givande och den inte får tillbaka, då svälter den av sig själv.

Vardagen går här hemma. Lite mer avslappnad (det ligger faktiskt en skräpbit i hallen och jag låter den ligga och det är INGEN som kan sucka över den mer än jag och barnen - diskmaskinen är inte urplockad och jag har INTE hängt in rena handdukar på toan mer än EN ENDA). Det är tomt på kvällar och morgnar. Att sova ensam med snarkofagen är inte det samma som att kunna sträcka ut handen och veta att där finns en varm levande kropp.

Beröringen och närvaron är väl det som jag saknar mest - även om den många gånger även i förhållandet kunde saknas/vara envägs. Jag har fått hjälp av vänner och väninnor att förstå att problemet inte ligger hos mig. Det är inget konstigt att vilja kramas/pussas/klappa på kind när man går förbi varandra eller är i varandras närhet. Det är tydligen helt normalt... (om jag har fel så säg det). Plockade ner saker i lillgummans rum. Mamma ska bo där (för hunden o katten får inte vara i mitt sovrum och jag antar att Topsy vill sova med mamma) när hon kommer och är "barnvakt".

Det har gått drygt fem veckor nu... fem veckor av känslomässig berg och dalbana. Snart ligger tre veckor av avkoppling framför mig. Utan dator, utan telefon... där jag bara får brottas med mig själv. Försöka hitta mitt egenvärde och fundera över varför jag misslyckats i mina tidigare förhållande. Finns där något som går igen i valet av män? Varför, i så fall, drivs jag till dem som inte ger mig den uppskattning och kärlek som jag borde vara värd?

Det finns saker och människor som får mig att småle igen. Inte för att jag vet hur det går till - men jag ler och känner att jag får le. Att det är ok att le igen. Att min uppgift är att leva, äta och njuta vad gott är under all min möda (som det står i predikaren).

Tack för att du/ni får mig att le!

Show must go on...

2011-03-04T10:31:00.002+01:00

Ja, den måste väl göra det - men idag är det tufft.

En så´n där dag när allt bara sveper över mig. Alla känslor, all längtan och all saknad.
Ja, jag vet... JA! JAG VET!
Men det hjälper inte...

Kanske en extra tuff dag för att fd maken gått vidare.
Såg igår på FB att han är förlovad. Visst känns det djupt inom mig för jag minns vår lycka från den 28 maj 2003... i badkaret i hans lägenhet... Ja, ja. Jag är glad att han och S är lyckliga (men hoppas... om de väljer att gifta sig... att de tar hennes efternamn efter som mitt/vårt är min farmors flicknamn och jag kan inte tänka mig att en kvinna som inte är av "min" sida ska bära farmors namn).

Annars... tja... en massa saker som borde/måste göras. Hedvig ska till O idag och Emy och jag får kampera ihop. Hoppas hon står ut med sin gamle mor som sällskap. Borde hämta passet, borde handla lite mat. Borde städa (men hoppas att ungarna tar denna veckas dammsugning och att de kommer ihåg att ta I soffan). Borde samtidigt vila och ladda för helgen. Har ju jobbat utan ledig dag ett tag nu. Halvdagar ledigt men inte avkopplad heldag. Borde köra ner en kartong linne till Jonas och hans dammsugare. Jajamänsan fattas bara.

Nerverna är på utsidan, borde inte köpa en flaska vin... men det blir det nog. Har inte pengar till det - men det ger en liten liten liten silverkant kring min annars urtrista vardag.

Så nu tar jag tag i mig och ger mig iväg - tror jag.

Han fyller år idag...

2011-03-03T10:27:00.002+01:00

...och det gör ont i hela mig att inte höra från honom -att inte ha honom nära...

Ja, jag vet att det börjar bli tjatigt och jag vet att jag inte borde tänka så - men hindra mig den som kan. Jag säger som jag gjort så många gånger att känslor är inte logiska. Samtidigt släpper jag taget bit för bit för jag inser att vi kommer inte vidare, vi hittar inte vägen tillbaka så länge bara en har viljan. Och inuti mig vet jag att jag nått vägs ände - men problemet är att jag INTE VILL veta det. Att jag vill ha tillbaka de där stunderna av total lycka... de där stunderna han förmådde att få mig att känna mig som om jag var viktigast i världen (näst hans eget kött och blod).

Gör allt jag kan för att glömma och tänka i andra banor. Kanske som en flykt från tankarna. Planerar min utlandsvård (det är snart), fundera över hur jag ska kunna ge Hedvig ngt av det hon vill ha till sin 17års dag, funderar kring hur jag ska få livet att flyta på och hur jag ska kunna coacha Emy och Hedvig in i vuxenlivet...

Även om jag tycker att jag gör mitt bästa så misslyckas jag så fatalt. Denna ständiga otillräcklighet som jag känner. Att vilja men inte ha möjlighet till...

Att önska att jag tagit andra beslut och val. Ångrat att jag gått på de råd jag fått av andra i vissa frågor och att jag inte lyssnat till råd som kanske gagnat mig bättre.

Det där ständiga OM-et. OM jag gjort på det sättet hade detta kanske inte hänt. OM jag gjort så kanske jag varit både rik och lycklig. Istället är jag som en mussla som försöker kapsla in det irriterande skavande sandkornet i vacker pärlemor. Jag lägger lager på lager kring det som gör ont tills hela jag upphör att vara en mussla och istället bara blir en enda stor vacker skimrande pärla.

Önskar också att jag på något litet enda sätt har lyckats ge mina döttrar samma mod och styrka. Samma vilja att ta sig igenom det som gör ont för att komma ut på andra sidan som mer mogna och helare människor. Min livsväg som också är deras, har tagit oss till platser och möten vi inte hamnat på/i annars. Och min önskan är att få vara här tills jag blir gammal. Få växa in i min roll som församlingspräst. Få vila i att det duger att göra så gott jag kan... att jag har en uppgift att sprida lite värme och glädje runt omkring där jag är. Samtidigt vet jag... om ingen förändring sker så kommer jag inte orka. Då blir det de 2½år till som jag just nu mentalt förbereder mig på. Men jag hoppas, och jag drömmer om att bitarna ska falla på plats och att även jag och mina underbara tjejer ska få välbehövlig vila, känna omsorg och bli ompysslade av folk som vill oss väl.

4-veckor senare...

2011-02-28T07:20:00.003+01:00

Sitter vid köksbordet med dagens andra kopp pulverkaffe. Det är väl en av de mest synliga förändringarna... för vad är det för mening att sätta på perculatorn när man är ensam... Ja, givetvis finns det massor av andra synliga förändingar, men det gör för ont att ta upp dem alla. Men maten och sovandet är väl de två största grejjorna. Ingen som suckar för att jag snarkar loss på natten... Å andra sidan ingen som gör god mat som är färdig då jag kommer hem. Inga vackra ögon att drunkna i. Inga tatuerade överarmar med muskler som är sanslöst vackra. Å ytterligare en sida... ingen som högljutt irriterar sig över djuren... men å en sida till, ingen liten bonustjej som kryper upp i sängen.

Var och lämnade post där i fredags och kylan (med en antydan av känsla bakom) var total. Jag började nästan gråta direkt då jag såg honom. Jag är så ARG att jag på ett sätt skulle vilja slå och banka på honom så att han fattar att det gör ONT inom mig. Och samtidigt så vill jag bara ta hem honom. Detta konglomerat av känslor får mig att bara vilja sitta i ett hörn och vagga och tokskrika... Anade inte att det någonsin igen skulle vara så jobbigt att vara människa. Trodde första skilsmässan från barnens pappa var det värsta jag kunde gå igenom. GRATTIS nu har vi en snygg andraplacering i uppbrottet för fyra veckor sedan.

Men livet går vidare på alla håll och kanter. Ser att det ska visas ett program på TV i veckan om GBP operationer och de som inte är nöjda med den. Det är tråkigt att se att några inte är nöjda. För mig har den förvandlat livet till det bättre. Jag kan gå! Jag kan andas! Jag kan leva! Jag kan faktiskt äta och dricka vad jag vill!

...men jag inser att jag ska minska det mjuka brödet som jag inte mår bra av. Sedan har jag min yrsel som kommer ofta - men det är det värt. Har gått ner tillräckligt och ligger omkring 77.5 - 80kg. Det går upp och ner beroende på inkomst och utgift sas. En farlig godbit som jag frossat i det senaste är släta semlebullar... tur att det snart är fasta så att jag kan ha ytterligare ett skäl till att avstå från dem (och pepparkakorna)... Sedan att jag ser ut som en kvinna i allt för stor hudkostym - ja det får jag ta. Det kommer på köpet. Visst har jag ågren för min mage som hänger, låren som hänger, armarna som hänger, tuttimojsingarna som hänger... Ja - allt som går att "hänga" hänger. Men det är det värt, och jag står på remiss för ett samtal med plastiken så kanske kanske kanske att jag kan få hjälp att åtgärda ngt av det.

Hemma går allt sin gilla gång... *not*... vi har hoppat på en berg- och dalbana. Jag fungerar inte och då fungerar inte heller det runt omkring mig. Att stå med allt ansvar för mat, körning, planering mm är inte lätt. Jag trodde ju att jag äntigen hade avlastningen i en annan vuxen här hemma. Men nu är det vi tre tjejer igen och då är det bara att ta tag i det. Men tröttheten är enorm.

Ibland vill jag verkligen hoppa av. Bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka. Givetvis älskar jag mina barn. Men ibland suger det att vara ensamstående. Att inte har råd att ge barnen det som de önskar. Att alltid få vända och vrida på allt, att se saker jag själv vill ha men inse att jag inte kan unna mig det förrän barnen är utflugna. Jag är över 40år och min vardagslyx handlar om att unna mig en flaska vin och en flaska whiskey i månaden. VÄLKOMMEN till min del av världen. Ska strax in och betala räkningarna - och inser att jag inte kommer ha pengar att betala alla. CSN, BILLÅN, SJUKHUSVISTELSEN (utomlands), EL; BENSIN mm mm Shit, ibland vill jag verkligen inte mer.

På arbetsfronten är det väl som vanligt. Tycker jämt att jag ligger efter. Rannsakar mig själv... kanske ställer jag för höga krav på mina egna insatser, kanske hushåller jag inte med min tid och kraft... Församlingsborna är så underbara och det känns så fint att få dela gudstjänstgemenskap, dela brödet och vinet, få döpa en del och få överlämna andra, efter livets slut, in i Guds kärleksfulla famn. Det är en nåd!

...fast när man drömmer om begravningar, småbarn som behöver nappflaska, träskoinnetofflor som sparkas av i altargången och en korvägg fylld av bilder på församlingens gamla präster - ja, då blir iaf jag lite orolig för vad som pågår i min hjärna ;)

Det är konstigt hur snabbt folk reagerar på att man är ute i singelträsket igen. Folk engagerar sig, frågar... tycker (när jag berättar om varför) att jag gjort rätt. Det är nog av uppriktig omsorg - men samtidigt så känns det konstigt...

...spärren inom mig är stor... Känslorna för J finns ju kvar. Det irriterar mig att jag inte kan släppa och bara se att det aldrig kommer att bli något (fast det beror väl på att jag har känslor för honom... och de tar inte slut på beställning). Och lika mycket kvar är såren från vårt förhållande och tidigare relationer. Kommer jag någonsin våga släppa in någon på livet igen? Samtidigt är det så underbart roligt med SMS och telefonsamtal. Att det redan är några som visar att de har ett intresse av mig. Det får mig att känna mig lite vacker... Frågan är hur jag ska hantera det? Go with the flow eller vara en bromsklots? Just nu njuter jag bara av att få uppmuntrande tilltal -näst intill regelrätt uppvaktning. Kanske är det där ribban får ligga... att bara vara ett enda stort ego och suga i mig sådant som jag aldrig någonsin tidigare fått. Önskar bara att de ord jag nu får höra kunde ha funnits i den relation och i den dröm om ett familjeliv som jag hade då jag flyttade hit.

Nu är måndagen igång. Den 28 februari. Jag "fyller" 41½år och lilla mamma har födelsedag. GRATTIS MAMMA PÅ DIN DAG!

...undrar vad livet har i beredskap för mig... (för oss alla)

Tror jag blir tokig...

2011-02-23T19:25:00.003+01:00

... ena sidan av mig saknar så enormt mkt...
... andra sidan av mig är så arg så att jag kokar...

Visste inte att jag hade så mkt känslor inom mig.
Ilska, trötthet, glädje, sorg, saknad.

Ibland slår mig den stora saknaden och då vill jag bara rymma här ifrån. För "häret" påminner ju om drömmarna om familjen jag skulle skapa med den jag älskar. Drömmen om att få dela resten av livet tillsammans, åldras ihop - njuta vad gott är. Saknaden efter livet som jag längtade efter.

Ilskan över att jag gått på detta med kärleken, att jag är den som hela tiden säger att har man bara kärlek klarar man allt. Ilska över att jag lyckats tveka på mig själv och att jag tillåtit tankar inom mig att det är mitt fel. Det är jag som har för stora krav på närhet och omsorg. Att det är jag som är lat bara för att jag är trött. Att det är jag som har behov av kontroll, vilket jag blivit tillsagd är ett onaturligt behov. Att det är fel på mina ouppfostrade djur mm.

Tröttheten som fått sin förklaring till viss del genom diagnos sömnapné. Inlärandet att lära mig sova.

Sorgen över att jag drog upp Hedvig och Emy för att jag trodde på att det här var det som skulle bli mitt liv fram till pensionen. Sorgen över att inget av det jag drömt har slagit in. Sorgen över att han inte längre finns hos mig. Sorgen att jag reagerade med magkänslan och inte förlät ännu en gång.

Samtidigt finns där glädje i goda möten. Glädje i att bekräftas som den jag är och att det inte är jag som är knäpp utan att jag handlat rätt. Glädjen att höra att jag är vacker och attraktiv. Glädjen över att andra ser att jag har kvalitéer som duger.

Ja, jag tror jag blir tokig. För tankarna bara snurrar inom mig. Det går bara runt runt runt och i allt ska jag hinna jobba, hinna skriva predikan, hinna ringa kantorer, hinna titta på psalmer, hinna göra kasualtal, hinna tänka ut en temamässa, hinna göra konfaundervisningspass, hinna fixa hemma, hinna ringa, hinna skriva, hinna boka, hinna orka hinna orka hinna orka hinna orka...

Ja, jag blir tokig. Hjärnan säger stopp och stäng av - men jag har inte rätt att stänga av. Har inte råd att stänga av. Men om några veckor drar jag på sjukvårdsresa. Tre veckor. Tre veckor med böcker och bad. Gympa och vila.

Stanna jorden!
Jag vill hoppa av!

Livet är inte svart eller vitt!

2011-02-17T08:33:00.002+01:00

Nej, så är det!

Även om det ibland känns så och även om det ibland hade varit betydligt lättare att hantera livet om det hade varit antingen eller - så är livet en ständig vandring mellan svart och vitt. Inte i en murrig gråton... nej... det är inte så jag menar.

Utan ibland är livet gott att leva i klaraste rött och guld. Andra dagar tycks himlen vara full av orosmoln, men även där syns en och annan skimrande silverkant. Ibland är det en lila strävsam uppförsbacke och andra dagar en blomstrande grön äng. Ibland är det också glädjevitt och vissa dagar svartaste svart.

Det viktigaste är att alla känslor är tillåtna, och genom att tala om dem - skriva om dem- så avdramatiseras allt och livet blir lite lättare att hantera.

Själv funderar jag mycket på meningen med allt. Inte meningen med livet, utan meningen med att vara här just nu. Jag vill så gärna tolka allt till det bästa och att allt sker av en orsak. Inte så att det är någon ödestro - för isåfall är Gud en grym Gud... snarare så att lära mig att se hur jag kan vända just detta till en lärdom för mig (och kanske för andra). Det är på något sätt mitt enda alternativ för att stå ut som det är just nu. Visst glimmar det till av silverkanter på mina grå moln. Snälla ord, visad uppskattning, peppning från oväntade håll.

Livet är en resa!
Och en resa ska erbjuda spänning och överraskningar, utmaningar men även vila.
På denna livsresa har vi ett stort ansvar. Att försöka leva och njuta var stund vi andas. Att vara snälla mot oss själva och behandla vår omgivning med respekt.

Men ibland måste man få ur sig allt... och ibland är det gott att bara få dväljas i det som är... även när det är som nattsvartast. För då kommer solen en dag åter kunna bryta igenom - för utan mörkret skulle jag aldrig veta vad som är ljust ;)

Mer tankar från livets köksbord...

2011-02-15T09:34:00.005+01:00

Dag läggs till dag och jag får bittert ångra att jag tog det beslut jag gjorde för drygt två veckor sedan. Kanske är det så att jag bara måste acceptera det - fast jag inte vill. Jag förödmukar mig och ber, men acces ges inte.

Depression med ångest av måttligt slag - så lyder min "diagnos".

Förvånad?
Nej, inte jag i alla fall. Men irriterad över att ha hamnat där jag nu är. Att jag försatt mig själv och barnen i denna situation. Långt från vänner och bekanta. Varför lyssnade jag inte bättre på er andra? Varför lyssnade jag inte bättre på mig själv?

Så nu är jag tillbaka på ruta 1 igen...

Orkeslösheten är total och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att känna den där innersta glöden av kärlek/tillhörighet och samhörighet igen. Eller kommer jag bli en av mängden kalla cyniska människor som bara färdas längs livsvägen och suger ut sig det gottigaste ur sina medmänniskor. Är det dit jag är på väg? Har inte mitt måtto alltid varit att se till andras behov för att jag i min naivitet trodde att de skulle sätta mina behov i första rummet? Allt under en from devis: Se hur de överträffar varandra i kärlek... Allt vad ni gjort en av mina minsta... Det du vill andra ska göra dig ska du göra dem...

Är det så vi människor ska välja att leva för att passa in i dagens samhälle? Bara (ut)nyttja medmänniskan för sina egna syften utan tanke på den andres bästa? Ja... det verkar inte bättre än att det är så.

Men det får inte vara så!
Det kan inte vara det som är livets mening...
Livets mening måste ändå vara att kunna leva var dag som om det vore den sista och njuta av det! Njuta tillsammans och åldras tillsammans. Ta livet som det är, dela vägens börda, turas om att bära den tunga ryggsäcken.

Nu sitter jag och ser ut genom köksfönstret i prästgården. Ser ut och summerar tankar på hur det här ska gå.

+ sidan innehåller
En underbar församling med så många underbara församlingsbor.
En underbar gammal prästgård.
En underbar natur.
Bara två mil in till stan.
Bra skola iaf för Hedvig, Emys är väl som en vanlig kommunalskola i största allmänhet.

- sidan innehåller
Arbeta tre helger av fyra (känner av tröttheten mer än förr).
Långt från stan; 2mil utan kommunala medel är LÅNGT.
En stor prästgårdspark som jag inte orkar sköta (10% är väl mitt ansvar).
Ensamheten; när mörkret faller är har tyst och ensamt (även med tonåringar o djur).

Nåja...
Jag lär inte bli färdig med mitt livsgrubblande idag.
Blir man någonsin färdig med sitt livsgrubblande?

En positiv sak mitt i allt är att jag äntligen fått veta en orsak till min enorma trötthet. Jag har bara trott att det var psoriasisen och värken i mina leder. Men nu står det klart. Jag har sömnapné. Visst gör det mig mer attraktiv *NOT*.
På fredag ska jag hinna in till KSS och hämta min nya livskamrat/sängkamrat. En CPAPmaskin. Så... 41½år och från och med nu och resten av livets alla nätter uppkopplad med andningsmask. 5 av 7nätter måste den minst användas, och minst 5timmar per natt. Sexigt värre...! Men det är klart... om det kan få mig att bli piggare så är det väl värt det.

BTW -70.6kg

Två veckor...

2011-02-13T08:30:00.002+01:00

Återigen förvirrade tankar... men när jag får ur mig dem så lugnar det mitt inre lite grann. Gör vardagen lite mindre skrämmande... så sluta läs om ni inte vill ha privata tankar! Byt till en annan bättre blogg om jag gör er illa till mods...

Om jag inte hade vaknat den där morgonen för två veckor sedan, stressad över att inte ha sovit, irriterad på mobiltelefonen som piper, stressad inför en lång arbetsdag som låg framför...ja... OM jag inte hade lyft telefonen och för andra gången valt att titta i inkorg och utkorg... ja då hade denna situatuationen inte varit ett faktum.

Fattar inte att något kan göra så ont och äta upp all den glädje jag en gång kände.

Visst borde jag inte ha reagerat med att iskallt köra in till Skövde station och dumpa - men nu gjorde jag det för jag visste inte vad jag skulle göra. En puls som inte var av denna värld, händer som skakade av ilska och av sorg och förödmjukelse.
Hur kunde han göra så IGEN? Var inte min kärlek mer värd? Betyder jag inte mer än så?

Så insikten om att det inte bara drabbat mig, att lögnen inte bara drabbat mig... att det inte var första gången.

Men det lindrar inte smärtan det heller! Och alla välmenade klyschor om att det finns någon annan där ute som är "min" som vill ha "mig" för den jag är. Just nu hjälper det inte! För var gång vi talar med varandra rivs såret upp och var dag jag tänker på att alla hans saker ska lyckas packas och föras här ifrån gör att jag dör lite mer på insidan. För innerst inne vill jag bara få hem honom hit, få honom att säga ordet förlåt. Få honom att se vad han har och att det kanske är så att det är han som inte kan få någon bättre, kanske är de ord han sagt till mig att ingen annan man kommer att stå ut med mig; kanske är det ord som gäller honom. För det finns nog ingen som accepterar det han gjort i så lång tid utan att bli förbannad.

Ja, jag vet att hämd inte nyttar något till - men min magkänsla vill samla varenda tjej han varit i kontakt med i en aula. Ge dem och mig själv en förmaning om att inte vara så naiva.

Så kommer tanken igen på att jag ska bo här mitt i ingenting utan att ha den hjälp praktiskt av en man som jag hade behövt. Att inte få se min bonusdotter gunga och leka på tomten. Här kunde jag ge henne och mina barn en sund uppväxt nära naturen. Här kommer inte komma små lekkompisar på besök. Och i allt kommer jag stå med skammen att vara den försmådda som reagerade genom att sätta på bar backe.

Var det detta du ville? Redan efter inflyttningen så började du att tjata om att det inte skulle fungera. Hur många är de, alla dem som du haft telefonrelation med.

Och sanningen, vad är sanningen? Sov du hos inomhus första natten som mormor säger? Om telefonen gjorde en total fabriksinställningsomstart och raderade alla nummer, varför fanns då alla familjefoton kvar? De var på telefonminnet och inte på minneskortet, för mig betyder det att du raderat allt (flyttat till annan mobil) - men du glömde en film från den 21dec. Den 21dec var 1:a advent då jag slet som ett djur för brödfödan medan jag tyckte synd om dig som låg okontaktbar här hemma i sängen... så inser jag att du legat i sängen och gjort det här! Är det så svårt att tala sanning? Vad vinns på lögner?

Jag tittar ut genom fönstret, det som jag en het sommardag för 7månader sedan med tillförsikt och lycka blickade ut genom väntande på att du och lilltösen skulle komma tillbaka efter doppet.

FATTAR DU HUR ONT DET GÖR?
HUR ONT DU GÖR MIG?

Dedicated?

2011-02-07T11:28:00.002+01:00

Tankarna snurrar runt i mitt huvud. OM jag inte hade reagerat som jag gjorde, OM jag bara hade låtit det bero, OM jag, OM...OM...OM.
Önskar att jag hade haft en avstängningsknapp för min hjärna. Och när jag väl lyckas somna en stund ringer FK. Jag är så slut i hjärnan. Jag förmår inte ta in mer tankar, mer känslor, mer något. Att tala i telefon är en mardröm, att veta att jag måste klara av jobbet är en mardröm för där måste jag tala. Och orden kommer inte till mig. I skrift fungerar det för här kan jag gå tillbaka. Lägga till, dra ifrån, läsa igenom -SE vad jag säger/skriver.

Visst vet jag att jag landar på fötterna igen. Det har jag gjort så många gånger även om jag för varje gång blir lite mer skadad i mitt innersta. Lite mer osäker på andra. Lite mer osäker på mig själv. Kanske är det jag som har fel. Kanske är allt mitt fel. Kanske...
Men jag vet att det inte är så.
Jag vet att jag är tålmodigare och mer överseende än många -för det säger ni som känner mig. Och ni kan inte allesammans vara sjuka och ha fel -eller?!

Att vara för på - att vara för mkt... är det alltid ngt negativt? När jag går in i ett åttagande, privat eller arbetsmässigt så ger jag 100% och 100% till hur omöjligt det än låter. För dem som jag har omkring mig och som jag håller av vill jag det allra bästa. Jag vill att de ska känna att jag helhjärtat är där -med kropp, själ och ande.

Att vara svartsjuk - att inte kunna se att man kan se åt andra. Jag är egentligen inte svartsjuk... tycker inte jag... men när osäkerheten på känslan emot mig ständigt gör sig påmindk kan jag då klandras för mina sura miner när andra kvinnor får uppmärksamheten. Hela mitt jag skriker bara efter den ömma beröringen och få känna att jag varje dag är den vackraste kvinnan i just den mannens liv. Smekningen över kinden, leednet som bekräftar tvåsamheten. Ja, om det är något konstigt så är jag svartsjuk... En kvinna som är säker på sin mans känslor ska aldrig behöva komma i svartsjuketankar.

Att ha kontrollbehov - ja, är det så konstigt. Att ha varit van att alltid vara den som måste kunna rodda allt i land. Att vara den som ständigt är rädd för att bli sviken. Att vara den som inte än insett sitt egenvärde (mentalt förstår jag det men inte emotionellt) det gör att behov av kontroll finns och har man inget att dölja så är inte kontrollbehov hos den andre problemet.

Ja, min hjärna går på högvarv. Kroppen säger ifrån. Förkylning och feber, orkeslöshet och svårt att sova.

Men jag vet att jag reser mig - att jag kommer landa på fötterna igen, men det tar tid. Oavsett hur framtiden kommer att bli så tar det tid, och just nu är jag här i mina känslor och kan inte vara någon annan stans.

Tillit - lita till

2011-02-05T14:48:00.002+01:00

Kan man lita på en annan människa.
Fram tills nu hade jag obehindrat svarat "JA". För så naiv är jag. Så kärleksfullt ser jag på dem jag har runt omkring mig. Jag litar helt på dem - litar till dem. Men nu... nja... nog är tilliten skadad och det kommer krävas oerhört mkt för att den ska komma tillbaka. OM det går att komma tillbaka till ett stadium av tillit.

En mardrömsvecka ligger bakom. Jag skulle helst velat klippa ur den ur almanackan - men nu är det som det är. Jag reagerade som jag gjorde -med fog- och nu lever jag/vi med konsekvenserna av det. Än så länge idag har jag inte gråtit. Har inte orkat gråta. Är märkligt lugn, vilket jag tror beror på alla er där ute som ber för mig/oss.

Ja, jag tror på bönens kraft. Inte som en mirakelkur som fixar allt så att det blir som jag vill. Nej, men att omslutas av förbön innebär att jag känner detta varma konstiga lugn att nu blir det som det blir. Antingen så är det fetê a complie eller så finns det ett hopp om framtiden.

Gör det mindre ont?

Nej, absolut inte. Och visst gör det ont att veta att han sitter i en övernattningslgh (som jag fixat) utan ordentliga möbler och utan ordentlig utrustning för det dagliga livet. Helst av allt skulle jag vilja ta hem han - och samtidigt hittar jag små tillits-rubbande saker som gör att min ilska blommar på nytt.

Jag vet vad alla ni som jag talat med tycker och jag kan se vad ni säger och förstå er. Gladast är jag för den respons jag fick av mina storebröder -tack! Jag kan till och med säga att ni har rätt, för jag hade aldrig låtit mina döttrar göra mina misstag. Men återigen är känslor inte logiska och jag vet att jag kör ngt personligt kamekazerace och jag tror ju att alla människor vill väl om de får rätt förutsättningar för det.

Visst vet jag att det finns andra där ute som vill ha mig -tro mig erbjudanden har kommit. Men det är inte det det handlar om. Jag vet att jag ser bra ut, jag vet att jag är välutbildad, hyfsat trevlig; rumsren och snäll, jag vet att jag inte är ett dåligt kap för en man. Visst är jag svår att leva med - men vem är inte det - vi bär alla våra ryggsäckar och i min finns ett bekräftelsebehov. En längtan att få höra de där små kärleksorden ofta. Få den ömma strykningen över kinden (eller som mammas man... bjuda upp till en vals på köksgolvet). I bagaget finns också ouppfostrad hund, katt, gammal kanin och två tonårstjejer med samma hormonsvall som sin mamma. Men, i bagaget finns också en kärleksfullhet som inte är av denna värld.

Så, lördag.
Slasket ute gör inte humöret lättare.
Biblisk köttgryta på matsedeln idag. Hedvigs väninna kommer hit. Emy hos morbor.

Nä - nu kom livet emellan... privata tankar... kanske kan det hjälpa ngn annan

2011-02-01T13:36:00.004+01:00

Kanske är jag för privat - men samtidigt kanske mina kval i livet kan lätta någon annans tankar och kval. Kanske mitt delande av min livsväg kan bidraga till att ngn annan hittare en väg ut ur sitt egna helvete.

Här kommer en hel del osammanhängande tankar från ett liv i kaos...

Varför blir inte livet som man tänkt sig?
Varför gör det så ont att vara människa?

Så mkt drömmar och så mkt längtan som finns inom oss var och en. Och så sårbara vi är när vi blottar oss inför varandra och ger tillgång till vårt innersta.

De sista dagarna är flaschback känslomässigt från skilsmässan.
Tror jag har kommit till vägs ände men vill inte att det ska vara så.
Vill bara vrida klockan tillbaka och ha reagerat annorlunda.

Reagerade med maggropen när jag för andra gången blev drabbad av samma sak. Förlåt 7 ggr 70falt säger Jesus. Men är det verkligen så lätt? Kan jag klandras för att jag blev asarg och reagerade med det grymma att köra ut honom. Nej - jag antar att de flesta av mig säger just -nej. Jag vet att ni tycker att jag gjort rätt. Att jag stått upp för mig själv. Att jag redan hade gett en chans på just detta området och sammanlagt på 1½år har jag gått igenom 4större händelser av negativ art innan denna i söndags.

Det var inte konstigt att topplockspackningen inom mig gick. Att jag kände att nu är det nog. Samtidigt idag ångrar jag det. Om jag varit tyst och accepterat och pratat lungt hade vi inte varit här nu. Då hade jag inte haft så ont som jag har det. Då hade jag inte rensat ut och fyllt kartonger. Då hade jag kanske skrattat och varit gladare. Då kanske...

Och så snurrar tankarna igång.

Känslor som inte är logiska. Ett förnuft som säger att det inte kommer bli annorlunda. Ett samvete som säger att så här gör du inte mot en annan.

Men när vägsände kommer för de som är ännu närmare. När mina barn inte längre orkar se nederlagen och tårarna. När jag inte orkar förmedla att vinsten är större än den känslomässiga utgiften.

Samtidigt så älskar jag. Samtidigt vill jag bara krypa in i den varma starka famnen. Drunkna bort i de där ögonen jag fastnade för. Lyssna till musik han spelar för mig. Sitta och prata. Känna närheten och ömheten och se honom gå omkring i sin blå jacka och mata fåglarna. Veta att han är här när jag kommer hem från jobbet - när jag vaknar och när jag lägger mig.

Samtidigt vill jag få barnen att förstå och ta tillbaka honom. För om de hade sagt ok så hade jag hämtat honom nu. Börjat om. Raderat och börjat om - om han vill det vill säga. Jag vill ju ha honom och ingen annan. Jag vet att det finns andra. Jag vet att jag är ett bra kap. Jag vet att jag är värd bättre. Men det är här mina känslor är. Hos honom och för honom.

Men jag kan inte tvinga barnen att ändra uppfattning. De har sett för mkt av min besvikelse och mina tårar. De vill att deras mamma ska bli älskad och behandlad som en drottning. Men kanske det är så att deras mamma är för svår att leva med. Kanske inte felet i grunden är hos honom.

Och jag vet inte vem jag försöker lura - men känslorna är inte logiska.

Det här gör så ont. Så ont att jag inte vill längre. Jag vill inte ha ont. Jag vill bara bort från allt som gör ont. Jag vill hitta hem.

Och samtidigt vill jag ta hem honom - för jag är halv utan honom. Halv och orkeslöst tom. Han hör hemma här! Inte av barmhärtighet eller Florens Nightinggale anda. Nej endast av den orsaken att jag älskar honom.

Varför ska det vara så svårt att förstå?

Så det är mitt fel att jag reagerade med magen. Att jag drastiskt satte igång allt. Att jag talade med mitt jobb och släkt och vänner. Om jag hade varit tyst hade jag haft honom här nu och kunnat krama honom och stryka över kinden. Så jag har ingen att skylla detta på mer än mig själv. Varför är jag impulsiv och handlar med magkänslan. Varför kunde jag inte jobbat färdigt för dagen och funderat över det istället för att rusa iväg och sätta igång denna spiral...

För det påverkar inte bara mig utan alla som finns runt omkring. Varför förlät jag inte 7ggr 70falt?

Varför ska livet vara så svårt?
Varför gör det så ont att vara människa?

NOT Dag 11 - Mina syskon

2011-01-24T14:30:00.002+01:00

Det där med att lyckas med de dagliga inläggen är ett stort skämt. Tiden rullar på fortare än jag hinner blinka och därför är dag 11:s inlägg allvarligt försenat - men här kommer det.

Mina syskon:
Jag har två "hel"syskon och ett "halv"syskon. Det var min pappa som fick ett barn till med sin fru nummer två.

Min äldsta bror flyttade hemifrån när mamma och pappa skildes. Jag var inte mer än 10-11år då. Sedan dess har vi inte haft så mkt kontakt, tyvärr... med thank´s god for facebook så att man iaf har lite koll på vad livet har tagit vägen. Ibland när livet är tufft så tänker jag att OM jag behöver hjälp så kommer säkert brorsan och tar tag i saker och ting. Lite stolt är jag också för att han arbetar med journalistik (Emy vill kanske in på den banan och kan ta ett o annat tips) och att han är kunnig med motorcyklar och säkert gör en massa av de där sakerna som jag VILL göra men inte vågar. Ja, jag skulle vilja köra mc i högfart och känna vinden i håret... men kanske jag kan flirta med ngn som tar mig en runda o jag sitter där bak. Minns att jag suttit bak en gång på brorsans mc (det måste varit en lätt mc eller var det en moppe? - minnet sviktar -) i Gagnekulla när jag inte var så gammal. Han har iaf gett mig 3 brorsbarn som är ganska stora nu... och jag är faktiskt dopfadder till "K" (ja jag är pinsam, men för mig har det en djup innebörd) vilket jag är stolt över!

Min andra bror har jag nog haft lite som idol. Visserligen bodde vi hemma hos mamma ett tag tillsammans efter skilsmässan - men sedan började han plugga på annan ort och jag var ensam kvar. Vi träffas inte heller så ofta och likadant här är jag tacksam för FB. Men vi träffas oftare än den äldsta brorsan... Jag gillar det arbete som han gjort både där han var tidigare och där han är nu. Det är det som gör att jag har honom lite som "idol". Tufft när man såg honom på TV då och då o jag tänkte att det där, gott folk, det är min bror! Genom honom har jag två mindre/yngre brorsbarn... illbattingar och fartfläktar som jag SAKNAR... men om inte annat så lär vi ses till sommaren eftersom Emy ska konfas där uppe o jag antar att jag lyckas "tjöta" på att de kommer så hon har ngn släkt i kyrkan. Hans etiska tänkande, som jag uppfattar det, gör mig stolt! Och ja, jag tror att även han skulle komma till mitt försvar om det behövs - men mer á la ahimsa så att säga...

Min lillasyster känner jag nästan inte alls mer än genom mail och ... ja just det... FB! Utseendemässigt har det förut gått 4 henne på 1 mig. Hon har drivit/driver? hälsohem i levande föda och har varit frukterian. Jag är stolt att hon gör det hon tror är rätt i hennes liv och önskar att vi kanske en dag får lite mer kontakt... se likheter mm som vi förmodligen genom våra geners arv har. Genom henne har jag en liten systerdotter ;)

Så det är mina syskon...
önskar att tiden fanns att ha mer kontakt med varandra. Ju äldre jag blir desto mer känner jag att behovet finns av de som delar mina gemensamma rötter.

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag.

2011-01-17T21:02:00.002+01:00

Nej ni får verkligen inte se vad jag hade på mig idag... har haft magont... gråtit pga magen, dreggelsovit mitt på dagen av ren utmattning. Så idag är det svarta stickade halksockar, för stora mjukisbyxor i grått, en mintgrön T-tröja och en grå tröja över. Jag ser ut som en rugguggla och känner mig som en blaurk...

Dag 9 - Min tro

2011-01-16T07:51:00.002+01:00

Ja ja, jag vet att dag 9 var läääängesedan - men jag får inte till tiden just nu. Sitter nu innan dagens jobb och dricker en kaffe. Tvätten ilagd - hoppas ngn hänger den sedan och stoppar in det andra i skåpen... diskmaskinen tömd och iplockad... alla bänkar avtorkade. En riktigt "vill inte morgon" men det tycks vara så att ngn på nattens timmar tycker om att se till att det finns arbetsuppgifter till mig.

Hur som...

Min tro:
Basic info...
Jag är kristen. Protestant. Lutheran. Präst i svenska kyrkan.

Där tar den lätta delen slut. För tron är inte en sak som ryms i en liten ask och som jag köper färdig i affären och bara kan ställa på hyllan med prydnadssaker. Tron för mig är en livsstil... ett ständigt varande i rymden mellan tro och tvivel.

Det finns mkt frågetecken kring Gud...

Men om jag bara helt kort ska sammanfatta vad jag just idag känner är det viktigaste i tron så är det etiken i Jesu undervisning. Att i mina medsyskon på jorden ständigt se en bit av honom som går före, och en bit av mig själv. För vi speglas i dem vi möter genom att vi har samma ursrpung i samma Gud och Fader - för det tror jag...
Kanske lite våghalsigt att säga det - men jag tror att vi alla är sprungna ur samma rot. Och jag hoppas att vi alla en dag kommer till samma mål. Och kvar blir då under vår livsresa att göra det bästa vi kan för att leva i harmoni med varandra och oss själva och den skapelse vi lever i.

Grunden för allt...
älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd och din nästa så som dig själv... gör mot andra det du vill att de ska göra emot dig.

Vet inte om ni blir ngt klokare på min tro - och kanske jag får återkomma till denna frågan. Nu är det hög tid för frukost och sedan iväg till dagens jobb som slutar ikväll någon gång.

Dag 8 - Ett ögonblick

2011-01-11T08:21:00.002+01:00

Våra gråa vardagsliv är fulla av ögonblick. Små korta händelser av lycka eller sorg som för alltid etsar sig fast inom oss... som vi inte kan bli kvitt hur mkt vi än försöker - för så fungerar ögonblicken. Ibland får jag som i psalmen 249 av Lina Sandell tänka; blott EN dag ETT ögonblick i sänder... för annars tror jag att jag blir galen på kuppen. Jag ska bjuda på några ögonblick ur mitt liv.

Onda ögonblick:
Ögonblicket när pappa kommer upp i tv-rummet där mina bröder och jag ser på barnprogram (adventskalendern?) och berättar att mamma och han ska skiljas.

Varje rast i ettan-trean när P.S slog mig i magen för att jag var tjock.

Ögonblicket när min ex-man förklarar för Hedvig att man inte behöver samtala utan kan stoppa allt inom sig och gå vidare.

Ögonblicket när jag slog på datorn och såg Ingelas ord att ´nu hade hon fått skit i huvudet också´.

Ögonblicket när min ex-svärmor säger orden -jag som präst borde veta bättre.

Ögonblicket när Ingelas mamma ringde och berättade att hon var död.

Ögonblicket när ens barn säger ´fy faan för dig´.

Ögonblicket när man inser att man misslyckats än en gång... och många många fler ögonblick av sorg, ensamhet, övergivenhet, villrådighet och smärta.

Goda ögonblick:
För sju år sedan när jag med BK vid min sida vandrar altargången fram i Lunds domkyrka för att tjugoår efter min ursprungliga kallelse gå in i tjänst som präst och bli prästvigd.

När jag fått Hedvig och inte fått se henne än men fick se moderkakan med hennes ´livsträd´.

När jag fick Hedvig upplyft hos mig första gången.

När Stefan och jag gick och röstade första gången som gifta och som föräldrar.

När jag fick Emy på min mage efter förlossningen.

Stefans blick i mötet dagen efter prästvigningen, stoltheten...

Hedvig som lucia på pärlan.

Hedvig som sjunger Gabriellas sång på avslutningen i nian.

När jag mötte Jonas för första gången.

Lyckan när Emy fick gå på konsert med mormor.

...och många många andra ögonblick av lycka...

Dag 7 - Min bästa vän.

2011-01-10T07:29:00.002+01:00

Egentligen kan jag inte säga att jag har EN bästa vän. Det finns olika vänner och väninnor som funnits där olika länge och som jag har olika mkt kontakt med.

En som jag själv förlorat kontakten med under det gångna året är E en skolkamrat från barndomstiden. Jag vet inte vad som hände mer än att jag förra julen inte hade orken att vara social, orkade inte prata i telefon (precis som nu är jag så trött när jag väl är ledig så det finns inte ork att vara en god vän - jag förmår inte - jag orkar inte se telefonen... datorn är ok fortfarande för den kan jag stänga av när jag själv vill). Jag saknar våra samtal... men nu känns det som om det är för stor barriär för mig att ta mig i kragen o ringa.

En annan som brutit med mig är Em, det gör mig så enormt ledsen och arg. Jag kan inte hantera detta på ett bra sätt... så det blir inget mer om det.

Sedan har vi AG som jag inte heller pratat med på länge, men som jag hoppas vet att jag tänker på henne dagligen. Vet bara inte när vi ska få tid att träffas bara hon och jag och mysa, dricka vin och prata. När jag jobbar tre helger och är ledig bara en så är den helgen den enda jag har att kunna ta mig en bokdag, städa undan här hemma och bara få känna att jag är bara jag. Vet inte hur jag ska komma ur denna ekorrhjulsrutin så att jag får lite livskvalité och kan njuta lite mer.

Sedan har vi C och M... de två som jag (förut tillsammans med Em) vet att jag kan ringa när som helst på dygnet. Jag vet att de finns där och ibland har jag asdåligt samvete för att jag kanske inte ger dem tillbaka lika mkt som de ger mig.

Sedan finns det massa vänner BK som jag saknar otroligt och som jag inte talat med på länge, Y som finns i mina tankar och böner... På ett sätt är det tur att Facebook finns för då kan jag iaf se att ni lever.

Så... jag har inte EN bästa vän...

Dag 6 - Min dag

2011-01-10T07:15:00.003+01:00

Dag 6- Min dag var igår, söndagen den 9 januari 2011.

Wow vilken dag!
En ledig söndag, och tyvärr får jag erkänna att jag bara tänkte ordet gudstjänst. Är så fullkomligt slut att det inte fanns i min värld att ta mig till kyrkan. Hade det funnits ngn rengbågsmässa i St Helena så hade jag nog masat mig dit för det är en annan form av gtj. En som ligger så nära mina egna pulsslag (ok har bara varit där en gång) en plats där jag kunde vara jag.

Hur som...

Nu var jag iaf ledig LEDIG L E D I G!
Dagen började med att sova tills jag vaknade (of course) vilket skedde mindre än en timme senare än vanligt. Men det var en lugn morgon med lugn frukost och lugn dusch. Sedan hemföll jag åt soffan och en nyinköpt pocket (Nostradamus--- ngt om de bortglömda stroferna av --- ja jag är kass på att minnas). Hur det än var så slök jag den! Det ena mordet och mordförsöket mer bestialiskt än det andra... mumma för min trötta prästsjäl ;)
Mitt på dagen efter Emys frukost bytte vi köksbord. Detta för att det andra knarrade för mkt och knarrande bord är inget bra (klart det knarrar... det är det vita bordets dödsryckning efter alla nertyngda måltider kring det). Vi är bara bäst! Så började Emy lägga ännu ett pussel (lycka) jag hjälpte henne bara sortera bitarna för sedan ropade boken på mig igen. På eftermiddagen skickade jag iväg älskling efter morötter och lök för att kunna göra kallops - vilken blev mkt god by the way... För att sedan återgå till boken fram tills det var dags för lite fika (H ville inte ha för hon var irriterad på att jag "var sur" när hon kom hem... jag undrade bara varför hon inte hört av sig under dagen och påpekade att hon skulle vara hemma tidigt på söndagen och kl 18.00 är inte tidigt för mig om man egentligen skulle varit hemma på lördagkvällen och fick dispens för att man var trött... nåja) vi andra fikade och sedan var det de sista sidorna som återstod. Blev klar lagom för att kasta in boken till Emy och slänga mig i nästa soffa för morden i Midsommer som igår, visserligen till sist innehöll tre mord, var ganska slö i början.

Så min dag - dag 6 - kantades av mord, mordförsök, flykt, blod, hjärnsubstans, knogjärn och en massa VÅLD jag som hatar våld i verkliga världen och är en urbota pacifist... jag erkänner, jag njuter av dem när jag läser om dem... fast det är nog intrigen jag gillar om jag ska vara ärlig mer än spräckta skallar.

Så även om det var söndag och jag kanske borde ha sökt mig till kyrkan så tror jag - i min naiva syn på Gud som en god förälder, att Gud satt bredvid mig på soffan och njöt tillsammans med mig över att jag var ledig och verkligen tog mig ledigt. Ja, det var en gudibehaglig dag!

Dag 5 - Det här åt jag idag.

2011-01-08T09:40:00.006+01:00

Skulle egentligen ha varit rubriken på dag 4... men så hamnade jag efter och inser att jag inte minns allt jag åt igår. Så nu börjar vi dagen idag.
Frukost:
1½rostmacka
bregott
3 skivor whiskeycheddar
1msk nyponmarmelad
ca 1½dl filmjölk
ca1dl havrefras
½kopp kaffe med en skvätt mjölk
en drickvitamin och mina mediciner.

Lunch:
en smal korv
en ½ bit ugnsstekt lax
½dl makaroner
lite curry sås
lite riven parmesan
1 glas julmust light
2 frukost crackersbröd med Ica´s "bregott"

Mellis under dagens lopp:
1 clementin
4 Gille pepparkakor
2 kaffe med mjölk
1½ glas julmust light
1 kopp te med en tsk honung

Middag:
1½glas Herrljunga sider
2 kotletter i sås (matlagningsgrädde, lätt cremefraische och sweet chilisauce)
ca½dl risoni
kokta grönsaker

Kvällsfika:
1 stroopwaffer
2 pepparkakor
10 vindruvor
1glas Herrljunga cider

Dagens aktiviteter: dammsugning, tvättning, diskning, matlagning, pussling, återvinning, toalettstädning och en badkarsstund...

Dag 3 & 4

2011-01-08T09:04:00.002+01:00

Hur hinner man varje dag? Suck! Inser att jag ligger efter och att jag inte alls kommer att kunna skriva dag 4 som dag 4 utan dag 4 får bli dag 5 för jag minns inte alls vad jag åt dag 4.

Så dag 3... MINA FÖRÄLDRAR
Min mamma heter Eva och är nog världens underbaraste mamma, fastän vi stundoms nog drivit varandra till vansinne. Det är väl så det ska vara när man är mor och dotter, eller?
Det finaste ögonblicket jag minns att mamma och jag har haft är när hon kommer upp på BB för att träffa mig och Hedvig för första gången efter förlossningen. Där krävdes inga ord... där var helt plöstligt en annan relation oss emellan. Nu var vi båda mammor (och om det är något som är det finaste "jobbet" på jorden så är det att vara mamma)... Jag pratar med mamma nästan varje dag, och ibland flera gånger per dag. Hon i sin tur pratade med sin mamma nästan varje dag (iaf fram till mormor vart sjuk). Det är skönt att veta att mamma finns där och jag bävar inför den dagen (som jag vet kommer någon gång) då hon inte finns mer. Hoppas att det dröjer länge tills den dagen kommer! Hon är också en cool mormor som bl.a. åkt med Emy på Tokio Hotelkonsert. Hon gillar jazz och när jag var yngre så var det PINSAMT när hon jazzade loss med fötter och fingrar då vi var på konsert. Inser att jag är lik min mamma - det är sådant man inte vill höra som barn att man kommer att bli - under uppväxten sa mamma ofta orden "det kommer igen"... och tro mig. Det gör det! Det är sällan det inträffar ngt nytt under solen. Säger inte så ofta att jag älskar min mamma - vissa saker som att säga det o att kramas, det gör jag bara inte... men jag hoppas hon vet om det! Om inte annat så nu, för jag antar att hon kommer att läsa detta ;)

Mamma har sin "nya" man sedan åtskilliga år. Var det 17år?... från början var det tufft - men idag är jag så glad att han finns där. När jag skilde mig från mina barns pappa så var han ett stöd mer än han vet om. Den kramen jag fick när han mötte upp barnen, den var ovärderlig. Utan ord visste jag att han fanns där. Hans mamma i sin tur har blivit som en extra mormor till barnen. Hon är underbar... men även det var svårt i början. Som tonåring är det svårt att se att det kan bli ngt bra längre fram. Och att se mamma och T ta en vals på köksgolvet, det gör mig glad :)

Pappa Sten är omgift för 3 gången. Sedan mamma och han skildes för 30år sedan så har vår kontakt varit väldigt liten. Första året träffades vi då och då. Sedan dog farfar och efter det åkte pappa på semester utomlands - när han kom tillbaka ville jag inte träffa honom. Jag var ledsen att han åkt iväg utomlands när jag hade behövt honom hemma... Dessutom var jag inte med på farfars begravning. Mamma fick inte följa med och jag var bara 11år och det var det första dödsfallet i min omkrets - så därför var jag inte med.
Vet inte om jag egentligen kan säga att jag känner honom på riktigt längre. Visst är det en pusselbit i livet som fattas. Visst kan jag känna ett stygn av sorg och avund att jag inte fick förbli minstingen utan att han fick min lillasyster. Visst kan jag ibland ha svårt, än idag, att acceptera att livet blev som det blev med de förändringar det innebar för mig och mina syskon. Men när pappa blev sjuk så var det naturligt för mig och barnen att åka ner och träffa honom. Och jag vet att han är stolt för det arbete jag har. Ser väl saker i mig som jag ärvt av honom... man är ju 50% pappa och 50% mamma för att bli 100% jag. Till sommaren borde vi syskon åka till pappa och hjälpa honom måla huset - han är för gammal och krasslig för att klara av det själv. Så... antas utmaningen?

Dag 4 (temat på dag 5) Vad är kärlek?
Jag vet inte om jag kan besvara den frågan så här på några korta rader i ett blogginlägg...
Kärlek är så mycket olika saker. Det kan vara den absolut finaste känslan av lycka och det kan vara den mest smärtsamma känslan av sorg och uppgivenhet.
Det kan vara kärlek till barn - till djur - till vänner - till arbete - till partner och mycket mycket mer. Även om ordet på svenska är det samma så är kärleken så olika beroende på vad det är för "mål" för min kärlek. Grekiskan klarar av det mkt bättre!

Det grekiska ordet agape är den kärlek som jag känner till mina barn. Den självutgivande kärleken som ger och ger (visserligen i de bästa fall utan att begära ngt igen). Den kärleken som inte kan ta slut, oavsett vad de gör mot en själv. Den bara finns där och pumpar på. Den är i blodet i mina ådror, så nära mig själv och min själ. Det är den kärlek som Gud älskar oss var och en med. En förälders kärlek till sina barn. En villkorslös kärlek!

Så har vi ordet filios, den vänskapliga kärleken. Den som jag känner till mina vänner och mina arbetskamrater och min församling (och kanske till mina djur). Visserligen finns även där i vissa fall infall av agapekärlek. Filios är systra- och brödrakärleken. Att finnas där för mina medmänniskor...

Så den tredje kärleken eros, den erotiska sexuella delen av kärleken, livets krydda. Den som är given den partner jag väljer att dela mitt intima liv med. Den ska man vara rädd om. Man kan bli väldigt sårad om man inte är rädd om sin eroskärlek. I ögonblick av eroskärlek är vi människor så sårbara till kropp-, själ och ande. I det bästa partnerförhållande (oavsett om det är hetro- eller homosexuellt) finns både agape-, filios och eroskärleken. De tre berikar varandra och gör att man kommer genom både vardagen och festen... både livets glädje och livets sorg. I ett bra förhållande finns en jämn balans av dessa tre! Kanske i olika dosering vid olika tillfällen, vi har alla våra "up´s and down´s". Det är svårt, ja jag vill påstå omöjligt, att leva i ett längre förhållande med en livskamrat om någon av dessa tre "kärlekar" fallerar eller om obalansen blir för stor.

Så kärlek är en KÄR LEK! Agape, filios och eros...

Dag 2 - min första kärlek.

2011-01-05T14:18:00.003+01:00

Den var väl tämligen obesvarad - jag var mer som en lillasyster för honom ;)
Storebrors kompis Torbjörn!
Skulle alltid krama honom när han kom på besök hos oss...

Så var det sagt ;)

Dag 1 - presentera mig själv

2011-01-04T18:30:00.002+01:00

Ja, det är väl lika bra att komma igång med mitt månadsuppdrag på en gång. Insåg att Emy inte har exakt samma lista som den som Hedvig hade och som jag tog - men det ska väl fungera det också. :)

Vem är jag?
Charlotte Elisabeth Ellinor

Född i Malmö den 28 augusti 1969.

Uppvuxen i Karlskrona.

Gått på Rosenfeldtsskolan, Wämöskolan och Gräsvik (2årig social linje).

Har spelat amatörteater i Karlskrona.

Har varit/är scout - om än mer passivt som kaplan nu.

Har dansat balett, folkdans och tränat fäktning... ;)

Har jobbat som bokuppsättare, hemtjänstare, dagmamma, fiskindustriarbetare, frilanstolkat på teckenspråk, elevassistent, boendepersonal, vårdare och nu som präst.

Som präst har jag arbetat i Lomma, Tygelsjö-Västra Klagstorp, Höganäs, Göteborgs stift, Ölmevalla-Landa församlingar, Tölö-Älvsåker kyrkliga samfällighet och nu i Norra Billingspastorat/Berg församling.

Har varit gift. Skild sedan 2006.

Har två underbara barn, en sambo, ett bonusbarn, en kanin, en hund och en katt.

Bor i ett hyrt hus på landet.

Har gjort en gastric bypass den 18 november 2008 och har gått ner omkring 68kg sedan dess.

Är ganska levnadsglad, en urbota optimist som tror alla om gott!

Vill ni veta mer får ni fråga...

2011-01-04T08:48:00.002+01:00

Ja, jag härmar väl mina älskade barn och skriver en liten sak för var dag under en månads tid. Så här kommer upplägget att se ut med start någon gång i en snar framtid ;)
Den "nakna sanningen" läggs i dagern :O
/Love

Dag 1: Presentera mig själv.
Dag 2: Min första kärlek.
Dag 3: Mina föräldrar.
Dag 4: Det här åt jag idag.
Dag 5: Vad är kärlek.
Dag 6: Min dag.
Dag 7: Min bästa vän.
Dag 8: Ett ögonblick.
Dag 9: Min tro.
Dag 10: Det här hade jag på mig idag.
Dag 11: Mina syskon.
Dag 12: I min handväska.
Dag 13: Den här veckan.
Dag 14: Vad hade jag på mig idag; samma fråga som dag 10 så här byter jag till: Mina barn!
Dag 15: Mina drömmar.
Dag 16: Min första kyss.
Dag 17: Mitt favoritminne.
Dag 18: Min favorit födelsedag.
Dag 19: Detta ångrar jag.
Dag 20: Den här månaden.
Dag 21: Ett annat ögonblick.
Dag 22: Det här upprör mig.
Dag 23: Det här får mig att må bättre.
Dag 24: Det här får mig att gråta.
Dag 25: En första...
Dag 26: Mina rädslor.
Dag 27: Min favoritplats.
Dag 28: Det här saknar jag.
Dag 29: Mina ambitioner.
Dag 30: Ett sista ögonblick.

Bokslut

2010-12-31T13:58:00.002+01:00

Ordtrött efter långa arbetspass med mkt textproduktion inser jag att detta blir ett kort inlägg...

Så är det åter dags att ge sig iväg för att hålla detta årets nyårsbön. Ännu en i raden av nyårsaftnar - ett avstamp inför framtiden och en summering av dåtiden.

När jag blickar bakåt i årets backspegel så ser jag ett år som bjudit så mkt tårar men också en hel del skratt och glädje. Beslut har tagits, som kanske inte alltid var de bästa besluten - men de var de som jag tog och som jag får leva med. Vänner har lämnats och nya tillkommit. Relationer... Flyttning och nya omgivningar. Matnojjor och under jul/nyårshelgen det första lilla godisintaget på över två år (ja jag föll dit över jul). Ett turbulent år, som vanligt i mitt liv...

Måtte året som kommer bli lugnare!
Bjuda mer vila, trygghet och glädje.

Gott slut till er alla där ute.

Gott slut och ett välsignat Gott Nytt År!

...och var är hemma?

2010-12-16T19:14:00.002+01:00

Slogs av det stora vemodet. Fått så många gulliga mail från gamla jobbarkompisar, bland annat min förra KH. Det blir så tydligt när jag ser deras rader att jag saknar dem och det med stort S. Inser att jag lurar mig själv om jag säger att jag har landat här uppe - för det har jag inte gjort än. Saknaden är enorm... mina gamla konfisar, min gamla UG grupp... en annan präst som ska ha "mitt" rum. Det sägs att hemma är där dina skor är... men då måste jag nog ha glömt minst ett par skor på varje plats jag passerat. Det gör ont inombords! Samtidigt så är jag här, i nuet, och kan inte vara någon annan stans. Gå dit du är kallad - Luthersk tanke - min tanke? Gör det bästa av det du står i... men det lindrar inte saknaden... de som känner mig lite mer än de här uppe. Så olika ställen!

Samtidigt en församling som välkomnar med öppna armar. Utmaningar! Ibland oförtjänt mycket beröm - för jag gör ju inget... jag är bara jag med alla mina fel och brister. Och de tar emot mig. De ler mot mig... de sitter i kyrkbänkarna och omsluter mig med kärlek. Det är nåd! Församlingen är det som får prästen att vara präst. Alla möten, alla samtal, allt liv som delas.

Idag var flexibiliteten ett faktum. Strömavbrott i början av begravningsgtj fick kantorn att ta piano (kantorer är fantastiska!)... blåst så att det ven rejält i takpannorna och vägarna yrade igen. Inser att det är så det kommer att vara när Sotalidsbacken är passerad. Ovanför den råder ett annat väglag. En annan prioritering. Men idag tog jag mig i kragen och vågade - för församlingen tror på mig... de ler mot mig och säger att det går bra... och i fickan telefonnummer till närmsta traktor.

Var är hemma?
I Skåne där mitt hjärta är... Ystad?, Lund?, Höganäs? Malmö?
I Halland i min gamla församling...
I Björketorp/Skene där jag lämnat så många?
Eller är det här, i nuet... i framtiden...

Konglomerat av känslor...

2010-12-14T19:26:00.003+01:00

Så har snart min 41:a dopdag nått sitt slut.
En dag full av tårar, tankar, samtal, saknad, avsaknad, hosta, snuva och allt annat som man kan tänkas pressa in i en futtig liten dag.

Har inte hunnit skriva på en månad. Ekorrhjulet snurrar på allt fortare och idag tog det stopp. Insåg på eftermiddagen att jag måste få en liten stund av ro för att orka med resten av december. Har fulltecknad alma resten av veckan - men i eftermiddag och imorgon får det vara sjuktid. SKA VARA FRISK på torsdag!

Har funderat mkt på nästa års stora projekt.
Nu ska boken skrivas. Den kommer nog inte att bli helt akademiskt inriktad utan kunna fungera även för gemene man. Trivs med det vardagsnära språket, det som kanske kan beröra och förändra för någon. En del kommer vara tankar härifrån bloggen...
Funderar också på att ta lite hjälp med inputs från Maria, Karin och Cecil. Det vet de inte om ännu - men om jag får till det så är det min tanke. Det kommer finnas kapitel om kropp - själ - och ande, och dessa tre kvinnor är perfekta att komplettera mina tankar med utifrånperspektiv.
Men först måste jag då unna mig en egen lap-top. Har jag rätt att ta en avbetalning på en sådan lyxpryl när jag inte får resten att gå ihop. Vet inte... men det är tankar som ligger och gnager där inne. Det finns mkt som vill ut!

Har också funderat mkt på detta att göra val som påverkar min omgivning. Varför drivs vi till vissa val? Vad är det som får en (mig) att gå in i vissa mönster? Hur bryter man (jag) med dessa mönster? Hur kan ett brutet mönster få en vardag att fungera här och nu? Ja, det är mkt tankar som far runt. Inte undra på att kroppen säger ifrån med en rejäl förkylning och en trötthet utan dess like. Har inte varit så här trött sedan tiden i Göteborg. Det skrämmer mig! Just nu är det timme för timme som jag för min tillvaro. Vet att en massa måsten ligger där framför. Men världen fortsätter snurra även om jag inte sätter psalmer idag! Ibland har till och med tankar på att jag kanske inte ska vara präst smugit sig in... för ibland undrar jag - går det verkligen att vara präst, mamma och kvinna? Jag har inte fått det att gå ihop fullt ut - gör jag fel?!

Fick en fråga vad jag önskar mig just nu... och om jag fick drömma fritt och egoistiskt (för givetvis vill jag ha världsfred och pengar som räcker i överkant) så önskar jag mig i detta nu EN månads ENSAMHET på en VARM semesterort ALL INCLUSIVE med närhet till STRANDBAR... efter det kunde familjen komma och vi kunde ha EN månad TILLSAMMANS. Visst ska man drömma...
;)

Så...
nu är jag uppdaterad och ni vet att jag lever.
Sverige vann inte :( handbollen...

Två år sedan GBP

2010-11-18T20:03:00.007+01:00

Tänk att det är två år sedan...

nästan 67kg mindre.

Tror inte att jag fattat den resa jag gjort, i mitt yttre och även i mitt inre.

Har ingen bild från idag - men hittade två ganska nya bilder...

Sommaren 2010

Augusti 2010

och för att minnas

som jag fortfarande tänker mig själv

(för det är som om hjärnan inte hängt med)

en bild från november 2008

Summering

2010-11-15T15:24:00.004+01:00

På söndag är det domsöndagen och som det ser ut nu - med 3 dop på lördag - verkar det bli så här.

Kyrkoåret 2009 - 2010
Dop = 39st
Konfirmerade = 45st
Vigda = 8st
Begravda = 17st

Totalt sedan prästvigningen
Dop = 113st
Konfirmerade = 151st
Vigda = 31st
Begravda = 88st

Per kyrkoår från kyrkoåret 09-10 räknat:
Dop: 39 - 35 - 2 - 1 - 9 - 10 - 17
Konfirmerade: 45 - 29 - 0 - 0- 36 - 27 - 14
Vigda: 8 - 5 - 2 - 1 - 3 - 4- 8
Begravda: 17 - 12 - 4 - 4 - 22 - 21 - 8

Accepterad? Ja, accepterad!

2010-11-14T19:41:00.002+01:00

Jag hade faktiskt inte tänkt att gå dit. Jag har en ganska stor och fet oplockad gås med den "himmelske allseende". Efter en veckas näst intill outhärdlig och tilltagande smärta, efter fem helgers arbete (ja ja - jag ska inte klaga, det kunde varit värre o en av dem var dessutom predikofri), efter de senaste veckornas kaotiska tillvaro och efter en ekonomi som lämnar mycket i övrigt att önska tänkte jag faktiskt inte gå dit. Satt till och med vid matbordet och sökte medhåll om att jag inte skulle gå... men så sa Hedvig att vi ändå skulle... Så vi gick/åkte in till St. Helenakyrkan i Skövde och Regnbågsmässan.

Redan innanför kyrkporten kom fröken duktighetsågren på besök. Kollektpengarna låg kvar i bilen. Ursäktande med ett leende urskuldar jag mig inför Karin (prästen) som bara helt kolungt säger något i stil med att - här tar vi inte upp kollekt; här får du bara ta emot. Redan i agendan mötte acceptansen i ordet mångfald. Det var så tydligt i hela rummet att det är ingen som bryr sig om du är Hetro, homo, bi, trans, lång, kort, tjock, smal, gammal, ung, vit, färgad, kvinna, man... ingen brydde sig om ngt annat än att just DU just JAG var där. Musiken tog mig till frihetslandet där jag hasade av mig skorna, satte fötterna på bänken framför och skönk ned. Under psaltarpsalm 139 försvann jag... och av Karins ord minns jag nog inget mer än att det är ok att vara just jag. Att jag också är en färg i regnbågen. Och att Gud vet hur min vecka, min dag, mitt liv sett ut. Jag hoppas det var det hon sa för det var det jag hörde... och någonstans där försvann jag i tanken på att jag faktiskt skulle vilja haft min sovsäck - för det var frid, det var frihet och en liten liten stund kände jag inte av den fysiska smärtan. Och mitt i allt njöt jag av att vara den jag är... och mässan... äntligen en plats där jag återigen fick möta och mötas. Alkoholfritt; glutenfritt; gående; doppande = välkomnande iaf för mig. Så på en timme hann jag se och bli sedd... av medmänniskor och (förhoppningsvis) av Gud även om jag fortfarande har en oplockad gås med dig...

På hemväg... kom monstret igen... tankarna på att jag gjort ngt otillåtet. Jag har tagit plats förlåt till alla er som kanske tagit illa upp de senaste dagarna mer än vad som är tillåtet. I torsdags en underbar väninnelunch, fredagen på egensjälavård, gårdagen på trevlig lunch o eftermiddagssamvaro med vänner - och idag denna mässa.

Jag är trött. Mer trött än vad jag mår bra av. Smärtan gör sitt till, det vet jag - o blir den inte bättre så måste jag ringa läkare om den. Få ngn starkare tablett igen (alla mina citodon är slut o det är det enda som hjälper). Förmodligen en inflammation i ett muskelfäste eller ngt med ett senfäste. Trött av anspänning och tankar på hur livet/framtiden kommer att bli. Oro för hur allt ska gå... och en enorm saknad av mamma som jag hade sett fram emot skulle kommit hit. Men hon får komma en annan gång!

Nu ska jag ut o vittja skåpen... se vad det döljer sig för kulinariska läckerheter (det ska finnas en ölkorv kvar).

Mitt egna lilla ynk... min mardröm...

2010-11-09T18:50:00.002+01:00

Ja vad ska man ha en blogg till om att inte kunna få tillåta sig själv lite ynk och (o)sund självömkan. Förvarnar er redan här så att ni kan välja att inte läsa vidare... men kanske det istället har motsatt verkan och får er att läsa än mer ;)
Just nu fungerar inte mkt i mitt liv. Iaf inte mkt av de saker som jag skulle vilja fungerade smärtfritt.

Men om vi tar det positiva så var jag hos hudläkaren idag på KSS och hon skulle iaf skicka iväg en remiss till plastikkirurgen på KSS så att jag iaf kan få tala med dem öga mot öga. En remiss också till reumatologen för värken blir inte bättre när det är kallt. Det var det positiva. Det negativa var väl i stort att jag inte skulle påbörja solning (för att - det vet jag inte), att jag ska fundera över medicinbehandling (methodextrate vägrar jag) ngt med A-vitamin... som jag inte minns namnet på som vi ska fundera på, och att jag visst kan ansöka om fotvård o klimatvård men att jag SÄKERT kommer att få avslag... så... det som jag ska göra är att använda Betnovat flytande o dermaplattor över hela mig (kul att vara ett plastmonster)... pevisone o daivonex. JAG HATAR SALVOR!

Ja just det... fast jag glömde ju säga att jag halkade till KSS i snön o på väg över parkeringen slog jag en högst fysisk vurpa AJ!

En naturdietbar till lunch o in på Personslivs innan det var dags för mässa på äldreboendet (o min underbara personal o min underbara församling de är höjdpunkten). Mässa o kaffe o sedan hem i snön.

Kom halvvägs upp för Sotarliden när jag flippade ur totalt. Kom inte upp, kom inte ner. Fick panik, började gråta. Ringde... Till sist stannade en kille tills jag lugnat mig så att jag kunde krypa nerför backen igen med varningsblinkers på. Stannade en stund vid församlingshemmet i Timmersdala och fick ur mig en del tårar innan jag med skakande ben körde vidare över Lerdala istället. En timme tog det hem! Och sista biten bad jag ganska högt o irriterat till chefen. För nu räcker det. Det är överkurs i mitt liv just nu! Jag är inte Job...

Hemma, köttfärsås o nudlar, vilat en stund o sedan här för att spy ur mig allt...

Min spontana känsla för ett par timmar sedan: JAG VILL HEM!
Hem till ngn som bara bekräftar en liten stund att "det är inte synd om dig - men du har det tufft just nu". Hem till ngn som känner mig inifrån o ut.

Jag vet att ni underbara nya vänner här (familj, jobbarkompisar och församlingsbor mfl) finns för mig - men steget är stort som vuxen att våga ge sig hän till nya människor. Att våga tro att det finns folk som står ut med en som man är (även när man är i dalen)...

Längtans färg är lila.

2010-11-06T15:07:00.002+01:00

I alla fall om jag får säga vad jag tycker.

Mamma skulle kommit på måndag och jag har längtat så innerligt på att få rå om henne ett par dagar och själv bli ompysslad. Hade till och med sparat stryktvätten (som hon brukar göra)... Vet inte när det var vi sågs sist - men det var för längesedan...
Men nu blev det ändrade planer. Får se när det blir nästa gång som det fungerar att komma hit - eller om jag ska åka neråt.

Så längtan är stor och i mitt inre känns den lila.
Borde ha en lila ametist i mitt halsband för att påminna mig om kärleken och längtan till en mor.

All helgona helg för dörren...

2010-11-05T12:34:00.004+01:00

Många gudstjänster står för dörren.
Predikningarna gjorda... ligger på mognad nu.
Till minnesgtj på söndag kväll tog jag fram en av mina gamla predikningar. Kanske egentligen passar årgång 3 bättre. Men kände ändå att den, efter lite redigering, säger det jag vill säga. Så det får bli så... det får bli den.

Många tankar far runt i mitt huvud. Brottas med meningen med livet, tron på att det som sker i slutändan kommer bli till det bästa, att kraft finns att ta sig igenom även det nattsvartaste mörker.

Önskar att jag kunde stryka ut bekymmersrynkorna ur ansiktena på dem jag möter. Säga att: Du, det ordnar sig.

Men det kan jag inte. Jag kan inte ljuga. Jag hoppas och tror att allt ornar sig till det bästa och att det finns en fortsättning. Men den tron och det hoppet minskar inte på något sätt den sorg och smärta som jag känner här.

Och sorgen måste få komma ut...
i skratt och gråt
i vrede och glädje
i tystnad och skrik

Det finns inget rätt och fel i sorgen. Det är bara du som vet hur det känns bäst för dig...
Men jag hoppas att du i din sorg, i din oro och rädsla - vem du än är som läser detta... ska se att en dag lyser en liten strimma av ljus igen.

För det finns inte nog mörker i hela denna värld att kväva en liten flämtande låga.

Var rädd om dig! och var rädda om varnadra!

Vad gör jag här?

2010-11-01T07:34:00.002+01:00

Kanske är det den största frågan inom mig... vad gör jag här!?

Visst har jag underbara konfisar (TACK för en fin lägerhelg) och visst har jag underbara föräldrar till dem, visst har jag underbara församlingsbor - men räcker det?

Räcker det att fylla det där gapet som finns inom mig?
Saknaden, tomrummen...
Räcker det, när jag ser sorgen i Emy´s ögon när hon saknar sina kompisar?
Räcker det att klara av Hedvigs ilskeutbrott över att vara långt från Skåne?

Jag saknar att sitta på din soffa C o bara prata o njuta... gråta och skratta. Jag saknar våra dagliga kaffekoppar från Sandbytiden A-G. (men jag vet att den tiden är borta)
Jag saknar att hålla om min M o mitt dop/fadderbarn o hela den familjen. JAG SAKNAR! Jag saknar teologen, Lundagård, E, och våra turer till affären M. Saknar K med familje o alla er andra. Ja, jag saknar jätten Finn och det grå lugnet i domkyrkan.

Jag saknar det som skulle varit och som aldrig blev
...jag saknar mig själv...
för just nu är det som om jag tappat min kompass.

Ibland gör allt så ont!
Snart 4månader här i en underbar prästgård, ett paradis i miniatyr om jag ser på omgivningarna. Men allt det andra då? Alla de där små pusselbitarna som ännu inte fallit på plats. Den där mentala och känslomässiga tuffa uppförsbacken som jag önskar ska plana ut till en jämn mark istället.

Kommer lugnet efter stormen?

Rosiga kinder...

2010-10-27T18:00:00.002+02:00

...av feber...

Kapitulerade inför faktumet att jag är förkyld. Sängen på eftermiddagen innan dagens möte som jag inte kunde skjuta på. Nu på väg mot soffsittande o "tyckasyndommigande" med kanolds halstabletter o honung i hett vatten. Blä! Men hjälper!
Ställt in deltagandet i pröl imorgon o satsar på skrivbordjobb hemifrån. O på fredag är det konfaläger o JAG SKA VARA FRISK!

Den där Jesus...

2010-10-26T08:21:00.003+02:00

Vem är egentligen den där Jesus som kom in i mitt liv på ett speciellt sätt för omkring 27år sedan?
Vem är han?
Och vad innebär det att ha honom i mitt liv?

Det är många tankar som farit genom huvudet den senaste tiden... och på söndag är predikotemat FRÄLSNINGEN. Jag är hyfsat predikofri. Dvs jag är på konfaläger! Men kanske det är än viktigare där att predika över temat...
...men jag gillar inte ordet...
FRÄLSNINGEN
...frälsas
=räddas.

Men i mina ögon och öron är ordet så ålderdomligt och så fyllt av kristna krav. Tankar från ungdomstidens troskonferenser dyker upp. Tro tillräckligt och livet blir en dans på rosor. Ja, det var nästan så det framställdes. Då måste jag tro väldigt lite - för jag kan inte i min vildaste fantasi säga att mitt liv varit en dans på rosor. Det har varit rosor med taggar i så fall - utplacerade med jämna mellanrum i branta backar. Livets ständiga berg- och dalbana.

Fast jag erkänner. Det fanns en tid där i början av ungdomstiden där jag satt tillsammans med andra unga på en fin kristen piedestad och såg ner på alla. Gissa att jag slog mig när jag ramlade ner från den!

Men fortfarande tilltalas jag av grundtanken inom metodismen och frälsis... HELGELSEN... den kan jag närma mig på ett mer tvättäkta sätt. Att jag var dag genom hela mitt liv ska sträva efter att bli lite mer lik Jesus, inte till utseende ;) utan till vad han skulle gjort. Inte bli bättre än någon annan - men jobba efter min egen förmåga att sprida det där lilla unset av godhet till de medmänniskor som jag möter på min väg i min vardag. Jag misslyckas nog ganska ofta - men jag hoppas att jag ibland gör saker som andra mår bra av. Jag tror att godhet och kärlek är det som bär våra liv framåt, och om vi kan leva i sann kärlek och av osjälvisk godhet (så långt vi förmår) ja - då kanske vi kan rädda varandra, eller iaf vara rädda om varandra.

Den sista tiden, här i min nya vardag, har jag stött på detta med att vara "präst" på ett speciellt sätt. Jag försöker genom mitt sätt att vara visa att jag är som alla andra. Om jag hade fått en peng för var gång någon säger att: du är ju nästan som vanligt folk... Ja, då hade jag varit välförsörjd! Vad tror folk? Att jag ska ha grön simhud mellan tårna? Jag vet att jag bloggat om det tidigare - men jag är så förvånad över synsättet. Jag är jag! Med min brustenhet, med mitt liv, bär jag budskapet om den man som jag fann en personlig relation till när jag gick o konfades. Jag kan inte göra något annat... Jag kan inte leva under en yta, ett välpolerat skal. Det är inte det yttre som vittnar om honom, det är det inre. Visst, jag är nog inte "guds bästa barn" och jag är definitivt inte felfri och lever inte ett smärtfritt liv - men jag har valt att leva ett liv som förkunnare och budbärare.

Genom min tro finner jag kraften att möta ännu en ny dag!

Men tro mig, det är många gånger som jag har funderat på VARFÖR jag gör det och OM han verkligen är den TREENIGE GUDEN och om han verkligen UPPSTOD och lever idag. Tro mig, tvivlen finns - men genom stunder av tvivel växer sig tron starkare. Närvaron av honom som går vid min sida är tydlig.

Och jag har redan anat honom på ungdomsgården, i blicken på den trötte sjuksköterskan eller läkaren, i kärleksrösten hos den strävsamma läraren, i kramen från de alkoholiserade, från narkomanerna, flyktingarna, de utstötta och hemlösa, jag har anat honom vid köksbordet hos den ensamma föräldern som inte får vardagen att gå ihop, jag har sett honom i busschafförens morgon hej och i socialsekreterarens stämma. Ja, jag har till och med mött honom i en tom domkyrka där jag gått omkring i mina egna tankar...

Men jag har svårt att tro att han skulle dyka upp i våra kyrkbänkar en söndagförmiddag. Nej, när han kommer tillbaka så kommer han nog till de vardagliga sammanhangen. Mitt i vimlet i stadens köpcentrum kommer han nog...

Berg- och dalbana

2010-10-24T15:59:00.002+02:00

Livet går i brutalt tvära kast.

Jag gick på realesepartyt o det var verkligen trevligt. Tillbringade dagen igår, mestadels på soffan, med att läsa boken "den som törstar". Klart trevlig o mkt läsvärd. Mmm me like deckare!

Har en förkylning på gång o den sänker humöret o orken till under minusstrecket.

Fredagen var totalhemsk vad det gäller privatlivet. En sådan där dag som jag inte vill ha fler gånger i mitt liv. Frågan är om det denna gång kommer att fungera. Sände iväg ett mail igår till x-et, men fick långt ifrån det svar som jag önskade mig. Ibland fattar jag inte varför det ska vara så svårt att kommunicera som vuxna med varandra. Vi är ju för alltid sammanfogade eftersom vi har barnen tillsammans. Jag blir så ledsen och vet inte vad jag ska göra av all sorg.

Samtidigt så får jag så mkt tillbaka av er underbara församlingsbor. Jag hoppas ni vet vilka ni är, ni som förmedlar vad ni tycker om gtj som jag haft. Jag tycker inte jag gör så mkt
...
jag är ju bara jag...

Idag har vi haft pastoratsgtj i Vad. Klart trevligt även om Hedvig, precis som jag, tyckte att några psalmer gick på tok för långsamt. Vi är vana vid lite skånskt ös. Kyrkorådet hade gjort soppa, bröd o ungdomarna hade bakat kaka. Gott! Biskop emeritus L-G Lönnemark predikade och det som jag tog med mig därifrån var att -Det kommer välsignelse ur varje god handling vi gör. Både för mottagaren och givaren.- Så kanske jag i mitt liv har fått vara till lite välsignelse, iaf glimtvis ;)

Om ett par veckor kommer mamma hit.
Får faktiskt erkänna att jag behöver det... även om jag i mångt o mkt vill klara mig själv. Kanske blir jag lite extra bortskämd ngr dagar.

Måtte förkylningen passera hyfsat obemärkt förbi. Ska ha konfaläger nästa helg o helgen efter det är det grym "allhelgonatjänstgörning". Jag är trött... men skam den som ger sig. Jag piggnar väl till... eller vad tror ni.

Oj då...

2010-10-20T15:54:00.002+02:00

Oj då!
Nu bubblar det i den lilla hjärnan (eller tja - den kanske är stor).

Hade en klart intensiv söndag i söndags. Högmässa (underbart fin) i Lerdala, sedan konfagänget :) för att avsluta dagen med söndagsgtj i Timmersdala. I Lerdala kom författarinnan Kristina Appelqvist fram med en invitering till releaseparty ikväll. Så nu är jag i bryderierna. Jag sa att jag inte visste om jag skulle hinna hem ifrån Vänersborg i tid - men det har jag uppenbarligen gjort. Så... ska jag då byta om och gå? Och kan jag då komma i arbetskläder eller vad har jag på mig. Jag blev ju inbjuden för att jag bor i huset där hennes huvudrollsinnehavare i boken bor. Förresten bok ett: Den svarta löparen var helt underbar (sträckläste den i somras när jag flyttat hit - o btw den kommer i pocket nu). Den nya boken heter: Den som törstar. Deckare givetvis, helt i min smak. Men kan jag gå på partyt fast jag inte tackade förbehållslöst JA på en gång? Och ska man ha något med sig... jag vet inget om bokbranchens vett o etikett. Får kanske rådfråga ngn... hilfe!

Måndagen gick åt till slappning, för jag är TRÖTT och har en förkylning på G. Iaf är jag predikofri denna veckan. Fick ta tid att skriva till konfisföräldrarna... o nu väntar jag på svar från flera... (har fått ngr).

Igår var jag på genomgång/kurs angående jourhavande präst. Det var helt underbart att komma ifrån och träffa lite folk. Att möta nya prästkollegor var upplyftande! Hoppas bara inte att jag, i min människo/kollegaabstinens, babblade på allt för mkt. Efter kursen var det konfaplanering...

...och idag...
tidigt iväg till Vänersborg där Hedvig tentade av steg 3 i teckenspråk. En underbar tsp-lärare med underbart teckenspråk. Om hon fick VG eller MVG låter jag vara osagt. Nästa steg ska hon göra via Skype. Så ska jag beställa en grammatikbok på tsp för oss att använda. Kände att jag saknar mitt andra språk enormt. Tänk om jag haft möjligheten att få använda det i arbetet igen. Men men, drömma kan man.

Vågar jag gå?
Klart jag vågar... eller...

Mod att våga vara

2010-10-15T14:22:00.002+02:00

Idag är det en huvudvärksdag. Gick o la mig med huvudvärk o har vaknat med huvudvärk. Vet att dagen inte är slut på många timmar än. Ser fram emot kvällen i Lerdala - men det blir nog ett par pandodil innan dess.

Solen skiner. Det skiftar i guldgult o rött. Var ner i kyrkan o låste efter ett besök som varit där. Solens strålar värmer fast det biter av köld i kinderna när skuggan kommer åt.

Försöker finna mod att bara våga vara jag. Att stå upp för mig själv. Har sänt efter en egenremiss att fylla i till sömnmottagningen. Fått tid till Hud i november o ska be dem göra en ytterligare bedömning för plastik. Har hämtat Emys medicin och ska skjutsa Hedvig till scouterna. Har bokat tågbiljett till Emy för helgens begivenheter och för Hedvig då hon ska ner till Lund i november för att besöka familjen T-N.

Ska lägga mig på soffan nu o begrunda predikoresponsen. Fått fyra olika synpunkter o det är spännande. Visst håller jag med om och ser - frågan är om jag förmår göra ändringar. Iaf inte idag. Tack för att ni läst o svarat. Det är kul att få input från andra, se vad som håller o även se vad som kanske inte är det bästa o vad som jag egentligen kunnat spara till en annan gång. Ja, det tål att funderas på.

Så var det det där med bokning av själavård o massage... nej... det har inte blivit av denna veckan heller.

Jag blir tokig på känslorna...

2010-10-14T10:11:00.002+02:00

...som väller in över mig.
Det är som om hela jag vägrar att fungera normalt!

Ena sekunden njuter jag av livet i fulla drag. Skämtar, skrattar och försöker finna min plats. Inser att jag har det ganska bra i livet, och jag borde tacka för att jag har allt det jag har.

Nästa sekund raseras allt och jag vill bara vara ifred, omhållen - tryggad, och när det inte sker så kommer den kaotiska paniken invällande som ett grått höstdis som suddar ut de klara och vackra och bara färgar allt meningslöst grått.

Idag är en sådan dag:
Jag ser bara det jag mist... och att inte ha täckning på mobilen låser in mig i ett skal. Jag saknar er så mkt att det gör fysiskt ont och allt vänder sig ut o in... och ändå - ändå förmår jag inte ta tag i telefonen och ringa er. Ändå förmår jag inte att sätta mig i bilen och köra iväg. Tröttheten är så överväldigande att jag inte ens förmår att sova ut ordentligt. Och den ende jag orkar lyfta luren till svarar inte vilket också är frustrerande.

Det är en dålig dag och hela jag skriker ett stumt skrik...
Är det förstadie till klimakterie?
Eller är det bara detta att det blivit ett miljöombyte för mycket även för mig?Att jag kanske inte var redo att ställa mig längst ner i backen igen... att bygga nya nätverk o finna nya vänner... Här finns möjligheter - men idag är jag inte kapabel att se dem. Vill inte se dem... är 5år gammal just nu o vill bara krypa upp i någons knä och sitta där och dricka en varm kopp choklad med vispgrädde. Idag vill jag verkligen inte vara vuxen - och ändå så måste jag vara det.

Trötthet...

2010-10-11T11:45:00.002+02:00

...det gör ont att vara människa.
Jag blir trött av att det gör ont.

Hedvigs långa blogginlägg hamnade som ett knytnävsslag i magen. Samtidigt är jag glad att hon verbaliserar sina känslor och tankar. Har svarat på hennes inlägg - men inlägget och svaret väcker alla dessa förbannade känslor på nytt. Vill bara kräkas. Slå sönder något. Rymma. Lägga mig under täcket o bara slippa allt.

Ja, jag gjorde ett val. Det var mitt val för att överleva och för att, som jag ser det, "rädda" barnen. Ni som följt mig, mina närmsta... ni vet varför.
Ja, mina tankar och känslor är subjektiva - men det är så livet är.
Jag gjorde ett val - jag lever med koncekvenserna av mitt val.

Stanna världen - jag vill hoppa av!

En blogg-stafett för skojs skull.

2010-10-06T13:45:00.002+02:00

Från en kompis bloggsida uppmanades jag att sätta in denna på min sida. Ska bli kul att se hur många av er som tar av er tid för att svara på den. Ibland behöver man dessa "onödiga" pauser som egentligen inte bidrager till att göra jorden till en bättre plats att leva - utan som bara är vad det är... en liten blogg-stafettpinne för skojs skull.

Kramen till er där ute!

1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur, när och varför träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa/krama mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.
7. Beskriv mig med tre ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Hur bra känner du mig?
12. Tänker du sätta in den här listan på din blogg för att låta mig svara på den?

Kritisk GBP uppdatering

2010-10-02T11:14:00.004+02:00

Efter att ha fått remiss-svar att jag fortfarande är fet och därför inte kan få en hudplastik kommer här några ytterst irriterade tankar om livet efter GBP.

Hälsovinsten är enorm.
Givetvis!
Har ju iaf minskat 66kg så det är ju självklart att hälsan är bättre.

Det som är rena problem är tilltagande yrsel... sockerkänslighet... kropps- känseluppfattning och akuta toabehov...

I huvudet fungerar det inte alls. Där väger jag fortfarande som mest och är fulast o fetast på denna jord. Självkänslan är i skosulenivå o det känns som om en stor del ligger just i all denna hud jag bär runt på och som jag vill ha bort. För om jag ska ha kläder som fungerar på ena kroppsdelen så passar det inte i den andra änden. All denna hud som ska vikas in i kläderna, den får inte plats! Provar kläder i affären... misslyckas o går ut. Deppar, o fundrar ibland på om jag kan ta till saxen på egen hand. Bara få bort allt flärpande.

Så vad talar vi om för vikt?
Vad är det jag har åstadkommit och vad kan jag förvänta mig att gå ner mera? Läkarna vill ha ner mig en bit under 80 för att tänka på en hudplastik. De som gjorde GBP-open är förvånade att jag gått ner som jag gjort. De hade trott det skulle stanna på ca -40kg. Visst har jag 13kg medicinsk övervikt tills jag är "normalviktig". Men ibland tycker jag att man ska se på vad utgångsvikten var o det faktum att jag nu väger mindre än jag gjorde i 8:e klass!

Dagens mått - den nakna sanningen - när jag började för två år sedan räckte inte måttbandet till men... så här ser det ut nu nästan 2år post-op (obs mätt själv så det är väl inte helt hundra rätt på millimetern):
Midja 95cm
Stuss 108cm
Byst 99cm över och 85cm under
Överarm 42cm varav ca 15cm är lös hud
Lår 65cm varav ca 19cm är lös hud
Nyckelben till bröstvårtan 29,5cm "häng"
Bröst"flerpen" - ja - det som är bröstet är från "bröstrot till bröstopp" en 14cm hängande flik enligt mig.
Huden under armarna ca 10cm lös hud.
Magen ca 23 cm enligt mig även om läkaren mätte "bara" 16cm
BMI 30.1
YMCA kroppsfetts% är 35%
Enligt BMI kroppsfett% är 40%
Vikt 82.5kg
Längd 165.5 /har minskat även där/.
För att gå ner i vikt bör jag äta 1815kalorier (men jag ska ju inte banta har dietisten sagt) för att behålla vikten 2599kalorier.

Ja, enligt BMI är jag fet.
Ja, jag är inte smal - om man inte jämför med hur jag såg ut innan...

SUCK!
Blir förtvivlad över min kropp o mina tankar kring den - när jag egentligen borde få njuta av den fullt ut. Nu som först är jag "normalare" än vad jag någonsin varit innan...

Vägskäl-några ord till dig min älskade dotter

2010-09-28T08:19:00.004+02:00

Så har ännu ett av livets vägskäl dykt upp.

Var på din skola för samtal igår. Ett positivt möte - en skola som vill vara skola och göra sitt bästa för att ge dig möjligheten att göra sitt bästa. Skolvägen är den samma oavsett om det var Skövde eller Mariestad du går på. Visserligen ngt fler bussar från stationen 2km från oss om du hade gått i Skövde, om jag läst tabellerna rätt. Men nu är det Mariestad o bussen går 7.08 på morgonen o hitintills har det fungerat att jag eller Jonas kör - även om jag (som du vet) är hyperstressad o gärna hade kört halv sju för att hinna dit (5km nedförsbacke o raksträcka). Lärarnas tal om att år två och tre blir värre och att du har långa dagar (ja det blir 9h med bussresan från dörr till dörr som längst) - oroar mig. Det verkar som om de vill att du inte ska bo hemma med mig. Det gör ont!
Mer ont än någon kan ana. Jag vill inte släppa taget än - du är nästan vuxen men ännu ett barn/tonåring... jag vill fortfarande vara med i bilden för att coacha även om du inte tycker att det är till stöd...

Så igår eftermiddag när jag ringer o ska boka tid för dig att tenta av teckenspråket så visar det sig att de har sp med tecken där (Birger Sjöbergs gymnasiet i Vänersborg). Du skulle kunna läsa alla 7stegen, få 700p gratis (för du kan nog alla stegen redan tror ju jag). Du skulle få döva tsp-lärare, det du gillar och har drömt om. Och elevhemmet ligger nära skolan. Ja, det är tsp för hörande och många är kanske nybörjare. Men ändå... De hade erfarenhet, sa de, av dyslexi och såg de eleverna blomstra i sitt tecken. Jag visste inget om detta gymnasium - en mamma kan inte veta allt även om man hade velat. Skulle jag inte sagt det? Skulle du ha förlåtit om det framkom senare att jag hade vetat men inte sagt ngt?

Men samtidigt så trivs du där du är... vänner... fritid...

Ska jag ta beslutet?
Nej- säger du.

Vad råder jag till?
Ja hur ska jag veta...
sitter med mina + och - sidor, som jag gjort så många gånger i mitt eget liv. Jag ger dig mina tankar här... går in i duschen innan jag kör dig till skolan...
Hoppas att du läser dem... och hoppas att du ngn stans inom dig vet att jag älskar dig så enormt mkt.

+ -sidan för byte
Tecken på schemat
Döva lärare
Kskp om dyslexi
Dövskola på orten
Närmre skolan

+ -sidan för att stanna i Mariestad
Kommit in bland kompisarna
Bra lärarstöd
Kskp om dyslexi
Scouterna som finns i Väring
´
- -sidan för byte
Inte veta hur skolan/boendet är
Ännu en flytt
Nya vänner/omstart
Scouter/ vet inte om det finns eller hur den kåren är
Klara allt själv (mat, tvätt, räkningar, städning)
Mindre resor till pappa o mamma (...o kompisar)
Ännu kärvare med ekonomin

- -sidan för att stanna i Mariestad
Bussresorna
Upplevelsen av sin hemmiljö

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer...

2010-09-21T19:21:00.008+02:00

...och än en natt i Herrens frid till jordens sänkes ned.

Känner det som om jag befinner mig mitt i en berg- och dalbana.

Ni vet den där pirrande känslan då man är på toppen och bara väntar på det fria fallet nedåt. De där sekunderna som man hinner att undra varför man försatt sig i den situationen och man funderar på om bolaget verkligen kollat alla säkerhetsanordningar före man klev på.

Precis så tycker jag att jag kan sammanfatta mitt liv just nu. Jag vet var jag är - men jag vet inget hur framtiden blir... och hur den hade blivit om jag gjort andra val i livet.

När jag talar med er "hemifrån" så undrar jag hur det hade blivit. Är gräset grönare på er sida, eller är det en drömbild som skimrar fram?

Ibland värker det inom mig så att jag gråter... tårarna väller fram o det är ett stort hål där mitt hjärta ska sitta. Ett stort svart gapande hål som bara längtar efter att få vara Ällan med er. Prata och skratta som vi så ofta gjort. Och när jag skriver dessa rader så gör det ont. Ont för att avståndet är så stort, geografiskt, och så nära känslomässigt.

Vad gör detta yrke med oss?

Läste en boktitel idag när jag var på KSS med Hedvig. En boktitel som är mitt skrik ut i cyberrymden...

Vem ska trösta knyttet?

Vem ska tröstande bära mig när axlarna värker av duktigheten? Vem erbjuder mig ett fysiskt ok när jag drabbas av tröttheten och ordfattigheten? Vem står där beredd att omsluta med kraft och kärlek så att jag återfår styrkan att bära en dag till?

Grubblandet... funderandet där uppe på toppen av min berg- och dalbana. Det läskiga i fallet utför. Kommer banan hålla, kommer jag kunna stiga av helskinnad för att ställa mig i kön igen och kliva på nästa tur?

Liv är att våga!

Liv är att våga igen!

Liv är att våga om igen!

Varje dag!

Varje andetag är att våga! Att satsa utan garantier för vad framtiden bär med sig...

nu är en framtid

som nu är en nutid

som nu är en dåtid

... ständigt...

kretsloppet som vi lever, andas och rör oss i...

Ledig!

2010-09-13T11:08:00.002+02:00

En ledig dag o en helt ny bok av Camilla Läckberg inhandlad igår. Egentligen vill jag inte göra ngt annat än att ligga i sängen med henne hela dagen. Men inser nu att det är dags att handla och att hämta bilen från servicen. Suck! Det kommer bli dyrt... bromsbeläggen var kassa o det är ganska viktigt att kunna bromsa :O så - med 4 månaders avbetalning kommer det vara ca 1500kr i månaden. Ja, det var stor service också!

Helgens gudstjänster förlöpte väl. Fick en vacker höstbucket från ena kyrkans representanter. Känner att jag är välkomnad som jag är - med hela familjen... hunden, katten, kaninen, Hedvig, Emy & Jonas/Elsa. Det finns en sådan värme i mötena med församlingsborna. Genuin kärlek? Jag hoppas det! Ser fram emot onsdagen och torsdagens symöten (trodde aldrig jag skulle säga en sådan sak)... och kanske än mer ser jag fram emot konfainskrivningen. Jag är ½ utan mina konfisar o ungdomar.

Tjejerna kom hem igår efter en vecka på Östervång. Blir lika förvånad varje gång att vi har fått så vackra barn. För de är verkligen vackra!

Om det är ngn som vet ett ledigt jobb (finsnickare, fastighetsskötare ...) i denna delen av landet så säg till! Ca 5mils radie från Skövde är realistiskt pendlingsmässigt när vi bor på landet o är bil/bensinberoende.

Funderar mkt på det där med relationer. Vi behöver alla relatera till en annan persons DU. Vi behöver närheten och kroppsberöringen. Vi dör som människor när vi inte blir sedda, inte tagna på allvar, inte berörda... kanske det vore den viktigaste frågan i valrörelsen veckan som är kvar. Vem ser och berör inom äldrevården, ungdoms sidan, barnomsorgen och för all del även i den blomstrande arbetsföra åldern. Jag tror att samhällets stora dilemma är just detta att vi inte SER varandra. Väljer bort att se att andra människor har behov av mig.

Å andra sidan så inser jag också att jag själv gör fel. Väljer bort - för att jag inte orkar, inte förmår, inte räcker till. Jag sträcker ut min hand och min famn så långt jag förmår - men jag hade behövt räcka till mer... det är svårt att vara otillräcklig.

Utan känsla...

2010-09-09T16:54:00.005+02:00

Har en dag av frihet och förmår inte känna.

Sårbart o naket skriver jag igen. Ta det för vad det är... en paus och ett utlopp för mina tankar... Kanske jag borde säga strunta i att läs. Kanske är det för personligt denna gång - eller kanske är det just det som behövs. Se att en GBP inte är vägen till evig lycka och att hjärnan spelar en spratt och får humöret att bli lägre än skosulorna.

Hade det varit förr om åren hade jag välkomnat att lägga mig på soffan och knösa och inte göra ett enda dugg... Men nu kryper det... Vet att alman är full och att jag istället hade kunnat arbeta... men jag vet att min kropp behöver vilan. Så jag tvingar mig till någon form av vila fast det kryper.

Det kryper av rastlöshet (trots två Topsyrundor och en tur till Skara)... jag vill känna! Jag vill leva och känna att jag lever! Och just nu känner jag ingenting. Förr om åren hade lösningen varit just att sova bort tiden framför TV:n förmodligen med en 4hg godis i magen.
Nu kryper det bara i mig och jag behöver få hjälp att landa och varva ner. Jag känner att jag går i spinn. Hela jag är som en fiolsträng; spänd till bristning, som vill att någon spelar på mig samtidigt som strängen är så spänd att den riskerar att gå av.

Kan rastlösheten ha sin grund i rotlöshet?

Ja, delvis. Men också i att jag inte längre kan ta till de enkla knepen för att fly. Mitt tidigare missbruk av godis/mat kan jag inte ta till (det var så mkt enklare än att behöva leva igenom den här smärtan). Jag förstår de som missbrukar droger, mat, alkohol, arbete ja - till och med sex & självskadebeteende... jag förstår men säger inte att det är rätt mekanismen bakom. Oron som kryper och den enda utvägen som man ser är genom att få något annat att skapa en känsla; en flykt från sig själv, en flykt från myrstacken på insidan, en flykt från tankar av otillräcklighet.

Men jag kan inte längre fly genom maten...
Jag kan inte fly genom droger eller alkohol...
Jag kan inte fly genom sex eller självskadebeteende
och (banne mig)
jag ska inte fly genom arbetet.

Så här sitter jag - med mitt dåliga humör och tårarna som rinner... vet att det är ångesten som smyger sig in på. Otillräcklighetens ångest.

Och vad var starten denna gången? Dum fråga... läkaren/läkarbytet (o om alla kunde vara som Dr K och Dr P). De krassa cm - kännandet, bedömandet. Kvarlämnandes med känslan av att jag inte duger.

Jag vet, intellektuellt vet jag, att jag ser relativt bra ut. Jag såg bra ut även när jag var som störst. Men att nu efter -66kg känna mig ful och otillräcklig, misslyckad, äcklig och allt annat. Det är inte ok. Och ändå: det räcker inte med väninnornas pepping och mina egna försök till bekräftelse.

Jag vill bara få ron inom mig att känna - det som andra känner - det normala. Om det finns något som är normalt. Varför lär vi oss från barnsben att vi ska vara någon och se bra ut för att duga. Varför driver samhället en hets mot det som är olikt...

Herregud! Give me a break. Jag vill inte veta att jag fortfarande enligt BMI är fet. Jag vill känna att jag är den vackraste kvinnan på jorden... (vilken kvinna vill inte det)... jag vill få cred för att jag står på benen. Inte tycka synd om... men cred...

Snälla låt mig känna! Eller låt mig åtminstone finna en väg ut ur otillräcklighetsspiralen!

Kära vänner...

2010-09-06T17:34:00.006+02:00

...så kan man börja ett inlägg som egentligen inte har något tema utan som bara är en uttömmande lägesrapport.

Sitter och blickar ut över bergen (förmodar att det är Billingen, men helt säker är jag inte för jag suger på geografi). Det är fortfarande grönt ute, men i topparna börjar det skifta och det märks i luften att hösten har kommit för att stanna och ta över naturen än en gång. Jag försöker kämpa emot för jag vill inte. Jag är inte färdig med sommaren, jag vet inte var den tog vägen! Jag hann inte med!

Barnen är på teckenkurs denna veckan. Även om det för mig innebär mindre av vardagsbestyr så var tvättkorgen full när de for... så sysslolös är jag inte.

Har varit på affären o träffade där en "brud", dvs en som jag fått förmånen av att viga. Kul! O mitt lilla dopbarn hade växt... mysko vad tiden går... Och mysko när jag får kommentaren att jag minskat i omfång fastän jag äter som en häst och vågen står på samma som sist.
Niobe katten smyger omkring o påminner om att hon inte vått sin goda mat idag...
Konstigt och mysko eftersom jag inte alls känner mig så "smal o fin" som jag borde; känner mig istället som en fet ångvält med dålig kondis. Ja ja, jag vet rent intellektuellt att det inte är så - men vad hjälper det. Har tid på VC imorgon o hoppas få läkaren där att skriva den bästa remissen ever så att jag får bort så mkt som möjligt av det som hoppar och far.

Jag mår egentligen ganska bra!

Men jag har ett ständigt dåligt samvete gentemot alla er. Speciellt er hemma i Karlskrona och Lund/Malmö. Jag hinner inte (där ljög jag), jag orkar inte (det är sanningen) att tala i telefon. Jag mår bra... men orken att tala i telefon finns inte. Lättare innan då jag hade mobiltäckning och kunde göra det samtidigt som jag gjorde annat. Nu är det total mörker vad det gäller mobilnätet... suck... och när jag väl är hemma då orkar jag inte lyfta luren. Jag är så där trött i huvudet som jag var för ett par år sedan. Allt går i ett rasande tempo och all kraft går till att driva runt företaget (läs familjen) och att arbeta. När sedan tiden för mig kommer så vill jag vara tyst... jag promenerar och njuter av tystnaden (syrsor och råmande kossor o en del mysko fåglar). Just nu, när barnen inte är hemma, blir det en 6-8km om dagen. Det är skönt att rensa huvudet när jag går. I tystnaden möter jag mig själv (och Gud). Alla mina känslor kommer till ytan och jag inser att jag är ett paket känslor. Så förlåt att jag inte orkar! Men jag tänker på er allesammans. L, E med familj, C&V (A), M med familj, E & F, A-G, Å & P, J med familj, K med familj, K & E med familj, K, T, S & barnen, E & A med familj, S & R med familj, G & L och deras barn o barnbarn (mest dåligt samvete!)... ja er allesammans...

Det har varit känslosamt att byta jobb - och jag vet fortfarande inte var jag landar i de känslorna. Tryggheten hos teamet innan - de kände mig... visste vem jag var. Församlingen som jag saknar. Men samtidigt en befrielse att inte köra dessa sträckor varje dag, att tanka mindre, att ha ett fungerande hem. Och här är också en underbar församling som välkomnar mig med öppna famnen. Men det tar tid att bygga relationer. Och jag saknar det naturliga skyddsnätet... att våga mig ut i nya kontexter... det sitter långt inne.

Och samvetet gentemot barnen. Får allt som oftast veta att det är JAG som VALT. Och "ja" det är det. Men jag hoppas och ber att jag valt rätt - och om inte... att vi landar mjukt.

Jag är rädd.

Rädd för vinterväglag och av att inte prestera som jag förväntas göra. Gör mitt bästa hela tiden men är aldrig nöjd med mig själv. Ja, det är mitt problem och jag vet det.

Kära vänner...
naknare än så här blir det inte.

En berg- och dalbana känslomässigt utan dess like. Jag älskar er och önskar mig en lång lång lång ledighet där jag bara kunde vara hemma hos er var och en o få njuta det kravlösa.

Men nu är jag här...
i mitt liv...
denna stund.

Puss!

Inte farligt!

2010-09-03T15:42:00.002+02:00

Det är definitivt ingen fara att gå på mammografi om man ser till själva undersökningen. Fick först lite info samt svara på frågor bland annat om preventivmedel med hormoner i samt om jag gjort en bystoperation mm. Sedan fick jag klä av mig på överkroppen o lyfta armarna medan sköterskan tittade vände o vred på de stackars flikarna. Sedan till kläm o press apparaten. Det enda som gjorde "lite" ont var sträckningen i nacken när man skulle vrida huvudet. I bröstet kändes ingenting. 4 bilder togs och jag fick efter direktiv stå på olika sätt i kläm o press grejjen. Fick beröm för att jag var avslappnad (syntes på bröstmuskeln på bilden) :)

Nu är det nog det värsta. Om två-tre veckor dyker ett brev upp. Det kan vara helt ok, det kan vara att de vill komplettera bilder med ultraljud o annat för att det var första gången jag var där och det kan vara det som alla vi kvinnor tänker på innan brevet dimper ner. Men förhoppningsvis behöver jag inte dit på 2år och under tiden ska jag klämma och känna en gång i månaden (en liten laminerad lapp med hem som ska hänga i duschen).

Men hörru du du!

Det var inte farligt!

Tacksamhet och åldersrelaterat.

2010-09-02T08:10:00.003+02:00

Just nu känner jag en enorm tacksamhet över att vara den jag är och få dela livet med andra människor. Inte för att livet är lätt varje dag, men för att jag faktiskt har förmånen av att vara här och nu i varandet.

När jag i söndags predikade över temat: Medmänniska, så var det med insikten om att vi alla oavsett vilka vi är och vilka roller vi har, interagerar med varandra. Vi kan inte leva som små enskilda pölar och tro att våra liv inte påverkar de som vi har runt omkring oss. Vi påverkar varandra så enormt mkt. Om det så bara är med en smekning, ett telefonsamtal, ett mail eller en blick på jobbet/gatan - ja - what so ever!

Och när solen än en dag sprider sitt höstliga sken över prästgårdsparken kan jag inte låta bli att le. Jag kan inte göra ngt åt gårdagen, behöver inte oroa mig för morgondagen - mitt ansvar är bara att leva här och nu (även om alman är fulltecknad).
Jag ler när jag tänker på Svenska Kyrkan - även om jag ibland kan irritera mig på handbokslagiskhet, och fyrkantighet, så är hon mitt alma mater.
Och mina församlingsbor...
tänk om jag kunde krama om er och tala om för er vad ni betyder. När man som jag är ny så betyder de där varma välkomnandena så mycket. Delade skratt och levnadshistorier... möten människor emellan... Vad vore kyrkan utan er? Vad vore prästen utan er? (...tack gode Gud för församlingsbor och kanske lite speciellt tack för syföreningsdamer...).

Dock rent privat kan jag ibland förundras över att vi skadar varandra i våra relationer. Våra liv är så bräckliga och vi borde inse att det inte är värt att strida... och likväl... i denna specifika situation (rent privat) är jag en lika god kålsupare som någon ann´och jag brottas med det - tro mig... jag brottas!

Så...

Det rent åldersrelaterade... Nu är det dags! Mitt livs första mammografi. Rapport kommer senare. Jag har ju sett hur det går till på TV och är lagom uppskrämd över att de ska "dra o rycka" i de små flikar som finns kvar efter op:en. Jag ska försöka se objektivt på det och ge en redogörelse för det sedan ;)

Vikten står kvar på samma. Pendlar på 2.5kg upp och ner. Nästa vecka till VC för att prata med en ny läkare om komplettering av remiss till plastik. Egentligen är jag emot plastikkirurgi - skönthetsrelaterad sådan -, men i medicinskt syfte får jag erkänna att det är fantasktiska jobb de gör. Och jag hoppas att de kan och vill lägga lite på mig också. Magen, allt detta lösa som hänger, mina överarmar som gör att tröj/blusärmar inte passar om de passar resten av kroppen, lår som inte får plats i byxben pga löshud, skinkor som (onämbart) irriterar, och mina små skinnflikar (där jag har mer hud under armarna än vad som finns framtill) som med puffande o gruffande ändå inte fungerar med BHstorlekarna. Det behöver inte förstoras, förskönas eller så - bara rättas till så att det överrensstämmer med vikt och ålder. Håller tummen!

Tänker & grubblar igen...

2010-08-30T18:21:00.002+02:00

Tänker mycket över detta att vara här som bloggare; vara privat och dela med mig av mina innersta tankar och samtidigt ha det arbete som jag har... Tycker inte själv att det är ett problem, men andras tankar kring prästyrket gör att jag då och då stannar upp och funderar ett varv till... ett samtal väckte tankarna denna gång, kommentaren löd ungefär:

En präst är en vanlig människa men man förväntar sig ändå att prästen ska vara lite mer...

Mer vad undrar jag då? Kan jag vara något annat än mig själv? Kan jag vara något annat än en vanlig människa? Vad är det folk efterfrågar? Vad är lite mer? Ja, man kan nog och bör nog förvänta sig att en präst har en genomtänkt etisk hållning (dock inte lika - utan högst personlig) och -ja- man kan och bör verkligen kunna förvänta sig att prästen tror på det den predikar och förespråkar (men tron har sina stunder av tvivel som för alla). Utöver det så är en präst en människa som upplevt sig kallad av Gud att ha detta jobb/ämbete eller vad man nu väljer att säga.

En präst är en människa som likt andra drabbas av glädje och sorg, som älskar och som hatar (men som kanske hanterar sina hatkänslor konstruktivt för att vända dem)... där finns ilska och vrede, ömhet och värme, åtrå och avhållsamhet, politiskt engagemang eller ej, blå eller röd, nyttjande tobak eller ej, nyttjande alkohol eller ej... allt utifrån vad den enskilde prästen valt. Men... det viktigaste... prästen är en vanlig människa med vanliga känslor och vanliga vardagsbestyr. Vi är inga übermänniskor som är extra heliga (i så fall måste min gloria hamnat någon annan stans).

Det enda jag hoppas är att jag som präst lever evangelium äkta. Äkta mot mig själv, de jag har omkring mig och mot min "chef där uppe". ...och min förhoppning är att någon genom mig kan se en glimt av den evighet som finns hos Gud. Att mitt liv och leverne inte ställer sig ivägen för deras Gudsupplevelse. Jag är ett brustet käril som Gud valt att använda och jag har svarat, "här är jag, använd mig".

Så, min fråga till dig som läst dessa rader. Vad tycker du? Kan en präst vara offentlig person och ändå vara privat i sin blogg och dela livet med er där på andra sidan skärmen?

Så mkt tankar...

2010-08-27T08:35:00.002+02:00

...och så mkt borden som skulle gjorts.

Boka tid till hudläkaren (ev konsultation till reumatologen för nu börjar psoriasisartriten att ge sig till känna igen - fuktigt o dan´t som det är), till vårdcentralen för konsultation ang plastikremiss, bokning av tid till att serva bilen, bokning av fotterapeut för min PPP och så borde jag kolla upp en massör eftersom ryggen/axlarna inte vill som jag.

Men orken finns inte där. Så mkt energi läggs på att ta mig upp på morgonen, veckla ut mig och se att dagen är fulltecknad. Så mkt oro över att inte veta vad jag ska ha för grupper och vad som förväntas av mig och vem som egentligen ansvarar för att äldreboendegtj kommer igång. Diakoniassistenten börjar på måndag så då kanske den biten klarnar. Det är så mkt nytt , nya traditioner och nya relationer. Det tar tid och det stjäl ork. Skjutsning till buss för Hedvig (jag lider med henne att gå upp tidigt, jag är ju inte heller morgonpigg... men jag måste se till att det blir gjort) och Emy har tack o lov bussen utanför dörren till o från skolan - men missar hon den finns det inget alternativ 2.

Oron finns också hur jag ska få ork, tid och pengar att gå ihop. Men skam den som ger sig - det tar tid att växa in i det nya och det är det som jag måste besinna.

Imorgon - 1år sedan jag var hemma i Skåne. Hoppas få sova imorgonbittida. Ligga o dra mig o bara njuta. Snälla- ge mig en dag av ro... Sedan på söndag "good-will" gtj i Hyssna, Korsås Augustas ryggåsstuga kl 15. Emy ska till kompisarna i Skene under tiden.

Nä, nu måste jag ta itu med dagen. Undrar om Jonas kan ta axlarna innan jag måste iväg. Denna fukt och begynnande kyla - o när man är van vid att ha ont så är det först när det gör ontontont som man inser att "ja ja, det som inte dödar det härdar".

Men vad hjälper det klämkäcka när kroppen inte vill, och jag inser att man faktiskt använder sitt lillfinger mer än man tror.

Ständigt...

2010-08-24T07:24:00.003+02:00

...detta dåliga samvete!

Hedvig kom hem igår och redan efter ngn timme var gråten ett faktum. Varför är det så svårt att lyssna? Varför är det så lätt att missförstå? Varför är det så mkt irritation bara jag öppnar min mun?

Jag förstår att nervositet inför skoldagen finns. Nervositet och sorg för att jag inte är med. Men jag står på språng till ett möte. Fick veta förra onsdagen att det är heldag med konfaplanering (så är det när man inte har planering i förväg)... O samma blir det för Emy imorgon.

Humöret smittar av sig.

Emy blir ledsen o irriterad.
Jonas blir irriterad över "klimatet".

Suck...
en av de grå morgnarna.

Det låter som barndomens vandringar över stortorget...

2010-08-23T07:42:00.004+02:00

... i Karlskrona. Det där höstliga ljudet av kajor som drar iväg från Fredrikskyrkans torn för att ta sig en tur bort till rådhuset och tillbaka. Tänk vad ljud kan få en att minnas upplevelser och känslor (en öm tanke till alla mina döva vänner - som förmodligen har samma känsla men genom synupplevelsen).

Vaknar tidigt till lätet av råmande kossor, bonden som ryar något och kajornas flykt. Märkligt, det är helt plötsligt höst. Jag måste acceptera det fast jag inte vill. 12grader ute, fuktigt och rått men ändå med solen sipprandes in bak rullgardinen. Det blir lakanstvätt idag! Sedan måste jag ta upp med fastighetschefen igen om att jag kommer behöva en torktumlare. Stort hus men ändå ingen riktigt bra plats att hänga kläder på tork. Det var väl det enda som var bättre på förra stället ;)

Idag ryms det mkt känslor och tankar inom mig och jag vet inte riktigt i vilken ordning de ska ut. Kanske ska de hållas inom mig - eller är det meningen att dela dem för att visa på att även detta är livet. Tvära kast, som en ständig berg- och dalbana genom livet. Men grundkänslan är trygghet. Ett märkbart lugn, nyvaket tröttlugn ännu ej bortspolat av kaffet, ja det må så vara... men jag njuter av känslan och hoppas att jag ska ha förmågan att leva på den länge!

Vardagen som står och knackar på dörren. Jonas lilla Elsa som börjar 0-an idag, min stora gumma som börjar gymnasiet i morgon och lillOlliboll som börjar 8-an på onsdag. OK! Jag vet att jag redan nästa vecka kommer vara hysterisk över ej bortplockade frukostskålar och stressen att köra till bussen mm mm. Men idag, idag vill jag njuta av trygghetslugnet som jag bär inom mig. Kanske påta i någon av Jonas kartonger så att det blir mindre av dem framme (ja ja... det är bara 7 kartonger kvar, men ändå...).

Gårdagen gick bra! Vad vore vår kyrka utan alla dessa underbara församlingsbor, som med jämnmod och kärleksfulla blickar välkomnar en in i det nya. Visst... jag var grymt orolig innan... och är till viss del det ännu. För allt är nytt och ovant. Men det gäller för mig att träna på att fokusera på de små bitarna av trygghet även här. Det jag kan... det jag är kallad till... och vila i att det är ngn annan som bär i allt det nya. Visst sjöng jag fel (suck, förvalda liturgiska partier som jag inte använt tidigare... men det går att förändra ;) , men i övrigt tror jag att det satt och att det iaf var ngt som gick hem. På kvällen musikgtj. Karidnalfel av mig att inte göra soundcheck (hörrni Tölövaktmästare ni har skämt bort mig) ljudet i myggan fungerade inte alls och i handmicken fungerade inte T-slingan. Jag borde veta bättre än att missa detta, men har varit så van vid att vktm kollat detta i förväg åt mig (de har ju haft min röstinställning inlagd o bara behövt kolla utrustningen). Mockingbirds sjöng och väckte tankar på att ta in den profana musiken allt mer i konfaundervisningen. Kanske ha det som tema? Vem vet... smakar på det.

Samtal med EmL i telefonen. Väcker lusten inom mig att bli aktiv inom kyrkopolitik på allvar. Det finns så mkt som skulle behövas förändras och förnyas, ses över... revideras, kasseras och behållas. Men hur gör man? Har jag orken? Och jag som inte är så partipolitisk av mig utan egentligen mest vill plocka russinen ur kakan från diverse strömningar. Sedan kommer mindervärdes komplexet. Inte kan väl jag påverka och förändra? Inte kan det vara så att mina åsikter är ngt att ha... Varför är jag van att se ner på mig på det sättet? Jag borde istället rakryggad säga JAJJEMÄN jag har vettiga idéer som jag vill "slåss" för. Min erfarenhet inom många områden, det jag har packat ner i mitt bagage... det färgar mig och mina tankar.

Partipolitik. Ja, snart är det val igen. Ja jag ska givetvis gå och rösta för det är min medborgarrätt och enligt mig min skyldighet. Men jag vet inte på vad. Min röst är inte lika klar i detta val som tidigare. Kanske till och med blir en blank sedel i kuvertet. Tycker att de pratas mest en massa gojja, en massa löften som man sedan inte lever upp till. Vill även här plocka lite här och lite där. Vill ha politiker som jobbar på golvet, som är knutna till vardagen, som ser MIG (ja alltså inte bara mig utan oss som medborgare) på ett mer konkret sätt. Vill att de ska gå i mina skor ett tag... eller även i ngn annans skor. En sak är säker, Maud Olofsson har missat sin chans (hon kanske har gjort en pudel men isf har jag missat att höra den)... att pensionärer behöver mindre pengar än förvärsarbetande för att de inte gör av med lika mkt på kläder som de som jobbar (och det kommer från en som har designade svenska kläder - tämligen dyra vad jag kan se). Ska man inte ha rätt att vara lite piffig i klädseln även som äldre. Är det inte ett "jobb" att få vara på SPF eller PRO eller någon annan aktivitet. Ska man inte kunna njuta livets goda även om man sitter på hemmet? Suck... nej du...

På tal om det... när har man som ensamstående eller som familj med en inkomst råd med kläder och annat till sig själv. När barnen är rustade något så när... och när CSN, TELIA, FORTUM, HYRAN, BILLÅNET, NATIONALGEOGRAPHICS, SLA, KYRK-A, LÄNSFÖRSÄKRINGAR, FOLKSAM, IKANO, och TRE fått sitt så återstår bara bensin- och matpengar... (usch ja, sedan är det dags för fritidsbusskortsladdning, tandläkare, mammografi och gyn) och då har jag det ändå bra i jämförelse med andra.

Så välkommen ner på golvet och se hur det är att få det att gå runt. Inte ens avdragsgillt med arbetskläder (kanske ska införa stålhätta i prästkragen för att få det till stånd) och skjortorna slits - men det får gå med de gamla ett tag till.

Nä... undrar om tvätten är klar nu. Eller om jag ska ta duschen först... eller... eller... eller.

Nä humöret vill sig inte...

2010-08-20T19:15:00.003+02:00

... det är lika grått som vädret utanför fönstret.

Det är svårt att komma till en ny ort när ens vänner är långt på avstånd. Saknaden efter de där vardagliga samtalen känns. Vetskapen att jag inte längre kan ta bilen o sätta mig och på mindre än 40min vara hos en vän - den känns. Inte för att jag gjorde det så ofta förut heller, men då kunde jag iaf. Vetskapen att dessutom ha skapat samma känsla för mina barn gör ont. Om jag saknar mina vänner och arbetskamrater så vet jag att de saknar sina och sina skolkamrater än mer. Det här är nog den svåraste flytt jag gjort känslomässigt. Jag vet att det tar tid att komma in i det nya, skapa sig det nya sociala kontaktnätet... bygga upp nya relationer och finna nya vägar att gå och köra... men vetskapen om det lindrar inte där man är just nu. Och vad jag än inbillar mig så är jag skåning i själ och hjärta och området här är inte Skåne. Även om det är hur vackert som helst och naturen är ljuvlig så är det ortsnamn och skogar som jag inte känner.

Första dagarna på jobbet är avklarade. På söndag är det välkomstgtj men även det ger magont. Jag vet att jag inte ska oroa mig för att bli bedömd och granskad - jag är den jag är och det kan inget ändra på... men ändå så sitter ontet där i maggropen och jag vill helst bara gå och gömma mig långt ner under täcket. De jag har mött omsluter med värme och kärlek - men då det är korta möten har jag svårt att ta till mig deras omsorg.

Alla mina känslor sitter på ytan och jag behöver hjälp att känna trygghet och lugn. Så du som läser... om du delar tron ber jag dig att sända en tanke till "chefen" för jag behöver den förbönen så väl. Om du inte dela tron så tänk goda tankar till min förmån och håll tummarna att humöret vänder, att skolstarten ska fungera för tjejerna och att jag ror i land allt det nya.

Rädslan är ett stort gnagande gråsvart monster...

2010-08-09T10:33:00.002+02:00

...som understundom vill sluka min själ.

Ja, man kan vara rädd även om man är vuxen.

Det är okej... det är inte skämmigt att erkänna det.

Jag tror att vi alla bär våra rädslor inom oss, och för att dölja dem (för vi är av omgivningen upplärda att man inte ska vara rädd eller visa rädsla) tar vi på oss en mask av säkerhet. En mask som kan vara gjord av arrogans, stöddighet, spydighet, ironi och alla andra (enligt mig) sämre egenskaper.

En del rädslor är rationella. Har sin tydliga orsak och är lätta för andra att förstå när man tar sig tid att tala om dem. Andra är orationella... Ja, jag erkänner att jag i Sverige inte har en rationell grund till att vara rädd för spindlar ;) men likväl är jag det. Andra rädslor är grundade i okunskap och otrygghet.

Sedan finns det den där rädslan som är den värsta... den som ingen annan kan förstå...(hur mycket jag än försöker tala om min ryggsäck, min förförståelse, mina själsliga sår) den som gnager sig inåt, så djupt, och som får hela min själ att bli en enda grå-svart sörja av känslor som bara väller upp trögflytande som en ständig lavaflod... Demoner som talar negativismer i mina öron. Som vill peka på misslyckanden. Som vill visa att jag har fel - att jag inte ska komma och tro att jag är något.

Rädslan att inte duga.

Rädslan att inte klara av det jag måste.

Rädslan att göra någon annan arg.

Rädslan att förlora dem man älskar.

Rädslan att förlora sig själv - sitt egna fotfäste.

Så kommer jag till sans.
Vet av erfarenhet att det är lättare att råda och peppa andra än att ta till mig det själv. Men ändå... sätter ner min inre fot och säger att det får vara nog. Blickar ut mot de gröna hagarna och säger: Ellinor, njut av livet. Ta dagen som den kommer. Se på vad du faktiskt har gjort med ditt liv.

Jag duger, ja - jag är värdefull.

Jag klarar det jag måste. Men jag måste inte vara mer presterande än andra.

Det är inte farligt om någon blir arg... det går att lösa.

Ja, det gör ont att förlora dem man älskar - men just nu har jag dem - så njut av stunden.

Du kan halka och ramla, få blåmärken på insidan - men jag har kraften inom mig att resa mig.

Ja, man kan vara rädd fast man är vuxen. Och det är bara dumt att skämmas för sina rädslor. Det är bara dumt att tillåta det gnagande gråsvarta monstret att ta över. Så ta tag i livet. Tillåt att älska och att älskas. Se med förlåtande ögon på dig själv när du misslyckas med saker. Det gör inte så mkt om inte kakan gräddas jämt, om köttfärsåsen inte är lagom kryddad eller om predikan inte är den bästa.

Jag är jag!

Och jag är faktiskt den enda som är bäst på att vara just jag!

Jag har två underbara döttrar.

En livskamrat.

En tokig katt, en tokig hund och en gammal kanin.

Jag har ett underbart tak över huvudet.

Och jag har ett hjärta som rymmer skaparens egna andetag.

Ja, jag får vara rädd!

Men jag får inte låta rädslan segra!

Ett år...

2010-08-06T17:22:00.002+02:00

...har gått sedan vi träffades första gången.

C var vidtalad på telefon så hon kunde ha koll på att jag mådde bra. M var lite backup också om det skulle fungera dåligt. Hämtade J på stationen. Åkte till MM och handlade mat. Satt ute i det strålande solskenet (som lyser med sin frånvaro idag) och åt, pratade o inledde en bekantskap. På kvällen såg vi "så som i himlen"... pratade lite till för att sedan sova... och på den vägen är det. Två veckor innan jag började mitt nya jobb i Tölö kom han in och vände upp o ner på mitt liv. En berg- och dalbanetur inleddes. En tur som fört oss fram till ännu ett nytt jobb för mig och ett liv tillsammans. 365dagar.

Ja, jag är en urbota romantiker som tycker att dessa dagar är värda att firas - så idag fick han en liten ask med minttabletter och ett örngott o ett kort. Grillat kött o potatis till middag och om en stund ska Emy o Mickis göra skorptårta.

...

...

...

Orosmoln...

2010-08-04T10:16:00.002+02:00

...sovit dåligt...

Trött och fundersam. Tiden tickar iväg o jag är inte klar med allt det som borde ha hunnits med innan jobbstarten. J´s möbler är ännu inte på plats vilket stressar mig inombords ngt oerhört. Barnens skolgång likaså - inga klara besked om var när och hur det ska bli.

Det är jobbigt att komma till nya platser där allt är nytt. Uppfriskande, ja, men uttömmande. Allt kräver att du tänker. Minsta lilla sak du ska göra kräver att du tänker. Just nu så mkt irritation över telefonabbonemang som inte vill sig. (Jobbets nummer ska flyttas och in ska mitt nummer i tre jack som egentligen inte finns fast jag ser dem med blotta ögat - vi kan landa på månen men inte lösa sådana här saker på ett smidigt sätt... suck... telia blir snart en svordom i mitt irritationsgalleri)... Så på måndag kommer troligen en tekniker och då faller mina måndagsplaner.
...och mobilen ska vi inte tala om. Det finns tydligen två 3 master 4km öster och 4km väster ut... men ändå saknar vi täckning. Så snart blir "3" också medlem av irritationsgalleriet (där finns redan CSN och Försäkringskassan).

Allt är tungrott o ett grått tungt äckligt orosmoln sänker sig över mig. Svårt att dra fram mitt positiva jag.

Är bara inte...

2010-08-01T15:04:00.003+02:00

...på humör.

Det är en av de där regntunga dagarna idag. Både i verkligheten utanför mitt fönster och innanför i min själ. Ibland vill sig humöret inte. Vad jag än tar mig för så hjälper det inte. Vill allra helst krypa nära någon, bli omhållen och kliad i håret tills jag somnar, eller masserad till spänningarna i axlarna släpper. Jag kan inte sätta fingret på varför det är så just nu. Kanske är det min oförmåga att slappna av och njuta. Kanske är det för att jag oroar mig över att hemmet inte är färdigiordningställt. Eller är det för att jag vet att det kommer dröja innan jag är ledig igen! Vet att jag borde "chilla" som barnen säger - men vad gör man när det helt enkelt inte vill sig.

Tja, en hel del kaffe löser en massa + korsord i parti och minut. Promenader; ja jag borde... men - så drar jag mig för jag gillar inte regnet. Ska se om jag kommer iväg till gudstjänst idag. Borde! Men inte heller det lockar när regnet öser ner och allt är grått (förutom gräsmattan som är frodigt grön).

Emy fyllde 14år igår och jag fattar inte vart åren tagit vägen. Jag blir väl inte äldre - eller, jo, det blir jag. Jag vet det och jag kände det igår när vi var på bion. Inception kl 21 föreställningen. Var inte slut förrän 23.30 och då inser jag att tanten börjar bli gammal. Har lagt av mig tekniken där man körde hela nätter med TP o sedan var uppe dagen efter. Fast uppe - ja kl 08.00 var jag klarvaken och låg o läste, fast jag steg inte upp förrän vid 10 tiden.

Dagarna fylls med massa plock... E som hämtas idag för ännu en vecka och på tisdag kommer M. Hedvig kvar hos C i Lund... och igår EmL o S på visit... o snart kommer DAMP för ngr dagar. Härligt! Men samtidigt mer disk, mer tvätt o mer matlagning... Always look of the bright side of life... älskar mina närmsta hos mig!

Borde ta itu med nästa hög... mina väskor... får se när Emy kommer in med Topsy - om vi hjälps åt så går det fortare.

Ja ja... ny året runt i morgon ;)

På insidan...

2010-07-30T11:30:00.003+02:00

...promenerar myrorna omkring i myrstacken. Jag behöver vara ledig men är så dålig på att ta till vara min ledighet. Känns det igen? Är det egenskaper som är nedärvda inom oss. Önskar så att jag bara kunde lägga mig o koppla av och njuta av det. Inte få dåligt samvete över stryktvätt och ouppackade saker. Har en benägenhet till att stressa runt för mkt och inser att jag gör en del jobb även när jag är ledig. På det sättet blir ledigheten inte ledighet utan bara en färdväg mellan nya måsten.
Funderar mkt på hur det kommer att bli. Oron finns där, kommer det att fungera? Kommer det att bli bra? Eller kommer det att hamna i en återvändsgränd där jag inte får det jag behöver och inte hinner med det som jag borde. Kommer skoltiderna fungera med lämning till bussar, kommer barnen få kompisar? Alla frågor... alla känslor som jag inte får styr på. Allt som jag vill och allt som jag inte vill. Min tvekan och min sorg. Min oro... Pausen vid datorn som iaf ger en stunds avkoppling om än med huvudet på språng in i nästa uppgift... Får iaf låna ett skrivbord från jobbet o det kommer troligen idag så- då får jag ordning på kontoret. Mitt kryp in... mitt rum... Där bland min kitch, bland mina änglar och mina gamla "huskors" (farmors gamla), bland ikoner o annat. Där ska jag skapa min oas... min vrå för min själ. Dit får ingen oro komma! Där är mitt nya Prästgårdsfönster. För vi behöver alla en plats där vi kan dra oss undan. En plats där vi är säkra - med tydlig avgränsning - där tankarna får vandra fritt och där ingen annan än JAG bestämmer.

Imorgon är det Emys 14års dag... Emy min minsting. Min Ollebolle... med sina känsliga knän.

Vad vore jag utan min Hedvig och min Emy - ingenting. De är de två som får mitt liv att gå en dag till. Jag älskar dem mer än något annat på denna jord. Tänk att just jag fick förmånen att bli deras mamma. Tänk att de valde att komma till mig ;)

Från ett annat prästgårdsfönster...

2010-07-22T11:09:00.002+02:00

...om än ej mitt arbetsrum...

...blickar jag ut mot vegetationen utanför. Här är grönt! Här är gräs och kossor, koskit och flugor. Och någon stans inom mig finns en lycka. Visst är jag rädd för vintern då de nu krokiga vägarna kommer bli hala och svårkörda (dubbdäck ska köpas). Visst är jag rädd för alla de okända vägarna där jag kör vilse, där jag inte känner igen mig och där den enklaste tur går mot okända mål.

På drygt en vecka har jag/vi hunnit få iordning ganska mkt. Min möbler är på plats och jag väntar med spänning på när J väljer att ta hit sina saker. Jag vet att jag stressar och vill få färdigt. För för mig finns avkopplingen på andra sidan arbetet. Idag blir det dock lugnare med en del tavelspikning på schemat. Imorgon kommer E för att ha pappa tid i tvåveckor så jag ska mysbädda hennes säng idag så den är färdig. Lego och Barbie för lån här är redan uppsatta. Och en liten ny servis att bjuda kompisen i huset nedanför på saftkalas är inköpt. Sedan under morgondagens kväll kommer 007 och Lena. Så det blir att träna på min engelska (huuuuu). Undrar jag om Lage får följa med...

Vad det gäller vikten och tankarna kring den så är jag irriterad på min usla självbild. Den blir bara värre hela tiden. Jag känner mig så fet och ful. Värre än när jag vägde 150kg. För då, då var det liksom andra saker som upptog min hjärna och när du inte får på dig kläder så handlar allt om att skyla dig bäst det går och försöka få din kropp att orka gå fram till toan och tillbaka. Nu, när det finns kläder, känns det som om jag aldrig har ngt att sätta på mig. Nu, när orken att gå finns blir jag osäker på hur långt jag ska fixa att gå och då lägger jag av i förväg. Jag trodde inte att hjärnan skulle spela mig ett sådant spratt, jag trodde att lyckan automatiskt kom där efter nästan 67kg tappade. Men det gör den inte. Varje dag är en ny kamp emot mina demoner! Mot min inomboende osäkerhet och min längtan att hela tiden bli bekräftad genom att tas på. Känna att ngn håller i mig och bekräftar att jag verkligen existerar, att det är JAG och att JAG kan känna.

Förut löste jag all oro genom mat, godis, chips, pizza o annat. Nu, nu måste jag hantera mina känslor och nu om jag blir akut sugen; nu köper jag en låda jordgubbar eller en påse naturgodis.

Visst är livet mer kvalitétsrikt nu. Men inom mig är jag densamma. Liten osäker o rädd att misslyckas.

En vecka...

2010-07-19T18:28:00.003+02:00

...och flyttågren är här.

Det kryper innanför skinnet och jag vill bara få det färdigt. Få allt på plats. Kunna andas och leva lugnt. Känns just nu som dagarna går i ett evigt plockande. Diskmaskin som ska tömmas, tvätt som ska vikas, rum som ska städas.

Har iaf idag tagit det lite lugnare. Varit yr och trött så det har bara blivit besök på nya jobbet, besök där jag ska ha mitt tjänsterum vid Bergs kyrka, besök på Ica i Stöpen och på Ica i Timmersdala, tvättat och hängt 2maskiner tvätt varav en är invikt och instoppad, plockat i ordning Elsas rum förutom en hög med leksakssmycken, gått med hunden, druckit en hel massa kaffe, plockat ur diskmaskinen, diskat kastruller för hand efter att ha lagat middag till oss (spaghetti och köttfärssås)...

Imorgon till Björketorp och städa ur huset. Fattar inte hur jag ska orka! Myrstackskänslan i själen gör att mitt humör har sett bättre dagar... orolig... Hedvig klagar på att det inte finns ngt att göra och ändå låter jag M komma hit på onsdag och L+J kommer på fredag och stannar två dagar. Suck! Vad gör jag åt myrstacken denna gång?

Från prästgårdsfönstret

Det är då som det stora vemodet rullar in...

Tävlingsdeltagande

Måndagmorgon...

Då var måndagen här igen...

Nytt år och nya möjligheter

Välsignad Jul och Gott nytt år - Prettige Kerstdagen en Gelukkig nieuwjaar!

Att sköta om det viktigaste!

Som efter varje större högtid...

11-11-11

Vart tar tiden vägen?

Farmor Ebba och Mormor Henny

Otto, pinnar, äpplen och blåst!

Så är terminen igång...

Så är det dags igen...

Nystart!

Semester - "Ester - bannade fläskfia"

Semester inom räckhåll!

Hur?

Lycka?!

Flugor och fän...

Uppdatering

Det är individuellt...

Det finns många...

Omringad av kossor...

LEDIG DAG

Borde väl inte...

Fortfarande...

Förankrad?

Älska, ät, drick och njut - och måla naglarna när du vill!

Vardagens återskapande och rädslor...

Försöker andas ut min ensamhet - och andas in att jag är Din.

Mental istid!

Otillräcklighet!

...& vem 17 har sagt att det är en stilla vecka?

Livets soppa...

Tillförsikt

Tillbaka men förändrad!

...leva...

En vanlig sketen måndagmorgon...

Jag försöker...

Show must go on...

Han fyller år idag...

4-veckor senare...

Tror jag blir tokig...

Livet är inte svart eller vitt!

Mer tankar från livets köksbord...

Två veckor...

Dedicated?

Tillit - lita till

Nä - nu kom livet emellan... privata tankar... kanske kan det hjälpa ngn annan

*NOT* Dag 11 - Mina syskon

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag.

Dag 9 - Min tro

Dag 8 - Ett ögonblick

Dag 7 - Min bästa vän.

Dag 6 - Min dag

Dag 5 - Det här åt jag idag.

Dag 3 & 4

Dag 2 - min första kärlek.

Dag 1 - presentera mig själv

Bokslut

...och var är hemma?

Konglomerat av känslor...

Två år sedan GBP

Summering

Accepterad? Ja, accepterad!

Mitt egna lilla ynk... min mardröm...

Längtans färg är lila.

All helgona helg för dörren...

Vad gör jag här?

Rosiga kinder...

Den där Jesus...

Berg- och dalbana

Oj då...

Mod att våga vara

Jag blir tokig på känslorna...

Trötthet...

En blogg-stafett för skojs skull.

Kritisk GBP uppdatering

NOT Dag 11 - Mina syskon